stardustchild.blogg.se

Året då jag lärde mig allt.

Publicerad 2017-01-01 02:34:16 i Allmänt

Ni i Sverige som lever i framtiden, har redan upplevt tolvslag, raketer och Champagne - vi som befinner oss på andra sidan jordklotet har ungefär tre och en halv timme kvar.
Gott nytt år <3
 
2016 var ett år som vände uppochner på mitt och mina näras liv.
 Efter en nyårsafton som kantades av panikångest, hopplöshet och sorg kändes det ärligt som att hela året liksom hamnade snett redan från början.
Det som var bra med 2016 blev troligtvis, som någon slags kompensation, så otroligt fint och vackert att det är svårt att inte vara tacksam för just det.
 
Januari bjöd på konstiga Tinderdejter, en nära vän som försvann, att Ann fick klippa av mitt långa hår, parallellt med att jag fick fota Simons film Imperium i tretton minusgrader. Jag fick också vara med och styra OA-helg för NärCon, då jag för första gången var kommittémedlem tillsammans, med och över en hel drös av fantastiska människor. Jag fick också fortsätta spela in film tillsammans med otroligt begåvade skådespelar- och filmarvänner, plus att jag fick besöka Göteborgs Internationella FilmFestival för första gången.
I Februari blev jag anställd på Barnvakterna i Halland och tilldelad en fantastisk prinsessa som jag fortfarande vaktar då och då. Utöver det fick jag se NärCon Vinter och CosplaySM bli verklighet, samt bevittna Linda Bengtzings framförande av Killer Girl som pappa varit med och skrivit på plats i Gävle tillsammans med Världens Bästa Rasmus och hans familj. Tyvärr var det också samma kväll som jag började insjukna på riktigt i frossa, feber och huvudvärk - vilket hade kunnat vara vilken influensa som helst, men som det tyvärr inte var.
Början på Mars blev tyvärr också början på ett helvete som inte ännu är avslutat, men som jag försöker vara hoppfull kring. Den andra mars åkte jag in på sjukhus och efter flera dygn konstaterades det att jag skulle ha dött om de inte hade hittat det de hittade precis när de hittade det. Fick också beskedet att jag skulle gå uppsydd med öppet operationssår till september - vinstlotten, eller inte.
Men mars blev också en glad och kreativ månad due to den absolut roligaste och mest glada födelsedagsfesten jag haft med fantastiska människor som visade varför det är viktigt att fira livet. Kort efter min födelsedag, slet jag med mig pappsen och drog till Dubai - en resa jag länge velat göra och som gav mig ny energi ute på kameler i öknen under stjärnorna och med det där ösregnet som bara kommer tre gånger om året i Arabemiraten. 
April fick sitt avstamp med dåliga hälsobesked och bilolycka som hette duga. Som tur var skadades de i andra bilen inte alls och jag lindrigt, bilen klarade sig och gjorde att jag kunde fortsätta mitt äventyr till Vimmerby och Astrid Lindgrens Värld där jag blivit anställd under samma månad. Jag spelade också in de sista delarna av min kortfilm "Lite för nära" tillsammans med fantastiska vänner, samt började göra allvar av den där Kickstarterkampanjen för att göra Astronauten till verklighet.
I Maj blev det snabbt varmt och därför spenderade vi mycket tid på stranden, jag och mina vänner, plus att jag snart fick finbesök av Stockholmsvänner för att göra allvar av vårt efterlängtade "Fucka ur på åkern"-event med våfflor, absint och dansa runt eldar. Jag fick vara med på skolans filmfestival, och lämnade mitt första år på Katrineberg för äventyr i Småland där jag möttes av spyende festdeltagare på nya internatet.
Jag och Simon släppte även "Lite för nära" på internet och den uppmärksammades så mycket att den fick över tretusen visningar på tio dar.
 
Juni blev starten på en osäker sommar där jag för första gången skulle bo själv utan att ha några vänner eller någon familj i närheten. Min dator kraschade fullständigt och jag besökte både Junibacken och Gröna Lund med fina människor för första gången på x antal år. 
Jag fick också se de nya Bröderna Lejonhjärta-föreställningarna och arbeta på Gothenburg Filmstudios. Midsommar spenderades i Prässebo med musik, vänskap, nattliga samtal i sommarnatten och med att släppa Kickstartern för Astronauten, plus att jag passerade genom Sollebrunn för första gången, vilken jag bara några veckor senare skulle komma att besöka alltmer.
I Juli förlorade jag en av alla Rasmusar i mitt liv - något som präglade hela den här månaden då vi skulle mötts på NärCon i slutet av juli. Men jag besöktes också av vänner, både från folkis, Stockholm, Linköping, Eksjö och Uddevalla.
Jag rakade också av mig allt mitt hår, vilket ökade mitt självförtroende och stärkte min självbild något fruktansvärt. Kickstarterkampanjen gick igenom och jag var med om en större viltolycka, men där jag än en gång klarade mig och bilen än en gång gick att fortsätta köra.
 
