stardustchild.blogg.se

Förra årets inlägg hette nämligen så - "Året då jag lärde mig allt", med fokus på skitåret 2016 som trots sina guldkorn, fortsatte ha just den titeln - skitåret.

Kanske var det kaxigt av mig att ens anta att jag gjorde det, för trehundrasextiofem dagar senare, inser jag att jag var naiv. Skulle jag som - då - virrig tjugoettåring ha lärt mig allt? Nja. Inte riktigt, va?

 

Här på Floridas västkust börjar klockan närma sig fem på morgonen, har väl vänt lite på dygnet nu igen och i Sverige börjar hon närma sig elva på förmiddagen.

 

2017 har varit mitt bästa år hittills. Det har bjudit på många märkliga och oväntade överraskningar, trots att det fortsatt att pröva mig mer än vad som faktiskt är rimligt och försökt pricka stenar i pannan på mig med jämna mellanrum.

Jag har, trots löften förra året, spenderat lika mycket, om inte ännu mer tid på sjukhus som under 2016. Självklart är det i någon utsträckning positivt för att det leder till min framtida läkning, men efter läkares många löften om att läkning skulle ha varit klar nu och att det istället är en operation inplanerad som skulle skett i december och att det lutar mot minst en åttonde också, känns det lite tråkigt att ha den vetskapen.

 

Men jag gjorde stora, viktiga förändringar under 2018 där jag skulle hävda att jag lärde mig mer än vad jag gjorde under året där jag påstått lärt mig allt. Allt från de små sakerna, till de stora sakerna. Kanske hamnar de ändå i någorlunda kronologisk ordning.

 

- En relation ska aldrig ha som grundläggande byggsten att de inblandade parterna ska försöka ändra på varandra. Är en inte längre kär i personen en först blev kär i, sex, sju eller åtta månader senare, är det dags att antingen lägga nya grundregler eller tacka för sig.

(Jag tackade för mig.) 

 

- Din hälsa är viktigare än någon annans bild av dig, än något du vill åstadkomma och göra. Även om du är envis och inte kommer att anamma det här i din vardag till hundra procent ännu. Funkar inte din hälsa, funkar så småningom inte du. Oavsett om det är psykiskt eller fysiskt. Du förtjänar att må bra, se till att du gör det, så blir det också enklare att uppnå dina mål.

 

- Det är okej att gå fyrahundra meter första dan men att bara våga gå trehundra dan därpå. Allt som innebär att återanpassa sig till något man tidigare vågat men blivit ifråntagen, tar tid och det får det göra. Det är inget skamligt att vara rädd.

 

- Vissa vänner är bara dina vänner för att ni under en period sågs åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan och även om det är sorgligt att inse, ska det nog vara så. Uppbrott gör nästan alltid ont i någon utsträckning, men oftast lär du dig mer av dem efteråt än innan. Livet har sin gång.

 

 

- Fler kockar lagar i vissa relationssammanhang bara en dålig jävla soppa. Vissa saker ska bara sägas mellan tre eller fyra ögon och vissa situationer blir betydligt mer komplicerade när kommunikationen inte fungerar.

 

- Ju mer krimskrams och ju tyngre möbler du har, desto jobbigare blir det att förflytta dig. Du är en person som vill se och bo i hela världen, se över det du äger och överväg om du måste äga allt.

 

 

- Det är okej att vara sjuk fast du inte har feber. Vissa dagar behöver man ligga kvar i sängen för att det gör ont i själen och det är okej.

 

- Säg vad du känner och säg vad du menar. Var inte bara öppen, var också ärlig med dina känslor. Det är lätt att backa för att man är osäker på vad man får för respons, men det är nästan alltid bättre än att undra.

 

 

 

 

* Jag reste utomlands, ensam igen, för första gången sedan övergreppet och hade en fantastisk vistelse strax utanför Alanya i Turkiet en vecka i april där jag begravde mina fötter i sanden, andades, blev lagad av en fantastisk massör som tyvärr i början av min resa upptäckte andra skador övergreppet orsakat i min kropp.

 

 

* På alldeles för kort tid omarbetade jag manuset till kortfilmen Drömbröder som jag skrivit några månader tidigare och spelade tillsammans med en hel drös fantastiska och begåvade människor in den på bara fem dagar och klippte den på mindre än två veckor. Den tävlade också i Play Filmfestival i Halmstad tidigare i höstas. Det blev mitt sista, egenskrivna projekt som jag spelade in på Katrineberg.

 

* Jag tog examen efter mina två år på Katrinebergs Folkhögskolas filmproduktionsutbildning med lärdomar jag inte hade räknat med och kunskap jag fick lära mig den hårda vägen, många gånger.

 

* Jag flyttade till Göteborg och började jobba som attraktionsförare på Liseberg, vilket är det absolut roligaste jobbet jag någonsin haft och som stärkte mig, inte både som vän och kollega, utan också som människa, samt gav mig möjligheten att utbildas för ett nytt yrke.

 

* Göteborg var dock inte staden för mig och därför flyttade jag ifrån den, ut till mitt alldeles egna lilla hus på landet, som jag prydde med ljusslingor, lugn och ro. Jag fick chansen att landa på en plats som var bara min.

 

* När ett tåg såg ut att sakta in, hoppade jag istället på nästa och utbildade mig till skolfotograf under en vecka i Blekinge och därefter följde tre väldigt lärorika, slitiga, spännande, intressanta och roliga månader som gav mig inspiration i min egen konst och mitt eget skapande, trots den väldigt tydliga inriktningen.

 

* Efter utredning och omlagd livsstil sedan slutet på mars och efter redan 23 kilos viktnedgång, genomförde jag min gastric bypass-operation till grund för min hälsa och minskade däremot så många sjukdomsrisker och tog ett stort steg i min framtida hälsa. Efter operationen har jag fortsatt gå ner, men också bygga upp viktiga muskler igen. I dagens läge har jag tappat 41,5 kg och har minst 20 kvar tills mitt nästa delmål är nått.

 

* Tillsammans med min familj gjorde jag en resa till Karibien och upptäckte delar av tre nya länder på mindre än en vecka. Solen gjorde gott och äventyrslusten kräver återbesök, snart.

 

* Jag blev av region Halland utvald som representant/ambassadör för den nya talangsatsningen Reflektor för unga filmare i början av sin karriär och deltog i tre otroligt intressanta och för mig väldigt viktiga dagar under Novemberfestivalen i Trollhättan.

 

* Under samma festival^ blev jag också fint uppvaktad av ett leende vars skor lämnat avtryck i min hall. Det kunde ha stannat i Trollhättan, men jag som alltid haft lite svårt för det där med att våga be någon stanna, bad sagda någon stanna och än står han kvar. Det känns i alla fall som att jag åstadkommit något med att våga be om tydligare kommunikation och även vara tydligare med mina känslor och tankar själv.

 

* Efter två arbetsintervjuer, fick jag båda jobben, men hann knappt börja kombinera dem innan det ena brakade både mitt fysiska mående och min självkänsla. Jag har alltid varit svag för att våga säga ifrån om sånt, men beslutade mig ändå för att det var dags att gå.

 

 

Men kontentan av det hela, är att jag under året tagit examen, avverkat fem olika yrken, gjort slut, blivit förtjust, brutit upp igen, skrattat, roadtrippat, rest, älskat, skrikit, blivit förbannad, glittrat, firat, flyttat in och ut, spelat in film, målat tavlor, spelat in skiva, besökt sex olika länder och jag vet inte hur många städer, att jag träffat nya vänner och tagit avsked av gamla, blivit kär och vågat berätta det, att jag brakat ihop och rest mig igen.

 

Eländessakerna som hände under 2017 är inte till hundra procent över, en av dem - historien om min våldtäktsman och de många, många fler än jag som han har utsatt - har bara börjat. Det kommer att krävas mycket styrka för att ta oss igenom det, men i misären över hur många vi är och hur ensamma vi har känt oss, kommer en gemenskap och en kämparglöd att inte låta honom vinna.

2018 måste för övrigt bli året då jag blir hel igen och slipper fler operationer för mina våldtäktsskador.

 

Energin till att överleva de mindre roliga saker och upplevelser 2018 kan bjuda på, kommer nog också att komma ur nyfunnen och gammal kärlek, ur de fantastiska äventyr som redan är planerade.

Om åtta dagar lämnar jag Florida bakom mig. I Sverige väntar tio dagars jobb och filminspelningshjälp + förberedelser och sedan ompackning innan det bär av till Athen för Apollo Travel Guide School i två veckor där jag ska utbilda mig till reseledare och guide. Därefter filminspelning i Sverige för ett manus som en av mina absolut närmsta och mest begåvade vänner skrivit och som jag är dundertaggad på. Ytterligare några veckors jobb, fylla tjugotre och sedan en månads utbildning i Madrid för att bli utbildad bartender innan det förhoppningsvis är dags att återvända till Liseberg för en sommar av skratt, glädjerus och glitter med det allra bästa sällskapet.

Det lär också bli festival i Belgien i slutet på juli som jag längtat och trånat efter i flera år nu - drömmen ska få bli sann.

Sen får vi se, kanske blir det plugga, kanske blir det jobba, kanske skriver jag den där jävla bestsellern någon gång. Den som lever får se.

Känner jag mig själv och mina vänner rätt, kläms det in rätt många äventyr och eskapader däremellan också, i kombination med helt underbart lugn och mys i min kommande födelsedagspresent till mig. Även det en dröm som går i uppfyllelse - min alldeles egna hängmatta ♥

 

 

Jag vet bara med mig, att hand i hand med Josephine, Mimi, Iselin, Linus, Toni, Sanna, Amalia, Ellen, Simon, Tristan, Robin och Rasmus - för att nämna de som varit mig närmst under 2017 - och med nya bekantskaper och vänner, väntar spänning även om tröttheten nu inte gör att jag känner mig så övertygad.

 

Jag har nog fått sagt vad jag vill säga, ändå.
Tack 2017 för allt vackert, alla lärdomar, alla minnen och alla skratt. Ledsen att vi behövde dela ångest, ambulansbesök, krossade hjärtan, uppbrott, bråk, skrik och besvikelser.