Det är första gången på mycket länge som jag titulerar mig. Detta av den enkla anledningen att jag avskyr titlar. Jag brukar när diskussionen kommer upp använda mig av skräckexemplet då jag för några år sedan klev in på en ungdomsgård och jag genast fick en hand framräckt mot mig med orden "Hej, Marcus, jag är bög."
Det är helt enkelt inte nödvändigt, det är personligheten som spelar roll, inte titeln!
Men idag titulerar jag mig för att det är relevant, för att jag är dömd av samhället, för att jag är just det - en tjockis.
Jag har varit tjock under lång, lång tid, var nu gränsen går för att man ska vara tjock, men om vi rent hypotetiskt säger att det är omgivningen som bestämmer när du är tjock, så har jag varit tjock i över tio år.
Det finns många orsaker till varför någon är tjock och likaså i mitt fall. Jag har inte skött min kropp på bästa sätt, men huvudsaklingen beror min övervikt på den hormonsjukdom jag i januari, tidigare i år diagnostiserades med. PCOS (se: PolyCystiskt OvarieSyndrom) innebär ganska simpelt att mina äggceller sätter sig som cystor och klumpar på insidan av mina äggstockar, detta i sin tur rubbar matsmältningsförmågan och förstör en massa andra saker. Jag kan enligt läkare vänta på diabetes efter att jag fyllt trettiofem, jag kan till skillnad från andra kvinnor, ha mens tio dagar i sträck, för att sedan gå utan i sju veckor och om jag någon gång blir gravid, finns det chans att min kropp inte klarar av processen.
Detta är troligtvis en av orsakerna till att jag som yngre åkte in och ut på sjukhus för magproblem- och förstoppningar. Det låter kul va?
Nej, det gör ju inte det.
Jag är född med PCOS och med stor risk, kommer mina hypotetiska biologiska barn (jag är inställd på att adoptera i framtiden) också att bli överviktiga.
Detta skrämmer mig och jag tänker nu förklara varför.
Idag, efter att ha tränat hårt på gymmet, just för att hjälpa min kropp mot ett hälsosammare och gladare liv, tog jag en sväng in på H&M i Sollentuna Centrum för att prova en klänning jag länge tittat på, inför Bokmässan nästa vecka som jag ser mycket fram emot.
Sagt och gjort hämtade jag klänningen och på väg till provrummet hör jag en röst bakom mig som säger "Hon har väl inte riktigt kroppen för den där, va?", följt av fnitter från kvinnan och hennes väninna.
Jag tror inte att man någonsin vänjer sig vid den typen av kommentarer, för trots åtskilliga, tidigare tillfällen blev jag bara stum, stirrade på henne och fick det där snorkiga, översittarleendet tillbaka.
Och på väg till provrummet blev jag arg, för att jag insåg att jag likt så många gånger förr, hade sänkt huvudet och vänt mig om.
Butiksbiträdet (som säkert inte hört förolämpningen) som stod vid omklädningsrummet, menade säkert inget illa när hon sa "Du kan hänga den här på stången sen när du går." precis som att hon inte heller trodde att den skulle passa, men klänningen passade - rent storleksmässigt. Men med mina självkritiska ögon, var den plötsligt fel i alla vinklar.
Jag försökte prova kläder i en annan affär efter det, men psyket bråkade för mycket. Det gjorde ont, även om jag ville inbilla mig att jag inte tar åt mig av sån skit längre.
Förra veckan när jag satte mig på en ostadig bänk vid Solna centrum, reste sig en yngre kille fort upp och skrek att ett jordskred var på gång medan han skrattade åt mig. Ibland är det svårt att inte bli ledsen.
Det finns en särskilt plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra - är en bok av Liza Marklund och Lotta Snickare, som jag visserligen inte läst, men titeln talar sitt tydliga språk och jag hoppas nog lite att det är sant.
Eller snarare, att det finns en särskild lärdom för de medmänniskor som tillåter sig själva att hacka på och trycka ner andra människor.
Under många år har jag vistats i olika internetforum där frågan kring fetma och övervikt diskuterats vilt. Ofta har jag stött på påståenden som "Ingen kan säga att fetma är en sjukdom, du väljer själv om du vill vara tjock!" och "Du kan inte skylla på att fetma är en sjukdom." men det är trots allt så att fetma räknas som ett medicinskt tillstånd och en rubbning som till stora delar är mental, ofta orsakat av hetsätning, bulimi, stress och annat som i sin tur kan vara orsakat av mobbing, trakasserier och utanförskap. Fetma kan alltså också vara ett resultat av till exempel PCOS, nämnt ovan.
Så nej, ni anonyma internetgangsters, fetma är ingen sjukdom - MEN, tillika ett problem och komplex för den som ofta ofrivilligt hamnat i detta medicinska tillstånd.
Ha lite överseende, för helvete.
Jag heter Isabell Alison Öhrlund och jag är en tjockis. Men jag är en tjockis som i matbutiken vänder alla streckkoder uppåt, för att underlätta för personen i kassan. Jag är en tjockis som håller upp dörren, även om det tar lite tid för personen som behöver komma igenom, jag är en tjockis som komplimenterar människor jag inte känner, för att jag mår bra av att andra mår bra och jag är en tjockis som älskar människor.
Men jag är också en tjockis med känslor, en tjockis som när jag blir ledsen, inte bara blir ledsen utan nästan inte vill finnas till för att jag rasar så fort att jag knappt hinner med att förstå vad som händer, en tjockis som gråter på nätterna och en tjockis som har ganska svårt att ta sig upp varje gång jag rasar ner.
Jag är en tjockis som gärna blir arg över idioters framkomst, men som ofta väljer att skriva korrekt och tillrättavisande snarare än till exempel "Var vänlig avlid." trots att jag många gånger vill.
Jag är en tjockis som kan åstadkomma stordåd, som har två stora egenskrivna och egenregisserade produktioner bakom mig, jag är en tjockis som är världens bästa barnvakt, en tjockis som visserligen är dålig på matte men har högsta betyg i kärlek och en tjockis som vill mina medmänniskor väl.
Men framför allt, är jag en tjockis som inte ständigt behöver bli påmind om att jag är en tjockis.
Frederick Douglass, som var en amerikansk politiker och aktivist för afroamerikaners rättigheter, sägs ha sagt att "Det är lättare att bygga starka barn, än att laga trasiga vuxna." och som trasig vuxen, kan jag bara hålla med honom.
Det händer ofta att jag ställer mig själv den naiva frågan "Varför kan inte alla bara vara snälla mot varandra?", hur kommer det sig att vi i vad som av många kallas för idealsamhället, Sverige 2014, tar oss rätten att bestämma över andra, vara elaka mot andra, trycka ner andra och känner oss okej med det?
En god vän till mig, som för övrigt är en av de absolut finaste människorna jag känner, gick härom dagen in i en skoaffär och fick av butiksbiträdet veta att han inte kunde köpa de skor han ville ha för att "de är för tjejer", min mor som är Skåning, som också är en av de absolut finaste människorna jag känner fick efter valet höra att eftersom antalet röster på SD var fler i södra Sverige "Kanske vi bör fundera på om det är dax att lämna tillbaka Skåne till Danmark.", vilket bara är fragment av vilka förolämpningar hon som människa med annorlunda dialekt fått höra och se. Vanligtvis är det annars "Nej, det är sant. Skåningar kan inte prata ordentligt!" eller "När tänkte du lära dig prata svenska?"
Min far hade för några år sedan en vän som var otroligt förälskad i en man som var svart, men som inte klarade av att vara tillsammans med honom för att hon ständigt fick höra "Negerhora" och andra rasistiska glåpord efter sig, när hon vistades ute tillsammans med den här mannen.
Vi lever i ett samhälle där ätstörningar, självskadebeteenden och självmordsstatistik bara rusar uppåt och med den vetskapen, tar vi fortfarande inte hand om varandra.
Sluta kalla ett samhälle där vi mobbar, trakasserar, slår och skadar varandra för utopi- och idealsamhälle, sluta mobba, trakassera, slåss och skada varandra. Bygg det bättre samhället! Var en av dem som om tio, tjugo, trettio, fyrtio år kan säga att "jag var en del av det som gjorde oss starkare, gladare och lyckligare!"
Kanske är det en naiv inställning, men jag vill fortsätta tro.
Kanske är det så att vi skulle behöva en revolution eller ett krig, för att verkligen se det vackra och användbara i människors komplex och skavanker?
Min mamma lärde mig som liten att "Lyssna på Stampes pappa i 'Bambi', har du inget snällt att säga, så säg ingenting alls."
Jag är ingen ängel, men det ordspråket har tagit mig långt och det gläder mig, att min mamma byggde ett starkt barn - även om det starka barnet blev trasig, på vägen mot vuxen.
Jag heter Isabell Alison Öhrlund och jag är en tjockis och jag blir sedd som en tjockis för att jag idag inte uppfyller idealkraven för hur en kvinnokropp ska se ut. Jag är en inte en size zero, jag kommer aldrig att bli en Victorias Secret-modell, jag kommer troligtvis aldrig att väga vad jag "borde" göra, men jag är fullt frisk och i min mening, är det det enda som betyder något.
Jag är inte ens en perfekt tjockis, för tjockisar är oftast inte kärnfriska.
Perfektion är skit. Det är fin tanke, men det finns inget som innebär perfektion och särskilt inte vi människor, då vi på jorden är över sex miljarder, komplett olika sammansättningar av gener, upplevelser, arv och dylikt.
När jag hör reklam på tv som säger "... Den här mascaran ger dig perfektion..." blablabla, så tänker jag bara på en enda sak. En av mina favoritförfattares bästa citat:
"I don't know any perfect people - only really really flawed people who are still worth loving."
~ John Green
... Och dagar som denna, när jag är ledsen över att någon har gjort mig illa och ännu ledsnare över att personen som gjort mig illa kanske gör någon annan, med sämre självförtroende och stöttning än jag, ännu mer illa försöker jag bara minnas vad Josephine Hart sa:
"Damaged people are dangerous. They know they can survive."
Var vänlig.
Döm inte.
Tänk ett steg längre innan du säger något, även om det kanske är på skämt.
Du kan inte min historia, du vet inte vad jag genomgått.
Om du tycker att jag har en ful tröja, kanske du kan se att jag har vackra ögon istället.
Säg det då och skänk mig ett leende.
För jag vill hellre le, än se ner i marken.
Med vänlig hälsning,
En stark, arg, vacker och oerhört medveten tjockis som kommer att lyckas med vad hon än vill lyckas med för att hon förstått att det inte är utseendet som räknas, utan det som sitter innanför det förbannade pannbenet och innanför huden på vänster sida av den förbannade bröstkorgen
