stardustchild.blogg.se

"Det syntes direkt att du är en mycket lycklig människa."

Publicerad 2013-04-20 01:12:00 i Allmänt

Vissa dagar blir sådär märkligt vackra.

För sju år sedan, år 2006, befann jag mig i New York för första gången i mitt liv. Resan var en fantastisk upplevelse av många skäl, bland annat för att New York är en helt fantastisk stad men också för att en man satte prägel i mitt liv.
Det var egentligen inget stort som hände, men det var något jag kom att minnas och som jag fick bli påmind om bara ett par år senare.
Mamma och pappa bestämde sig för att ta med mig och min syster till minnesplatsen av World Trade Center, som då, vad jag minns, kallades för Nine-eleven-memorial place, vilket i princip bara var en byggarbetsplats där de fortfarande kunde gräva upp allt från stolar, till datorskärmar och så vidare.
Längs med stängslen kring platsen satt det stora skyltar med namn på alla dem som gått bort i terrorattacken och lutad mot stängslet, en bit bort från oss satt en man.
Mannen såg ut som jultomten. Än idag minns jag till och med vad han hade för kläder på sig. En röd, något nött och trasig T-shirt, en vit, vindtät jacka och en militärkeps ovanpå det tjocka, vita håret. Kring mannens flöjt, som han vackert spelade på, sträckte sig ett långt, vitt skägg - han såg precis lika snäll och trygg ut som jultomten.
Mannen räckte mig några ihophäftade A4-papper med honom på framsidan och med texten "HOPE" skrivet över kompendiet. Jag minns inte vart kompendiet tog vägen, men jag minns hans leende så väl när han såg mig i ögonen och sa "don't loose faith", sedan klappade han mig på handen och det var precis som om en värme spred sig genom min arm och in i hjärtat. Jag minns känslan, för att den var så stark.
 
Fyra år senare, år 2010 i augusti befann jag mig på Cypern. Min mormor Vera, som tyvärr inte längre är med oss på jorden, var i dåläget mycket dålig och hela min familj oroade sig dagligen. Av naturliga skäl, mest mamma.
En av dagarna under veckorna som vi var där, befann vi oss på en bussresa för turister och mitt under en av vandringarna får mamma ett samtal från Sverige - det är min moster som ringer, nästan panikslagen för att tala om att mormor blivit värre. Mamma blir upprörd och medan resten av gruppen går in i någon slags marknadslokal stannar mamma, jag och min syster utanför.
När tårarna börjar rinna på mamma och hon pratar upprört, ser jag i ögonvrån på andra sidan gatan att en man reser sig upp från ett bord på en uteservering, viker ihop sin tidning och går i riktning mot oss.
Mannen ser fruktansvärt vänlig ut och stannar upp när han bara är en halvmeter ifrån oss. Jag stannar upp helt och tappar talförmågan, bara stirrar på honom och mamma ser undrande på honom, fortfarande med min moster i telefon.
Mannen sträcker fram sin hand och smeker mamma över kinden. "Everything is going to be well. Whatever it is, it will solve. I travel all around the world to help people, and now I know, I came here for yours sake. Thank you."
Mötet varade inte mer än i en minut eller så och sedan log han mot mamma, innan han vände sig om och klev in i en taxi och försvann.
Mamma och min syster stirrade efter honom och sedan såg de på mig som fullkomligt tappat hakan.
"Men Isabell, vad är det?" Undrade mamma, själv lite omskakad efter mötet.
"Men mamma... Det var ju tomten!"
Jag är hundra procent säker, inte en enda tvekan, på att mannen på Cypern också var mannen i New York.
 
Idag, i eftermiddags efter min mysiga Ayurveda-behandling och efter en dusch och ett klädombyte, bestämde jag mig för att själv ta bussen in till Halmstad för att uträtta ett par ärenden.
När jag kommer ut genom hotellentrén och är på väg upp i backen mot busshållplatsen, är en kvinna på väg ner och när jag är ett par meter ifrån henne ler jag och jag förvånas över att hon inte likt så många andra människor i Sverige bara tittar bort, utan ler ännu bredare tillbaka och till och med hälsar.
Vi passerar varandra, jag tar bussen in till Halmstad, hon checkar troligtvis in på Tylösand.
Ett par timmar senare, runt halv nio-snåret sitter vi, hela författarkursgänget, jag, min mor och min syster vid ett långbord på restaurang Akvarell uppe på hotellet.
Plötsligt reser sig min far och går iväg för att kolla om det var någon mer som skulle lyssna till hans föredrag förutom dem i kursgruppen eftersom föredraget skulle komma att bli något försenat.
Han kommer tillbaka, en av servitriserna klämmer in en till stol bredvid honom så att den ytterligare deltagaren ska kunna sitta med oss medan alla drack upp sitt kaffe och i stolen mittemot mig sätter sig kvinnan från hotellentrén.
Hon ler stort, ännu en gång och säger "det var dig jag träffade förut." och jag svarar något i stil med "jag kommer ihåg dig också!".
Kvinnan ler, sedan säger hon "Ja, jag kommer ihåg dig för att när jag gick förbi dig så tänkte jag att det syntes direkt att du är en mycket lycklig människa..."
Hon var medial, kände saker, spontanlevde, precis som jag gör ibland. Hon åker till där hon behövs, dit hennes inre känslor drar henne.
Samtalet som följde blev långt och för att dra det kortfattat, hon tog min hand, höll sedan sina ovanför mina, överförde en varm, positiv energi som bokstavligt talat klättrade in i mig. Det kändes, hela hjärtat svävade för en stund medan det bultade hårdare.
Efter en stund frågade hon om jag kände energin och jag nickade till svar.
"Bra, då vet jag att det var för din skull jag kom. Tack. Nu vet jag."
Efter föredraget tackade hon min far, gick ut genom dörren och försvann.
Hon kom, och vände om.
 
Mina funderingar för den här kvällen, natten, kvällen blir - änglar, finns dem ibland oss?
Funderingarna tar inte slut och det kommer de förhoppningsvis aldrig att göra.
Men vilka är dessa varelser om inte änglar?
 
Nu ska jag skriva vidare på nästa vårs fantastiska föreställning innan ett par timmars sömn, följd av en ny lycklig dag. 
Sov sött alla vackra.
Leta inte efter änglarna,
Låt dem komma av sig självt~

Kommentarer

Postat av: Anitha

Publicerad 2013-04-20 14:08:04

Så härlig känsla bästa dagen i sitt liv. Den kan alltid komma tillbaka.

Svar: Det vet jag inte, men jag kan inte låta bli att undra över om de finns ibland oss och om de dras till mig för att få mig att inse hur lyckligt lottad jag är!
Isabell Alison Öhrlund

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela