stardustchild.blogg.se

Vänner, jag vet att tanken var att jag skulle blogga framför allt om min Floridavistelse, men ibland dyker det ju upp saker under min Floridavistelse som jag också måste blogga om!

Som några av er säkert läst tidigare i bloggen under inlägget "Trailerdrottningen" är jag en enorm trailer- och filmnörd. Hamnar jag på Youtube för att titta på en trailer, blir det lätt tre och sju och femton till efter det - vilket naturligtvis resulterar i att jag skriver upp alla filmer jag vill se.
Så i förrgår, fastnade jag för trailern till filmen A Long Way Down som kom ut tidigare i år. Jag såg den säkert fyra gånger innan jag letade upp filmen och igår kväll när vi kommit hem från den sena beachfotograferingen, såg jag den.

 

 

 

Jag heter Isabell och är din lillasyster.

Det känns konstigt att skriva det, för jag har alltid varit storasyster, storasyster åt lillasyster Josephine.

När jag och Josephine var små, brukade hon alltid tjata om hur mycket hon önskade att hon hade en storebror. Inte en storebror istället för mig, utan också. Jag tog det naturligtvis alltid personligt för att jag trodde att jag inte räckte som storasyster, men på senare tid, har jag börjat förstå vad det var som Josephine saknade. Förlåt att det tog mig nitton år att förstå att jag saknar dig. Ibland är jag inte lika snabb som alla andra.

Jag vet inte om du skulle varit född -92 eller -93, hade du vart född -94, hade inte jag fötts. Det spelar egentligen ingen roll hur mycket äldre än mig du skulle ha varit, men du skulle i alla fall ha varit min storebror.

Du skulle älskat Josephine. Trots att det är jag som kallas för Bellabus, är det oftast hon som har de roligaste idéerna. Du skulle ha tagit hand om henne när hon var liten, när jag inte kunde göra det för att jag var feg och nog behövde någon som tog hand om mig också. Josephine var skittuff när hon var liten - ingen gav sig på henne.

Naturligtvis tog mamma och pappa hand om oss, men det hade nog ändå varit annorlunda att ha en bror på samma skola att springa till när de andra, äldre var dumma mot mig. Kanske hade de inte varit dumma mot mig om du hade varit deras vän.

Jag tror att du skulle ha skrivit, precis som jag, men inte att du skulle hållit på med någon sport eller så - trots att du hade varit sonen. Pappa är inte den sportiga typen, så du hade nog inte heller blivit det, tror jag.

Du skulle troligtvis ha spelat piano, för mamma hade älskat att ha en musikalisk son.

 

Jag vet inte riktigt varför jag funderar över hur du skulle ha varit. Kanske är det för att du liksom inte ens hann sätta foten på jorden innan det var dags för dig att lämna den. Du var nog ingen långt gången graviditet, jag minns inte riktigt, jag minns bara att mamma hade tre missfall.

Kanske funderar jag, för att jag sitter många, många mil bort från familjen, vilket de senaste dagarna har fått mig att fundera över vad som egentligen är en familj och vad det är som bygger den.

Kanske funderar jag, för att jag under de senaste två-tre åren sett hur mina vänners bröder är och sett mig själv sätta en liten adoptionsstämpel på mina något äldre vänner som är pojkar, bara för att längtan efter en storebror ibland har varit så stark.

Kanske undrar jag för att jag ser hur så många vuxna människor bråkar med sina syskon eller bryter kontakten. Skulle det ha hänt med oss? Troligtvis inte, i tanke på hur tajta jag och Josephine är.

 

Det händer att jag tittar på foton och funderar över hur du skulle ha sett ut, hur bilden skulle ha förändrats om vi hade varit tre istället för två. Om du hade varit blond som pappa, eller mörkhårig som mamma egentligen är. Om du, till skillnad från oss, skulle fått mammas vackra, bruna ögon eller pappas visa, grå.

Hur det skulle ha känts att trängas i bilen under alla resor till Skåne eller Göteborg, om vi skulle ha varit annorlunda om du fötts.

 

Jag vet ju inte riktigt vad jag tror på, men jag tror ändå på att det finns någon plats dit ni döda barn kommer. Och oavsett vad det är för plats, vet jag inte om ni läser bloggar. Men Carl Sebastian Öhrlund, om du läser det här, så ska du veta att du är saknad och att jag alltid kommer att undra.

Jag som ägnar mitt liv åt att söka två saker - frihet och svar, kommer aldrig att få ett svar på de här frågorna.

Carl Sebastian Öhrlund, hittills är du mitt livs största och obesvarade gåta.

Men tack för att du finns där någonstans och får mig att tänka på dig. Du ger mig inspiration och låter mig fundera.

Ta hand om dig, var du än är.

Jag skickar tusen kramar härifrån.

Hej alla fina bloggläsande varelser!

 

Som jag kanske skrev tidigare igår, var planen för kvällen att efter jobbet hinna förbi både Target, Michael's och en grossistbutik som heter BJ's. Needless to say, hann vi inte det.

Hazel och jag kom in på Target och precis innanför dörrarna, finns det en sektion som jag och mamma kallar för dollarhyllan, vilket betyder att allt på de hyllorna kostar mellan en och tre dollar (7-21 kronor). 

Vi brukar alltid hitta någon kul grej, trots att mycket är smågrejs folk aldrig använder - men igår.

Igår kväll fanns där Halloweenpynt, mina vänner. Halloweenpynt.

Need I say more?

 

Nu är Portkod 1525's första avsnitt ute och ni kan se det här:

 

 

Hej igen!

 

Sitter för tillfället i studion, men det är rätt lugnt då vi inte har några bokningar idag. Imorgon har vi däremot porträttfotografering på morgonen och en Senior Yearbook-fotografering på torsdag. Bröllop på fredag och sen var det något annat på lördag. Sen har vi ytterligare ett bröllop om en vecka och idag fick vi en bokning för femton Cheerleadinglag i början på november, så det rullar på.

 

I morse fick Hazel bevis på Amerikanernas knasighet då det kom en enkät från ett företag som heter Scarborough som efter varje enkät hon besvarar skickar en eller två dollarsedlar i ett kuvert tillbaka med en ny enkät. Hon lät mig fylla i den åt henne och för det fick jag den mystiska dollarsedeln! Haha!

 

Jetlag'en brukar inte vara så illa för mig när det gäller att åka till USA, men den här gången märks det verkligen.

Hazel och jag var i studion några timmar under eftermiddagen och kvällen. Hon fick en hel del gjort och jag fick mest läsa och ta det lugnt idag.

Imorgon ska vi dit tidigt och jag ska få lära mig mer i Photoshop och hur man gör album, så att jag kan gå loss på folks bröllopsbilder och börja jobba.

Vi har också hälsat på Peggy, avlämnat Ahlgrens bilar, samt inhandlat Snapple och Cheesesticks på Walmart. Lyckan är total, trots att tröttheten regerar.

Men det blir bara en lätt, ganska snabb middag och sedan tillbaka till sängen. Blev lycklig när Hazel påminde mig om att mamma lämnat magnetmadrasserna här innan de åkte i somras. Bella kommer att sova gott i natt ♥

 

 

 

Imorgon tisdag, klockan 19:00 svensk tid, har andra säsongen av Portkod premiär!

 

För er som inte vet var Portkod 1321 en webserie som sändes på SVT Play under förra hösten. I huvudrollerna såg vi Happy Jankell, Fanny Klefelt, Hedda Stiernstedt och Valter Skarsgård som tillsammans skildrade ett gäng ungdomars typiska sommar. Till skillnad från många andra ungdomsserier förskönade SVT inte konceptet kring Portkod 1321, utan visade en väldigt rå och ärlig sida av hur det är att vara tonåring och vilka problem som kan uppstå.

 

Serien blev fort populär och sändes så småningom också på tv. Många tittare var så på det när den tog slut att det skulle komma en andra säsong och tidigare i år, gick de ut med att det var så det skulle bli.

Det var inspelning för statister till olika scener i maj, så i något av dessa nya avsnitt kan ni skymta en Isabell i studentmössa som blåser såpbubblor eller tjoar.

 

Av det SVT  gått ut med, kommer uppföljaren som för övrigt fått en ny port och en ny kod - 1525 - att handla om vad som händer efter de tre åren som nu gått sedan förra händelseförloppet och hur studenten påverkar oss som människor. Vilka krav? Vad händer när man slingrar in sig i för många lögner? Är grupptrycket fortfarande svårt att stå emot och ännu fler dilemman.

 

I nya säsongen ser vi också Adam Pålsson från Torka Aldrig Tårar Utan Handskar som spelar en känd stjärnbloggare i Stockholm och som får Fanny Klefelts karaktär Agnes på fall.

Så om ni gillar att se verklighetsskildringar av hur det är att leva livet, så häng på http://mvh.svt.se/ imorgon klockan 19:00 för premiären av nya Portkod 1525!

 

Mina vänner,
Jag har officiellt anlänt i det förlovade landet och är nu inne på min första jobbdag på Nautilus Photography, fast vi inte kommit till studion än.

Solen skiner, palmerna susar och temperaturen ligger väl på uppåt en 20-25 grader. Ingen klagar.
Nu på morgonen har vi ägnat oss åt att gå igenom bilder från ett bröllop Hazel fotade i lördags och kolla vilka hon kan lägga till på bröllopsbloggen och så håller hon på och lär mig hur man airbrushar och redigerar i Photoshop. Tre ord kan beskriva denna upplevelse - Jag är chockad.
Kommer troligtvis att visa varför vid tillfälle.

Det var en lång dag igår, därav inget bloggande när jag kommit fram, då jag nästan stupade direkt.
Jag flög med Norweigans Boeing Dream Liner <--- Passande, eller hur ;) till Fort Lauderdale och är nästan hundra procent säker på att min gamla mattelärare från fyran var med på samma plan med sin familj. Världen är liten, #klyschor, men jag vågade inte riktigt gå fram ifall det nu inte skulle vara han. Sociala skills, mina vänner.

 

Hazel hämtade mig och därefter påbörjades den nästan tre timmar långa körningen till Cape Coral där vi slog läger på Denny's och åt en klassisk American Breakfast mitt i natten. Worth it med Diners som serverar frukost dygnet runt. America ♥
(Jag lovar att milkshake helt och hållet ingår i näringstriangeln här.)

 

Tidigare ikväll skrev jag ett inlägg på facebook som löd:

Styr iväg mot veckans fjärde och sista avskedsmiddag...
Det känns som om jag ska deporteras till Kina för evigt, typ.

Imorgon bär det av.
Det är i nuläget mindre än tjugofyra timmar kvar och allt viktigt är avklarat. Vingarna lyfter från Arlanda 16:00, då lämnar jag vardag och gråa höstSverige bakom mig för två och en halv månad av konstanta upplevelser och äventyr.

Jag vet att jag lovade att uppdatera kring Bokmässan, men likt varje år - vet jag inte vad jag ska skriva. Framför allt inte nu, när jag vet att jag fortfarande inte insett att jag imorgon tar avsked av något så simpelt som mitt rum, för att istället flytta in i ett poolhus i Cape Coral ett tag. Boksmällan är ett fenomen i sig och det har verkligen infunnit sig, skrivandet går framåt - trots att jag nu ska ägna större delen av min lediga tid åt att redigera mitt bokmanus inför förlagsinskickningar till jul när jag åter når Sverige.

I måndags hade jag en superfin avskedsmiddag tillsammans med goda vänner på TGI Friday's i Kungsträdgården, tack ni fina som spenderade kvällen med mig. Ni som inte kom, missade verkligen något.
På tisdagen fick jag bekräftat att något jag nojat över ett bra tag, helt enkelt inte var något att oroa sig över och begav mig därefter till Nyköping för avskedsmiddag tillsammans med Nicklas och hans fina familj. Senare den kvällen såg vi Maze Runner på bio, vilken för övrigt var fantastisk och promenerade senare hem i Nyköpingsnatten. Tack för mina fina dagar hos dig, min fina ♥
Igår bjöd fader min ut mig på Japanskt i Gamla Stan för ett hederligt fader-dotter-avsked och ikväll spenderades spisandet på Spice i Sollentuna, tillsammans med hela familjen Öhrlund (Förutom Sigvard som tyvärr fick stanna hemma) Tack fina familj, för er kärlek.

Jag ska erkänna att det naturligtvis finns en hel del oro i mig, trots att jag vet att det kommer att bli fantastiskt fint och fullt av upplevelser. Väl på plats kommer jag förhoppningsvis inte ha så mycket tid att oroa mig. Men till saken hör att jag sedan barnsben lever med en fruktansvärd separationsångest som mer liknar en femårings än en nittonårings - därför blev det ett tårigt avsked i torsdags när jag lämnade mitt hjärta för de kommande två och en halv månaderna och därför blir det med största sannolikhet ett känslosamt avsked imorgon eftermiddag på Arlanda.

Väskan är i alla fall packad nu. Full av Ahlgrens Bilar till Peggy, svenskt godis till Josephines vän Daniel, paket till Denny och så lite, lite kläder. Mer än så behöver jag inte då där redan står en flyttlåda med grejer hos Hazel och... Eh, med risk för att låta som en girlygirl - Shoppingmöjligheter finnes.

Imorgon ska bara några brev postas, sängen bäddas om så att jag kan komma hem i December och somna bland mina stjärnor och sedan är det nog bara dags att ge sig av. Kasta sig ut eller nåt.

Jag ursäktar för rörigt inlägg, men just nu, är det vad min röriga hjärna kan åstadkomma.
Lovar i alla fall att uppdatera mig när jag är settled in hos Hazel.
Från och med nu, bor ni i framtiden och därför kan mina inlägg komma på lite märkliga tider.
Lev med det.
Puss och godnatt ♥