stardustchild.blogg.se

Ett år har gått sedan jag lämnade tonåren bakom mig för gott och trots att ett år aldrig känns mycket i jämförelse med resten av livet, känns det som om det här har varit det mest utvecklande året i mitt liv, hittills.

 

I helgen firades födelsedagen med sagofigurer från Långt Långt Borta, såsom Stockholm, Kalmar, Göteborg, Asarum och Skövde. Även mamma och syster-yster överraskade mig på lördagsmorgonen mitt i våffelfrukostbuffén med tavlan jag stirrat mig blind på sedan i höstas från både dem och pappa. Rymdkonst och luftballonger från mina fantastiskt begåvade konstnärsvänner Mats och Lotta Keyet. Nu lyser den upp hela mitt rum med sin magi.

Jag och mina vänner byggde ett sagoslott av en stuga i en skog utanför Ullared - det var magiskt, den där festen jag alltid drömt om att arrangera och som nog blev den bästa festen jag någonsin arrangerat.

Få saker får mig att le som de underbara vänner jag ibland måste nypa mig i armen för att förstå de är mina.

 

Igår spenderades dagen med att göra film, det som jag också drömt om så länge att få göra. Tyvärr fick det ske halvhjärtat, då jag fortfarande måste ta det lugnt efter operationen *suck*. 

På kvällen trodde jag inte att det skulle bli något firande då alla var trötta och stressade inför dagens inspelning, men rätt var det var, knackade det på dörren och så stod ännu fler vänner på tröskeln med tårtljus i glass och sen var det fest. Andra nattliga överraskningar uppstod också, men de förblir hemligstämplade, då Olivias bus bara sker under täckmantel.

 

För ett år sedan satt jag och blåste ut ljus på en tårta med drömmar om hur det kommande året skulle bli, i åtanke. Några önskningar som gick i uppfyllelse och några som gick i kras. Vad jag inte visste då, när de få, men dedikerade vännerna satt och sjöng runtom mig på tjugoårsdagen, var att livet en vecka senare skulle vändas rakt upp och ner. 

Våldtäkten, som det tagit mig månader att erkänna att det var, var verkligen nära på att ta kol på annars så starka jag. Men trots all misär, ångest, alla sömnlösa nätter, antidepressiva, läkarbesök, smärtor och annan skit - kom jag sakta men säkert tillbaka, i jämn takt med att jag började jobba med det jag mest av allt vill och lärde känna både nya och gamla ansikten.

 

För några veckor sedan träffade jag en vän jag inte hade pratat med på länge som undrade hur allt hade gått, om jag kände att jag går framåt och jag kunde ärligt med ett starkt leende och ett långsamt, bultande hjärta säga att jag äntligen kände att jag har ett mål i sikte och att jag kommit långt från då.

Tre dagar senare åkte jag in på akuten för smärtor som gjorde att jag varken kunde gå, sitta eller stå ordentligt. Aldrig har jag haft så ont i hela mitt liv och jag som aldrig är nojjig över saker som händer i min kropp, let alone har fruktansvärt hög smärttröskel - blev rädd och låg nästan tre, oroliga, febriga dygn på Sahlgrenska i Göteborg med en sänka som bara steg och smärtor som bara blev värre innan de kunde hitta vad som var fel.

På gynmottagningen som gjorde den sista undersökningen, uppspelades ett scenario likt en dålig filmscen, där jag hade den skrikande, gråtande, panikslagna huvudrollen med slang i armen och som de pressade i morfin för att kunna undersöka mig - varpå jag skrek ännu mer och någon fick pressa ner ytterligare en dos rätt ner i låret.

Vid det laget hade tillståndet blivit livshotande. 

Varapress, stor som tre ägg och med fistelgångar in i tarmarna. Varapressen hade spruckit och börjat läcka bakterier och på fredagskvällen låg den och pressade så hårt på urinblåsan, som jag inte längre kände på grund av morfinet, att den var på väg att spricka, vilket hade gjort att jag hade dött om bakterierna blandats med varapressens.

 

Sagt och gjort. 

Jag är utskriven och hemkommen sedan två veckor. Jag går med öppet sår som jag trodde skulle få läka om två veckor, men som tydligen inte ska få läka igen förrän om två månader. Enligt sjukhuset är jag förhoppningsvis återställd framåt juni till.

Hade det här hänt för ett halvår sedan, hade jag inte klarat mig. Rent psykiskt eller mänskligt eller hur jag nu ska beskriva det, för det hade känts som att skiten aldrig, någonsin ska ta slut.

Och trots att jag är bitter över att jag nu känner mig helt oanvändbar för att jag inte får lyfta tunga saker och köra på i min vanliga takt, är jag fruktansvärt tacksam över att faran hittades och åtgärdades.

Det är jag som vinner, för det är jag som får skratta, vara glad och bli ännu starkare av motgångarna som försöker trampa ner mig.

Ikväll sjöng jag sånger om att jaga livet fastän man är rädd för döden och att växa upp och ge sig ut i världen på skolans visafton. Det kändes symboliskt och vackert, trots att det inte gick lika bra att sjunga som vanligt.

 

Jag var värd att firas extra i år och jag är glad att så många gjorde just det.

Det betydde allt och jag ler bara vid tanken på den senaste veckans galenskaper och de kommande veckornas äventyr och sommarens magi och allt som kommer sen.

 

Hipp, hipp hurra, för det var min födelsedag ♥