stardustchild.blogg.se

Året var 2005 och jag var tio år gammal. Jag bar blå skjorta, gul scarf med läderstopp. Några märken på bröstkorgen och några på armen. Stolt i min scoutskjorta storlek 164. Kaxig i mina Levis'Jeans som jag stoppat skjortan innanför kanten i. Axellångt hår och skitful raklugg efter ännu ett av mammas frisörexperiment.

I tre veckor hade jag tjatat och tjatat på mamma och pappa om att få åka på den stora hajken i maj och i tre veckor hade pappa försökt förklara för mig att "gumman, vi är esteter, inte campare. Vi hör inte hemma i skogen." vilket naturligtvis gjorde att jag ville åka ännu mer.
Till slut sa han okej, men att jag inte skulle ringa honom när det började regna och var iskallt där ute i skogen.

Så kom hajkhelgen, det var fint väder - solen sken och fåglarna kvittrade - you know the drill.
I bakluckan låg den fina Svampbobsovsäcken och en väska med någon tjocktröja, tandborste och pyjamas. Vi hade goda odds.

Om jag inte minns fel, var hajken ute i någon skog i Vallentuna och enligt mitt tioåriga minne tog det flera timmar att köra ut till den här campingplatsen där jag skulle tälta - vilket jag idag med mer realistiska tidsperspektiv skulle gissa på, tog någon halvtimme.
Vi kom i alla fall fram till en fin campingplats mitt ute i skogen där de andra scouterna och ett antal ledare från Sollentuna norra scoutkår (med sin huvudstuga i Häggvik) spelade brännboll i solskenet.
Alltså den idylliska bilden mitt naiva, tioåriga jag föreställt mig.

Snabbt hoppade jag ur bilen, sa hejdå till pappa och sprang iväg till mina kompisar. Därefter avlägsnade sig majoriteten av föräldrarna och sakta, men säkert också solskenet.
Plötsligt färgades himlen mörkt grå, det började ösregna, ömsom hagla och dimman som sedan spred sig över skogen kan ha varit det värsta jag sett. (Alltså... Då, som tioåring.)
Temperaturen sjönk fort till fyra grader och vi kastade oss in i våra halvuppsatta tält där golvet inte satt fast i tältväggarna. Det kändes som en naturkatastrof och som om vi skulle dö.

När de väl fick upp middag i ladan (som vi av någon anledning inte KUNDE sova i) fick vi springa på våra snabba barnsben genom haglet och ösregnet för att äta fort och sedan springa tillbaka. Vi tog på oss alla kläder vi hade, kröp ner i våra sovsäckar (varav min naturligtvis inte var avsedd för utomhusbruk och därför var sämst.) och frös likförbannat mer än någonsin förr. De där chipsen och chokladen som vi skulle mysa med blev inget av, då vi bara låg och frös.

Mina vänner somnade ganska snart och efter ett besök på dasset (även där med språng genom regnet) med en skylt där det stod "Kissa här, bajsa i skogen"(!!!) började jag känna mig ganska ensam, hjälplös och liten.
Efter att ha legat och frusit ytterligare någon timme i tältet, plockade jag upp den där fula, silvriga Sony Ericssontelefonen och slog numret hem.
"Hej gumman!" sa mamma och aldrig hade det känts så härligt att höra hennes röst.
"Mamma, jag vill hem."
"Jag misstänkte det. Jag och My (min kompis mamma) har suttit och väntat hela kvällen, vi kommer om fyrtio minuter."

Och där tog min första hajk slut. Hajken som också blev min sista hajk och slutet på scouterna då jag insåg där och då, att jag mycket riktigt inte var någon campingmänniska.

Sen den helgen har jag tältat en gång till i mitt liv. På asfalterad gång utanför Cirkus i Stockholm, i kön till Idol med mitt lilla cirkustält från IKEA på fyra kvadratmeter (RUNT), där jag var tvungen att ligga i fosterställning för att få plats.

(Läs detta med Morgan Freemans röst)
"That hike left a lot of traces in me, that followed me for the rest of my life... Well, til' now then."

Så idag, mer än tio år senare. när familjen besökte BassPro, en outdoor living-butik här i Florida stod jag länge och beundrade synen av det jag länge funderat på att försöka med igen - ett tält.
En blandning av ljusblått och mörkblått, till någorlunda billigt pris, lätt att bära och skulle kunna få plats med min uppblåsbara luftmadrass - för lite jävla komfort måste en drömmare få ha..
Jag köpte det till slut, beslutade mig för att nu jävlar, ska jag äventyra på riktigt!

Det kan börja med en campingtur i mitt vardagsrum, bara för att vara säker - men jag ska prova. Man ska inte bara prova nya saker, man ska också prova gamla saker som en gång skrivits av listan.

Så, nu har ni läst om vilken liten pussy jag var när jag var ung. Och om vilken tuffing jag är nu.
Gå nu ut och var lika tuffa som jag.

Puss och kram alla campare och ickecampare, ni finns i mina tankar ♥

Sedan jag och min pappa, Dag Öhrlund, gått ut offentligt med vad som hände mig bakom ett skitigt skjul vid Märsta station i slutet på mars, tidigare i år - har det uppstått mycket spekulationer på internet.

Inget jag inte tål, för då hade jag inte postat inlägget, men en del saker som bör få klarhet - då ni spekulerar utan större grunder och påpekar utelämnandet av avgörande detaljer.

 

Jag kan börja med att påpeka att mitt målsägandebiträde idag har skickat in överprövningen av mitt nedlagda fall då polisen brustit i sin utredning på ett antal punkter.
Så, ja, fallet är än så länge nedlagt - inte i brist på bevis, utan för att det står ord mot ord.

 

Det finns dokumenterade kroppsskador i en journal på Södersjukhusets akutmottagning för våldtagna kvinnor, där både blåmärken efter våld och fasthållning fotats och dokumenterats, samt sprickor och sår efter våld i underliv.

För er som tvivlar på min trovärdighet, kan jag berätta att ja, det tog fyra dygn innan jag sökte vård, då jag innerligt försökte förneka det som hänt med alla medel jag kunde. Bland annat alkohol, vilket inte direkt hört till vanligheterna då jag inte drack alkohol över huvud taget innan jag var nitton år och därefter aldrig hade varit full.

Jag tog mig till Danderyds sjukhus för att jag hade så svåra smärtor att jag knappt kunde stå eller sitta, där jag sen blev omdirigerad till SÖS då de har större resurser för att hantera den här typen av övergrepp.

Våldtäktsundersökningen är något av det värsta jag genomgått i mitt liv. Det är så psykiskt påfrestande, förnedrande, förvirrande och smärtsamt att det inte går att föreställa sig för en utomstående. 

Jag skulle aldrig ha gjort det om det inte var för att jag var allvarligt orolig över mina smärtor och mådde så fruktansvärt efter våldtäkten att sömn, matlust och livslust bara tagits ifrån mig.

 

Till er som skriver att det verkar som om det inte egentligen har skett något brott, utan istället tror att jag "bara känner mig våldtagen":

Han höll fast mig. Han tryckte upp mig mot en vägg så hårt att jag slog i huvudet. Han bet mig, han vyssjade mig hela tiden, rädd för att någon skulle höra, han använde hela sin tyngd och kraft till att förstöra mig fysiskt och psykiskt.

Det fanns blåmärken längs med min överarm som fingeravtryck.

Han våldtog mig. Jag sa nej, jag försökte trycka ifrån, jag stretade emot.

Efteråt förnedrade han mig verbalt genom att påpeka vilken jävla trofé jag var och att nu kunde han ju kryssa mig av listan. Han påpekade att det här inte räknades som otrohet gentemot hans flickvän då han "velat ligga med mig så jävla länge."

 

Det stämmer. att jag inte anmälde förrän långt efter. Det tog femtio dagar innan jag vågade berätta för min pappa. Det hade att göra med skam, ångest och rädsla över vilket ursinne som skulle kunna få oanade konsekvenser. Jag tror att vilken förälder som helst därute, förstår vad jag menar.
Med min familjs stöd i ryggen, tog jag tag i det och bestämde mig för att anmäla.

 

Jag valde att skriva mitt första inlägg för att väcka debatten om våldtäktskulturen, för att öppna upp för diskussion om hur de kritiska frågorna fortfarande ställs gentemot offren, om varför jag inte klarar av att leva i det tysta och varför ingen annan heller borde behöva göra det.

Poängen var inte att skriva ut i detalj om vad som hände. Poängen var inte att på något sätt försvara mig mot kritiska ögon. 
Jag mår tillräckligt dåligt över det som hänt.

 

Men det som gör mig allra mest förbannad är de uttlanden kring hur det här kan förstöra hans liv. Jag skriver inte ut hans namn, då han inte är dömd. Jag har inte  bett någon att spekulera i vem han är eller fronta honom öppet.

Han har förstört mitt liv. Han har förstört min syn på närhet, intimitet och sex. Han har gjort mig osäker i min egen kropp. Han har gjort mig till någon som knaprar piller mer än vad hon skrattar.

Han var fullt medveten om att jag inte ville, det fanns både chattmeddelanden och sms som intygade att jag sa nej, att jag inte ville.

Det finns många som är starkare än mig, men det finns också många som är svagare än mig.

Det handlar inte bara om mig, det handlar om alla kvinnor som blivit våldtagna eller sexuellt utnyttjade.

Och jag hoppas innerligt att ni läser det här och förstår, att bara för att ni inte vet allt av vad som hänt, betyder det inte att det inte skett alls.

Ni får vara hur anonyma ni vill och sitta där bakom era skärmar, men kom ihåg att det är just det ni gör. Ni spekulerar med varandra och drar slutsatser i något ni inte har en aning om.

 

Vem fan vill ha sex bakom ett skitigt skjul en iskall, regning natt i slutet på mars?

Inte fan ville jag. Men jag fick inget val.

Hej, fantastiska bloggläsande vänner, bekanta och främlingar.
Dammet tycks ha lagt sig lite nu och trots all skit som har hänt, verkar det nu ha gått upp för alla att huvudsaken är att vi är okej.

 

Det är eftermiddag här i Cape Coral, Florida och jag har varit ensam hemma större delen av dan och städat, sett alldeles för många avsnitt av Grey's Anatomy i rad och väntar nu på att resterande familjen ska ta sig hem från Fort Lauderdale där de har varit och pratat med polisen. 

 

Det är idag femtiosex dagar kvar av sommaren. Bara femtiosex dagar kvar tills jag får påbörja mitt äventyr i Halland på Katrinebergs Folkhögskola. Jag längtar ihjäl mig efter att äntligen få hålla på med det jag vill och ta steg närmare mot att uppfylla mina stora, glittrande drömmar. Bara femtiosex dagar tills jag packar min bil full av för stora legobitar, stjärnor, luftballonger och annat krimskrams för att flytta Cirkus Isabell från den enda platsen jag faktiskt bott på.

Det är skrämmande och underbart på samma gång.

 

Men innan dess, har jag fem veckor kvar här i varma paradiset. Jag har NärCon och allt vad det innebär. Jag har troligtvis Pride, där jag i år kommer sköta helt andra saker än förra året och några dagar att pusta ut innan flyttlasset går.

 

Här har vi handlat böcker i mängder, solat oss brända på Midsommarbåten tillsammans med våra svenska vänner Fredrik och Marie som precis fått en liten prinsessa, pocherat ägg, badat i poolen, Geocachat, lagat goda middagar och sett gripande och roliga filmer.

Livet går vidare. 

Jag har trappat ner på min antidepressiva medicin för att få börja känna igen. Jag kan hantera det. Styrkan växer i min kropp trots att ilskan ligger och glöder i mig.

Spotifys fina spellistor styr mina känslor mycket och snart, snart, snart ska jag öppna paketet med mitt manus som ska redigeras klart inför inskick i höst.

Livet går vidare.

Hoppas bara på att mina vingar kommer med posten snart. Hihi...

 

Familjen håller för tillfället på och överlägger vart årets roadtrip ska gå och jag lägger mina tummar på Orlando och Universal Studio vs Epcot Center.

 

Jag uppdaterar snart igen. 

Kärlek ♥

 

 

 Fina vänner, familjemedlemmar, bekanta och okända läsare.

 

Ni undrar kanske varför jag inte uppdaterat mer om mitt paradis efter att jag tjatat om verklighetsflykten så länge.

Resan gick bra, ovanligt bra och det kändes verkligen som vi var off to a good start, så att säga. Efter en tio timmar lång flygresa hämtade vi ut våra väskor, plockade ut hyrbilen och styrde raka spåret mot vår favoritdiner Denny's innan det var dags att åka till hotellet för lite välbehövlig sömn.

Vi var nog bara inne i en halvtimme, såhär i efterhand känns alla tidsperspektiv jävligt luddiga.

När vi betalat och kommer ut till bilen trampar jag på krossat glas och vänder huvudet mot pappa för att påpeka att jag inte såg det här innan vi gick in. "Inte jag heller..." hann pappa säga när jag vände tillbaka huvudet och insåg att det var vår bilruta som var sönderslagen och i tusen bitar över marken och inne i bilen.

 

Då mina mediciner har haft tendensen och biverkningen att sänka min reaktionsförmåga, tar det några sekunder innan jag kan säga något. Pappa säger något i stil med "Vad i helvete är det här?" och jag tappar kontrollen över mig själv och gallskriker rakt ut. 

I huvudet upprepar jag "Det här är inte mänskligt, inte mer skit nu, jag står inte ut!" och så småningom skriker jag det också. Efter för lite sömn i samband med att jag missat mina mediciner på grund av konstiga tidskillnader, finns det inget stopp på mig. Jag hyperventilerar, stortjuter och skriker om vartannat. Det blir svårt att andas och jag blir illamående.

 

I bilen saknas mammas resväska, ytterligare en med saker till vårt älskade Floridahus Villa Africa och mammas, respektive pappas handbaggage som de aldrig tidigare lämnat unattended, men som de nu varit för trötta för att tänka på.

I dessa väskor fanns två datorer, fyra kameror varav en var helt ny och uppackad dagen innan avfärd, mammas bokmanus, pappas research och familjebilder, samt reportage och jobb sedan 2005 och framåt.

 

Mardrömmen blev total och det som skulle bli starten på vår välförtjänta vila, slutade istället med polisbilar, fingeravtryckskollar, hyrbilsbyte, kortspärranden och ännu mera elände.

 

Det är inte mänskligt. 

 

Efter de senaste tre månadernas skit av försäkringstrassel, våldtäkt, sjukhusbesök, dödsfall, cancerbesked, bråk, uppbrott, svek, två bilkrockar och annan skit - tyckte jag att vi kunde få den här resan.

 

Missförstå mig inte, jag tänker inte låta det förstöra allt - men förstå hur jävla frustrerande det är att aldrig få något lugn. Jag går på tå hela tiden, paranoid, upprörd, arg och ledsen och det enda jag kan göra är att dämpa det med mina lugnande och antidepressiva som istället gör zombie av mig.

 

Strax innan vi reste blev jag dessutom varse om att åklagaren beslutat lägga ner utredningen om min våldtäkt för att hen anser att svinet som våldtog mig inte tycks haft uppsåt att skada mig.

Ibland gör livet så jävla ont.

Detta även efter att de skrivit att vidare utredning inte kommer att ändra utfallet, trots att de inte hört alla mina vittnen.

 

Så jag kommer att uppdatera när det händer kul saker, jag kommer att uppdatera kring vad som händer - men det finns varken lugn före eller efter stormen, för det är inte bara en storm, utan flera i rad - och det känns så jävla tråkigt att bara skriva ledsna saker, när jag vanligtvis brukar vara väldigt positiv och glad.

 

Men nu vet ni lite varför det blir tyst någon dag till framöver. Vi har fruktansvärt mycket trassel framför oss. 

Det positiva i det hela, vilket jag gärna tänker på mest, är det polisen sa till oss efter att vi gjort anmälan.

 

Idag var min sista dag på förskolan. Jag var och sa hejdå till alla barnen, jag möttes av skratt, skrik och kramar av små, små armar som kämpade för att nå runt hela mig. Jag gick därifrån med teckningar i väskan.
Jag åt lunch med den där vännen som ler på ett sätt som gör det svårt att inte le tillbaka. Jag hämtade tyget med stjärnorna hos skräddaren - 2000 kronor är för mycket för ett par byxor, även om jag verkligen vill ha dem. Jag pratade med gymmet om att stänga ner mitt medlemsskap - för att jag äntligen kommit in, för att jag flyttar i höst och blir Hallandsbo - för att jag äntligen ska få bli filmregissör.

Jag hämtade ut pengar på Forex, för att jag ska få åka hem till mitt älskade Florida på lördag.

 

Jag lyckades låta bli att tänka på dig fram till klockan halv åtta tidigare idag. Det känns som ett jävla rekord.

 

Mamma frågade om jag kunde skjutsa henne till Märsta. En klump vred sig i magen. Självklart kan jag det, skrek mitt inre spöke som inte vill känna sig påverkad. På motorvägen fick jag flashbacks. Det är inget ovanligt. Flashbacks får jag hela tiden.

Vissa dagar vill jag att någon håller om mig så hårt att min kropp hotar att spricka. Andra dagar vill jag skrika så fort någon rör mig. 

 

 

Jag var aldrig rädd. Jag har aldrig varit riktigt rädd. Jag är inte säker på om det är rädd jag är egentligen, snarare än paranoid - men en sak är säker - det är ditt fel.

 

I Märsta hälsade vi på mammas vän. Jag nämnde händelsen, jag nämnde dig. Hon frågade om efternamnet. "Jaha, hennes son, ja."

Häromdan var en av mina vänner tillika förebilder på ditt bands spelning. 

Över tre och ett halvt tusen människor har läst inlägget om våldtäkten. Över tre och ett halvt tusen människor vet att det sitter ett litet fegt, vidrigt as ute i Märsta och väntar på besked från åklagaren.
Det skulle vara så lätt att skriva ditt namn här för att se vad de tre och ett halv tusen människorna skulle kunna åstadkomma - men jag sänker mig inte till närheten av vad som kan klassas som din nivå.

 

Jag är arg. Arg så in i helvete.

Jag är arg för att du får mig att tvivla på mig själv. Jag är arg för att du gör min familj illa. Jag är arg för att du får gå fri, för att du fortsätter leva ditt liv som om ingenting har hänt och för att du fortfarande finns.

Jag är arg för att du får stå på scen och utöva din kreativitet inför så många människor som tror att du är en estet, en artist - när du i själva verket är en skam för scenkonsten.

 

De flesta morgnar får jag rulla ur sängen för att jag inte ens vill ta mig ur den. Många dagar känner jag att jag inte vill leva med det här som gör så ont.

 

Men just därför, åt jag lunch med hon som ler och just därför hämtade jag tyget med stjärnor på hos skräddaren och just därför hämtade jag ut pengar på Forex idag - för att jag inte har planer på att ge dig den tillfredställsen.
Jag ska resa mig upp och ta tillbaka min kropp. 

 

Du må finnas överallt.

Men det gör jag också.
Skillnaden är att jag har fler på min sida.