stardustchild.blogg.se

Som små flickor älskade jag och min syster Josephine att försvinna i matbutiker när vi var och handlade med pappa. De flesta barn blev livrädda, men vi satte detta i system då vi gång på gång fick chansen att springa iväg till informationen och ropa efter pappa i högtalarna.
"Dag Öhrlund, kan du vara vänlig och komma till informationen, dina döttrar väntar här!"

Då vi nästan alltid handlade i samma affär, tror jag att kvinnorna i informationen så småningom förstod att vi egentligen bara gjorde det för att vi tyckte det var roligt, men de fortsatte alltid ropa efter pappa och han kom alltid lommandes till slut med ett sånt där pappaansikte som sa "jagälskarermenjustnutyckerjagattniärskitjobbiga".

Tack älskade pappa, för att du höll ut med våra galenskaper.

 

Så idag, bestämde vi oss för att besöka Edison Home för jag vet inte vilken gång i ordningen. Det fantastiska Fort Myers-muséet där Thomas Edison en gång bodde, tillsammans med Henry Ford och Harvey Firestone.

Jag som har en tendens att fastna framför informationsfilmer på muséer, gör naturligtvis det även idag och när det har gått, ja, jag vet inte hur länge - inser jag plötsligt att mamma, pappa, Josephine, aunt Anneli, våra nyblivna vänner Karin och Erik är spårlöst försvunna. Jag letar runt i muséets alla rum, letar mig in i Edisons labb, där de inte heller befinner sig och blir till slut tvungen att gå fram till informationsdisken då jag inte har en fungerande telefon här för tillfället.

"Excuse me ma'am, this is really embarrasing, but it seems as if I've lost my family."

Hon ler, förklarar att det naturligtvis inte är några problem, frågar om min pappas namn och tar upp en mikrofon.

"I have an announcement to make, could Dag Ohrlund please come to the information counter, your daughter Isabell is waiting here for you."

Av någon anledning kändes det inte fullt lika roligt att som artonåring bli av med sin familj på en så stor plats som det här muséet och behöva be om hjälp för att hitta dem. 

Till slut kom mamma och hämtade mig, sträckte ut handen och likt en femåring log jag och sa tack åt kvinnan i informationen och gick iväg, hand i hand med min mor.

 

Det blev för övrigt en kort vistelse på grund av vädret och att min käre far hade en optikertid att passa, så vi missade större delar av området, men jag fick i alla fall ett par intressanta bilder inne på muséet.

(Edit: av någon anledning vill inte alla bilder ladda, så det kanske kommer fler imorgon.)