stardustchild.blogg.se

"Ja må hon leva", ja fram tills nästa vår

Publicerad 2018-11-09 13:07:00 i Allmänt

Fem veckor sedan nu. 
Jag och mina bästa vänner som jag bor med nu, hade alla varit krassliga. Men jag, lite för krasslig för att bara ha förkylning - konstant orolig för att jag vet vad det innebär.
Trots detta, lite piggare, satte jag mig i bilen för att köra till Stockholm. Mor och syster skulle mötas upp för att sedan byta bil och fortsätta ner till Göteborg för Bokmässan 2018.
När jag kommit en halvtimme utanför Falun kände jag det. Något läckte ur mig, det luktade konstigt, febern hade börjat göra sig påmind igen och jag var tvungen att stanna vid vägkanten och spy i skogen intill. Vid gamla operationssåret skavde det och brände.
Helvete.
Jag kom fram till Stockholm och fick byta kläder. Insåg fort att jag skulle behöva byta ut den där mysiga middagen mot akuten på Östra Sjukhuset i Göteborg, men sa inget till mor och syster direkt. Ville naivt, helst förneka att det skulle behöva bli så ändå, trots att det oundvikligen blivit så, flertalet gånger förr.
 
Men halvvägs till Göteborg fick jag ändå ge med mig. Illamåendet eskalerade, febern steg och hostan vägrade ge sig. Det gick upp för mig att infektionen tagit över kroppen, ännu en gång.
Jag svalde den korkade stoltheten till slut och förklarade läget. Sa att jag ändå ville gå på middagen och att det borde vara lugnt. Smärtan var ju turligt nog inte på samma nivå som då, i mars 2016 när jag fick krypa in på akuten helt ovetande om allvaret i situationen och att jag då var döende.
Tänk att flashbacksen aldrig ger sig. Minns allt. Alldeles för mycket.
 
Både mor och syster erbjöd sig att följa med, men jag protesterade vilt för att inte ta tid från deras glada helg. Den här familjen har lidit tillräckligt av det som hänt och aldrig tar slut.
Pappa var mer påstridig och fick till slut följa med.
 
Efter väntetid, prover, mer väntetid, frågor och ännu mer väntetid, blev jag till slut undersökt och läkaren konstaterade vad jag redan visste - att det börjat växa, igen. Den här gången utanpå kroppen.
Den här gången för att de i mars tagit bort tråden som hållit mitt operationssår öppet med lovord om att det skulle vara ofarligt tills nästa operation.
Men sen sköt de upp nästa operation, först till sommaren, sedan till hösten, därefter till årsslutet och nu verkar de vara inne på nästa år. Vid det laget uppskjutet nio-tio månader sedan förra.
Läkaren konstaterade att bölden behövde försvinna direkt och jag fick halta ut i väntrummet för att hämta pappa som somnat på en av bänkarna.
Morfin, godnattsaga och hålla handen i symbios med konstant smärta, panik och ångest för att den här karusellen aldrig slutar snurra.
 
 
Pappa fick vara kvar tills de skulle rulla in mig på operation någon timme senare. Då fick vi släppa varandras händer och jag räknade till åtta som i åtta operationer ända fram tills masken lades över näsan och den varma känslan av sövningsmedlet började sprida sig i kroppen. Narkosläkaren tog min hand, såsom det alltid står i mina papper att jag vill att de ska göra.

Det är en så märklig känsla det där. Det känns som om man ska dö, men utan ångest. Som att det är dags att flyta rätt in i Nangijala och att snart ska jag vakna i Körsbärsdalen, utan smärta.

Istället vaknar jag i en sjukhussäng, en fredagsmorgon på en kirurgiavdelning i ett regnigt Göteborg. Jag ber om att få skrivas ut så fort som möjligt för att jag inte vill vara kvar i sjukhusdoften mer och saknar min familj. Men blodtrycket och blodsockernivåerna trasslar lite, så jag får sitta kvar och dricka saft några timmar först. Uppsydd igen, men utan uppdateringar - för min läkare hade ju oturligt nog redan gått hem.
 
Tre veckor senare ringde sjukhuset för att fråga hur jag mådde. Det brast. 
Jag sjönk ner i sittande på köksgolvet och stortjöt i telefon för en läkare som utan någon koll på mitt fall skulle förklara att det inte såg ljust ut med tid för nästa operation trots att läget förvärrats.
"Någon gång i början på nästa år."
Och jag kunde inte hindra mig själv från att tänka att det är så intressant att de bara utgår ifrån att jag ska orka leva tills dess. Att jag finns kvar, nästa år.
Och nej, för att lugna - jag är inte suicid. Men orken hänger inte med hela tiden och i stunder av hopplöshet - är det en lugnande tanke.
 
 
 
På de olika sjukhusbilderna är det inte svårt att se hoppfullheten i början. "Det här är jobbigt nu, men snart läker jag. Snart är jag hel igen." Men ju längre tiden går, falnar hoppet och glider in i hjälplöshet, trötthet och ångest.
Innan de i mars plockade bort plasttråden som höll operationssåret öppet, hade jag varit uppsydd genitalt i två år. Det har inneburit smärta, förstörda kläder, konstant skräck för att lukta illa, förbud av bad utomhus på sommaren, nitisk och nästan tvångsmässig hygien med att dushca två-tre gånger per dygn bara av rädsla för att det ska börja växa igen.
Men det hjälpte inte.
 
Häromdan plockade jag ett piller ur en glasburk jag har hemma och min roomie frågade vad det var. Jag svarade att det var morfin och att sjukvården gärna delar ut det som isglass istället för att ens försöka med andra lösningar.
Jag berättade också om tiden då det brukade sitta en tragikomisk och något morbin lapp på den där burken som löd "Vägen ut", men att en vän blivit så upprörd att jag känt mig tvungen att ta bort lappen.
En referens till vägen ut ur smärta, men som ur ett orosperspektiv från vännen direkt blev en självmordsreferens. 
 