 
Augusti var månaden som började i misär och en fyratimmarsresa till sjukhuset i Göteborg för att få hjälp som jag inte fick - mitt i natten på sjukhuset låg jag och swipeade på Tinder, vilket resulterade i att jag två dagar senare satt på middag på stadshotellet i Vimmerby med min blivande kärlek, som nu varit med mig genom allt som hänt i snart fem månader. 40 mil visade sig inte vara så långt när glittret bara uppstår.
Mitt i Sollentuna skrev en artikel om mig, lillasyster fyllde jämnt och jag lämnade Vimmerby bakom mig för mitt andra år på Katrineberg och inflytten i rummet med utsikt över parken.
I September blev min stackars gamla bil sönderslagen och rånad för sista gången och jag tvingades skrota min gamla roadtripvän. Jag tävlade i min första filmfestival, blev bortglömd av vården och akutopererades på nytt för samma åkomma som skulle varit över vid det här laget men som bara blivit värre.
Jag och Kärleken besökte huvudstaden och vi påbörjade förberedelserna för inspelningen av Astronauten. Tyvärr också månaden då jag lärde mig att alla inte går att lita på, då jag blev sviken kvällen innan inspelningen.
Oktober blev månaden då Astronauten äntligen fick bli verklighet och då jag lärde mig mest om filmskapande och vilken del i det jag vill ha, hittills. Jag var med och arrangerade på NärCon Gävle, samt äventyrade med vänner under oktoberhimlens sken. 
 
 
 
I November upptäcktes felet jag klagat på om min kropp i augusti och under ytterligare en akutoperation, kantad av panikångestattacker både på uppvaket och avdelningen, konstaterade de att det var värre än vad de först trott och att 2017 därför kommer att få börja med ytterligare en akutoperation i hopp om att det kan få vara början på slutet av den här hälsohistorien.
Något gladare var att jag än en gång fick besöka Novemberfestivalen i Trollhättan och gråtskrika av lycka när en av mina närmsta vänner belönades med pris för sina fantastiska kunskaper.
December var en månad av väntan och utan energi, men jag fick göra en fantastiskt mysig roadtrip för att hämta badkar i Hörby, göra julkalender för min kära, fira minijul med mina närmaste och äntligen få flyga hem till mitt älskade palmparadis.
 
Så sanningen är att 2016 till stora delar var ett skitår och att om min morfar hade fått säga sitt, hade han nog sagt "Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig mera åter."
Låtom oss minnas 2016 som en lärdom och året då vi blev varse saker vi kanske i och för sig behövde lära oss, men inte med lika hårda metoder.
 
2016 blev året då det visade sig vilka som var mig nära på riktigt, vilka som ställer upp när det rasar och hur långt man klarar sig, även när allt känns hopplöst.
Det var året då många vänner kom mig närmre och då jag bland annat belönades med en som jag inte vet inte hur jag klarat året utan, vackra, underbara Gabriella <3 
Men också året då mina vänner sov på sjukhusgolv, britsar och stolar bredvid mig för att jag hade ont, för att jag var sjuk eller för att jag bara var orolig. Året då det visade sig som allra tydligast vilka mina riktiga vänner var. Det var året då över tjugofem vänner reste hur många mil som helst från åtta olika städer för att fira mitt liv, året då ni reste med både tåg och flyg och bil och allt annat för att ta hand om mig när jag klantade mig, när jag var ledsen eller när jag bara kände mig ensam.
Det var året då jag klarade av att leva utan antidepressiva mediciner och började göra upp mer och mer med vad som hänt mig, både genom terapi och att börja våga prata om det på riktigt.
2016 var året då jag fick förstå ännu tydligare vad det innebär att vara del av en familj och en hälsosam, glad och vacker relation <3
 
Trots årets alla missöden med inbrott, bilolyckor, vårdtrassel och annat tjafs - vill jag fortfarande bara säga tack.
Tack för årets alla lärdomar, tack för all hjälp, allt stöd och all ledning. 
Tack för att jag fick överleva det här året och genom det, förstå min egen och mina näras styrka.
Ingen nämnd och ingen glömd - var du där, så vet du det.
 
Ett extra
Tack till min familj som stöttat mig genom all skit som lyckats komma i min och vår väg.
Tack till min fantastiska, älskade kärlek som det ibland känns som om jag varit tillsammans med i tio år istället för de månader vi spenderat ihop - det blir sådär klyschigt ändå, när jag vill fråga var du har varit i hela mitt liv. Jag blir så innerligt tacksam för allt du har gjort för mig och allt du fortsätter att göra för mig.
Jag älskar er - så innerligt.
<3
 
Så, inga nya löften - annat än att jag ska bli frisk och resa mer, ta hand om mina kära och leva fritt.
Men jag hoppas och önskar innerligt att 2017 får bli ett betydligt bättre år för alla.
Gott nytt år, god natt och god morgon.
Nu påbörjar vi nästa kapitel.
Puss~ 

Kommentarer

Postat av: Samuel

Publicerad 2017-01-22 19:48:44

Fin läsning som alltid <3

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela