”Vill gärna bli hållen i handen vid sövning”
Idag är det internationella kvinnodagen.
Igår satt jag i tre och en halv timme på Östra sjukhusets preoperativa mottagning för inskrivningsbesök i samband med min operation den 21 mars.
Om tjugo dagar, är det tre år sedan jag blev våldtagen i Märsta utanför Stockholm.
Det är två år och fem dagar sedan jag åkte in akut på Sahlgrenska och höll på att dö.
Om två veckor sker den sjunde operationen för att korrigera vad ett monster ställde till med, den där marsnatten 2015.
Jag känner mig löjlig när jag skriver de där små orden inför varje operation - ”vill gärna bli hållen i handen vid sövning.”
För jag, som inte är rädd för våldtäktsmannen, som inte längre har råd att vara rädd för smärta och som intalar mig att jag inte ens är rädd för döden - behöver ändå den där handen att hålla, när värmen sprider sig i kroppen och jag är på väg att domna bort för att de ska skära i mig, igen.
För den där gången för två år sedan, var jag rädd för smärta, jag var rädd för döden och att jag skulle dö för att jag litat på någon som borde ha varit en vän, men som också var en våldtäktsman.
Han, som det nu har kommit fram - är en serievåldtäktsman.
I höstas slog det mig många gånger hur mitt liv hade börjat gå på raka linjer igen. Hur saker liksom, mot alla odds, hade börjat bli normala efter tre års kalabalik, akutoperationer, ångestattacker, medicineringar, smärtor, förhör, besvikelser och trötthet.
Och då kom samtalet om henne. Den andra kvinnan.
Hon blev våldtagen och misshandlad i maj förra året. Han passade på att knäcka hennes bröstben, spräcka två av hennes revben och försöka strypa henne medan han hade chansen. Hon kunde ha dött, men lyckades fly.
Vi är vänner nu, hon och jag. Hur sjukt det än känns att säga ”jo, vi blev våldtagna av samma snubbe och på den vägen är det.”
Vi bestämde oss i samråd med henne för att skriva om det, pappa och jag, om hur sjukt det var att jag inte var ensam längre, likt jag varit de senaste två och ett halvt åren.
Hur sjukt det var att våra historier innehöll samma osympatiska, hårda beteende och samma iskalla förnedring både fysiskt och verbalt.
inlägget blev så viralt att det redan morgonen efter publicering hade delats över hundra tusen gånger.
Då hände nästa sak som varken jag eller pappa var beredda på.
Nästa kvinna hörde av sig, och nästa och nästa. Alla berättade historier om ett monster som våldtagit dem, slagit dem, slitit av dem hår och bitit dem i vaderna för att det där finns ärrvävnad som lämnar permanenta märken.
Och när vi plötsligt började leta upp varandra i sociala medier för att få ansikten på de vi pratade med, insåg vi fort att han är ännu sjukare än vi trott.
När vi sågs och drack kaffe en eftermiddag i december, skrattade vi nästan chockartat åt hur lika vi är. Några kvinnor tillhör en profil, de resterande en annan.
H, om du läser det här, så har du nog överraskningar att vänta dig.
Du har gått till attack mot fel familj, gått över fel gränser och varit på fel brudar.
Fler hörde av sig efter den där eftermiddagen och nu är vi uppe i tio som blivit våldtagna och än fler som blivit trakasserade, misshandlade och bitna av dig.
Dig som polisen sa att ”det är bättre att fria än att fälla” till den andra kvinnan, när hon desperat ifrågasatte varför de lagt ner även hennes fall och undrade varför hon, likt mig, fråntagits sin rätt till upprättelse.
Du väljer dina offer efter utseende och märker dem med dina tänder efter att du trasat sönder dem och gjort dem oförmögna att leva sina liv som förut. Din mamma och din syster skyddar dig och skriver till folk på internet som stöttar oss för att stoppa dem.
Det är internationella kvinnodagen och vi lever i en samtid som genom #metoo och alla dess filialer äntligen har börjat uppmärksamma de skeva bristerna i vårt rättssystem när det kommer till sexuellt våld.
Men det betyder ännu inte att förändring sker.
För om H blir påhoppad och misshandlad ute på gatan och de vet vem som gjort det och det finns bevis och personen som hoppade på honom erkänner men säger att ”det var hans idé” eller ”han var med på det” är det fortfarande osannolikt att han inte får upprättelse, skadestånd och hjälp.
Men jag som är kvinna blir påhoppad av H, misshandlad och skadad för resten av mitt liv. Det finns bevis och han erkänner att det skett, men att det var min idé och att jag var med på det och jag ser inte skymten av varken upprättelse, skadestånd eller hjälp jag inte själv fått söka.
Den här gången är det en kvinnlig narkosläkare som håller mig i handen. Förra gången var det en manlig.
De första läkarna som opererade mig var män, den den tredje var en kvinna och den här gången är det en man och en kvinna.
Båda specialister på det de gör och fast beslutna att laga mig.
Det här inlägget handlar inte om att peka ut män som monster, utan en specifik man som ett monster, men som samhället låter gå fri. Fri att skada fler.
Det är internationella kvinnodagen och den är till för att belysa ett flertal orättvisor och felaktigheter.
Därför belyser jag idag orättvisan mot mig.
För att jag har rätt att bli sedd, för att jag har rätt att bli hörd och för att jag har rätt till upprättelse. För att det som hänt mig, inte är mitt fel.
Den ironiska orättvisan är att jag älskar att bli hållen i handen - men det är orättvist att en läkare ska behöva göra det för att jag blivit våldtagen och de nu måste rätta till det.
Jag hoppas att min väldigt goda vän Vendela har rätt när hon säger att varje dag är en dag närmare ”Tänk att förr i tiden så kunde män komma undan med sexuella brott? Gud vilken sjuk värld, jag är så glad att jag inte levde då.”
Tack alla starka, kvinnliga förebilder och medmänniskor i mitt liv.
Tack mamma, Josephine, tack Maud, Lisbeth, Majken, Mia, Pernilla, Carina, Mimi, Amalia, Ellen, Sanna, Iselin med flera.
Tack alla manliga medmänniskor och förebilder som tror på och hjälper till i kampen om jämlikhet.
Tack pappa, Mats, Staffan (som alltid gett mig böcker skrivna av starka kvinnor), Robin, Emil, Tristan, Toni, Hugo, Simon, Anton med flera.
Tack min alldeles egen kärlek, för att du håller mig när jag är glasbitar, krossad av någon annan och försöker få bitarna att passa ihop igen. Tack för att du påminner mig om att min kropp är min och att jag ska vara stolt över att vara jag.
Det är internationella kvinnodagen och den handlar inte om att gratulera kvinnor till att de är kvinnor även om det på många sätt är fantastiskt att vara kvinna.
Den handlar om att belysa det som är fel med att alltid behöva vara på sin vakt eller i fightmode bara för att du är född till den du är.
Så låt oss inte säga grattis, utan slåss.
P.s. Flashback, om ni ifrågasätter min trovärdighet en gång till över att jag inte outar de andra kvinnorna, är ni än en gång helt jävla sympatibefriade eftersom olika kvinnor är i olika stadier av sin bearbetningsprocess.
Jag skriver om det för att det är sjukt och eftersom ni så många gånger förr ifrågasatt mitt psykiska tillstånd då det bara är jag som upplever att det här har hänt.