stardustchild.blogg.se

Något jag älskar med att komma hem från en resa, i det här fallet Amerika, är när jag packar upp och hittar saker jag inte minns att jag införskaffat eller fått för att jag av platspraktiska skäl tryckt ner dem i skor eller glasburkar.

Under årets hemresa fraktade jag hem tolv stora glasburkar (varav en gick sönder ;___;) och fyrtioåtta små glasflaskor + en blå flaska åt mamma. Jag och mina glasburkar ♥ 

Jag har nyss hängt upp min första, riktga, egenmålade akryltavla på väggen. Den passar i mitt Underland bredvid änglalampan.

Jag var ju bara hemma ett dygn mellan att jag kom hem från Florida och att jag begav mig av mot Linköping, så det finns en hel del att göra innan jag nu beger mig mot de södra delarna av Sverige på lördag som blev lite spontanbestämt igår.

Sen blir det som tidigare nämnt tågresa för mig från Malmö till Gävle för att fira Rasmus. Sen är det bara någon vecka kvar tills skolan börjar. Tills trean börjar. Tills mitt sista år börjar.

Hah, jag kan fortfarande inte ta till mig det.

Mamma frågade igår om jag skulle spara frigolitboxen till min Peter Pan-snowball och när jag frågade tillbaka "äsch, ja, varför skulle jag spara den?" låtsades hon gråta och sa "du ska ju flytta!".

Alla år som vi har skojat och pratat om att jag en gång kommer att flytta ut, har ändå varit ganska orelevant då. Men nu när det faktiskt kan bli verklighet nästa sommar om jag kommer in där jag vill i Malmö, så kanske jag inte bara flyttar ut - utan även flyttar långt. Det känns så märkligt.
Jag som tycker att tiden gått fort det senaste året, kommer med största sannolikhet att förlora all tidsuppfattning när mitt sista gymnasieår flyger iväg.

 

Smsade med Thobias igår som träffade mig första gången när jag var fjorton och han skulle fylla nitton. Jag kunde inte släppa min "nya" upptäckt som gick ut på att när jag nu träffade honom i år, fyra år senare - är jag lika gammal som han var när vi först träffade varandra. VAR TAR TIDEN VÄGEN?

 

Jag ska i alla fall göra det här året ännu mer minnesvärt än det som gått. Det svär jag på.

 

Nu ska jag fortsätta packa upp alla magiska föremål jag lyckats samla på mig och belamra mitt Underland som redan har alldeles för lite plats med alldeles för många saker.

 

 

Dagen-efter.

Det brukar förknippas med alkohol eller oskyddat sex, men för mig är det idag en dagen-efter utan påverkan av varken det ena eller andra.

Det är lite tomt idag, om jag får erkänna det.

Missförstå mig inte, det är skönt att vara hemma igen, det var underbart att få vara åter i min egen säng och mitt Underlandsrum - men den där lyriska känslan som blandats med all stress och alla motgångar under veckan bleknar lite just nu. Jag är inte ledsen, jag bara saknar den lite.

Tänk att jag fem år senare fortfarande blir påverkad av konventarandan, trots alla gånger jag svurit på att "nu blir det min sista gång.".

Det blir det inte.

Trösten är ju dock att jag kanske inte behöver vänta ett helt år. MyNärCon är i januari och NärCon Vinter i februari.

 

På lördag fortsätter min sommarturné då jag med min kära familj drar vidare mot Västervik, Karlskrona, Blekinge och slutligen Malmö. Därefter, i augusti bär det av uppåt igen då jag ska till Gävle för att fira Rasmus artonårsdag. Sedan är det bara några dagar kvar till skolstarten. Den här sommaren har gått fort, fast det säger jag å andra sidan varje sommar oavsett hur mycket jag hinner med.

Kanske blir jag inte klar med boken och vad jag vet, blir jag nog inte klar med Bucket List'en - men vad gör det egentligen? Det finns mer tid och det gäller att leva tills man dör.

 

 

Tack alla underbara människor som gjort årets NärCon2013 möjligt.

Framför allt tack till Sandra, Erik, Fredrik, Viktor, Johan S, Johan W, Wilma, Philip, Emma, Elin, Neah, Kajsa, Alexander P, Alexander L, Dennis, Tony, Timmy, Oliver, Isagela, Tor, Henrik, Rasmus, Fongir, Veronica, Ronnie, Sarah, Anton, Christian och Sandra som utgjorde världens mest fantastiska och hårt arbetande team!

Även tack till mina frivlligarbetare som bara spontant hoppade in där jag behövde folk!

 

Även ett fruktansvärt stort tack till Tuxie och Tor som under konventets gång hjälpte mig med diverse uppgifter som krävde fler än en person.

Tack till alla BlackOpspandor som hoppade in när jag saknade folk och kom med socker när mina pandor var på väg att stupa, ni var guld värda.

Tack till Statistik som hjälpte mig med diverse information!

Tack till Abraham som avlastade mig när jag saknade folk genom att lägga mer jobb på sina egna pandor - det underlättade massor!

Tack till Thobias för att du gjorde mitt konvent finare, tack till alla kommitéare, LG;are, arrangörer och alla pandor för att ni gjorde NärCon2013!

Också tack till de som jag eventuellt glömt nämna här!

 

 

Så vi kom hem till slut.

Efter förseningar i både Fort Myers och Atlanta som gjorde mig nervös över att jag kanske inte skulle komma hem i tid till att mitt tåg skulle gå, löste sig faktiskt allt och vi kom hem helskinnade och inte alls försenade. Ingen av oss kunde förklara tidsmysteriet.

Däremot försvann vårt incheckade baggage någonstans i Atlanta och bör nu, kring midnatt ha kommit fram till Arlanda. De ska förhoppningsvis köra ut det imorgon. (Jag ber någon slags inre bön om att det inte är ett "förhoppningsvis" utan ett säkert kort. Jag behöver både väskan och saker i väskan för min avgång på onsdag morgon.)

Imorgon kommer också Evelin, som jag inte sett sen i april. Det är så sjukt hur tiden går fort, framför allt bara för att vi två bor långt ifrån varandra - men att vår vänskap aldrig tar stryk av det. Naturligtvis hade vi mått bra av att ses mer, men vi går liksom inte sönder - för vi vet var vi har varandra.

Det blir lite hårfärgningsmys, blekningsmys för hennes del, packande inför NärCon, catching up, en och annan isglass samt en jäkla massa musik.

Jag har precis fyllt mitt rum med ännu en väska magi, galenskap och kärlek. Det ligger stjärnor och luftballonger huller om buller på golvet och jag ler åt hur städat det var när jag kom in här.
Det kommer se okej ut på onsdag när jag åker härifrån igen, men det blir alltid kaos samma dag som jag kommer hem.

Hittills har inget gått sönder, men så är det ju jag som hanterat mitt handbaggage. Jag ber mer för att alla vackra saker i stora väskan inte har gått sönder.

 

Dagen har kommit. Det är söndagen den tjugoförsta juli. Dagen då det är dags att flytta hem igen. Jag säger aldrig att vi reser hit, jag säger att vi flyttar hit. Vi flyttar hem (hit) och vi flyttar hem igen (Sollentuna).

Min stora väska är packad och väger på pricken 23 kg. Mitt handbagage är också smockfullt, det är bara datorväskan kvar och trots detta, har jag inte fått med allt jag vill ha med. (Har även snyltat på plats i både lillasysters och faders väskor, tänk vad mycket en drömmare kan samla på sig under fem veckor.)

Jag är hemma i mindre än trettiosex timmar från det att vi anländer hemma i Sollentuna till det att jag sätter mig på tåget mot Linköping onsdag morgon.

Saker har förändrats och jag önskar att det inte var så, men det ska bli kul. Kanske har jag fortfarande chansen att påverka förändringen till det bättre igen?

Jag har Sandra med mig som min resekompis och kommer att träffa på både Tor, Veronica, Sarah, Thobias och lite annat folk jag inte sett på länge. Sen blir det ju mycket jobba också eftersom jag är arrangör/områdesansvarig i år, så helt sysslolös blir jag inte.

Det blir mitt fjärde NärCon sedan 2009 då jag började konventa. Jag börjar nästan känna mig gammal, hah.

Därefter får vi se vad som händer. Min kära far och mor har eventuellt planer på att dra sig söderut och då hakar jag med största sannolikhet på, sedan blir det Gävle i mitten på augusti.
Jag känner att jag upprepar mina sommarplaner tusen gånger på den här bloggen, men det känns viktigt just nu, för stunden.

Borde egentligen försöka få lite sömn. Hela familjen var så övertrötta när vi kom in på Perkins för sen middag kring halv tio-tiden, att vi bara skrattade åt allt.
Det mest klockrena var dock när pappa på bred skånska plötsligt småropade efter vår servitris genom att säga "Ulla, hur går det i köket? Ska du ha hjälp?"

Vi skrattade tills vi grät. Det säger kanske en del om hur mycket vi har jobbat på idag för att städa, packa och plocka undan våra saker som ska låsas in till nästa gång vi kommer.

Nu är nästan allas väskor helt packade i alla fall, vilket är skönt då vi inte brukar vara duktiga på framförhållning när det kommer till att resa i vår familj.

Men imorgon går inte planet från Fort Myers förrän kring fem på eftermiddagen, så vi kan ta det lugnt imorgon.

Från Fort Myers styr vi mot Atlanta och från Atlanta mot Amsterdam och från Amsterdam styr vi äntligen mot Stockholm. Det ska ju faktiskt bli skönt att komma hem också, även om det här är paradiset.

 

"Don't make paradise your home, then it won't be paradise anymore."

 

 

Death Cab For Cutie håller mig sällskap i form av vackra toner och raspiga röster nu när alla andra har somnat. På min sida av jorden har klockan precis slagit halv tolv. På natten. Hemma i Sverige, är den halv sex på morgonen. Hej Sverige, ni befinner er i framtiden!

Jag gillar inte att ligga efter.

Nu är det bara tre dagar kvar till söndag, då jag lämnar mitt hem här för att åka hem till mitt andra hem. Det blev ett par 'hem' i den meningen.

Det känns märkligt, för här stannar tiden samtidigt som den går jättefort. I samma sekund som vi landade på Fort Myers flygplats för snart fem veckor sedan, kändes det som om ingen tid alls gått, trots de elva och en halv månaderna sedan det förra besöket, sommaren -12. 

När jag nu synar dubbelsängen i gästrummet som jag belamrat med alla tusen saker jag samlat på mig under den här sommaren hittills, vet jag att det är dags att åka hem. Nya äventyr väntar och som jag längtar efter dem.

Friden varar inte länge i Sverige för mig dock, jag är bara hemma i strax över ett dygn då jag packar upp, packar om, färgar mitt hår och drar vidare med tåg mot Linköping för en vecka av NärCon.

Tänk att det har gått fem år sedan mitt första NärCon, mitt första konvent som jag bara åkte på för att jag var förälskad och helt övertygad om att jag skulle kunna få tillbaka min före detta pojkvän som inspirerat mig att åka dit. Vad jag har växt sen dess. Jag har klarat av den extrema jagärsåtuffförjagblandarallamönsterochfärger-perioden, jag har klarat av svartochsvårtrettonår-perioden, jag har klarat av nuvetjagintevemjagärsåjaglåtsasvarahippieblandatmednågotannat-perioden och de resterande tre åren fram tills nu, har jag insett vem jag är och att jag numera är ganska nöjd med henne.

Igår packade jag upp mina nyinköpta, alldeles för dyra och heliga hörlurar. Mina Sony MDR-X10 som ska blänka i sommarsolen medan jag drömmer mig in i deras musik. Deras kärlek, deras rytm. På sista tiden är jag helt förlorad i musiken och det präglar min bok. Citat, efter citat har nu gjort så att jag fått börja skriva musikregister längst bak i boken. Men det gör mig glad, det sätter en personlig prägel.

Jag ser fram emot NärCon, samtidigt som jag faktiskt är lite rädd. Dels för allt med dig, men oroa dig inte. Självkritiken ökar när jag tänker på att det är första gången jag är chef över så många människor - men jag vet att det kommer gå bra, annars hade det inte varit meningen att jag skulle få det.

Jag har lyssnat om på Jonas Gardells sommarprat den här veckan och även på Maja Ivarssons. Jag kommer nog att lyssna om ännu en gång, så vackra var dem och så mycket berörde de mig.

Har lyssnat på Sarah Dawn Finers och Helena af Sandebergs också, det var fint och jag log ett par gånger mellan att jag övervägde orättvisor som präglat deras liv men som ändå gjort dem till dem de är.

När jag kommer hem från Linköping är planerna lite lösa. Sen i augusti, åker jag med största sannolikhet upp till Gävle för att fira min partner in crime Rasmus, som fyller arton! Wohoo!

 

Konklusion, imorgon måste jag verkligen se till att lösa min packning. Stora grejer som ska hem den här gången och som vanligt, många grejer som ska hem den här gången.

Utspritt och rörigt inlägg, förlåt för det, men jag är lite uppe i varv.
Tror att jag ska dra Maja Ivarssons sommarprat en gång till innan jag somnar, medan jag skriver klart mitt kapitel.

Sov sött.

 

Nyheten har legat ute i ungefär fyrtio minuter.

Det var min syster som kom in för en stund sedan och sa det till mig.

Droger har tagit ännu en ung mans liv.

Som den Gleek jag är sedan 2009 är detta hårda nyheter och jag kommer senare att tända ett ljus. Jag är ingen fangirl på det sättet att jag gråter, men världen har verkligen gått miste om en fantastisk skådespelare och om man ska tro hans medskådespelare - en fantastisk människa.

Döden är inte lätt för någon och mina tankar är verkligen med både hans biologiska familj och även hans Glee Cast-familj. 

Cory Monteith, även känd som Finn Hudson, blev bara 31 år gammal.

Cory har spenderat perioder på rehab under året som gått och det är inte första gången, då han tidigare i år kom ut med officiellt att han hållit på med droger sedan han var 13 år gammal och åkte in på rehab första gången som nittonåring.

Glee som har varit en stor del av glädjen i mitt liv och som även uppmuntrat mig till att följa mina egna drömmar, som även var en räddning under gymnasiet när jag inte ofta hade någon att prata med - kan nu vara slut.

Det går inga rykten, ingen har sagt något liknande till pressen. Chansen finns att vi fortfarande får vår Season 4, men vad spelar det egentligen för roll när vi ändå vet att en av de viktigaste och gladaste karaktärerna inte kommer tillbaka. Det kommer inte att bli samma sak.

Det kommer att bli som den där tallriken du dukar bort, för att personen som skulle sitta där helt enkelt inte kunde komma.

 

Något av det absolut värsta jag vet, är till skillnad från jordens alla andra kvinnor att inhandla skor.

Jag hatar det. Hatar det, hatar det, hatar det. Det är jobbigt, obekvämt och tar oftast timmar.

Därför har den här dagen varit mycket påfrestande men slutade fruktansvärt lyckligt då jag som pappa uttryckte det, hittade "Dröm, Drömmare"-skor. All min kärlek till butiken Journey's i Edison Mall för att de tagit in skomärket Osiris och kärlek till märket Osiris som hade skor i min storlek, i en modell jag älskar och i ett mönster jag avgudar. Kan de ta mig till rymden? Det återstår att se, men nu har jag i alla fall möjligheten att pröva.

De matchar till och med världens bästa spaceleggings som jag införskaffade i april innan "Dröm, Drömmare"-resan.

Alldeles för dyra, alldeles för underbara och jag som egentligen inte värdesätter skor kommer att vårda dessa med stor omsorg. Rymden, stjärnorna, planeterna, månen - inget kan stoppa mig från att hoppa upp till er nu!

 

 

 

Fjärde och sista säsongen av THE OC följde också med hem då jag och lillasyster Snuff väntat ett halvår på fortsättningen nu. Det är lite heligt för oss att äntligen ha den i vår ägo.

  

 

Nu sitter jag och ägnar mig åt schemaplanering inför NärCon 2013, IGEN, då fler hoppar av. Det är småirriterande, för varje gång någon hoppar av, får jag göra om nästan hela schemat.

Misstänker dock att själva konventet kommer att bli tusen gånger roligare än förarbetet och att saker som inte löst sig än kommer att bli någorlunda enkla att lösa på plats.

Har ju så fina funktionärer som jobbar under mig också, så det kommer med största sannolikhet bli en ganska skön helg/vecka.

Som den tönt jag är, går också Carly Rae Jepsen på repeat medan jag ägnar mig åt detta. Jag kan inte hjälpa det, hennes låtar är fruktansvärt catchy och jag gillar faktiskt hennes röst.

 

Skrivandet har gått lite illa de sista dagarna då det varit så mycket att göra, men nu i veckan som kommer skall detta ändras på. Återställ ordningen! Jappjapp!

 

Nu är det snart dags för mysmiddag med familjen och de irländska fotograferna Paul och Hazel som Josephine och jag adopterat in i vår släkt som aunt and uncle. Paul och jag som blev avbrutna av fyrverkerier under fourth of July har en hel del musik att diskutera. Trots vår ålderskillnad på fyrtiofem år, har vi fruktansvärt lik musiksmak. Jag blev måttligt och glatt överraskad när jag hittade artister som Gym Class Heroes, Fall Out Boy, Imogen Heap, Red Hot Chili Peppers och så vidare, Kelly Clarksson.

Som nämnt, vi har en del musik att diskutera.

 

Finns en chans att jag uppdaterar mer senare ☺

Om inte, sov gott i Svedala ♥

Dagen har varit full av spontana beslut. Den enda egentliga planen vi hade när vi begav oss hemifrån, var att vi skulle åka ut till Matlacha (som lustigt nog stavas Matlaché, detta gör mig fundersam.) för att titta på en neonkonstnärs galleri. 

För er som inte vet något om Matlacha, är det en fiskeö som man åker rakt igenom. Många av invånarna och butiksägarna har målat sina hus och lokaler i glada neonfärger, gärna med prickar och andra konstverk på.

Vad passar då bättre än att Leoma Lovegrove slår upp sitt galleri där?

(Som gammalt Harry Potter-fan störde jag mig naturligtvis på att hennes trademark var lite av en stöld från J.K. Rowlings Luna Lovegood, både med sin symbol och sitt simulära namn utan att ens ha gjort en tavla till hennes ära.)

Fruktansvärt kreaitvt och roligt. Alla färger såg verkligen till att mungiporna gick uppåt och familjen, förutom jag fick med sig en del souvenirer hem från hennes galleri.
Själv förälskade jag mig bara ordentligt i en tavla, som jag inte fick fota och som var både alldeles för stor och alldeles för dyr.

 

 

 

 

 

De sista fyra bilderna är även från vårt spontana beslut att bege oss till Fort Myers Beach trots att det var lördag efter vår mycket trevliga lunch på Berts Bars brygga. De spelade mycket musik och större delen av lunchgästerna var med största sannolikhet infödingar.

Kurre, som ni fick läsa om igår och som nu är döpt till just... Kurre - är numera min nya äventyrskompis och ska vara med mig när jag beger mig ut på nya, spontana resor. Han tyckte om att både leka på stranden och smaka på Diary Queens Reeses Blizzard-glass.

Pelikanen på piren döpte jag till Pelle, det var väl inte mer än rätt?

Jag som bestämt mig för att absolut inte bada om vi skulle åka till stranden och därför inte tog med badkläder, blev trots beslutet en av oss två (jag och lilla mamma) som badade längst och med ALLA kläder på.

Det var för övrigt första dagen på över två veckor som det inte regnat alls på hela dan.

Jag stod ute i vattnet med hav upp till knäna (Ja, jag bytte avsiktligt plats på orden för att irritera er andra språkfaschister ;) och försökte motstå impulsen att kasta mig över en våg. Jag lyckades inte och lät istället mina kläder dränkas i salt. Nu har jag duschat av mig allt, men det gjorde så att jag brände mig lite mer i ansiktet.

Konstaterade också när jag borstade tänderna att det är dags för en uppfräschning av min hårfärg då jag inte färgat det sedan dan innan Köpenhamnsresan i april. Men det får bli under de 36 timmar jag har på mig mellan att jag landar på Arlanda och att jag beger mig iväg mot centralen för att åka mot Linköping. 

Imorgon hade vi planer för, men de blev lite lösa och obestämda då vi inte kommer att ha stora bilen hela dan.

Vi får se om det blir både trädgårdsarbete och Edison Mall, eller bara trädgårdsarbete, eller bara Edison Mall.

Det återstår att se.

 

Som små flickor älskade jag och min syster Josephine att försvinna i matbutiker när vi var och handlade med pappa. De flesta barn blev livrädda, men vi satte detta i system då vi gång på gång fick chansen att springa iväg till informationen och ropa efter pappa i högtalarna.
"Dag Öhrlund, kan du vara vänlig och komma till informationen, dina döttrar väntar här!"

Då vi nästan alltid handlade i samma affär, tror jag att kvinnorna i informationen så småningom förstod att vi egentligen bara gjorde det för att vi tyckte det var roligt, men de fortsatte alltid ropa efter pappa och han kom alltid lommandes till slut med ett sånt där pappaansikte som sa "jagälskarermenjustnutyckerjagattniärskitjobbiga".

Tack älskade pappa, för att du höll ut med våra galenskaper.

 

Så idag, bestämde vi oss för att besöka Edison Home för jag vet inte vilken gång i ordningen. Det fantastiska Fort Myers-muséet där Thomas Edison en gång bodde, tillsammans med Henry Ford och Harvey Firestone.

Jag som har en tendens att fastna framför informationsfilmer på muséer, gör naturligtvis det även idag och när det har gått, ja, jag vet inte hur länge - inser jag plötsligt att mamma, pappa, Josephine, aunt Anneli, våra nyblivna vänner Karin och Erik är spårlöst försvunna. Jag letar runt i muséets alla rum, letar mig in i Edisons labb, där de inte heller befinner sig och blir till slut tvungen att gå fram till informationsdisken då jag inte har en fungerande telefon här för tillfället.

"Excuse me ma'am, this is really embarrasing, but it seems as if I've lost my family."

Hon ler, förklarar att det naturligtvis inte är några problem, frågar om min pappas namn och tar upp en mikrofon.

"I have an announcement to make, could Dag Ohrlund please come to the information counter, your daughter Isabell is waiting here for you."

Av någon anledning kändes det inte fullt lika roligt att som artonåring bli av med sin familj på en så stor plats som det här muséet och behöva be om hjälp för att hitta dem. 

Till slut kom mamma och hämtade mig, sträckte ut handen och likt en femåring log jag och sa tack åt kvinnan i informationen och gick iväg, hand i hand med min mor.

 

Det blev för övrigt en kort vistelse på grund av vädret och att min käre far hade en optikertid att passa, så vi missade större delar av området, men jag fick i alla fall ett par intressanta bilder inne på muséet.

(Edit: av någon anledning vill inte alla bilder ladda, så det kanske kommer fler imorgon.)

 

Klockan är 01:31 när jag påbörjar det här inlägget och därmed är fjärde juli, 4th of July - Förenta staternas Independence Day över.

Dagen blev trevligare än jag väntat mig, trots att hundshowen i Cape Coral Harbor som äger rum nationaldagen till ära varje år, tunnats ut mycket sedan två tre år tillbaka då jag var där första gången.

Utöver det har vi fått besök av aunt svenska Annelis brorsdotter Karin och hennes kompis Erik som är på praktik i Miami nu över sommaren och vi har ägnat åt oss kultur, såsom Target (fniss. Kultur. Shopping.), men också typisk amerikansk middag tillsammans med våra goda, irländska uncle Paul och aunt Hazel innan vi begav oss ner, enligt tradition, till Cape Coral Bridge för att betrakta årets fantastiska fyrverkerishow.

 

En bok är ett barn, som författare är man förälder.

Under start- och skrivprocessen, ja till och med under redigering och marknadsföring, är din bok, din historia, ditt arbete - ett foster.

Till skillnad från ett riktigt, mänskligt foster, tar dock din bok, din historia, ditt arbete flera år att färdigställa. Likt ett barn kan bli utmobbat i skolan, kan din bok bli refuserad, gång på gång. 

En dag kommer det lyckliga beskedet, ditt barn - din bok - har blivit accepterad, fått sitt fäste. Ditt barn, ska visas upp för världen, för första gången. Du ska le av stolthet för vad  du åstadkommit och utan en tanke på att något mer ont kan hända ditt barn, bara iaktta hur ditt barn, din bok börjar göra sitt namn känt.

Vi lever på tvåtusentalet. Teknikens tid där en ny soluppgång ungefär är detsamma som en ny Iphone eller en alarmklocka med sjuttioåtta olika funktioner, minus den som gör att man faktiskt kan avläsa tiden.

Missförstå mig inte, tekniken har fört mycket gott med sig, men också mycket ont.

Pirater.

Som liten älskade jag pirater i sagor, men egentligen bara för att de hade tuffa kläder och inte var som alla andra. Jag tyckte inte om dem för att dem var onda.

Nu har jag växt upp, i varje fall delvis, men tyvärr - finns piraterna här med. Här är de inte bara snubbar i tuffa kläder (oftast har de inte ens några tuffa kläder, i min mening), utan de är pirater som är onda, de är pirater som stjäl.

Kalla det fildelning, säg att det är den nya tiden, ja, kalla det vad ni vill. Piratkopiering är stöld.

 

Jag har en dröm om att en dag bli författare. Faktum är att jag skriver på vad jag hoppas kan bli min debutroman en dag och därför är den här frågan viktig.

Under gårdagen har en debatt i facebookgruppen "Författare på facebook" pågått kring just det här ämnet.

Majoriteten av alla publicerade och opublicerade författare står fast vid att de naturligtvis inte vill ha sina böcker fildelade då det inte gynnar deras inkomst eller självförtroende, då de som tidigare nämnt, kanske lagt ner flera år på sin bok och att berätta sin historia för att sedan få den stulen och vidarekopierad via internet.

En pirat kommenterar och hävdar att det naturligtvis visst gynnar författaren då fildelningar ökar läsarkretsen och att författarens bokförsäljning därmed bör öka med x antal procent.
Jag själv, kan inte se hur det här är logiskt. Låt mig citera min far Dag Öhrlund, som också är en stor deltagare i debatten. "Isabell, om jag säger 'här får du hundra böcker', skulle du då springa iväg till bokhandeln och köpa hundra till då?"

Min poäng är - Jag vill också ha pengar!

En polis vill ha pengar för sitt jobb, ridläraren vill ha sin lön, hon i snabbköpet vill ha sitt att betala hyran med, men bara för att jag är en (förhoppningsvis) blivande författare och därmed kulturutövare, förtjänar jag inte några pengar för att mitt verk bör spridas via nätet så att alla har chansen att läsa det!

VARFÖR DÅ?!

Varför ska inte jag få pengar för det jag planerar att göra med mitt liv? Varför ska inte jag få pengar för det som kanske tagit mig år att färdigställa? Varför ska inte jag få pengar för min historia?

 

Jag har just ägnat drygt en timme och fyrtio minuter åt att se filmen "The Words", där handlingen är simulär med vad vi beskriver. Eller rättare sagt, där handlingen är precis vad vi kan jämföra med fildelning.

En ung man med författardrömmar skriver en bok som blir refuserad gång på gång och han börjar nästan ge upp hoppet. Under en resa i Paris går han och hans nyblivna fästmö in i en second handaffär och köper en portfölj. Under en morgon när författaren letar efter något i sin nyinköpta portfölj, finner han i ett gömt sidofack ett bokmanus - en brilliant historia och idén börjar växa i honom.

Han gör det man inte får, han gör det absolut fulaste en människa kan göra - han stjäl den ursprungliga författarens livshistoria och gör den till sin.

Att han dessutom blir känd på grund av boken, gör inte historien bättre.

Jag rekommenderar filmen starkt då den är ett typiskt tecken på hur vår värld skulle se ut, om alla kunde få som de ville genom att stjäla andras tillhörigheter.

 

Slutsats - Stjäl inte min historia eller någon annans historia, oavsett hur bra den är. Om du verkligen tycker att min historia eller vilken annan författares som helst - stöd dem genom att köpa deras böcker eller om du verkligen inte har pengar, låna på biblioteket. Oavsett om det bara är ören, får författaren pengar för sitt arbete och sitt att betala hyran med.

Vissa författare har drömmar om att leva på sitt skrivande och försöker verkligen, vilket ska vara möjligt, precis som det är möjligt att försörja sig som exempelvis sjuksköterska.

Vill du barskrapa en annan människa bara för att det är enklare och billigare än att köpa dennes verk?

 

Jag må låta ung och arg. Det är fel.

Jag är ung och förbannad.

Jag är tillbaka. Två och en halv vecka har gått, tiden har sprungit iväg.

Det är nästan surrealistiskt att förstå hur långt sommaren gått redan. Jag tyckte att jag missade ett par inlägg, visade sig att jag missade sådär 20 stycken om jag skulle ha skrivit varje dag.

Mitt paradis, mitt Florida, mitt Cape Coral, mitt Villa Africa är lika fullt med glädje varje dag. Det har blivit massor av kreativ shopping för min del. Mycket delar till saker jag vill bygga och tillverka.

Min svenska musikfavorit för tillfället - Stiftelsen - spelas i alla fall ett par gånger om dan för att påminna mig om att det är massa äventyr hemma i Sverige som väntar om två och en halv vecka också. Och sedan ett tillskott i form av fysisk otrolighet dök upp i mitt liv för två veckor sedan, känns det som om den här sommaren kommer att bli mer magisk än jag först trodde. Mer än så nämner jag inte än, jag vill själv lista ut den här gåtan först och se om den är långvarig.

Nu ser det dessutom ut som om det kan bli ytterligare ett oplanerat äventyr när jag kommer hem från Linköping. Men inte heller det är bestämt än.

Jag har hunnit med massor av det jag för ett par veckor sedan skrev att jag saknade med Florida under de två och en halv veckor som vi varit här nu. Shopping på Micheals (Likt Panduro Hobby X1000. Eller ja, mer Panduro Hobby i Ica Maxi-storlek), frukost på Denny's, frukost på Bob Evans, jag har hittat nya ankor till min samling, happily mental breakdown på Barnes&Noble som är en av USAs största bokkedjor. Kärlek, dregel, kärlek och farväl pengar.

Jag har naturligtvis också inhandlat en del amerikanskt godis, men som jag ännu inte äter, har nästan bara ätit lite glass till och från under tiden här då jag även powerwalkar (nästan) varje morgon. Har faktiskt bara missat 4 morgnar.
Men det får bli ett litet treat under NärCon när jag kommer ha tusen saker att göra och alldeles för lite tid för sömn. Det blir ju också ett litet äventyr som jag är mer pepp på nu än jag förut var.

Naturligtvis har det också inhandlats söta, glada plåster för mina kommande, klumpiga moments. 

Peter Pan följer med hem i slutet på juli också. Eller ja, en Limited Edition Peter Pan Snowglobe som jag i två år tittat på, men som varit alldeles för dyr. Att jag i januari svor på att 2013 skulle bli mitt år, har av många skäl börjat slå in. Särskilt med tanke på att jag hittade mitt samlarobjekt för endast 60 dollar, motsvarandes 430 kronor.