Hon kom hem 01:47 med smutsig klänning, rödgråtna kinder och trasig själ.
Jag ser ut genom fönstret, det regnar frenetiskt och himlen är nu mörkt grå. Enligt klockan har förhöret pågått tre timmar och fjorton minuter. Jag känner mig utmattad och impulsen att bara slå huvudet i bordskivan, skrika hysteriskt och gråta känns alltmer frestande.
"Känns det här okej nu?"
Jag vänder blicken mot polisen. Jag har kämpat för att hålla mig lugn under hela förhöret och därför känns det ändå okej när jag blir arg och brusar upp. Jag skrattar till på det där sättet som indikerar att "det du sa var inte alls okej".
"Du förstår inte", säger jag. "Ingenting känns okej. Det känns sjukt att alla andra människors liv fortsätter, det känns sjukt att de inte vill lägga sig ner på marken och dö med mig. Alla frågar just nu 'känns det här okej?' och 'blir det bra?' och jag vill bara skrika rätt upp i ansiktet på dem. För ingenting känns okej.
Det är inte okej att jag får ta alla konsekvenser.
Det är inte okej att blodcentralen måste spärra mig i ett år framöver för att jag kanske bär på blodsmitta.
Det är inte okej att det är jag som missar arbetsdagar.
Det är inte okej att jag spenderat 12 dagar på sjukhus sedan det inträffade.
Det är inte okej att det är jag som måste äta piller för att orka resa mig upp på morgonen, att det är jag som vill köra av vägen för att någon annan gjort illa mig. Så jag förstår vad du menar, men även om jag berättat mitt - är det är inte okej. Det är inte jag som ska behöva känna såhär."
Jag har funderat länge på hur jag ska skriva det här. På ett sätt är det en ursäkt till min omgivning till varför jag betett mig annorlunda den sista tiden, druckit för mycket, varit arg och skrikit.
Till varför jag missat att gratulera födelsedagar, besvara mail och höra av mig.
På ett sätt är det för att berätta att jag inte är okej, för att på något sätt få förståelse för hur jag mår.
På ett sätt för att få ur mig en del av de känslor som cirkulerar i mitt huvud dygnet runt just nu.
Jag kan välja att beskriva det i meningen:
"Hon hade varit och fixat sina naglar, klippt sitt hår på salong och klätt sig i fina kläder inför den trevliga kvällen tillsammans med vänner.
Hon kom hem 01:47 med smutsig klänning, rödgråtna kinder och trasig själ."
Dramatiskt. Väcker tankar?
Men det räcker inte på långa vägar för att beskriva vad som hänt.
Sex dagar innan hade jag fyllt tjugo år och för vilken gång i ordningen intalat mig själv att det här ska bli mitt och möjligheternas år. Sex dagar innan hade jag varit glad, optimistisk och förväntansfull.
Såhär femtio dagar senare, känner jag mig arg, paranoid, ledsen, trasig, illamående, sviken, smutsig, tillintetgjord och förnedrad.
Just nu finns det inte utrymme för mitt år, inte för optimism. Just nu finns bara piller, terapi, nya piller, återbesök, förhör, onda tankar, återberättande, mardrömmar, sömnlösa nätter, ångest och en liten gnutta hopp.
Hopp om att det här så småningom ska ta slut. Att jag om en tid ska känna mig bra igen.
Jag har varit en duktig skådespelare under den tid som gått, men undantag för några få stunder och jag är evigt tacksam för att ni som funnits där vid de tillfällena har tagit hand om mig.
Han var en bekant, en kompis jag litade på. Någon som jag haft en två år lång bekantskap med på nätet och via sms. Någon som jag skrattat och pratat allvar med.
Han var någon som precis innan det hände, funnits för mig efter mitt uppbrott med min före detta pojkvän. Någon som stöttat mig och sagt att vi borde ses och prata för att jag verkade behöva en kram.
Han var någon som visste om min osäkerhet kring mig själv och intima förhållanden med andra.
Han var någon som visste att jag inte ville.
Under kvällen hade han skickat många meddelanden om att vi borde ses för att jag var i stan och för att han snart var klar på jobbet. Flera gånger skrev jag att jag ville stanna kvar med mina vänner och att det fick bli en annan gång.
Till sist tröttnade en av mina vänner, tog min mobil och skrev åt mig.
Då blev det tyst.
På väg hem sent samma kväll, fick jag dåligt samvete över att han skulle ta illa upp, varpå jag hörde av mig och frågade om vi var okej. Det visade sig att han satt på tåget framför mig och han föreslog att vi kunde ses och prata en stund. Det var ju bara tre stationer för mig att åka extra och så kunde jag ju ta första tåget tillbaka sen.
Trots att vi inte setts mycket, kändes det här inte konstigt. Vi var ju kompisar och han hade ju flickvän.
Det behövs ingen hjärnkirurg för att räkna ut vad som hände när han föreslog att vi bara skulle ta en kort promenad längs en vacker stig i väntan på mitt tåg tillbaka.
När han slet tag i mig och drog in mig bakom ett skjul stannade världen. Jag lämnade min egen kropp, stod bredvid och tittade på. Det hela blev så verkligt att det var som om skam och skuld hand i hand klättrade in i min kropp.
Varför kan jag inte skrika? Det här skulle ju aldrig hända mig? Varför kan jag inte sparka honom?
Tusen tankar av uppgivenhet.
Jag började skratta, inte för att det var roligt utan för att hela händelseförloppet blev absurt.
Vi är ju utomhus.
Så här får man inte göra.
Varför förstår han inte att jag säger nej?
Varför gör det så jävla ont?
Jag har aldrig känt mig så hjälplös i hela mitt liv. Aldrig förr så tunn och genomskinlig. Aldrig har jag känt mig svag, för jag har alltid varit stark.
Men han var starkare.
Efteråt gick han med mig till stationen. Han pratade på som om inget hade hänt, om sitt band, om sin flickvän - om sitt liv som skulle fortsätta obehindrat.
Innan jag skulle gå, sa han:
"Ja, det här är ju första gången jag är otrogen mot min flickvän."
Jag stod tyst.
"Men det räknas ju inte riktigt." fortsatte han. "För jag har ju velat ligga med dig så jävla länge nu."
Jag fick inte fram några ord.
Till sist förmådde jag mig säga "Så du ser mig som något slags troféligg?"
Han granskade mig uppifrån och ner på ett sätt som fick mig att känna mig vidrig.
"Mja, troféligg är kanske fel ord, men något i den stilen." svarade han och log.
Det kändes som en spark i magen.
Vidriga. Jävla. Svin.
Jag sökte vård fyra dygn senare. Innan dess hade jag försökt förneka vad som hänt, för att slippa må som jag gjorde. Men på skärtorsdagen upplevde jag sådana fruktansvärda smärtor att jag hade svårt att ens ta mig upp ur sängen. De satt både på insidan och utsidan.
Glad jävla påsk, Isabell.
Fan för dig.
Fan för att du gav mig skam.
Fan för att du fick mig att göra mig själv illa efter att äntligen ha kommit i närheten av hel.
Fan för att du gjorde mig illa och gav mig långvarig smärta. För att du släppte in huvudspökena igen. Fan för att du tog min matlust, sexlust och livslust ifrån mig. För att du fick mig att kräkas på beställning och att hetsäta. Fan för att du tog ifrån mig de glada bitarna av det som var jag.
Fan för att du finns.
Jag har vänner och familj som stöttar mig. Jag har fantastiskt stöd från AVK, Avdelningen för Våldtagna Kvinnor på SÖS som har varit en enorm tillgång och visat så otroligt mycket empati och medmänsklighet. All cred och all kärlek till dem.
Kärlek till Sarah och Amalia, som var med och stöttade mig från början.
Kärlek till Nimrod som lyssnade.
Kärlek till världens bästa Mia som såg att jag inte var okej och tog tag i mig. Jag hade aldrig kommit någon vart utan dig.
Kärlek till världens bästa familj som gör allt, ringer poliser och advokater, kramar om, lyssnar och kör mig överallt.
Kärlek till er alla som förstår och stöttar mig.
Kärlek till er som litar på mig och inte kräver något i gengäld. Jag är er evigt tacksam.
Det händer varje dag. Kvinnorna jag suttit i samma väntrum som på AVK är i vilt skilda åldrar och utseenden.
Det finns inget standardoffer.
Jag trodde aldrig att jag skulle känna skam över något någon annan gjort mot mig, men jag förstår plötsligt vilken skam alla pratar om.
Jag hatar ordet våldtäkt, jag hatar att vara våldtagen.
Men det är dags att komma ut. Det är dags att sluta skämmas.
Jag har nått så många med mina inlägg tidigare och jag vill nå betydligt fler med något så viktigt som en diskussion om våldtäktskulturen, hur samhället och rättsväsendet ser på det här.
Har jag fått frågor om vad jag hade på mig? Ja.
Har jag fått frågor om hur mycket jag druckit den kvällen? Ja.
Fick jag frågan om jag på något vis kunde ha indikerat att det var okej att han hade sex med mig? Ja.
Men sanningen är att det inte spelar någon roll vad jag hade på mig, hur mycket jag drack eller om jag "indikerade" något.
Det som spelade roll är att jag sa nej.
Utredningen fortsätter. Med Sveriges rättsystem kan vad som helst hända.
Trots att jag vissa dagar bara skriker rakt ut och vill ge upp, skita i att fortsätta processen, skita i om han straffas eller inte, tänker jag fortsätta.
Om inte, för att veta att jag gjorde allt. Allt för att straffa den, som straffade mig för att jag litar på människor.
Jag har inte tappat tron än.
Jag ska bara resa mig igen.
Väntar ni på mig?
Kärlek.
Isabell Alison Öhrlund