"Jaha, du är en sån där jävla feminist?"
Jag ringer mamma, för att prata om livet. Och livet händer, det kan jag lova, för det dröjer inte länge förrän hon berättar att pappa är på väg till körskolan för att hämta Josephine. Det har skett en incident och mina föräldrar blir naturligtvis de som får rycka in, för att körskoleläraren är feg och inte vill vidta åtgärder. Mer om det, strax.
Josephine,
Min långa, lilla, starka, empatiska och kärleksfulla lillasyster tar luren och hon är upprörd, gråten i halsen för jag vet inte vilken gång i ordningen - över att än en gång ha blivit trakassserad.
Varför? Jo, för att hon är kvinna och står upp för att hon är kvinna.
Hon har kommit till körskolan för att göra riskettan - ni vet, där det diskuteras kring risker och förutsättningar i trafiken - och på fullaste allvar, år 2016, tar de upp frågan huruvida kvinnor kör bil bättre än män.
De delas upp i grupper och trots den märkliga frågeställningen i ett modernt samhälle (host), hänvisar Josephine till statistik om att kvinnor ofta är säkrare förare än män.
En outbildad, kränkt yngling vänder sig då mot henne och säger något i stil med "Jaha, du är en sån där jävla feminist?"
Josephine hänvisar till att det är statistik och att det inte handlar om hennes politiska åsikt kring könsfördelningarna och att hon fortfarande har rätt att bli respekterad. Ynglingen fortsätter jävlas och tjafsa och när Josephine försvarar sig, tar han till sitt mest kreativa vokabulär och titulerar henne "Retard."
Fräscht. Vem som än uppfostrat dig, har tydligen varken lärt dig något om hyfs, något om skillnaden på åsikter och fakta, samt vad funkofobi innebär.
Josephine som börjar tröttna, lämnar rummet - varpå ynglingen kläcker ur sig "Nu är hon väl kränkt också." - och talar enkelt men sakligt om för sin lärare att hon inte tänker stå för diskrimineringen och att hon förtjänar att bli respekterad på sin utbildning, lika mycket som sina kurskamrater. När körskoleläraren blir nervös och konflikträdd, förklarar hon att antingen så går hon och då vill hon ha pengarna tillbaka, eller så får läraren skicka iväg hennes trakasserande kurskamrat. Det finns inte några andra alternativ.
Läraren föreslår då att Josephine kanske ska byta grupp.
Nu kan man inte skrika i text, men det närmsta jag kommer är väl caps, så tillåt mig - VARFÖR I HELVETE DÅ?!
Vad är det med vuxna människor och att se de som vill bli respekterade och väl bemötta som huvudproblemet?!
Det här låter som diskussioner mina föräldrar hade med mina grundskolelärare angående mina mobbare strax efter milleniumskiftet. "Eh, jo, eftersom Isabell upplever att hon fått på käften av XXX i gula gruppen, har vi nu beslutat att flytta henne till gröna gruppen."
Mamma och Pappa: "Varför då?! Det är väl inte Isabell som har gjort något?!"
Lärare: "Nej, men vi tänker att det blir enklast så."
FÖR HELVETE.
Och likt ett barn, får Josephine ledset ringa pappa för att han ska komma och hämta henne. För att en vuxen man inte vill låta en vuxen kvinna bli respekterad på en vuxen utbildning.
Är det bara jag som känner...?
I väntan på pappa, ber Josephine om att läraren ska hämta den trakasserande kurskamraten, sagt och gjort, står de nu mittemot varandra i samma korridor. Josephine säger då något i stil med:
"Jag har någonting att säga till dig och jag vill att du lyssnar klart utan att avbryta mig, för det här är viktigt.
Du frågade om jag var en sån där jävla feminist? Ja, jag är en jävla feminist och jag ska berätta varför!
Jag har en storasyster som blev våldtagen förra året och har opererats ett flertal gånger efter det och även varit nära att dö.
Jag har en mamma som varit på väg att bli våldtagen, jag har flera kompisar som blivit det. Jag har själv varit i en relation med en man som tyckte att det var okej att slå mig och trycka ner mig verbalt. Varje dag är jag med om förtryck, endast på grund av att jag är kvinna.
Jag är också feminist på grund av faktumet att jag inte har rätt till lika lön som du, att jag inte har samma rättigheter som du och att om vi levt i ett annat land, hade jag stenats till döds om jag gjort något fel likt otrohet, men inte du. Du är sjutton år gammal, jag är tjugo, men till grund för mina livserfarenheter, har jag visdom vissa sextioåringar inte ens har. Du beter dig som om vi levde på 1800-talet, men det är 2016 nu, väx upp och skärp dig nu, för fan."
Vi lever i ett samhälle där människor som anser sig vara vuxna, tycker att vi som är unga ska ta ett litet chillpill och ta emot kränkningar på löpande band.
Och jag är fullkomligt medveten och övertygad om att det här inte gäller alla män, framför allt inte ens majoriteten. Jag har en pojkvän som aldrig skulle få för sig att utöva den här typen av förtryck, likaså en pappa och en sjuhelsikes massa vänner och bekanta som vet hur man beter sig.
Det mest intressanta i allt det här, är att den trakasserande kurskamraten står mållös efter Josephines tal och till slut svarar "Oj, men om jag visste om allt det här, hade jag ju aldrig sagt så."
Nähä? Oj, okej. Så om hennes syster inte hade blivit våldtagen och hennes vänner inte utsatts för förtryck och hon inte hade fått på käften av sin före detta pojkvän, så hade det varit helt okej att han betett sig som ett förtryckande praktas?
Det blir intressant också, när jag drar parallellen till den pågående anmälan mot Varbergs sjukhus som i mars behandlade mig som skit och vägrade mig vård, trots att jag varken kunde gå eller stå och trots att jag vid ett flertal tillfällen påpekade våldtäkten jag utsatts för några månader tidigare. Det som skulle ha blivit min död om jag hade lyssnat på den inkompetente läkaren som ordinerade alvedon och yoghurt och föreslog att jag skulle åka hem. Tack än en gång, Sahlgrenska sjukhuset som tog mig på allvar då.
Nu har det nämligen kommit en överklagan, där Varbergs sjukhus påstår att jag aldrig nämnt våldtäkt eller övergrepp och att om jag hade gjort det, skulle de självklart ha behandlat mig bättre.
Jaså?
Vad har hänt med att få vara människa och att få behandlas med respekt och välmening och att ha rätt till korrekt vård utan att ha utsatts för några av de värsta trauman som en människa kan utsättas för?
Jag kan ibland känna, att feminismen som begrepp tolkas fel och därmed "utövas" fel beroende på läge baserat på vad jag har lärt mig om feminism.
Jag har aldrig riktigt titulerat mig själv som feminist, för att jag sällan titulerar mig politiskt över huvud taget men jag inser också, likt Josephine och tillsammans med min mamma som alltid predikat om jämlikhet, att vi i det här samhället, med de här antika synsätten, behöver vara och titulera oss feminister för att få finnas och stötta varandra.
För jag tror inte att sjukhuspersonal skulle tala om för en man att han skulle haft rätt till rätt vård utan att först ha blivit våldtagen och jag tror inte att en man skulle ha fått försvara sina politiska åsikter för att han hänvisat till fakta.
Jag ringer mamma, för att prata om livet. Och livet händer, vilket jag är tacksam för. För jag har en röst, trots att jag är kvinna och jag har yttrandefrihet, trots att jag är kvinna och jag kommer att fortsätta uppmärksamma och skriva om de här problemen till den dag att det sker en ändring. Vi är en god bit på väg, men vi måste fortsätta prata om skillnader, om diskriminering och om lika villkor. Feminism handlar inte om krig mot män, det handlar om jämlikhet och ja, om jag är "en sån där jävla feminist" tillsammans med min syster, för att jag vill sträva efter jämlikhet, då är jag gladeligen det.
Med vänlig hälsning
En annan jävla feminist
(Kommentarer måste godkännas innan de publiceras)
n röst, trots att jag är kvinna och jag har yttrandefrihet, trots att jag är kvinna och jag tänker skriva om de här sakerna tills den dag att det sker en ändring. Vi är en god bit på väg, men vi behöver prata om det här.