stardustchild.blogg.se

För första gången på flera månader hälsar dödsångesten på.

Orken är dränerad och hur jag än vänder och vrider på allt, positivt som negativt - har jag svårt att se motivation till saker.

Det går i vågor, det gör det alltid. 

Men hopplösheten som ligger och bränner i maggropen tillsammans med sömnlösheten är det vidrigaste. För jag kan inte göra något.

 

I fredags - ironiskt nog på internationella kvinnodagen - skulle äntligen operationen som skulle genomförts i mars förra året, ske. Men den blev inte av.

I elva månader hade jag väntat och stått i kö. 

I fredags hade jag gått på flytande diet i tre dygn. Därefter laxerande, descutandusch, smärtstillande och starkare smärstillande + sövning - endast för att bli väckt på uppvaket med att de "inte kunnat göra något".

 

Allt började 2015. I mars.
Ett möte med någon jag trodde jag kände, blev en mardröm.

Efter att såhär lång tid har gått, ser jag inte bilderna lika tydligt längre, men jag minns fortfarande flås i öronen, minusgrader, bett, slag i huvudet och ont. Minns en klänning jag ville bränna men bara kastade, en jacka som polisen tog i beslag ett tag och de inbrända orden om att jag var lite av ett "troféligg". Minns tågresan hem, promenaden, tårarna i telefon och en dusch med kläder på. Minns första fyllan dagen efter, minns hur hjärtat brast och hur smärtan blev så olidlig några dagar därpå att akuten var den enda utvägen.

 

I mars 2016 hade livet tagit en annan vändning. Jag hade slutat äta de antidepressiva medicinerna eftersom de gjorde mig avdomnad, kall och fick mig att sakna värde och mening. Gick på folkhögskola, drev projekt, kämpade med att vara glad. Trots sömnlösa nätter, tuffade saker på ganska bra. Under en tid kom det blod där det inte borde vara blod, men jag ville inte tänka på det alldeles för mycket. Kanske förträngde jag det.

Plötsligt fick jag feber, blev sjuk, frossade och mådde konstigt. En morgon vaknade jag upp, reste mig ur sängen och ramlade ihop. När jag ringde både 1177 och den lokala vårdcentralen, sa de samma sak - "Du har nog hemorojder, det finns en salva på apoteket, men det är ingen idé att du uppsöker läkarhjälp än."

Då smärtan till slut blev olidlig, haltade jag tillsammans med en vän in på en akutmottagning där jag inte blev tagen på allvar, fick vänta alldeles för länge och därefter feldiagnostiserad innan jag skickades ut. Tacka alla högre makter för att Sahlgrenska tog mig på större allvar och lade in mig tjugo minuter efter att jag nästan kröp in på deras akutmottagning därefter.

På Sahlgrenska sade de, att hade jag lyssnat på den första diagnosen och åkt hem när personalen på den första akutmottagningen sa det, hade jag dött tre dygn senare.

Borde ha åkt ambulans ändå, kan jag tänka i efterhand, men då tänkte jag ju att ambulans var för såna som var sjuka "på riktigt".

 

Dödsångest är alltså inte ett helt okänt område, men det är sällan den infinner sig numer. Jag brukar leva livet så mycket att jag inte hinner tänka så mycket på att dö.

Jag var rädd för döden mycket som barn, det försvann när jag blev äldre, men kom tillbaka då 2016, när jag fått veta hur nära jag var.

 

Jag har berättat historien tusen gånger nu. Dragit sjukhusharangerna en miljon, känns det som. Den här bloggen är nästan bara berättelser om det här, numer.

 

 

Det fanns ett realistiskt hopp om friskförklaring i år, som nu, bara över en helg blivit bortblåst.

 

I mars förra året, 2018, efter sex tidigare operationer där de misslyckats med att lösa problemet - skulle de genomföra en ny, större operation. En "Flap" som är en form av muskelvävnadstransplantation. Låter som en alienfilm, typ, men så beskrivet. Jag var på tre timmar långt inskrivningsmöte två veckor innan, men väl på operationsdagen förklarades att den inte kunde genomföras och att de istället skulle genomföra ett mindre ingrepp likt de tidigare. De som inte funkat. 

Det bestämdes även då att den plasttråd jag varit uppsydd med för att dränera operationssåret under två års tid (!) skulle tas bort då den fortfarande var smärtsam och obehaglig. Jag ifrågasatte flertalet gånger om det var safe och om det inte gjorde risken för infektion större igen.

Jag fick till svar att det skulle vara säkert eftersom de snart skulle göra den större operationen. Men så sköts den upp och sköts upp igen och igen.

I september 2018 blev jag plötsligt sjuk igen. Feber, frossa och ont. Dåliga tecken för vem som helst men extra dåliga tecken för mig. Jag var på väg ner till Stockholm för att möta upp familjemedlemmar och fortsätta ner till Göteborg för Bokmässan.

På vägen fick jag stanna vid en skog och spy i ett dike, operationssåret läckte och det gjorde ont att gå igen. 
Natten därpå akutopererades jag för att en ny varböld börjat växa - den här gången utanpå min kropp - och för att infektionsvärdena i min kropp var skyhöga. 

Jag blev uppsydd på nytt i väntan på nästa operation. Den stora, den som skulle gjorts i mars.

 

I torsdags hoppade jag och min bästis på tåget från Falun till Stockholm, mötte upp pappa och begav oss till Göteborg. Där specialisterna finns, där de ska ha koll på mig och mitt fall.

Vi åt middag med mina "extraföräldrar" innan operationsförberedelser först kvällen innan och sedan morgonen innan incheckning på Östra sjukhuset 07:00. De går på rutin numera, för du blir van efter åtta tidigare operationer.

 

Yr och vinglig av näringsbrist, trötthet och ångest fick jag till slut på mig särk, satt nål och kom in i operationssalen. Jag skulle få starkare smärtstillande och djupare narkos för det mer seriösa ingreppet. På uppvaket möttes jag av min läkare som förklarade att de inte kunnat genomföra operationen. Att det inte suttit någon tråd som höll uppe operationssåret, att det läkt igen och att det är för stor risk att genomföra ingreppet då.
De som opererat mig i höstas hade alltså inte satt tråden ordentligt. Därmed inget ingrepp.

 

Nu kommer väntan. För det "kan" vara okej, trots att alla infektioner hittills börjat inifrån.

En telefontid är bokad om tre månader, för att då överlägga hur vi ska göra med allt.

Blir jag sjuk innan dess med minsta tecken på infektion, ska jag söka hjälp akut och DÅ bli uppsydd för att DÅ ringa Östra och be dem boka ny, större operation på nytt.

Med tidigare erfarenhet, är det snarare en fråga om när, snarare än om.

Jag vill vara hoppfull, inte tänka negativt och tro på att det finns en liten chans till rättvisa.

- Att jag inte förtjänar det här. Att jag inte ska behöva gå med det här längre. 
Att ont, infektioner och detta evigt återkommande helvete inte ska få ta över mitt liv gång på gång.

 

Men det är svårt.

Klockan är 06:11.
Det går fortfarande inte att sova. Dödsångesten står kvar innanför dörren, trots att jag visar honom ut.

 

Jag vill i mitt liv få älska människor som älskar mig. Jag vill ha och sprida kärlek. Starta skrattattacker och delta i minst lika många. Skriva brev som lämnar ord bakom sig, fota vänner i sekunderna då de är lyckligast. Jag vill skriva filmer och böcker som öppnar människors hjärtan. Vill lära mig allt värt att veta om cocktails för att det är något av det första jag verkligen nördat ner mig i. Lämna negativt bakom mig, vara spontan, resa, äta hallonbåtar, klappa katter, åka på roadtrips, lyssna på gammal tonårsmusik när natt blir till morgon, klippa hår och se det växa ut igen, äta frukost närsomhelst på dygnet, prata om sånt som skrämmer mig och folk jag bryr mig om. Allt det och tusen andra klyschiga filmscensgrejer.

 

 

Snälla ork, fortsätt kämpa. Snälla kropp, som jag inte alltid varit snäll mot - läk.

Det är en sjukt mycket friskare kropp jag vistas i sedan jag tog beslut för viktnedgång och livsförändring för snart två år sedan och jag hoppas så innerligt att det kan vara en bidragande faktor till att det här inte är fortsättningen på ännu ett ångesttåg.

Den här kroppen är så fruktansvärt stark och har klarat sig så många gånger nu.

Klara lite till, både för huvudet och resten.

 

Det var längesedan jag skrev här sist.

Det var längesedan jag vågade dela med mig av ångest senast.

Längesedan jag vågade vara filosofisk och poetisk och klyschig i öppen text.

 

Vill bara lämna en sista tanke.

06:26.