stardustchild.blogg.se

Ibland vet man bara inte varför.
Vad menar jag med det?
Jo, ibland vet man inte varför saker går som de går eller varför det blir som det blir.
I förra veckan, när jag satt och skrattade åt absurd humor uppe i Gävle fick jag ett sms som löd "Uno död. Läs min blogg." från pappa.
Jag ville skämmas lite som inte funderat över Uno och hans mående alls under det senaste året.
Att förklara vem någon är, speciellt någon som levt ett så långt liv som Uno gjorde, med bara ett par ord är inte lätt - men jag ger det ett försök med att säga, Uno var en man som gick sina egna vägar.
Han gjorde vad han trodde på, skrev om det han tyckte var viktigt och brydde sig om de människor omkring honom som visade samma engagemang för sina områden som han visade för sitt.
Likt många andra, var han också en man full av sorg efter att ha mist en dotter, något som var en av orsakerna till att han sakta blev lite mer ensam för varje år som gick och en av orsakerna till att livslusten inte längre sken lika starkt.

Det har legat många funderingar kring döden hos mig idag, av flera orsaker. Som liten var jag alltid fruktansvärt rädd för döden. Det höll mig vaken om nätterna och många gånger satt jag och grät i trappan för att mamma eller pappa skulle komma och tala om för mig att det inte var något farligt med döden. Att det är naturligt.

Åren har gått och jag är inte liten längre. Döden är inte längre en rädsla hos mig, men fortfarande en farhåga. Den filosofiska frågan som slår mig är, kan en farhåga vara en farhåga utan att vara en rädsla samtidigt?
I vilket fall som helst, ser jag döden som något naturligt men även i många fall orättvist.

Men å andra sidan, vem sa någonsin att livet är rättvist?
Nu svamlar jag i virtuell form igen, låt mig avsluta någorlunda vettigt.

På fredag är det begravning i Sollentuna kyrka, för en man som lärde mig en del om livet, en del om sorg och en del om hur man borde leva för att vara lycklig.
Det är årets andra begravning jag går på. Det är det tredje dödsfallet i år för någon som haft betydelse i mitt liv. Alla män, en gång glada, lyckliga, älskande män.
Livet är allt bra märkligt och tiden bara rusar förbi.
Funderingarna tar inte slut där.
Vad köper man för en blomma, till en man som inte längre är med oss?