stardustchild.blogg.se

Älskade Pico, jag vill bara börja med att säga tack.

Vi möttes inte riktigt under rätt omständigheter, du och jag, men på ett sätt gjorde vi det ändå. Jag var ung, dum och fri, vilket du skulle behöva lida för de kommande tjugo månaderna.

För första gången i mitt liv, har jag befunnit mig i en relation där jag är den som destruktivt skadat den andre, istället för tvärtom - förlåt mig för det.

 

Mamma och pappa introducerade dig för mig en kall januarimorgon år 2015, de sa att de hade en överraskning till mig och oj vilken överraskning det var när de räckte mig nyckeln till ditt hjärta.

Vis med några år på nacken, men tidigare bara i relation med en annan. En lugn en, annorlunda mig. 

Du var vacker, jag var ovan, hade träffat den andra sorten ett ganska bra tag under min flytt till USA och därför utsatte jag dig för en del prövningar bara genom att göra samma misstag jag gjort ett par månader tidigare.

Svart och orange. Mamma och pappa hade pyntat dig med allt vettigt att ha i dig som också var svart och orange. Lite som en superhjälte-sidekick.

 

Åtta motorstopp i samma rondell och bilar som tutade runtomkring - det tog nog två hela veckor tills jag kom på det där med dragläget igen och då hade jag redan börjat slita ut dig.

Igår morse vaknade jag till ett sms där det stod att någon försökt slanga dig. Mitt hjärta brast lite, trots att jag länge vetat att du och jag måste skiljas åt. Vi är helt enkelt inte bra för varandra längre. Vi bara skadar varandra och trots att det varit bestämt redan sedan i maj, har vi lyckats dra ut på det tills nu.

Ut på parkeringen och tyvärr mycket värre än jag trott. Än en gång hade de dyrkat dig, besudlat dig, slagit sönder delar av dig som jag haft minnen med.

Du skulle ha skrotats redan i måndags, men jag har skjutit upp det, för att det är så genuint jobbigt med tanken att göra mig av med dig.

 

Du har varit min största frihet i livet och tagit mig över halva Sverige och tillbaka. En gång sa till och med Gabbie att hon tänkte att du skulle ta oss till världens ände. Jag var nog inte helt övertygad, men nu när jag tänker efter på hur trogen du varit mig, känner jag mig ledsen över att jag misstrodde dig.

 

Vi har fyllt dig med katter och vovvar och vänner och glassgubbar och luftmadrasser, såpbubblor, stjärnor plåster och lycklig musik. Du har varit nyckeln till våra äventyr och därför gråter jag inombords vid tanken på att du ska krossas och delas upp i högar.

 

Alla dessa skratt, alla dessa minnen. Alla kyssar, löften, planer, tupplurar, räddningar och livshistorier som vi delat i dig. Alla tårar jag gråtit i dig, under tider då jag inte varit så stark.

Du vet, jag vet. Vår hemlighet och allas minnen.

Under tjugo månaders tid har du varit min och under tjugo års tid har du fått utstå en bilkrock, två inbrott, en viltolycka och diverse panikbromsningar för andra smådjur.

Jag har inte alltid varit snäll mot dig, men vill att du ska veta att jag lärt mig av mina misstag och att jag lovar att sköta min nya äventyrs- och livspartner bättre än vad jag gjorde med dig.

 

 

Om två veckor har jag varit antideppfri i ett år, vilket varit en lång och bumpig resa där jag först framåt slutet börjat bli stabil i mig själv.

Jag race'ar aldrig med någon mer, är nästan feg för att köra om oavsett situation och kommer att kämpa för att inte utsätta mig för fler trafikfaror. Jag vill heller inte vara en trafikfara, eller en fara alls - det är du som har fått mig att förstå det.

 

För när jag tittar på dig och din kraschade, krockade och trasiga kaross, på ditt dyrkade lås och hålet mittemellan ratten och handskfacket - förstår jag att jag skadat dig.

Du har räckt mig mer än ett finger, men likförbannat har jag slitit hela handen.

 

Nu bara svamlar jag vidare för att jag har så mycket att säga och för att du inte bara är ett materiellt ting jag kan skicka till skroten. Jag sköt upp skrotningen idag också, för att jag var tvungen att göra polisanmälan. Igen. (Det är värt att betala en månads skatt till, för att minnas det sista över en helg till.)

Men på måndag är det dags för mig att släppa dig.

Tack för allt jag fick med dig, för att jag fick växa och bli stark med dig. För att du tillsammans med Olivia hjälpte mig till sjukhuset när jag höll på att dö, för att du skyddade mig vid alla olyckor och såg till att jag inte skadade mig alltför illa, tack för att du tog mig till platser jag fick växa och bli rätt på, för att du bar allt vid flytt till både Falkenberg, Vimmerby och tillbaka till Falkenberg igen. Det är du, jag och våra mil tillsammans.

Tack för att du tog mig till min nya kärlek och lät mig vara lycklig över det, trots att han skrattade åt dig.

Till mitt försvar, har jag alltid försvarat dig mot alla som skrattat åt dig.

 

Kärlek till dig, älskade Pico. Vi fick tjugo fantastiska månader tillsammans och för det är jag evigt tacksam. Jag går nu vidare med Notis och behåller dig i mitt hjärta.

Min första, älskade, vackra och starka biljävel, tack för allt <3