I vintras när det exploderade med meddelanden och samtal från kvinnor som utsatts för samma gärningsman som jag, ringde jag upp advokaten som tidigare hanterat mitt rättsfall och frågade om det fanns chans att begära resning.
Detta efter att gärningsmannens namn publicerats och spritts inom olika digitala forum.
Jag fick till svar att i laglig mening är och förblir mitt fall "utrett". Det är inte bara nedlagt. Det är "utrett", färdigt, klart. 
Jag kan alltså inte göra något mer, rent lagligt, för att stoppa det här monstret från att skada fler.
 
Hans namn blev offentligt under en tid, vilket turligt nog hindrade flertalet kvinnor från att träffa honom och gjorde att det blev lite, om än väldigt lite, svårare för honom att hitta nya offer. Men än en gång föll mer av det kraschade tornet på mig och de övriga utsatta som än en gång hamnade i en orolig och hotad position.
Det är ju tyvärr inte lagligt att ställa folk inför rätta om inte rätten vill göra det. Då riskerar du att bli den som blir ställd inför rätta istället.
Det mest sorgliga i allt det, är att hans mor och syster valt att ta ställning till att han är oskyldigt utpekad och att vi alla kvinnor skulle vara förvirrade lögnare. Så till den milda grad att de kontaktat folk som delat inläggen om honom för att hävda hans oskuld och svartmåla mig och min familj.
Tolv kvinnor, oberoende av varandra, som vittnar om samma typ av våld och övergrepp? Jo, jag tackar, jag.
Det enda som är värre än att våldta någon, är att gömma sig bakom en våldtäktsman och försvara denne.
 
Någonstans i Stockholm går en våldsam, empatilös och vidrig våldtäktsman lös. Han har nu misshandlat, sexuellt trakasserat och våldtagit minst tolv kvinnor och gått fri från majoriteten av fallen som tagits till polis.
Han har knäckt revben och bröstben, bitit och lämnat permanenta broskskador, orsakat PTSD, panikångestattacker, rädsla för att gå ut, isolering, konstant oro och orsakat mig så pass allvarliga fysiska skador att jag nu inväntar operation nummer nio. En operation som är betydligt större än de tidigare åtta. En muskelvävnadstransplantation för att det som fortsätter infektera min kropp om jag inte är konstant uppsydd inte ska få växa igen och förstöra mina genitala muskler för resten av mitt liv. 
Nästa år, är vi inne på år tre av operationer och lagningar av mig. Nästa år har det gått fyra år sedan våldtäkten i mars 2015.
Och jag minns inte ens längre vem jag var innan allt det här hände och tog över mitt liv.
 
 
Jag är en stark person. Det är det jag är mest trött på att höra från andra, men som jag också vet om.
Jag är mer fungerande i mitt vardagsliv, både fysiskt och psykiskt än vad jag varit de tidigare åren. Jag litar fortfarande på folk, vilket bitvis leder till besvikelser - men därmed också snabbare och tydligare åtgärder, these days.
Det är svårt att knäcka mig.
En av de saker jag lärt mig ur den här sörjan, är att trampar någon på mina gränser, har de heller inte i mitt liv att göra och de ska stå för vad de gjort.
Jag tar ingen bullshit, längre.
 
Jag är långt ifrån känslig. Jag vill fortfarande föra diskussioner om allt, bli flirtad med, kramad och pussad på, skämtad med och liknande. Särbehandling för att jag skulle vara något slags offer, undanbedes, eftersom jag betydligt hellre väljer att se mig själv som en överlevare.
En hårt arbetande och studerande, ambitiös, relativt positiv, empatisk och bitter överlevare som var med om det ofattbara - det som aldrig skulle hända mig, av en vän som aldrig skulle skada mig.
En överlevare som aldrig hade räknat med att möta andra överlevare av samma mans våld. Jag var ensam så länge.
Några av dem har skrivit om det här, precis som jag. Andra känner fortfarande så pass mycket rädsla och oro, att de inte är beredda att göra det. En vill inte ens prata om det utan alkohol eller andra sinnesdämpande medel i kroppen.
 
En förhoppning finns om att han är nöjd.
Att någon får ut något av det som hänt.
Att någon kan njuta av tanken på att mitt och flertalet andra kvinnors liv är en daglig kamp, bara i att ta sig upp ur sängen, gå till jobbet, skratta, äta mat, hantera vardagliga trakasserier och opassande skämt, handla mat i en butik full av människor, ta sig igenom folkmassan på en trång gata, ta sig hem säkert i mörker - för att han skulle få några minuter av tillfredställelse.
 
Det har gått fem veckor nu.
Nästa operation planeras till nästa års början. 
Förhoppningsvis är det den sista.
Troligtvis inte.
 
Tack fantastiska pappa, mamma och syster för att ni aldrig släpper taget och står med mig.
Tack vänner som ser till att jag äter, bär mina väskor, håller min hand, försvarar min rätt till mig och min kropp och ni som sprider mitt ord för större förståelse och kunskap om det som vi fortfarande knappt vill prata om.
Tack kvinnor som vågar ta kampen, tack kvinnor som kämpar för att hålla er ovanför ytan, om så bara för er.
Tack till mina manliga vänner och förebilder som konstant ger mig hopp om att det finns decent personer där ute som inte går över gränser och skadar andra.
 
Och så en klyschig men friendly reminder, en fredag som denna - Ha i åtanke att alla omkring dig hanterar något du kanske inte vet något om, behåll lugnet, var snäll och visa respekt.
 
 B.
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela