stardustchild.blogg.se

Nu är jag ombord, för första gången i kupé, på Snälltåget mot mitt älskade Malmö.

Lillasyster Snuffelin bjöd på frukost på Espresso House med min favoritmacka och min livsdrog Snapple innan hon gjorde den dramatiska klassikerscenen och sprang bredvid tåget när det avgick medans hon vinkade.

Älskade unge, du är helt knasig i huvudet.

 

Det gick bra hos tandis. Bortsett från att jag lät skitfull när jag svarade i telefon då Kevin ringde mig och halva mitt ansikte såg ut som en hamsters och jag fortfarande var bedövad, var det inga problem.
Kände hur det knakade, men inte när han drog ut tanden. Jag fick med mig den, på begäran, i en liten plastburk. Kanske gör jag något läskigt smycke av den, kanske gömmer jag den någonstans så att någon om hundra år kan hitta den, skicka till ett labb och inse att tandjäveln är värd miljoner för att den tillhörde den berömda och legendariska författarinnan Isabell Alison Öhrlund.
Fick jag hybris? Jag skyller på min trötthet.

I denna stund är det inte ens 19 dagar kvar, utan bara 18. Studentklänningen hänger vackert i garderoben och efter att ha pratat en massa med Kevin idag, känns det lite bättre, trots allt. Kanske bör jag inte vara så orolig ändå?

 

I förmiddag satte jag sista punkten i min slutuppsats för kursen Konstarterna och samhället, tillika den sista kompletteringen jag hade för att bli färdig med gymnasiet.

Jag är alltså, fullt redo att ta studenten och färdig med alla kurser förutom två - som pågår till sista dagarna innan studenten. Det känns märkligt. Igår när jag lämnade skolan, efter veckans tredje och sista lektion, sa jag "hejdå, vi ses nästa vecka!" till en av mina klasskamrater, men insåg först när jag gått därifrån att jag hade fel. Då jag är i Skåne under både måndagen och onsdagen, vilka är de enda dagarna jag fortfarande har lektioner på, kommer jag inte tillbaka till skolan igen förrän nästnästa måndag. Det känns märkligt.

 

Imorgon blir det i alla fall till att plocka ut en envis och ont anad visdomstand tidigt på morgonen, för att sedan ge mig av till Ormingekarnevalen för att dela ut ballonger och förvandla barn till clowner, hulkar, älvor och annat skoj.

Kevin bör akta sig för min pensel, då det finns en risk att jag övar på honom först, haha!
Jobba är roligt!

 

Idag skulle vi i klassen ha firat att det är just 20 dagar kvar till studenten, men då alla inte har hunnit lika långt som jag och blivit färdiga, fick alla ställa in. Därför drog jag med systramin till stan för middag tillsammans med henne istället. Detta som en liten förlängning på vår mysvecka med ChillBoxmys i Sollentuna Centrum igår~ ♥

 

På onsdag, skulle Kulturamas första riktiga Spoken Word-festival äga rum, vilket jag var otroligt exalterad över. Ni som följt bloggen lite längre, vet ju att jag tidigare tävlat i Poetry Slam som också är lite som Spoken Word. Nu har jag inte tävlat sedan snubblandet på mållinjen i uttagningen inför de svenska poesimästerskapen i mars förra året och var faktiskt otroligt sugen och laddad inför tävling.
Men åter igen blir den missunnade konstformen lagd i skuggan. För få har anmält sitt intresse och sitt mod och därför läggs festivalidén ner.

Då jag verkligen såg fram emot att framföra mitt nyskrivna material, men nu inte får chansen att göra det, publicerar jag istället texten här.
Skriv gärna i kommentarerna vad ni tycker, all feedback är bra feedback!

 

Ta min jävla hand i din.

Jag ursäktar min franska, men ber inte om förlåtelse för jag har bara bett och bett och bett om förändring från en jävla Gud som inte finns och ursäkta att jag svär, men jag har bara önskat och önskat att det ska bli någon förändring för om världen fortsätter ligga upp och ner och tvn fortsätter visa barn som svälter och kräva pengar för att vi behöver laga trasiga människors hjärtan medan de fortsätter äta aspartan och annan skit som gör fiskar infertila och oss helt dumma i huvudet.

Det är nya tider nu, en korkad revolution som ständigt pågår i huvudet på flickor som jag som bara vill leva och leva och leva och andas tills det inte finns nån luft kvar i rummet. Jag vill hoppa från taket, hänga i repet, drunkna i vattnet – men jag vill inte dö.

Jag ber dig ta min jävla hand i din och visa mig att jag inte är ensam, visa att jag inte vaknat upp i det dunkla ljuset från en stad där alla slutat drömma. Berätta för mig, ja ljug om du så vill och säg att det här inte är slutet för cheesecakeglass, nakenkatter, bubblor, skrapsår, rullskridskor, sommarfräknar, magi och lycka. Ljug för mig och säg, vet du vad? Vi hoppar från taket tillsammans, vad kan hända? Vi kan ju inte dö, för du och jag, vi måste ligga och sväva i ett parallellt universum där olyckor och skit inte regerar och härskar.

Jag ber dig, ta min jävla hand i din och svär på att vi nu ska ner för gatan, springa, cykla, rulla fram likt barn som aldrig valt att växa upp utan bara tvingats.
Jag är fast i en vuxen kropp med ett sinne som gör alldeles för ont.

Jag ber dig, ta min jävla hand i din och bara skratta med mig åt allt vi kunde skratta åt som små, Ta min jävla hand i din och skrik det där vårskriket Ronja skrek, jag ber dig Ta min jävla hand i din och sjung ”You make me feel like a teenage dream” fast vi egentligen är barn som förväntas vara vuxna men ändå blir behandlade som barn.

Vi sitter fast i andra kroppar du och jag, men du förstår mig och jag ser dig.
Låt stjärnorna glittra, musik ljuda och gräset vara lika mjukt när vi faller i det, som när vi vandrar barfota genom livet i jakten på kärleken, lyckan och solen.
Jag ber dig en sista gång, Ta min jävla hand i din, så ska jag ta din vackra hand i min.

 

 Nu var det inte det jag skulle skriva egentligen, utan bara säga att jag kommer uppdatera bättre ikväll. För idag ska jag ägna mig åt precis samma aktivitet som igår. Trädgårdsarbete och pluggande.

Mor och far ska iväg på "Hundens dag" i Edsberg med lillebror Carl-Sigvard, lillasyster ska fika med kompisar och jag ska rycka ogräs så att gården ser lite presentabel ut inför studenten. 

Igår pratade jag också med vår underbara granne och adoptivfarmor Peggy i Florida som bara bubblar av excitement inför sin vistelse här i samband med min student.
När hon frågade om det var något hon kunde ta med sig från Florida till mig... Låt oss säga att min barnsliga sida än en gång tog fart och spärrade upp ögonen av lycka.
Det blir något att avnjuta på studentdagen helt enkelt.

 

Utöver det skrev jag klart två och en halv uppsats i natt då jag inte kunde sova - due to Fullmåne, vilket rubbar min dygnsrytm. Totalt har jag väl sovit sisådär 10 timmar sedan i fredags - inte att rekommendera, även om jag hanterar sömnbrist på ett okej sätt. 
Bara två och en halv uppsats kvar tills imorgon och ytterligare tre uppgifter i veckan som kommer nu.
Sen är jag fullkomligt färdig med gymnasiet uppgiftsmässigt. Förutom uppspelet av "I väntan på Godot" som vi ska hålla sista veckan på Kultur- och idéhistorian.

 

Men nu, mina vänner, ska barfotabarnet ge sig ut i solen och rensa ovälkommet gräs.

Vi hörs snart igen, ta hand om er tills dess~ ♥

... Så skulle man kunna tolka min fars presenter till mig från London. 

Vi var och hämtade honom på Arlanda för en stund sen, det känns skönt att ha honom på samma gata igen.

En dagbok för att skriva upp sina egna dysfunktionaliteter kändes som ren kärlek. På allvar, utan ironi, särskilt i tanke på att jag köpt en likadan fast för folk med sömnproblem på Barnes&Noble för två år sen. Måste leta fram .den. 
Keep Calm Aliens Landing, Keep Calm and Carry on Writing och Keep Calm Alison - försöker min far på något vis symboliser att jag skulle vara lite impulsiv, äventyrlig och olugn?

 

Skämt åsido. Jag föll aldrig i säng efter Glee-avsnittet, jag skulle bara se om det fanns någon uppdatering på Youtube om The Fault In Our Stars-filmen, vilket det fanns och sedan var jag fast i min trailerfälla igen.

Ser jag en trailer på Youtube, hinner det fort bli femton och sexton och tjugofem på kort tid. 
Jag fattar inte att film inte stod som en självklarhet för mig fram tills för två månader sedan. Det är ju det här jag vill och ska hålla på med. Så fort jag skriver, ser jag det framför mig i filmsekvenser, så fort jag går någonstans med musik i lurarna är jag i en film - jag må ha korats till det mest passande för mig på studentskivan, Klassens Drömmare och när jag nu tänker tillbaka på min utstyrsel, förklarar det ännu bättre vilken filmdåre jag är.

Förhoppningsvis, om jag inte blir regissör för långfilmer, blir jag som Cameron Diaz karaktär i The Holiday som ägnar sitt liv åt att göra trailers för storfilmer.

Herregud vad jag vill komma igång med det riktiga äventyret. Jag lever fortfarande i nuet, men det riktiga äventyret börjar i augusti, oavsett vart ödet tar mig.

 

God kväll,
Det känns som om jag blivit dålig på hälsningsfraser här och bara gått rakt på sak. Jag ber om ursäkt, mitt vett tycks ha gått och gömt sig någonstans. Standardsvaret på "Hur är läget?" eller "Hur mår du?" har just nu blivit "Trött och sönderstressad", men det är okej, faktiskt, för det är bara en och en halv vecka kvar och jag vet att jag på något sätt kommer att klara det.
Idag har vi redovisat våra egeninspelade filmer på regin och jag har haft ett möte med mina NärCongruppledare, då jag på rekommendation bestämt mig för att ta en paus från att arrangera NärCon tills mina slutuppgifter- reflektioner- analyser- uppsatser och annat grejs är klart. Detta för att saker fortfarande ska bli gjorda och utförda trots min frånvaro.
Jag vill alltid få det till att jag är bäst på att hantera stress, men i samband med att jag är lite emotionellt efterbliven och samlar på mig känslor under lång tid istället för att utöva dem i rätt ögonblick - skiter det sig oftast ganska rejält. Ursäkta min franska.

Men tillvaron lyses upp av en stark mamma, min skånska ängel Li som redan nu gjort färdigt massa saker för min ankomst till Malmö om en och en halv vecka och skrivandet som faktiskt går bra. Jag unnar mig att glida in på det Worddokumentet mellan slutskrivningarna, ett par minuter i taget. Idag passerade jag 187 sidor och jag misstänker att boken och projektet Bakom Masken kommer att vara färdigt i slutet på juni, början på juli om allt går som det ska. Sen är det bara att börja redigera, styckeindela och pitcha historien. Det är inte lätt att vara en fattig estet.

Men det är bara att kämpa på, låtsas att sparkcykeln är ett flygplan som drar mig genom tiden och framåt, bli lycklig för de små sakerna som att jag hittade en liten smultronfestis i min väska i morse som var kvar från Portkodinspelningen - det gjorde min morgon - och smita iväg till mina egna karaktärers värld då och då.

Jag är från och med idag också anmäld till skolans Spoken Word-tävling onsdagen 21/5, vilket jag ser fram emot så mycket att jag väljer att skippa mitt intagningsprov till Sundbybergs Folkhögskolas Filmlinje, då jag helt ärligt inte är jättetaggad på att gå där alls. För övrigt har jag sökt deras skrivlinje, men jag tvivlar på att det är dit ödet vill att jag ska. Hösten är så oförutsägbar att jag storknar ibland.
Det ska bli kul att tävla igen och jag har faktiskt en riktigt mysig text på G.

Utöver det, tror jag att mina känslor får ta semester fram tills det här är över också, för det är inte riktigt något som egentligen går ihop eller stämmer i mitt huvud, rent emotionellt just nu.
De är säkert på Kreta och solar sig - det är lugnt, förhoppningsvis blir inga plan försenade sen.

Nej, efter att ha pluggat hela kvällen och i vetskap om att jag ska plugga, städa och trädgårdsrensa hela helgen, unnar jag mig nu det senaste och sista Glee-avsnittet för säsongen innan det är dags att sova.

 

♥

 

Och!

God kväll,
Jag kom för ett tag sedan hem från en mycket trevlig och lärorik inspelningsdag för Portkod 1321/Portkod 1525 i Vitabergsparken. Igår kväll fick jag ett meddelande av Felizia som gått på Kulturama förut, där hon frågade om jag skulle på inspelningen då hon också skulle dit, vilket resulterade i en mycket rolig dag med fint sällskap också.
Jag ska inte ljuga och påstå att jag hade roligt precis hela tiden, då filminspelning låter fruktansvärt glamouröst, men i själva verket innebär en jäkla massa väntan och otaliga omtagningar.
Min andra mösspåtagning har i alla fall fått äga rum och nu åker inte mössan på mer förrän det verkligen är dags. 28 dagar kvar, 34 dagar kvar till Florida.
Jag kan forfarande inte helt vänja mig vid att se mig själv med den på. Det känns som om gymnasiet vinade förbi i raketfart. Men än är det inte över. Turligt nog har jag bara en lektion imorgon, så det blir plugga, plugga, plugga och likaså på torsdag. På fredag blir det trädgårdsrensning då alla rabatter tycks ha eskalerat något fruktansvärt sedan jag tog tag i dem sist. Troligtvis på lördagen också, ibland tycker jag att vi har en för stor trädgård - kan ha med att göra att mina gröna fingrar-poäng är lika med noll. 
Jag och Felizia gick förbi en jättevacker blomsteraffär på vägen hem från inspelningen och jag såg till min stora lycka att de sålde smultronväxter, varpå jag var sugen på att köpa en. Sedan påminde jag mig om att det är få växter jag har förmågan att hålla levande. 

Utöver det har det varit lite kändisdag, vilket för många är värsta grejen och som jag mest lägger märke till som en kul grej. Det är lite lustigt att inspektera dessa killar och tjejer som direkt utbrister "Oh my God, där är ju (Insert famous persons name)" och pekar. Det roliga var att vi också när vi var på väg hem från inspelningen började gå bredvid en man och en hund, varpå jag pekade på hunden och sa till Felizia "Titta vad söt, vovven har skor" och hon svarar med "Det var Mikael Nyqvist som gick förbi dig, det var hans hund."
Så vaken var jag.
På centralen innan jag tog pendeln, var jag på väg att springa rakt in i Jenny Strömstedt från Nyhetsmorgon och istället för att bli sådär "OMG DET ÄR JU DU", hälsade jag vänligt och strövade vidare.
Meeeen, det var verkligen kul att se seriens huvudkaraktärer spela upp delar av nästa säsong idag - jag väntar med spänning.

 

 

 

 

 

 

 

Efter mindre än tre timmars sömn, kan jag utan att mötas av större förvåning, berätta att jag var sisådär-pigg idag. Tyvärr gör det inte det ledsna bättre, utan det hälsar på alltmer för tillfället. Ganska ovälkommet, om jag ska vara ärlig.
Idag har vi gjort något av en slututvärdering i Scenisk Gestaltning och pratat, samt gestaltat vad vi hunnit med under deras tre och mina två år på Kulturama. Det var fint, vi gjorde parodier på både oss själva, lärare och specifika uppgifter. Så, då var den kursen slut - det känns lite märkligt. 
Utöver det så är alla Kulturamatreor inne på "The Finals Week", då alla kurskompletteringar ska vara färdiga på måndag nästa vecka. Stress, stress och ännu mera stress. Det syns att det tär på fler än mig.
Men, vi har haft kul också - idag har det årliga Kulturamaruset hållits och även om vi Teaterapor har kämparglöd, klarade vi oss inte så långt i just den grenen. Därefter följde femkampen och där hade vi lite mera tur. Både med "Norsk fylla", "Piggelinstafett" och "Spotta råtta", bland annat.
Nu ska jag plugga en liten stund efter hundpromenaden innan det är dags att krypa i säng bland mina stjärnor och få mig lite välbehövd vila innan TV-inspelningen för säsong 2 av Portkod 1321 imorgon.
Mösspåtagning nummer två, här kommer jag. Wow.
Sen blir det mer plugg och mer plugg och mer städning.
Låt maj vara över snart.

(Bild lånad från www.svt.se)

Sov gott och ta hand om er ♥
/Stardust

 

 

 

 

 

 

 

Det har  varit en ledsen dag.

Saker har inte alls varit bra, känts bra.

Likt många andra sorgedagar har jag försökt gömma mig bland stjärnorna, historierna, musiken och fantasin, men det har inte räckt.

Nu är klockan över två och det är måndag. 29 dagar kvar. Fem kompletteringar som ska vara färdig innan den 19:e. Sen är jag klar med gymnasiet. Sen flyr jag ner till Skåne för ett tag och min skånska ängel Li.

Därefter kommer Peggy och Hazel från Florida för min student. Sedan åker dem med oss tillbaka till paradiset, de långa nätterna som aldrig tar slut, solen, musiken, pooldoften, Bob Evans-kvällarna, Daddy Dee's-utflykterna, kärleken, suset, det underbara.

Nej, jag tänker inte rymma dit i förväg. Jag ska verkligen kämpa för att orka med den här sista månaden.

De här sista 29 dagarna.
Det ska gå, för jag är starkast.