stardustchild.blogg.se

För snart sex månader sedan blev jag våldtagen bakom ett skitigt skjul av någon jag trodde var min vän. Vi hade då haft kontakt i strax över två år, men bara träffats en gång tidigare.

Under sommaren 2014 hade vi en väldigt flörtig och mysig jargong gentemot varandra och disktuterade sex ur olika vinklar. Vi var då båda singlar, men strax därpå träffade jag en kille som jag blev tillsammans med och kontakten från min sida bleknade lite. Vi var fortfarande vänner, men han anspelade mycket på sex fortfarande, varpå jag förklarade att det inte var den typen av kontakt jag ville ha med honom.

Jag har aldrig stuckit under stol med att det tidigare funnits en både vänskaplig och flörtig kontakt med anspelningar på sex, däremot har det aldrig funnits någon bestämmelse och inga samtycken till att något sådant faktiskt skulle ske.

 

Den där kvällen i mars slutade som den gjorde för att jag värnade om vår vänskap efter att ha haft sur och kort ton gentemot honom när han tjatat om att vi skulle träffas och för att jag aldrig kunde tro att han skulle göra något mot min vilja. Det hade inte funnits några sådana anspelningar tidigare.

 

I maj gick jag ut offentligt och berättade vad som hade hänt efter att ha anmält det hos polisen. Jag hade då befunnit mig på SÖS våldtäktsklinik under tolv utspridda dagar, legat hemma i både smärtor och ångest vissa dagar, varpå jag missade jobb, intäkter, födelsedagar och så vidare. 

Då skrev min pappa, Dag Öhrlund, som ja, är en offentlig person, men i det här fallet pappa - en serie inlägg riktad åt min gärningsman. 

Då pappa tidigare skrivit för Flashback Magazine och varit en aktiv profil där för ett antal år sedan, vaknade Flashbackmaffian, satte sig in i fallet och började gräva och döma ut mig och min pappa.

 

Bara för att få in det, kan jag ju säga till alla, inklusive nicken "ChampagneSosse" och "glyskolja" att genomgå en våldtäktsundersökning är något av det mest förnedrande jag gjort i mitt liv och jag misstänker att många, många människor kan intyga precis samma sak. De var otroligt snälla mot mig på AVK, men att stå avklädd inför någon och låta de gräva i hårbotten, skrapa under naglarna, mäta dina skador och blåmärken, ta i din kropp och fota allt ger en fruktansvärt utelämnande känsla. När de dessutom gör smärtsamma genitala undersökningar och du ligger och gråter i ett sterilt rum på SÖS, känns inte livet så jävla attraktivt längre.

 

Tidigare nämnda nick "ChampagneSosse" som i nuläget är avstängd från Flashback skriver:

 

Jag tänker i det här inlägget bortse från att majoriteten av det många av er skriver har för avsikt att ytterligare skuldbelägga och skada en ung kvinna som utsatts för något så fruktansvärt att det förändrat livet för både henne och folk i hennes omgivning. Men det du skriver här, indikerar alltså att det inte ens kan ha skett någon polisanmälan då min gärningsman uppenbarligen bara existerar i min pappas huvud?

Jag utgår ändå ifrån att ni som hänger i den här tråden är ett par år äldre än mig och är det så när det gäller dig, så skäms jag över din generation som måste ha dig ibland dem. 

Jag tänker inte gå på och skriva någon lång harang om hur väl min pappa har uppfostrat mig, men att kalla mig för slyna och indikera att jag förtjänar mitt öde, är så fruktansvärt jävla lågt.

 

Nicket "gluyskolja" har skrivit ett antal långa inlägg baserat på så kallad "fakta" han "erhållit", vilket jag endast kan utgå ifrån är skit, då den fakta han beskriver är precis samma saker som jag skrivit i tidigare inlägg och som hen möjligtvis kan ha fått av min gärningsman. Oavsett vad, så finns det inga belägg för att hens så kallad fakta som bland annat säger att "P.S När de gick tillbaka till tåget fanns inga tråkigheter." 

Vet du vad, anonyma människa på internet som tar dig rätten att döma mig och innerligt kämpar för att förnedra mig och min pappa? 
Du har helt rätt, för i min mening är tråkigheter tårar, skrik, bråk eller konflikt - men jag var apatisk, borta, förstörd. Jag kunde knappt prata. 
Men jag kan tala om att innan promenaden tillbaka till tåget, fanns alla tråkigheter i mitt stretande och mina nej, vilket du för övrigt vet absolut noll om, då du inte var där.

När jag kommit hem fanns alla tråkigheter då jag kämpade som en idiot för att bli av med den vidriga, svarta känslan av smuts och äckel, vilket du inte heller vet ett skit om - för att du inte var där.

Även nu, finns många tråkigheter, när jag behöver sitta och se så kallade människor som du, göra dig lustig över min smärta och vad som hänt mig för att eventuellt försvara din kompis.

Väx upp, för helvete.

 

Det har aldrig funnits någon kärlek eller några pojkvänsförväntningar mot gärningsmannen. Inget samtycke har skett vid den aktuella händelse då han beslutade sig för att ha sex med mig mot min vilja och hålla fast mig, bita mig och slå mitt huvud i väggen.

 

Hela mitt liv är förändrat och ingen känsla är som förut. Jag fick panik och var nära att slå någon i ansiktet i helgen då de tog tag i min vänsterarm och jag fick en ångestflashback. Det händer varje gång någon gör så och jag är inte är beredd. Jag skiftar mellan att äta mina antidepressiva och vara lam och må skit och att inte göra det och istället vara paranoid, på helspänn och instabil.

 

I juni dog Flashbacktråden efter att pappa inte skrev något mer i ärendet specifikt riktat åt gärningsmannen. Strax därefter och även efter att åklagaren valt att lägga ner fallet, skrev gärningsmannen ett långt meddelande där han sökte sympati och talade om för mig att jag borde skrivit till hans flickvän istället för till polisen. Han skrev och berättade hur dåligt han mådde, men samtidigt att han börjat gå i terapi för sexmissbruk för att han "insett att det här är karma". 

Tala gärna om för mig hur det går ihop. Att han påpekar sin oskuld i det hela och sedan erkänner att han sökt hjälp för det han anklagats för.

I söndags skrev pappa ett svar och publicerade de delar av gärningsmannens brev som inte var direkta lögner, då vaknade Flashbacktråden och plötsligt blev jag internets slyna som förtjänat mitt öde och som med en sådan pappa inte kunde ha hamnat i en annan situation i slutändan.

De sitter och spekulerar i var jag bor, vad som egentligen har hänt, huruvida jag sitter och ber min pappa spy galla och få andra anhängare att hota gärningsmannen.

Svaret är nej. Jag ber inte min pappa skriva, det gör han själv - med min tillåtelse - men själv. Vart jag numera bor är fullkomligt offentligt, inte minst för att jag skrivit här om min nya utbildning - så oavsett vad ni ska ha min nya adress till, så tänker jag inte börja dölja var jag bor, för jag försöker och kämpar varje dag med att bli en normal människa igen.

Vad som hänt finns det bara två som vet, jag och han. Att han sedan i efterhand inte kan stå för att just det hänt, är tragiskt, fruktansvärt, för mig otroligt ilskeladdat - men det är vi som vet. Inte ni internetgangsters som tror er ha alla fakta.

 

Jag är inte ute efter att måla upp mig själv som offer, men när ni är så urbota jävla intelligensbefriade att ni påstår att jag hittat på en gärningsman och att jag sitter och uppmanar min pappa som offentlig person att sprida det här till alla hans följare och deras vänner och deras vänner och deras vänner för att han "inte ville bli min pojkvän", så får det för helvete vara nog.

 

Att kalla er människor är en skam i sig, utöver de få som sitter och debatterar ur ett rättsligt, men mänskligt perspektiv. Att tro att ni är vuxna människor, är skrattretande och tyvärr tror jag inte ens att det är någon idé att ställa frågan kring varför ni sitter och lägger er fria tid på att debattera kring huruvida han har förstört mig mot min vilja eller inte, för jag tror inte ens att ni är kapabla till att förstå själva.

 

Jag vet vilken respons jag kommer att få. Det kommer att komma "Bry dig inte om dem, de känner inte dig" och det kommer att komma "Du är så stark" och sanningen är att ja, fy fan vad stark jag är, som trots hans skit, trots misstro och trots er skit och era lögner fortsätter att gå i rätt riktning och kämpar med och utan mediciner och hjälp från fantastiska vänner, men fy fan vad ni kämpar för att sura ner just det.

Och det kommer att sägas "Men läs inte det där", vilket också är jävligt lätt att säga till någon som blir baktalad och utelämnad för jag vet inte vilken gång i ordningen.

 

Sluta blanda er i skit som ni över huvud taget inte vet tillräckligt om för att gräva i.

Och för helvete, skaffa er ett liv.

 

 

Plötsligt försvinner all tid. All tid går åt att göra det jag älskar - nästan dygnet runt.
Jag skapar, skapar och skapar mer och allt tillsammans med andra likasinnade som skapar och skapar.

Snart har det gått tre veckor sedan jag packade bilen och lämnade Stockholm bakom mig och aldrig tidigare har jag gjort ett val som känns så rätt på så kort tid.

Så förlåt för att bloggen blir lidande. Jag ser att ni är inne och väntar.

 

Första dagarna var jag livrädd. Det märktes fort att många hade åttatusengångermererfarenhetänjag, hjälp. Alltefter att jag förstod mer och mer, började det bli roligt och jag insåg plötsligt att Stockholm inte ens lät som hemma i mina öron när jag sa det. Jag bor här nu, jobbar här nu, lever här nu. 

Sömn är fortfarande en bristvara, men jag jobbar på det och det jämnar ut sig i längden.

 

Förra veckan på tisdagen började vi med att filma korta filmer i små grupper, mest för att testa utrustningen, vilket för att uttrycka mig milt - inte blev superbra. Men vi fick oss en hel del skratt.

På torsdagen slogs vi ihop med filmtvåorna och delades upp i grupper om sex, varpå vi 08.30 mottog instruktioner om hur uppgiften skulle gå till. Därefter hade vi tjugofyra timmar på oss att komma på idé, skriva manus, samla rekvisita, filma, klippa och redigera. Filmen redovisades 08.30 dagen därpå och tog 19,5 timmar att färdigställa. 
För er som inte redan sett den finns "The Parmesanos", nu på YouTube --> https://www.youtube.com/watch?v=UoCoKu2PM3E

Filmen vann i alla kategorier. (Vi visste inte att det var en tävling, men det blev vi varse om precis innan redovisningen. Alla andra deltagare fick rösta på varandras filmer och vi vann både Bästa manus, Bästa Foto och Bästa film.)

 

Nu i veckan har gått igenom mycket ellära och teknik kring både ljud- och ljussättning, stativ, kameror och inställningar. Det är superkul, mycket att hålla koll på, men superkul. 
Vi jobbar också för fullt med att färdigställa minutfilmsidéer då minutfilmerna har deadline nästnästa vecka. Själv har jag ett antal olika idéer som jag velar emellan. På måndag har vi pitch inför ett större projekt som vi eventuellt ska jobba med både med filmtvåorna och även med inblandade skåd-elever. Har en intressant idé baserad på gamla folkmyter som det ska bli intressant att höra reaktioner på. 

 

I tisdags kom också mina efterlängtade vingar från The Moon Cult i North Carolina <3
Har beställt fler då jag har en filmidé på g med dessa inblandade. Det var ju också passande rea, så att jag kunde få både blåa och lila till samma pris som ett par.

 

Igår hittade jag också en liten prins utanför filmhuset, vilket gjorde mig mer glad än de flesta skulle bli.

 

Imorgon blir det kort dag och sen får vi se vad helgen bjuder på för överraskningar. Tänkte stanna hemma i helgen då jag var i Hulta med fint NärConfolk för att gå på Gekås förra helgen.

 

Vi långfilmsinvigde också biografen i filmhuset med Interstellar, vilket var en helt fantastisk upplevelse både ljud- och bildmässigt. Borde skriva en recension. Kanske gör det. Snart typ. 
Var lite rymdinspirerat klädd för detta ändamål!

 

 Uppdaterar mer snart, jag lovar. 

Puss på er som fortfarande supportar, läser och checkar in <3