stardustchild.blogg.se

Jag skrev inget igår. Tiden räckte helt enkelt inte till, framför allt inte då jag tog längre tid på mig med allt efter att ha skadat foten igår eftermiddag.

När vi var ett gäng som gick mot tvärbanan, puttade jag lite på Yasmina. Hon varnade mig. Jag puttade igen, med ett busigt leende as always. Hon varnade mig igen. Jag puttade igen. Den här gången sa hon att om jag gör det en gång till går det illa. Tyvärr är jag ju så att jag gärna vill se om folk menar allvar... Så jag puttade igen, och det gick illa.
Jag snubblade, rev upp båda mina knän och knäckte min fot åt fel håll. Det gjorde ont till en början, men såg inte så illa ut. 

 

 

I morse när jag vaknade, hade min fotknöl tagit storleken av en halv klementin och den gjorde plötsligt förbannat ont. Jag är ingen hypokondriker, jag kunde direkt se att inget var brutet, men då jag ska på kortresa till Danmark på tisdag, kändes det ändå som en bra idé att åka och kolla upp fotjäveln, ursäkta mig, foten för att vara säker på att jag kan gå då. TIll och med kanske springa, då vi har kort om tid mellan att skolan slutar och att tåget går.

Jag ringde, fick en tid och jag kunde till och med få min käre far att köra mig ut till Löwenströmskas närakut (som för övrigt ligger åt fel håll, oavsett var du kommer ifrån. Mitt ute i skogen. What's up with that?)

 

Så, för att förklara min titel.
När jag kommer in och anmäler mig i receptionen, tittar de inte ens på mig utan ber direkt om mitt leg. Sedan slänger hon tillbaka mitt kort över disken.

När min syster påpekade att jag nog inte skulle se tillräckligt ung ut, svarade jag bara att jag skulle kunna gå dit osminkad i en rosa klänning med glada apor på, så ska det nog gå bra!

 

Den kvinnliga, något bittra läkaren i tidiga sextioåren tittar tröttsamt på min ankel, petar onödigt hårt så att jag vill pipa till, men biter ihop och muttrar sedan åt mig att jag kan följa den röda linjen i golvet så hittar jag till röntgen.

"Det är standard." var hennes förklaring.

Sagt och gjort, haltade jag iväg till röntgen, där jag fick sitta i fyrtio minuter och lyssna på en kvinna som påstod sig ha både det ena och det andra. Finns det inga piller för hypokondri?
När jag sedan anmäler mig vid den disken, säger nästa, bittra medelåldershäxa "Det blir tvåhundra kronor." och när jag säger att jag redan har betalat borta på akutavdelningen, svarar hon med "Det får du göra här med."

Ursäkta mig?
Jag vet att det pratas om hur fantastisk Sveriges sjukvårdsvillkor är, men om vi ser det ur en "fattig" students synvinkel, vill jag påstå att fyrahundra kronor är rätt mycket pengar för ett sjukhusbesök där de tittar på din fot och skickar dig vidare. Jag vill inte ens tänka på hur det är för de ungdomar som har återkommande smärtor i leder och överallt. Det är nästan halva studiebidraget. 
Tänk om jag inte hade haft några pengar och mina föräldrar hade vägrat betala?
Då skulle jag alltså vara skuldsatt vid arton års ålder.

 

Till poängen.
När de väl ropar upp mitt namn och jag får komma in i röntgensalen presenterar den mycket lilla damen sig som 'Nancy' och säger åt mig att ligga i alla möjliga konstiga ställningar.
När jag då till slut ligger i någon märklig, benenövervarandrapåtvärenochfotenbakommitthuvud-ställning, säger hon med finsk brytning "Detta är ju lite som att vara modell!" med ett stort leende.

Jag ser ner på mina gråa, något nötta mjukisbyxor och min BatmanT-shirt då det var tidigt på morgonen, jag hade ont och hade inte haft mycket ork eller tid att anstränga mig och tänkte "Ja... Absolut. Kan du inte ta några bilder med en riktig kamera som jag kan lägga i min portfolio till Swedish Models AB?"

 

Alltså, världens kap!
För fyrahundra kronor, kan du bli modell i två minuter, oavsett om du ser risig, trött eller rentav ful ut. Kom som du vill, inget arvode och bilderna har någon märklig svart bakgrund! 
Men det ligger väl lite charm i allt?

 

Mitt liv är ett äventyr ibland.
Särskilt när jag efter att ha lämnat ifrån mig fyrahundra kronor och det enda jag fått för det hela var en strumpa för "stöd", blir tillfrågad om jag vill hyra kryckor.

Mitt svar blev att jag inte hade råd.

Efter det, åter igen, Löwenströmska är något otympligt placerat, fick jag halta en kilometer innan jag kom till närmsta busshållplats (välplanerat, Upplands Väsby Kommun... Verkligen...) där de tagit bort busskuren och där det inte ens finns en bänk.
Där fick jag vänta, sittandes på grus i tjugo minuter för att sedan få påbörja den långa, kommunala resan hem.
Mitt liv är ett äventyr ibland.