stardustchild.blogg.se

Brev till dig, som våldtog mig.

Publicerad 2017-08-12 02:07:00 i Allmänt

Hej.
Du blockerade mig för längesen, efter att du skrivit ett meddelande där du tyckte synd om dig för att jag anklagade dig, för vad du gjort mot mig. För att jag inte ska kunna se dig. 
Du blockerade Mig.
Men jag misstänker svagt att du har koll på mig från avstånd. Kanske för att se om jag har rasat än, kanske för att se vilken operation det nu är dags för.
Så jag skriver här, där jag vet att du så småningom ser och där alla andra får se, för att de väntat och väntar på att jag ska börja skriva igen. Jag slutade så tvärt, du vet, då när jag tillsammans med pappa blev uthängd på Flashback för att du gjort mig illa och för att jag valt att berätta till slut. Du vet, då när vuxna män satt och skrev att det var synd att du inte gjort mig mer illa eller dödat mig.
Om de bara visste. Om de bara visste, var jag står idag och hur många gånger jag nästan dött, på grund av dig.
 
Det var den sjätte operationen idag, förresten. Det blir en sjunde, men kirurgerna måste rådgöra med varandra först. Därför kanske också en åttonde. Som en vän sa idag, "varför inte slå rekord, när vi ändå är 'at it'?"
 
 
 
Vill minnas, trots att jag på avstånd såg vad som hände och tyckte att det kändes som en evighet, att det bara pågick i några minuter. Du slog ju i mitt huvud också, så jag kan ha tappat lite tidsuppfattning där och då.
Men det som var några mysiga, sjuka minuter för dig - har nu blivit till två och ett halvt års hälsokalabalik för mig.
 
Om du ännu inte fattat vad som hänt, ska jag kortfattat förklara hur det känns att plötsligt känna sig febrig och utveckla frossa i kombination med huvudvärk från helvetet, tänka att det säkert bara är influensa, sjukskriva sig från skolan för att sedan vakna upp en morgon och inte kunna gå.
 
Om du ännu inte fattat vad som hänt, ska jag förklara hur det känns att krypa in på akuten med en arm hängandes över en vän som inte kan bära en, även om hon vill och därefter bli behandlad som skit och feldiagnostiserad för att just det här fallet inte blir prioriterat. 
 
Om du ännu inte fattat vad som hänt, ska jag förklara hur det känns att sedan äntligen få bli tagen på allvar, på ett sjukhus i en stad över femtio mil från en orolig familj, hur det känns att under tre dygn få se oroliga läkare som inte förstår vad det är för fel på dig, som måste genomföra smärtsamma undersökningar där du skrikandes - likt dåliga filmscener - kravlar dig fast vid sjukhussängen och ber till alla högre makter du aldrig trott på, medan någon pressar i dig så mycket morfin att du knappt ens känner hjärtat slå längre.
 
Om du ännu inte fattat vad som hänt, ska jag förklara, hur det känns att då tjugoett år gammal få veta att du skulle ha dött om du hade lyssnat på den första läkaren, på det första sjukhuset och åkt hem, för att någon du trott var din vän, valt att våldta dig och lämna så bestående skador att bakterierna fortsatt lägga sig i dem för att sedan gro giftiga bölder inuti din kropp.
 
De sa att det skulle behöva två månader att läka, att jag skulle vara fine sen. Men de hade fel och det giftiga började växa igen. Jag spenderade mer tid på väg till och från sjukhus i höstas, än vad jag gjorde på min utbildning. Jag spenderade mer tid på att kräkas upp all mat due to illamående av morfintabletterna, att sova bort dagar och oroa bort nätter än vad jag spenderade på att vårda min relation och mina vänner.
De sa inte att det skulle ta mer än ett och ett halvt år och ytterligare fem, sex, sju operationer till och diverse akutbesök däremellan med krampattacker, ambulansbesök, skrik, gråt och ångest.
Jag spenderade mer tid på att överleva än att leva.
 
Det kändes orättvist.
För jag gjorde inte dig illa. För jag såg inte till att du hamnade på sjukhus och att du var på väg att dö.
Möjligtvis pajade jag någon av dina vänskapsrelationer, kanske till och med relationen med din flickvän genom att någon kände obehag av att ha dig i sin närhet, men det är inte i proportion till hur många som inte orkat gå hela vägen med mig.
Kanske var det mitt fel att du förlorade ditt jobb, men inte heller det är i proportion till hur många tusentals kronor jag fått betala ur egen ficka, för min vård, mina mediciner, mina resor till och från sjukhus och för att få överleva.
 
Så, vet du vad?
Det är okej.
För jag lever nu. Överlever också från time to time. Men mest lever.
Jag vill inte köra av vägen längre. Jag lägger mig inte längre på snöiga, iskalla fält och hoppas på att frysa ihjäl om jag somnar under stjärnklara himlar full som ett as och med starka mediciner i kroppen. Jag äter inte längre tills jag mår illa och spyr och går upp och ner i vikt, för att jag inte klarar av ångesten, hatet och all annan skit.
Mina panikångestattacker är färre om än lika starka och jag behöver inte längre lugnande för att gå utanför dörren.
 
Jag är Bella igen. 
Jag skrattar mer än vad jag gråter och jag tar mig ut i större sociala sammanhang trots att jag ibland får sån ångest att både hjärtat och lungorna slår knut på sig själva. Jag slåss för min kropp och har nu gått ner femton av de där tjugo kilona jag la på mig efter våldtäkten. Jag har lagt om min livsstil, jag kan sova mer än tre timmar per natt nu, jag pratar med världens bästa kurator som hjälper mig med verktyg för att var dag ta ett litet steg framåt. Det går långsamt och jag trampar på minor då och då, vilket ibland puttar mig tre steg bakåt. Men jag reser mig upp fortare nu än då.
Med rätt människor och efter så många fighter, är jag äntligen Bella igen.
 
Hela sommaren har jag klarat av och älskat att jobba på en arbetsplats där mina underbara, glada och älskvärda kollegor fått mig att skratta, må bra, läka och hitta på bus i en miljö bland över 20 000 gäster åt gången, vilket i sig borde varit jobbigare än vad det har varit.
Festivalen med över 10 000 personer kändes inte lika jobbig som jag hade väntat mig och jag klarade även den galant.
Jag tog mig iväg till middagen där jag bara kände värden och stannade nästan två timmar innan jag inte orkade mer. Jag tog mig iväg till bröllopet där jag inte kände tillräckligt många för att vara trygg och stannde mer än fyra timmar innan jag inte klarade av det längre.
Jag pushar mig, för det är det jag är bäst på.
 
Så du valde fel brud.
Du våldtog mig, men jag är inget offer. Du höll fast mig, men jag är ingen fånge. Du försökte döda mig, men jag är inte död.
 
 
 
Vad som inte är okej, är att det idag är den elfte augusti.
Högtidsdagen vi firar varje år för att min familj blev en prinsessa rikare en sommarmorgon -96.
Jag saknades vid bordet, när vi skulle fira min syster.
För att jag låg på ett annat bord och blev uppskuren.
Det, är inte okej.

Vad som inte är okej, är att du satt skräck i min familj och mina vänner. De som varit med mig, sovit på sjukhusbritsar, bänkar och golv. De som kört mig till och från avdelningarna, akut som bokat. De som ringt samtal, bråkat med vård, försäkringsbolag och rättssystem. De som gråtit med mig och för mig.
Att du genom mig blivit djävulen för dem. Att de tvingas se mig svag, skakandes, smärtandes och småtrasig mot att jag blir starkare. Att de tvingats se mig orolig över att du ska dyka upp, förstöra mer, sett mig gömma mig bakom falska adresser.
Att de tvingas hålla mig i handen fast de kanske inte avsåg göra det just då, att de tvingats hålla om mig och ibland fast mig när jag inte orkat hålla fasader uppe längre utan bara fallit samman för att livet stundtals varit så giftigt att jag inte ens velat ha motgiftet.
 
Jag skulle inte skriva mer om det här - det har jag lovat mig själv och de som läser här tusen gånger.
Men ju mer utdraget mitt hälsotillstånd är och ju mer pengar jag måste betala ur egen ficka för att brottsofferjouren inte betalar ut pengar till fall som inte blir dömda (För då har ju brottet aldrig ägt rum), desto mer känner jag mig manad att påminna dig om vad du gjort, eftersom du förnekar det och baktalar mig. Ja, jag får höra det, på avstånd. 
 
Feel free att gå till polisen anytime och erkänna. Är du inte helt fri från empati och mänsklighet, borde du vid det här laget kanske ha några skuldkänslor. Att bekänna kanske kan ge dig lite frid - det är aldrig för sent.
Det hade gjort mig glad i alla fall - men väljer du att inte göra det, kommer det inte göra mig mindre trygg än vad jag är nu. För något säger mig att vidunder som du inte riktigt går fria helt även om ni gör det lagligt.
 
Du har redan förlorat.
Jag vinner mer för var dag.
Jag kan älska, jag vågar, jag vill fungera, jag försöker, jag lyckas, jag ramlar, jag reser mig, jag springer, jag snubblar, men kämpar mig upp i farten. 
Jag glittrar igen.
 
Tänk över vad du läst.
Föreställ dig situationerna och förstå.
Om du kan.
 
Sincerely,
Hon från platsen, där rosor aldrig dör

Kommentarer

Postat av: Gunilla Nordlinder

Publicerad 2017-08-12 10:23:24

Fina du som du kämpar! Lovar att detta berörde så mycket. Den mannen borde inte få vara ute i samhället. Kramar och lycka till med ALLT i framtiden. Gunilla

Svar: Tack Gunilla! ❤️
Isabell Alison Öhrlund

Postat av: Johan

Publicerad 2017-08-12 10:57:45

Tror att du går en ljus framtid till mötes och att du känner att du kan lita på människor igen.
Allt gott till dej och allt ont till monstret som gjorde detta mot dej...

Svar: Tack Johan, kampen fortsätter!
Isabell Alison Öhrlund

Postat av: Agnes

Publicerad 2017-08-12 16:43:07

Bästa, starka krigarBella!

Svar: Det är varken dags att hålla tyst eller att lägga sig ner. Då blir det banne mig ingen ändring.
Tack för att du var en av dem i sommar som fick mig att känna mig trygg, glad och sedd <3
Isabell Alison Öhrlund

Postat av: James

Publicerad 2017-08-12 20:31:09

Hej Bella, Jag känner inte dej, men känner din mamma, eftersom hon bott i samma stad som mejoch varit kompis med en gammal klasskamrat till mej. Och detta har berört mej så till den milda grad jag aldrig trodde va möjligt, Jag har själv en dotter som varit med om en hel del, men absolut inte såna saker som du. Jag beundrar dej för att du kämpar som du gör. Och kommer fortsätta följa detta och hoppas att du och din familj klarar av att gå vidare med livet. Och att Trash som din pappa kallar honom till slut får sitt straff som han förtjänar. Tusen virutuella kramar från en skåning

Svar: Tack James, för dina fina och stärkande ord.Vi lever i en tid där det inte finns utrymme för att lägga sig ner eller hålla tyst. Vi måste slåss för förändring, ibland tyvärr bara då krafterna inte alltid räcker till egentligen.
Ta hand om dig, vi hoppas på förändring. Förbättring. Snart.
Isabell Alison Öhrlund

Postat av: S

Publicerad 2017-08-12 23:50:42

Hej Bella, jag känner inte dig men ville bara säga att jag tycker du är en otroligt stark person. Du är fantastisk som orkar prata om det här. Jag känner med dig. Både min bästa vän och min syster utsattes för våldtäkt. Påföljderna var 9 mån psykvård för den ena (han erkände) och nedlagd förundersökning för den andra. Jag är inte primärt utsatt så jag kan nog aldrig riktigt förstå det ni har gått igenom. Men jag har haft första säte till att se hur detta förstör människor. Den utsatte framförallt, men även hur hela familjer rasar samman för att sen byggas upp igen. Hur mycket ilska jag än känner för Sveriges sexuallagstifting och gentemot män som begår dessa själviska och vidriga brott så har jag också sett, precis som du skriver, hur man alltid går starkare ur. Min familj har en sammanhållning idag som vi aldrig haft tidigare, jag själv har blivit mer självmedveten och min fantastiska syster har planer om att utbilda sig till polis. Jag skulle självfallet alla gånger önska detta ogjort, för dig och för alla som går igenom något så fruktansvärt. Ville komma med en gnutta hopp och förståelse. Hoppas du fortsätter i den riktningen som du verkar vara påväg i. Glöm inte hur stark du är. Kram

Svar: Hej S!Tack för att du delar med dig av det du varit med om och sett. Det är fruktansvärt att vara med om en våldtäkt, men att stå på första parkett i egenskap av närstående är minst lika påfrestande och jobbigt, har jag insett. Min familj och mina vänner har sett betydligt mer än vad jag någonsin hade hoppats på av mig och så har det fått vara.
Vi bygger upp på nytt och vi fortsätter i rätt riktning. Men vi får aldrig vara tysta, då sker ingen förändring.
Du är stark.
Kram <3
Isabell Alison Öhrlund

Postat av: Fredrik

Publicerad 2017-08-13 01:35:05

Så stark! Jag satsar alla mina pengar på GlitterBella. Tack för en sommar med många födelsedagar!

Svar: Tack för att jag fick fira dem, även om de ibland inte var hundra procent frivilliga.Allt kommer att bli bra.
Tack för din glädje och energi som gjort mig så glad i sommar ❤️
Isabell Alison Öhrlund

Postat av: Lena

Publicerad 2017-08-13 08:23:04

Så fruktansvärt vad du gått igenom, svårt att förstå men så starkt av dig att berätta om det! <3

Svar: Det är inte läge att hålla tyst eller lägga sig ner, vill vi ha förändring måste vi slåss lite ❤️
Isabell Alison Öhrlund

Postat av: Anonym

Publicerad 2017-08-13 11:17:57

Stark att skriva av dig Fortsätt så Skriv av dig Kämpa på Kram Lycka till

Svar: Tack, vi måste höja våra röster för att höras ❤️
Isabell Alison Öhrlund

Postat av: theceraliaproject.blogg.se

Publicerad 2017-08-13 11:30:00

Du är så stark! En helt underbar, otrolig och fantastisk människa!

Svar: Tack fina du ❤️
Isabell Alison Öhrlund

Postat av: PhotoJelly

Publicerad 2017-08-13 12:11:24

Fan vad arg jag blev när jag läste ditt inlägg. Det är så s.j.u.k.t att du inte blev tagen på allvar. DU är så jäkla stark!

Svar: Tack <3 Det är sjukt, men det väcker tanke!
Isabell Alison Öhrlund

Postat av: Juni

Publicerad 2017-08-13 13:16:39

Du är helt otrolig! Tack för att du orkar dela med dig och ge människor möjlighet att förstå.
Tack för att du orkar kämpa och på så vis ger andra hopp om att det går att leva vidare.
Tack för att du är du, en fantastisk människa!
Kram!

Svar: Åh, tack Juni!Jag hoppas bara på att det ska göra tillräckligt med skillnad för att vi ska fortsätta prata om det som inte är rätt, så att det till slut sker förändring.
Kram, ta hand om dig.
Isabell Alison Öhrlund

Postat av: Lena E

Publicerad 2017-08-13 15:52:34

Har själv varit utsatt för gruppvåldtäkt när jag var 17 år, fruktansvärt vad du varit ute för, jag håller på dig och ditt tillfrisknande, många kramar.

Lena

Svar: Hoppas att även du funnit lugn i din misär och att du fått hjälp med det. Livet går vidare, vi får bara inte hålla tyst om det som hänt.

Kram
Isabell Alison Öhrlund

Postat av: Tess

Publicerad 2017-08-13 17:13:30

Kämpe! <3 Önskar dig allt väl!

Svar: Tack, fina du <3
Isabell Alison Öhrlund

Postat av: Emelie

Publicerad 2017-08-13 17:32:24

Jag har sån gåshud nu efter dina ord. Du är en JÄVLA stark människa. Glöm inte det. ❤️

Svar: Tusen tack, Emelie <3 Det är skönt att bli påmind om det ibland, när det inte alltid känns så.
Ta hand om dig och tack för att mina ord får beröra dig.
Isabell Alison Öhrlund

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela