stardustchild.blogg.se

När ett skjul blir ett hus.

Publicerad 2015-10-30 02:02:06 i Allmänt

Jag är tillbaka i Stockholm. Inte permanent, nej, utan bara över lovet.
Jag har en kamera med mig, en tanke och en idé. 
I förrgår började jag blåsa liv i den idén. 
Det gjorde fan ont.
 
Fallet har lagts ner. Ska jag vara ärlig, så minns jag inte vilket datum det var - för jag har slutat orka hålla koll på när skit händer. Åklagaren beslutade, precis som förra gången fallet lades ner att "Vidare utredning kan inte påverka fallets utgång." och därmed vandrar han vidare och så även jag, om än mer kantstött än innan. 
Mitt liv går inte under, men jag är arg, besviken och ledsen. Inte länge, för det tillåter jag inte - jag kanaliserar min ilska och omvandlar den till kreativitet.
Därav tanken och idén, som i tisdags fick mig att återvända till brottsplatsen, mer än sex månader efter att jag var där senast.
 
Vi ska ha dokumentärfilm som nästa projekt på filmutbildningen och jag har beslutat mig för att göra en dokumentär om min vän Mats och hans fru Lotta, som båda är fantastiska konstnärer och jordnära, fina människor - ett positivt och glädjefyllt projekt.
Men, sen föddes en idé till, när mitt juridiska ombud ringde den där förmiddagen för några veckor sedan och berättade att det nu är slut. Att det i juridisk mening inte längre finns något som jag kan göra. Att allt som går att göra har gjorts.
 
Jag beslutade mig för att göra en dokumentärfilm till. Det är ännu inte säkert om den kommer att redovisas, eller om den kommer att klippas inom snar framtid - men som någon form av terapi och för att ännu en gång försätta mig i en situation där jag utmanar de farhågor och/eller rädslor som uppstått under de senaste månaderna.
 
I tisdags beväpnade jag mig med en kamera och ett stycke pappa, bara för att vara säker på att inte hamna i en alltför hotfull situation och begav mig ut till Märsta för första gången sedan jag senast var där med polis och spermahund i maj.
Vi stannade vid stationen, där jag såg honom för sista gången. Jag stod på den plats där han rättfärdigade våldtäkten med att allt var okej för att han såg mig som ett troféligg och att han ju "velat ligga med mig så jävla länge."
Jag gick från den platsen mot övergångsstället och såg upp mot höjden där jag visste att skjulet gömde sig bakom träden. På en reklamskylt bredvid vägen stod en text som reklam för IKEA - "Vilken lattjo dag!" och jag skakade på huvudet åt ironin i två sekunder innan allvaret bet mig i ansiktet på nytt. Med pappa tre steg bakom och med glidecam i högsta hugg, gick jag samma väg som han i mars ledde mig på.
Då var marken täckt i frost och lera, nu i vackra, röda och gula löv.
Det kändes lätt att fokusera på själva filmandet, snarare än hur det kändes, fram till att vi nådde skjulet. Pappa sa något, frågade något om platsen. Jag kunde inte sluta tänka på att det där ju inte alls var ett skjul, utan stort som ett hus. Hade jag förminskat det i mina tankar eller hade jag bara känt mig så fruktansvärt liten?
I stunden försökte jag bena ut huruvida jag fortfarande kände mig liten eller om jag faktiskt kände mig stark. Jag tror inte att jag nådde någon slutsats, för hela situationen var så absurd.
 
Jag stannade på den plats där han slet tag i min vänsterarm och skadade mig på ett sätt som fortfarande påverkar mig. Jag tog ett klumpigt steg åt vänster och lutade ryggen mot den vägg där han tryckte upp mig. Jag snurrade ett varv på samma sätt som när han slet ut mig på grusplanen bakom skjulet och la handen mot väggen där han slog mitt huvud mot träet.
 
Det gick inte att sluta tänka på hur stort det var. Skjulet. Inte ett skjul på riktigt? Eller hur man nu bedömer vad ett skjul egentligen är.
Vi stannade inte länge. Jag varken ville eller behövde det.
Det är inte där bearbetandet ligger. Kanske en del, kanske var det en del i den läkningsprocess jag jobbar med hela tiden, men jag kände ändå inget behov av att stanna efter att jag filmat det material jag behövde.
Jag har kommit så långt och har en bra bit kvar.
Men jag tog mig dit. Jag stod där. Det kom inga påtvingade flashbacks, för jag tillät mig minnas för att sedan tränga bort det. Det var okej. 
Jag ville inte dö, när vi åkte därifrån. Jag ville inte göra mig eller någon annan illa. 
På något märkligt vis, kände jag hopp - kanske för att jag klarade av att vara där och för att det gav mig känslan av att han ändå inte vunnit. Att allt växer och att löven faller.
 
Det kändes på något vis lättsamt, att den ständigt återkommande tanken inte handlade om ångest - utan om hur skjulet som jag beskrivit och minns, plötsligt hade blivit ett hus.

Kommentarer

Postat av: L

Publicerad 2015-10-30 07:52:09

Du är så jävla stark och klok!
Du har ett väldigt vackert språk också. Samtidigt är det lite jobbigt att läsa, egna minnen dyker upp i skallen och jag ryser, fast det var tjugo år sedan det hände. Jag var inte lika stark som du. Polisanmälde aldrig utan hoppades att jag aldrig skulle behöva träffa honom igen. Det gjorde jag. Dagen efter. Sen, aldrig mer. Det tog flera år innan jag kunde sova utan att först rulla ihop mig som en liten boll, för att skydda mig. Inte ens i min egen säng var jag trygg. Tjugo år. Och fortfarande kan jag bli illamående när jag minns det satans aset. Undra om det någonsin går över?

Hoppas du får en fantastisk helg och en underbar ljus framtid!

Postat av: carina wedin

Publicerad 2015-10-30 11:21:44

Hamnade här genom att jag älskar din fars böcker,så ledsen över det som hänt dej,jag var jäkligt nära en gång på 90-talet, tog en svart-taxi, en indisk chaufför körde ut mej på årsta _ip , tryckte ner mitt huvud mot hans....full som en kastrull fick jag all kraft i värden,,,han sjunger nog i kastratkören nu! Starkt jobbat,att gå ut på nätet med något så starkt,,,sådan far sådan dotter! All min kärlek/Carina

Postat av: Anonym

Publicerad 2015-10-30 18:23:54

läser igen ,gråter!

Postat av: Birgitta Johnson

Publicerad 2015-10-30 18:43:39

Du är en fantastisk människa!

Postat av: Per

Publicerad 2015-10-31 21:38:45

Jag är imponerad. Fantastiskt starkt gjort.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela