Tankar om kärlek och ont, som går hand i hand

Publicerad 2019-12-19 15:10:49 i Allmänt

På luciadagen opererades jag för tionde gången efter att i september ha blivit felaktigt friskförklarad och fyra veckor senare ha fått åka in akut för smärtor där jag, efter en friskförklaring, inte borde känna smärtor. 
Tionde gången, på snart fyra år. Tionde gången gillt? Tyvärr inte, det är bara att fortsätta vara van - för det blir fler operationer. Det sa de redan på morgonen, där när jag missade luciatåget som skulle sjunga medan jag fick dropp satt och svalde min smärtstillandecocktail.
 
Och det sorgliga är att jag mått och mår sämre efter den här operationen än vad jag gjort efter de senaste två.
Jag har ont. 
Antar att jag borde ha blivit van efter tre och ett halvt år med ont, men hade ju nästan lärt mig koppla bort det. 
Efter ett spontant infall tidigare i år, blev jag kallad till tester för polishögskolan i november och bestämde mig för att åka trots att jag var osäker på om det här fortfarande var vad jag ville göra med mitt liv (hallå, världens roligaste utmaning ju!) och fick ändå till min glädje bekräftat att jag åtminstone är frisk nog för att få bli polis. Men innan jag skulle lämna läkarens kontor, påpekade han "se till att få de där skadorna fixade bara, det är ju ett yrke där man sitter mycket och det kommer att straffa sig längre fram".
 
Det är bara det att det sitts mycket på högskolan också och det straffar sig redan.
Kan inte sitta still. Flyttar mig var tredje minut, ungefär. Känner att jag stör, att jag är irriterande att det ser ut som att jag skruvar på mig när jag i själva verket är superintresserad.
Fan vad det irriterar mig.

Där och då gick det inte att släppa tanken på att jag verkligen, verkligen önskar att JAG kunde "se till att få de där skadorna fixade" - för då hade jag liksom gjort ännu mer än allt jag redan gjort.
Har försökt läka bättre inifrån genom allt från bättre diet, mediciner, kolodialt silver, örtteer, healing and the list goes on. Men mitt problem blir allt tydligare så fysiskt och biologiskt det bara kan bli och vill inte läka bort. Och sjukvården vet knappt vad de ska göra med mig, för det här problemet är ju sällan något som uppstår hos så unga som mig och sällan till resultat för vad uppkomsten blivit för mig.
 
När jag fick veta att kroppskarusellen var igång igen, skrev jag på sociala medier att jag inte skulle skriva lika mycket om den här omgången behandlingar och operationer - bland annat för att jag insett att det är något jag bara måste ta mig igenom och inte uppmärksamma för mycket och bland annat för att jag har andra verktyg att hantera det här med idag.
Och ovanstående är sant. Jag är okej.
Men just eftersom smärtan på senare tid blivit så påtaglig igen - med att ha svårt att gå ordentligt, svårt att sitta, spänningar i kroppen och hjärnspöken - eftersom det här faktiskt är något som, när det inte lyckats ha ihjäl mig, istället haft ihjäl sånt jag haft kärt omkring mig. Kärlek, vänskap, glädje och annat vackert; måste jag nog skriva lite grann om det, ändå.
 
Under förra veckan var det Musikhjälpen runtom i Sverige och årets insamling kommer att gå till offer för sexuellt våld i krig och konflikt. Både i form av eftervård och i förebyggande, utbildande syfte.
Tillsammans med en helt fantastisk Elin, var jag projektledare över Dalarnas Studentradios och Dalarnas StudentTV's eget Musikhjälpen där vi sände live dygnet runt i en vecka från en butikslokal i Falun och årets tema blev extra nära inpå mig eftersom den tionde operationen också blev lagd under samma vecka. Vi samlade ihop nästan tjugotusen kronor för det här fantastiska ändamålet och jag kunde inte låta bli att tänka där, när vi skrek ut det i våra sista minuter av livesändning, att krigen vi som brottsoffer bekämpar i oss själva ändå kan få vita flaggor att vaja.
Igår kväll blev jag tillagd i en grupp för säker skjuts från krogen för tjejer i de två lokala städerna och skrev genast upp mig som en säkerhetsperson att både kontakta i egenskap av att jag står nykter bakom baren när de festar, samt som skjuts hem efteråt om de skulle känna sig osäkra eller rädda.
Vi lever i en tid där detta, tyvärr, behövs.
 
 

Det är jobbigt att prata om och diskutera våldtäkt och sexuella övergrepp. Det är jobbigt att prata om det fenomen som har ihjäl och skadar så ofantligt många människor varje dag.
Men vi kan inte inte prata om det som är jobbigt - för då får vi ingen jävla förändring alls.
 
 
 
Jag kommer att överleva den här operationen också och nästa och nästa om det blir en sån. De senaste fyra åren har onekligen bevisat att jag är svår att ha ihjäl. Men någonstans i Stockholm går en våldtäktsman lös som genom en handling, onekligen har försökt och som genom samma sexuella våld som det mot mig, försökt ha sönder så många fler och delvis lyckats. Någonstans i Stockholm går en våldtäktsman lös och kan skada fler och det är fan det enda som skrämmer mig med allt det här.
 
Kärlek smög sig in i mitt liv för några månader sedan i form av en bästa vän som nu är både bästa vän, pojkvän, kollega, framtidshopp, skratt, helande och trygghet och som påminner om vikten av mitt välmående. Likaså gör de vänner omkring som tror på läkning och pepp och har gjort det viktigt att dricka vatten, äta vitaminer, sova mer och försöka vila även om det verkligen inte är vad jag satt i första rummet tidigare. 
Delvis kom det genom den friskförklaring som fick mig att känna som om jag fått en stulen del av livet tillbaka i september och som ändå blev kvar när friskförklaringen drogs tillbaka.
Jag har blivit bättre och utöver ontet och frustrationen - mår jag bättre än vad jag kan minnas att jag någonsin gjort.

Så motiverad, så taggad, så målinriktad och vill bara bli bättre, hinna mer, helst ha fler timmar på dygnet till produktiva och roliga saker - men på ett hälsosamt sätt; även om jag behöver bli påmind om just det. 
Och därför blir det så jävla frustrerande när kroppen ska motarbeta den eld som brinner i mig och som bara vill göra stordåd och eftersträva konstnärligt världsherravälde. Frustrerande, men kommer inte att stoppa mig.
 
Ofantligt tacksam över den kärlek som varje dag håller min hand och som inte släpper bara för att min kropp ballar ur eller för att mina hjärnspöken bråkar emellanåt. Ofantligt tacksam över familj, vänskap och energi.
Tacksam över alla som slåss mot orättvisor och arbetar för att bekämpa sexuellt våld. Tänker för evigt vara en av er. En av oss. Sluta aldrig prata om det. Pratar du, lämnar du plats för någon annan som kanske inte vågade tidigare.
 
Det är en fantastisk tid nu och det här är bara ett mörkare inslag som jag snart tar mig förbi. Har kärlek som balanserar ut den här smärtan, så du vinner inte den här gången heller. Bara så du vet.
Kommentarer (0)

Sommarpratet: Del 1 - När allt ballade ur

Publicerad 2019-06-27 01:00:00 i Allmänt

Sommarpratssäsongen är igång, blommorna har blommat och det är tre månader sedan jag senast skrev något. Jag är hooked på Sveriges Radio-appen mellan varven av jobb, jobb och träning. Och under träning. För bakom varje människa vi ser, finns något mer.
 
Ni som följt bloggen och fortfarande tittar in då och då fast jag inte längre är lika aktiv (jag ser er), undrar kanske hur det är, om ni inte följer mig på övriga sociala medier.
Under en tid tillbaka har jag haft nya möjligheter att bearbeta och få nya ögon på vad som egentligen hänt. Bombnedslaget som satte igång en serie händelser, vilket gjorde hela min verklighet till ett krig och som nu fortfarande har några flikar uppe i bakgrunden, men som på det stora hela gjort mig till krigaren som nu lever på ett helt annat sätt. Uppenbarelser, lärdomar och nya perspektiv. Det var längesen jag skrev och kanske är delar av den här historien uttjatad för att det varit mitt sätt att avreagera mig på. 
 
"Vadå?" Tänker du som är lite ny och kanske inte varit med på vägen, "Är inte Bella bara den där balla bartenderbruden som drar dåliga skämt, tränar massor, lyssnar på konstig musik och glittrar?" 
Nej, tyvärr. Men det är den största delen av mig, det finns bara lite mer bakgrund.

Och som tidigare nämnt, är det nytt för mig igen då jag ser det ur en nyare version av migs ögon. Därför har jag bestämt mig för att skriva en serie inlägg. De kanske inte är helt i ordning, det kanske till och med blir rörigt, som ett lapptäcke av minnesbilder och jag vet inte riktigt hur många delar det blir - men tanken är att sommaren agerar arena och att mitt skriftliga sommarprat börjar här. Välkommen. 
Läs om du vill, lär dig gärna något, dela vidare.
Om du har frågor eller vill kommentera något, gör gärna det.
Det blir kanske lite avklätt, men jag har insett att det inte finns något att skämmas för.
Jag överlevde.
 
Foto: Dag Öhrlund
 
 
 
_______________________________________________________________________
 
 
 
Det var aldrig meningen att det skulle bli såhär.
Det är fredag den fjärde mars, 2016 och jag kramlar mig fast vid britsen. De har flyttat mig från sjukhussängen tillfälligt för att försöka undersöka mig på gyn igen. Jag skriker, trots att jag aldrig varit någon som skriker - inte ens när jag är arg. Den vita sjukhussärken har bytts tidigare under kvällen eftersom kroppen pendlar mellan svett och frossa, men luktar ändå bara sjukhus. Det är tredje dygnet där och personal från tre olika avdelningar har undersökt mig utan att förstå vad orsaken till min smärta är och jag känner mig för första gången på länge rädd när de har kört tillbaka mig till gyn för att göra ytterligare en desperat undersökning. Sjuksköterskorna försöker lugna mig, men smärtan är så fruktansvärt olidlig att jag tänker att "snälla, gör slut på det, det är inte värt det. Ingenting är värt det här."
När de inser att de inte ens kommer att kunna undersöka mig, försöker de prata lugnt medan de varsamt håller mig kvar på britsen - men det känns inte ens som om jag är där. Jag vaknar till i någon slags verklighet av att någon pressar en morfinspruta rakt ner i mitt högra lår och avbryter skrikandet för en sekund med snabba in- och utandningar. Innan dess har de bara gett mig det via shunten i armen, men de fattade nog att det började bli akut. Att jag skulle implodera och explodera eller något. Medan jag, vilket jag får bekräftat senare, kämpar för mitt liv hör jag hur någon kommer in och säger något om att magnetröntgenbilderna är tillbaka. Jag hör allt som i ett töcken, men förstår att det är illa.
"Vi måste förbereda henne för operation, om den spricker dör hon."
Det har gått snart tre och ett halvt år sedan den kvällen och ändå minns jag det som om det var igår. Innan de där nätterna hade jag aldrig spenderat mer än ett par timmar på sjukhus och aldrig opererats. Jag var ju kärnfrisk, med undantag för lite hormontrassel, ett brutet knä och några stukade fötter - men eftersom smärtan var genital och även dundrade i buken, kunde jag inte sluta tänka på att det var hans fel. Bilder av en annan mottagning och andra undersökningar med ont på samma ställen flashade förbi framför mina ögon.
"Nu börjar det om." Tänkte jag. "Nu försöker Han döda mig igen."
 
Jag skrivs ut från sjukhuset och får återvända till mitt rum på Ekhem utanför Falkenberg på folkhögskolan där jag går. Min plats på landet där våren börjar slå ut. Jag har svårt att gå och har ont från att vara uppsydd, men försöker tänka positivt med att det bara är fram till sommaren, för "sen kommer du att vara läkt och återställd". 
Jag spelar in kortfilmen "Lite för nära" med modiga och starka vänner och den sprids som en löpeld över internet. Min historia, min upprättelse, min kreativitet används för att läka. För visst är det så att alla sår läker, men att många också lämnar ärr? Petar man för mycket på ett sår medan det läker, blir ärret större och mer beständigt.
Det har petats på, i och runt mitt sår i över fyra år nu och ärret har blivit beständigt, om än inte lika synligt längre.
Jag är ju starkare nu, känner mig ofta odödlig och klarar mer än vad jag någonsin trott att jag skulle.
 
I maj det året skedde en av många kedjehändelser som kom i samband med bombnedslaget i mars 2015. Jag hade sedan länge slutat äta antidepressiva för att jag inte orkade med bieffekterna, men bieffekten av det var istället att jag nästan aldrig kunde sova. På väg till ett informationsmöte för mitt nya sommarjobb i Vimmerby, kör jag rakt in i en annan bil som bromsar in för långsamt och inte blinkar vänster på landsväg. Tröttheten och chocken försätter mig i tårar och panik trots att de i bilen framför klarar sig utan skador. Deras bil hade varit så tungt lastad medan min lilla Kia Piccanto tog hårt av smällen och jag flög rakt in i instrumentbrädan. Jag haltade ut och med pappa i telefon från Holland, fick jag hjälp att skriva i försäkringspapperna medan Småland regnade över mig och trots det stora och läskiga som just skett, gjorde jag som jag alltid gör - borstade av dammet och rullade vidare genom skogarna. Någon vecka senare hjälptes pappa och grannen åt att slå ur bucklorna och tejpa ihop Pico igen, detta utan att veta att jag tre månader senare skulle köra rakt in i ett rådjur och behöva skrota bilen i slutet av sommaren för att skadorna blev för omfattande av olycka nummer två.
Men först följde en bergochdalbanesommar i Vimmerby där jag slogs med rädslan över att läkarna hade haft fel angående läkningen - att jag fortfarande skulle gå uppsydd fram till hösten och inte få bada alls. Familjen satt i USA över sommaren och vännerna var långt borta. Dåvarande jobbet var svårt att skaffa vänner på och när jag en morgon vaknade för tidigt och såg ett inlägg på facebook skrivet av en vän, där det stod att hon fått veta att "Rasmus är död." peakade allt på något sätt. Jag var arg på en av mina närmsta vänner för första (och hittills sista) gången för att han inte förstod och det var först i augusti när ett ont ledde till ett gott, som jag såg en strimma hopp med solnedgången över campingen nedanför vårt kollektivhus i utkanten av byn.
 
En närstående trodde att jag fått ett mentalt sammanbrott när jag rakade av mig håret den sommaren och Världens Bästa Rasmus stod bredvid och sa "Du är inte klok Isabell", precis som Lisabet brukade säga "Du är inte klok Madicken." Det var precis efter Lilla Rasmus död, innan bilolyckan, innan natten då jag körde mig själv tre timmar till akuten i Göteborg för misstänkt infektion och innan jag träffade prinsen som kom och förtrollade lilla mig i sagovärlden Vimmerby. Hela sommaren var ett kaos, tills han hörde av sig.
Jag ligger på akuten i Göteborg då jag i mitt naiva tänkt att de är de enda som kan hjälpa mig. Det går timme efter timme utan hjälp. Amalia har somnat i stolen bredvid sjukhussängen och jag ligger förstrött och tindrar i brist på annat, då det gör lite för ont för att sova. Han skriver och får mig att le emellanåt.
Tidigt på morgonen får jag lämna sjukhuset med direktiven att de inte kan hitta något. De spolar mitt operationssår och jag sätter mig i bilen för att köra mina mil tillbaka till Småland. Han fortsätter skriva och det slutar med att vi rings, så att vi fortfarande kan prata fast jag kör. Två dagar senare, kör han fyrtio mil för att gå på dejt med mig på stadshotellet i Vimmerby och jag känner mig som en snaggad prinsessa med mina barfotafötter och mina sommarbrända kinder. Vi försöker hinna med en biofilm, men missar den och håller istället hand medan vi promenerar längsmed hamnen i Västervik. Han fattar ganska fort att jag är trasig, men säger att det inte gör något och vi blir kära på typ två sekunder. 
I en anteckning i min mobil, som fortfarande finns kvar, daterad den femtonde augusti klockan 17:13 står det "Glöm aldrig sommaren då Lydia frågade vem prinsen är och du svarade 'Han heter Carl'."
Långt senare skulle det visa sig att både min hälsa och min trasighet skulle göra alldeles för mycket skada och att vissa sagor inte har lyckliga slut ändå.
 
För bara tre veckor senare stod jag i duschen, nu på Södergården som blivit mitt nya internatboende, åter i Vessigebro på folkhögskolan och det började rinna blod och var längsmed mitt ben från ett sår där det inte borde komma blod och var.
G körde mig i full fart till akuten för att vi efter nästan tolv timmars väntan blev hemskickade med att de inte kan hitta något. I bilen på vägen hem säger hon "vi kommer behöva åka tillbaka ikväll, du är helt grå i ansiktet och jag har aldrig sett dig såhär tidigare".
Det fick vi också och det blev starten på en höst där jag skulle opereras ytterligare två gånger, samt åka in och ut på akuten med virus och infektioner, missa alldeles för mycket av den utbildning jag älskade och försvinna in i mig själv igen.
 
Och visst var det hans fel. Han som var bombnedslaget. Han som jag trott varit en vän. Han som trots avståndet på över sextio mil fortsatte bränna varenda del av mig som ville överleva.
 
Periodvis bodde jag hos prinsen i hans hus ute i skogen för att det var närmare sjukhuset och han gjorde allt i sin makt för att hålla ihop mig. Jag åt så mycket morfin mot smärtan att jag mådde illa och slutade äta. När jag slutade äta, fick jag näringsbrist och svimmade på golvet. Prinsen lyfte upp mig och knöt mina skor för att orken inte räckte till för att böja mig ner vissa dagar. Han fick gå bakom mig när jag skulle upp för trappan, så att jag inte ramlade ner och slog mig själv. När han gick till jobbet, placerade han sin katt i min famn och la min telefon, vatten och mediciner bredvid mig innan han pussade mig på pannan och sa att allt snart skulle bli bättre. Jag vet inte ens om han trodde på det själv.
Jag hade gått från kärnfrisk till ett skal av mig. Osäkerheten växte och gjorde att jag tvivlade på allt. Tvivlade på kärleken, på drömmarna, på livet. Jag blev en sämre version av mig och redan där, under senhösten började glittret att blekna lite. Det blev mycket, även för prinsen som ju också hade sitt liv att sköta och är det något jag fortfarande är ledsen över, så är det hur mitt mående påverkade mitt beteende då. Monstret i mig sa och gjorde dumma saker, fick lågor att brinna ut och skratt att vissna.
 
Idag när jag körde till jobbet, genom blomstrande daladiken i eftermiddagssolen som vi pratade om redan då, prinsen och jag - försökte jag tänka tillbaka på vem jag var då och vem jag är nu. Han skulle varit med, men livet och ödet ville annat. Jag skulle ju också ha varit här tidigare, men livet och ödet ville annat. Jag körde till jobbet för livräddningsövningar, då jag jobbar som badvärd på Leksands Sommarland i sommar och tänker på alla de som var delaktiga i att hålla mig vid liv då.
Att jag är stark, både fysiskt och psykiskt, att jag för det mesta är glad och modig - att jag är kapabel till att dagligen jobba, äta, sova, må bra och att ha ett jobb där jag har ansvar för andra är så himla stort för mig.
Jag skulle ju inte ens vara här.
Det var många som inte ville eller vågade tro på mig, som väntade på att jag skulle falla ihop och gå sönder. På gott och ont, tände det en eld i mig som aldrig slutar brinna. 
Aldrig vill jag vara ett skal igen. Då vill jag hellre vara så levande att det chockar både mig och andra. Jag gör allt som har med mig att göra, lite för mycket nu.
Jobbar för mycket, älskar för mycket, tränar för mycket - ja, det enda jag inte gör för mycket av längre är att äta för mycket. Det går inte längre - men det är också en annan historia.
Vi sparar den fysiska förändringen till nästa del.
 
Men om du är en av de som oroar dig för mig, för att jag som ovan skrev, lever för mycket - kan jag lugna dig med något.
I det här virrvarret av kaos har jag också druckit för mycket, ätit för mycket, tagit för mycket av vissa mediciner, gjort mig själv illa för mycket och gråtit för mycket.
I valet mellan de "För mycket-ena" och livets för mycket, väljer jag alternativ två eftersom det i det valet bara finns ett svart och ett vitt för mig.
 
Jag har fantastiska människor omkring mig som hjälper mig, som är mjuka kuddar när jag faller, som är skratt när jag vill gråta, som håller om mig när jag känner mig liten.
Tillsammans med dem och att jag är mitt bättre jag idag, vet jag vart gränserna går. Det betyder inte att jag slutar testa dem och tänja dem - men det betyder att jag klarar mig.
Tack, om du orkade läsa såhär långt. Skriv gärna om det var för långt eller om det var bra. 
Tack för att jag fick skriva av mig. 
Kanske kommer det mer snart.
Den som lever får se.
Det tänker i alla fall jag göra.
 
 
Kommentarer (4)

Dödsångest när allt en vill är leva.

Publicerad 2019-03-10 06:26:00 i Allmänt

Klockan är 04:51 och det går verkligen inte att sova.
För första gången på flera månader hälsar dödsångesten på.
Orken är dränerad och hur jag än vänder och vrider på allt, positivt som negativt - har jag svårt att se motivation till saker.
Det går i vågor, det gör det alltid. 
Men hopplösheten som ligger och bränner i maggropen tillsammans med sömnlösheten är det vidrigaste. För jag kan inte göra något.
 
I fredags - ironiskt nog på internationella kvinnodagen - skulle äntligen operationen som skulle genomförts i mars förra året, ske. Men den blev inte av.
I elva månader hade jag väntat och stått i kö. 
I fredags hade jag gått på flytande diet i tre dygn. Därefter laxerande, descutandusch, smärtstillande och starkare smärstillande + sövning - endast för att bli väckt på uppvaket med att de "inte kunnat göra något".
 
Allt började 2015. I mars.
Ett möte med någon jag trodde jag kände, blev en mardröm.
Efter att såhär lång tid har gått, ser jag inte bilderna lika tydligt längre, men jag minns fortfarande flås i öronen, minusgrader, bett, slag i huvudet och ont. Minns en klänning jag ville bränna men bara kastade, en jacka som polisen tog i beslag ett tag och de inbrända orden om att jag var lite av ett "troféligg". Minns tågresan hem, promenaden, tårarna i telefon och en dusch med kläder på. Minns första fyllan dagen efter, minns hur hjärtat brast och hur smärtan blev så olidlig några dagar därpå att akuten var den enda utvägen.
 
I mars 2016 hade livet tagit en annan vändning. Jag hade slutat äta de antidepressiva medicinerna eftersom de gjorde mig avdomnad, kall och fick mig att sakna värde och mening. Gick på folkhögskola, drev projekt, kämpade med att vara glad. Trots sömnlösa nätter, tuffade saker på ganska bra. Under en tid kom det blod där det inte borde vara blod, men jag ville inte tänka på det alldeles för mycket. Kanske förträngde jag det.
Plötsligt fick jag feber, blev sjuk, frossade och mådde konstigt. En morgon vaknade jag upp, reste mig ur sängen och ramlade ihop. När jag ringde både 1177 och den lokala vårdcentralen, sa de samma sak - "Du har nog hemorojder, det finns en salva på apoteket, men det är ingen idé att du uppsöker läkarhjälp än."
Då smärtan till slut blev olidlig, haltade jag tillsammans med en vän in på en akutmottagning där jag inte blev tagen på allvar, fick vänta alldeles för länge och därefter feldiagnostiserad innan jag skickades ut. Tacka alla högre makter för att Sahlgrenska tog mig på större allvar och lade in mig tjugo minuter efter att jag nästan kröp in på deras akutmottagning därefter.
På Sahlgrenska sade de, att hade jag lyssnat på den första diagnosen och åkt hem när personalen på den första akutmottagningen sa det, hade jag dött tre dygn senare.
Borde ha åkt ambulans ändå, kan jag tänka i efterhand, men då tänkte jag ju att ambulans var för såna som var sjuka "på riktigt".
 
Dödsångest är alltså inte ett helt okänt område, men det är sällan den infinner sig numer. Jag brukar leva livet så mycket att jag inte hinner tänka så mycket på att dö.
Jag var rädd för döden mycket som barn, det försvann när jag blev äldre, men kom tillbaka då 2016, när jag fått veta hur nära jag var.
 
Jag har berättat historien tusen gånger nu. Dragit sjukhusharangerna en miljon, känns det som. Den här bloggen är nästan bara berättelser om det här, numer.
De invärtes skadorna från våldtäkten hade samlat bakterier i nästan ett års tid för att sedan växa till en giftig varböld i buken som byggt giftiga fistelgångar in i mina tarmar. När de hittade den, efter tre dygns olika undersökningar där jag bara skrek, grät och vred mig i smärtor - var den på väg att krossa urinblåsan och de fick akutdränera den då de bakterierna hade haft ihjäl mig direkt.
 
 
Det fanns ett realistiskt hopp om friskförklaring i år, som nu, bara över en helg blivit bortblåst.
 
I mars förra året, 2018, efter sex tidigare operationer där de misslyckats med att lösa problemet - skulle de genomföra en ny, större operation. En "Flap" som är en form av muskelvävnadstransplantation. Låter som en alienfilm, typ, men så beskrivet. Jag var på tre timmar långt inskrivningsmöte två veckor innan, men väl på operationsdagen förklarades att den inte kunde genomföras och att de istället skulle genomföra ett mindre ingrepp likt de tidigare. De som inte funkat. 
Det bestämdes även då att den plasttråd jag varit uppsydd med för att dränera operationssåret under två års tid (!) skulle tas bort då den fortfarande var smärtsam och obehaglig. Jag ifrågasatte flertalet gånger om det var safe och om det inte gjorde risken för infektion större igen.
Jag fick till svar att det skulle vara säkert eftersom de snart skulle göra den större operationen. Men så sköts den upp och sköts upp igen och igen.
I september 2018 blev jag plötsligt sjuk igen. Feber, frossa och ont. Dåliga tecken för vem som helst men extra dåliga tecken för mig. Jag var på väg ner till Stockholm för att möta upp familjemedlemmar och fortsätta ner till Göteborg för Bokmässan.
På vägen fick jag stanna vid en skog och spy i ett dike, operationssåret läckte och det gjorde ont att gå igen. 
Natten därpå akutopererades jag för att en ny varböld börjat växa - den här gången utanpå min kropp - och för att infektionsvärdena i min kropp var skyhöga. 
Jag blev uppsydd på nytt i väntan på nästa operation. Den stora, den som skulle gjorts i mars.
 
I torsdags hoppade jag och min bästis på tåget från Falun till Stockholm, mötte upp pappa och begav oss till Göteborg. Där specialisterna finns, där de ska ha koll på mig och mitt fall.
Vi åt middag med mina "extraföräldrar" innan operationsförberedelser först kvällen innan och sedan morgonen innan incheckning på Östra sjukhuset 07:00. De går på rutin numera, för du blir van efter åtta tidigare operationer.
 
Yr och vinglig av näringsbrist, trötthet och ångest fick jag till slut på mig särk, satt nål och kom in i operationssalen. Jag skulle få starkare smärtstillande och djupare narkos för det mer seriösa ingreppet. På uppvaket möttes jag av min läkare som förklarade att de inte kunnat genomföra operationen. Att det inte suttit någon tråd som höll uppe operationssåret, att det läkt igen och att det är för stor risk att genomföra ingreppet då.
De som opererat mig i höstas hade alltså inte satt tråden ordentligt. Därmed inget ingrepp.
 
Så vad händer nu? Vad har jag väntat i ett år på? Är jag friskförklarad eftersom det läkt ihop från utsidan?
Nej.
Nu kommer väntan. För det "kan" vara okej, trots att alla infektioner hittills börjat inifrån.
En telefontid är bokad om tre månader, för att då överlägga hur vi ska göra med allt.
Blir jag sjuk innan dess med minsta tecken på infektion, ska jag söka hjälp akut och DÅ bli uppsydd för att DÅ ringa Östra och be dem boka ny, större operation på nytt.
Med tidigare erfarenhet, är det snarare en fråga om när, snarare än om.
Jag vill vara hoppfull, inte tänka negativt och tro på att det finns en liten chans till rättvisa.
- Att jag inte förtjänar det här. Att jag inte ska behöva gå med det här längre. 
Att ont, infektioner och detta evigt återkommande helvete inte ska få ta över mitt liv gång på gång.
 
Men det är svårt.
Klockan är 06:11.
Det går fortfarande inte att sova. Dödsångesten står kvar innanför dörren, trots att jag visar honom ut.
 
Jag vill i mitt liv få älska människor som älskar mig. Jag vill ha och sprida kärlek. Starta skrattattacker och delta i minst lika många. Skriva brev som lämnar ord bakom sig, fota vänner i sekunderna då de är lyckligast. Jag vill skriva filmer och böcker som öppnar människors hjärtan. Vill lära mig allt värt att veta om cocktails för att det är något av det första jag verkligen nördat ner mig i. Lämna negativt bakom mig, vara spontan, resa, äta hallonbåtar, klappa katter, åka på roadtrips, lyssna på gammal tonårsmusik när natt blir till morgon, klippa hår och se det växa ut igen, äta frukost närsomhelst på dygnet, prata om sånt som skrämmer mig och folk jag bryr mig om. Allt det och tusen andra klyschiga filmscensgrejer.
 
Det känns viktigt att nämna, då det ovan är levande och då jag vill vara det.
 
Snälla ork, fortsätt kämpa. Snälla kropp, som jag inte alltid varit snäll mot - läk.
Det är en sjukt mycket friskare kropp jag vistas i sedan jag tog beslut för viktnedgång och livsförändring för snart två år sedan och jag hoppas så innerligt att det kan vara en bidragande faktor till att det här inte är fortsättningen på ännu ett ångesttåg.
Den här kroppen är så fruktansvärt stark och har klarat sig så många gånger nu.
Klara lite till, både för huvudet och resten.
 
Klockan är 06:21 och jag ska göra ett till försök att sova.
Det var längesedan jag skrev här sist.
Det var längesedan jag vågade dela med mig av ångest senast.
Längesedan jag vågade vara filosofisk och poetisk och klyschig i öppen text.
Men jag är okej.
Världen fortsätter snurra, livet går vidare.
 
Vill bara lämna en sista tanke.
Visst är det sorgligt, att vissa människor visar sig vara monstren vi såg i våra mardrömmar?
06:26.
Kommentarer (0)

"Ja må hon leva", ja fram tills nästa vår

Publicerad 2018-11-09 13:07:00 i Allmänt

Fem veckor sedan nu. 
Jag och mina bästa vänner som jag bor med nu, hade alla varit krassliga. Men jag, lite för krasslig för att bara ha förkylning - konstant orolig för att jag vet vad det innebär.
Trots detta, lite piggare, satte jag mig i bilen för att köra till Stockholm. Mor och syster skulle mötas upp för att sedan byta bil och fortsätta ner till Göteborg för Bokmässan 2018.
När jag kommit en halvtimme utanför Falun kände jag det. Något läckte ur mig, det luktade konstigt, febern hade börjat göra sig påmind igen och jag var tvungen att stanna vid vägkanten och spy i skogen intill. Vid gamla operationssåret skavde det och brände.
Helvete.
Jag kom fram till Stockholm och fick byta kläder. Insåg fort att jag skulle behöva byta ut den där mysiga middagen mot akuten på Östra Sjukhuset i Göteborg, men sa inget till mor och syster direkt. Ville naivt, helst förneka att det skulle behöva bli så ändå, trots att det oundvikligen blivit så, flertalet gånger förr.
 
Men halvvägs till Göteborg fick jag ändå ge med mig. Illamåendet eskalerade, febern steg och hostan vägrade ge sig. Det gick upp för mig att infektionen tagit över kroppen, ännu en gång.
Jag svalde den korkade stoltheten till slut och förklarade läget. Sa att jag ändå ville gå på middagen och att det borde vara lugnt. Smärtan var ju turligt nog inte på samma nivå som då, i mars 2016 när jag fick krypa in på akuten helt ovetande om allvaret i situationen och att jag då var döende.
Tänk att flashbacksen aldrig ger sig. Minns allt. Alldeles för mycket.
 
Både mor och syster erbjöd sig att följa med, men jag protesterade vilt för att inte ta tid från deras glada helg. Den här familjen har lidit tillräckligt av det som hänt och aldrig tar slut.
Pappa var mer påstridig och fick till slut följa med.
 
Efter väntetid, prover, mer väntetid, frågor och ännu mer väntetid, blev jag till slut undersökt och läkaren konstaterade vad jag redan visste - att det börjat växa, igen. Den här gången utanpå kroppen.
Den här gången för att de i mars tagit bort tråden som hållit mitt operationssår öppet med lovord om att det skulle vara ofarligt tills nästa operation.
Men sen sköt de upp nästa operation, först till sommaren, sedan till hösten, därefter till årsslutet och nu verkar de vara inne på nästa år. Vid det laget uppskjutet nio-tio månader sedan förra.
Läkaren konstaterade att bölden behövde försvinna direkt och jag fick halta ut i väntrummet för att hämta pappa som somnat på en av bänkarna.
Morfin, godnattsaga och hålla handen i symbios med konstant smärta, panik och ångest för att den här karusellen aldrig slutar snurra.
 
 
Pappa fick vara kvar tills de skulle rulla in mig på operation någon timme senare. Då fick vi släppa varandras händer och jag räknade till åtta som i åtta operationer ända fram tills masken lades över näsan och den varma känslan av sövningsmedlet började sprida sig i kroppen. Narkosläkaren tog min hand, såsom det alltid står i mina papper att jag vill att de ska göra.

Det är en så märklig känsla det där. Det känns som om man ska dö, men utan ångest. Som att det är dags att flyta rätt in i Nangijala och att snart ska jag vakna i Körsbärsdalen, utan smärta.

Istället vaknar jag i en sjukhussäng, en fredagsmorgon på en kirurgiavdelning i ett regnigt Göteborg. Jag ber om att få skrivas ut så fort som möjligt för att jag inte vill vara kvar i sjukhusdoften mer och saknar min familj. Men blodtrycket och blodsockernivåerna trasslar lite, så jag får sitta kvar och dricka saft några timmar först. Uppsydd igen, men utan uppdateringar - för min läkare hade ju oturligt nog redan gått hem.
 
Tre veckor senare ringde sjukhuset för att fråga hur jag mådde. Det brast. 
Jag sjönk ner i sittande på köksgolvet och stortjöt i telefon för en läkare som utan någon koll på mitt fall skulle förklara att det inte såg ljust ut med tid för nästa operation trots att läget förvärrats.
"Någon gång i början på nästa år."
Och jag kunde inte hindra mig själv från att tänka att det är så intressant att de bara utgår ifrån att jag ska orka leva tills dess. Att jag finns kvar, nästa år.
Och nej, för att lugna - jag är inte suicid. Men orken hänger inte med hela tiden och i stunder av hopplöshet - är det en lugnande tanke.
 
 
 
På de olika sjukhusbilderna är det inte svårt att se hoppfullheten i början. "Det här är jobbigt nu, men snart läker jag. Snart är jag hel igen." Men ju längre tiden går, falnar hoppet och glider in i hjälplöshet, trötthet och ångest.
Innan de i mars plockade bort plasttråden som höll operationssåret öppet, hade jag varit uppsydd genitalt i två år. Det har inneburit smärta, förstörda kläder, konstant skräck för att lukta illa, förbud av bad utomhus på sommaren, nitisk och nästan tvångsmässig hygien med att dushca två-tre gånger per dygn bara av rädsla för att det ska börja växa igen.
Men det hjälpte inte.
 
Häromdan plockade jag ett piller ur en glasburk jag har hemma och min roomie frågade vad det var. Jag svarade att det var morfin och att sjukvården gärna delar ut det som isglass istället för att ens försöka med andra lösningar.
Jag berättade också om tiden då det brukade sitta en tragikomisk och något morbin lapp på den där burken som löd "Vägen ut", men att en vän blivit så upprörd att jag känt mig tvungen att ta bort lappen.
En referens till vägen ut ur smärta, men som ur ett orosperspektiv från vännen direkt blev en självmordsreferens. 
 
I vintras när det exploderade med meddelanden och samtal från kvinnor som utsatts för samma gärningsman som jag, ringde jag upp advokaten som tidigare hanterat mitt rättsfall och frågade om det fanns chans att begära resning.
Detta efter att gärningsmannens namn publicerats och spritts inom olika digitala forum.
Jag fick till svar att i laglig mening är och förblir mitt fall "utrett". Det är inte bara nedlagt. Det är "utrett", färdigt, klart. 
Jag kan alltså inte göra något mer, rent lagligt, för att stoppa det här monstret från att skada fler.
 
Hans namn blev offentligt under en tid, vilket turligt nog hindrade flertalet kvinnor från att träffa honom och gjorde att det blev lite, om än väldigt lite, svårare för honom att hitta nya offer. Men än en gång föll mer av det kraschade tornet på mig och de övriga utsatta som än en gång hamnade i en orolig och hotad position.
Det är ju tyvärr inte lagligt att ställa folk inför rätta om inte rätten vill göra det. Då riskerar du att bli den som blir ställd inför rätta istället.
Det mest sorgliga i allt det, är att hans mor och syster valt att ta ställning till att han är oskyldigt utpekad och att vi alla kvinnor skulle vara förvirrade lögnare. Så till den milda grad att de kontaktat folk som delat inläggen om honom för att hävda hans oskuld och svartmåla mig och min familj.
Tolv kvinnor, oberoende av varandra, som vittnar om samma typ av våld och övergrepp? Jo, jag tackar, jag.
Det enda som är värre än att våldta någon, är att gömma sig bakom en våldtäktsman och försvara denne.
 
Någonstans i Stockholm går en våldsam, empatilös och vidrig våldtäktsman lös. Han har nu misshandlat, sexuellt trakasserat och våldtagit minst tolv kvinnor och gått fri från majoriteten av fallen som tagits till polis.
Han har knäckt revben och bröstben, bitit och lämnat permanenta broskskador, orsakat PTSD, panikångestattacker, rädsla för att gå ut, isolering, konstant oro och orsakat mig så pass allvarliga fysiska skador att jag nu inväntar operation nummer nio. En operation som är betydligt större än de tidigare åtta. En muskelvävnadstransplantation för att det som fortsätter infektera min kropp om jag inte är konstant uppsydd inte ska få växa igen och förstöra mina genitala muskler för resten av mitt liv. 
Nästa år, är vi inne på år tre av operationer och lagningar av mig. Nästa år har det gått fyra år sedan våldtäkten i mars 2015.
Och jag minns inte ens längre vem jag var innan allt det här hände och tog över mitt liv.
 
 
Jag är en stark person. Det är det jag är mest trött på att höra från andra, men som jag också vet om.
Jag är mer fungerande i mitt vardagsliv, både fysiskt och psykiskt än vad jag varit de tidigare åren. Jag litar fortfarande på folk, vilket bitvis leder till besvikelser - men därmed också snabbare och tydligare åtgärder, these days.
Det är svårt att knäcka mig.
En av de saker jag lärt mig ur den här sörjan, är att trampar någon på mina gränser, har de heller inte i mitt liv att göra och de ska stå för vad de gjort.
Jag tar ingen bullshit, längre.
 
Jag är långt ifrån känslig. Jag vill fortfarande föra diskussioner om allt, bli flirtad med, kramad och pussad på, skämtad med och liknande. Särbehandling för att jag skulle vara något slags offer, undanbedes, eftersom jag betydligt hellre väljer att se mig själv som en överlevare.
En hårt arbetande och studerande, ambitiös, relativt positiv, empatisk och bitter överlevare som var med om det ofattbara - det som aldrig skulle hända mig, av en vän som aldrig skulle skada mig.
En överlevare som aldrig hade räknat med att möta andra överlevare av samma mans våld. Jag var ensam så länge.
Några av dem har skrivit om det här, precis som jag. Andra känner fortfarande så pass mycket rädsla och oro, att de inte är beredda att göra det. En vill inte ens prata om det utan alkohol eller andra sinnesdämpande medel i kroppen.
 
En förhoppning finns om att han är nöjd.
Att någon får ut något av det som hänt.
Att någon kan njuta av tanken på att mitt och flertalet andra kvinnors liv är en daglig kamp, bara i att ta sig upp ur sängen, gå till jobbet, skratta, äta mat, hantera vardagliga trakasserier och opassande skämt, handla mat i en butik full av människor, ta sig igenom folkmassan på en trång gata, ta sig hem säkert i mörker - för att han skulle få några minuter av tillfredställelse.
 
Det har gått fem veckor nu.
Nästa operation planeras till nästa års början. 
Förhoppningsvis är det den sista.
Troligtvis inte.
 
Tack fantastiska pappa, mamma och syster för att ni aldrig släpper taget och står med mig.
Tack vänner som ser till att jag äter, bär mina väskor, håller min hand, försvarar min rätt till mig och min kropp och ni som sprider mitt ord för större förståelse och kunskap om det som vi fortfarande knappt vill prata om.
Tack kvinnor som vågar ta kampen, tack kvinnor som kämpar för att hålla er ovanför ytan, om så bara för er.
Tack till mina manliga vänner och förebilder som konstant ger mig hopp om att det finns decent personer där ute som inte går över gränser och skadar andra.
 
Och så en klyschig men friendly reminder, en fredag som denna - Ha i åtanke att alla omkring dig hanterar något du kanske inte vet något om, behåll lugnet, var snäll och visa respekt.
 
 B.
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (7)

European Bartender School in Madrid - Part of a bigger adventure

Publicerad 2018-04-03 23:00:00 i Allmänt

(Följande inlägg kommer att vara på engelska, nästa återgår med största sannolikhet till svenska!)
 
One of those spontaneous adventure-lusting ideas came to my mind last fall.
I think it was in the end of October while walking barefoot, dressed in tanktop and colorful harempants on the streets in the harbour of Labadee, Jamaica. In the sun, drinking Mojitos and smelling all of the scents coming from the different restaurants, shops and the neighborhood not far away.
I'm a world traveler, not that I know what qualifications that are required to call myself that, other than the fact that I I crave new places and experiences all the time. Sixteen countries so far, and counting - some places I've been to more, and some places I've traveled around. However, a world traveler who's always looking to find more reasons or/and excuses to travel and explore the world.
Basically everything that I study or work with are things where I gain experience that I can take with me wherever I go. I'm young, but even so, I've worked with a lot of different things. Food and serving in restaurants, events and festivals, amusement parks, preschool caretaking, babysitting, lecturing, filmmaking, photography and so on. I've studied musical theatre, dramatical theatre and state of the arts, filmmaking, travelguiding and now - how to be a bartender. 
 
 
 
But I had never been to Spain. Didn't really have much knowledge other than my interest for mediterranean food, south European art and spanish music - which to many, may seem alot, but for me, awakened even more curiosity.
So, when one of my many teenage dreams suddenly appered as a real possibility, I went around European Bartender Schools website to realize there were over 25 destinations that I could choose from.
To be honest, I can't really remember why Madrid felt more attractive than Barcelona or any other city I hadn't been to. Despite what did, I'm happy it did.
 
Because with help from EBS, I ended up in a fresh hostel, in the middle of scents, music and arts only twenty minutes away from a school that gives me so much intense learning and new experiences that I've barely had the time to miss home. I share my room and my days with people from Iceland, England, Germany, The Netherlands, Finland, Honduras, Colombia, Switzerland and further on. We learn from eachother and together we share both old and new experiences.
 
Also, and must I add three exclamation points, F I N A L L Y ! ! ! an instructor (in the picture below) who actually uses everyones different preconditions as a valid ground for learning. Since we're not all primarily speaking english, there's always focus on the fact that everyone understands the rules, conditions and theory whether it's about flair, freepour, practical bar training or master class-wise. Of course everyone knows their english, but studying in a different language with completely new terms and expressions isn't always a walk in the park.
However, with both humor, tough love, showing off own, proffessional skills and adapting to the class different levels of learning at different paces - Ramiro will surely make even uncordinated and clumsy me throw bottles over my head and make mean mojitos for the rest of my days.
 
For someone who usually finds a new interest and instead of going further with that after a while, finds another one again - it surely feels strange to want this to be a part of my life further on and not only temporary, as much as I've been wanting to make art in different ways. Or, well, it DID feel strange until I started realizing bartending is a very fine and interesting art form adapted to the more employable ways of working with aesthetics.
I also feel very safe with EBS employment system MatchStaff that actually gives you the opportunity of applying for jobs all over the world with recommendations from instructors or past employers.
 
Also, the course isn't all about school. You actually "only" spend six hours a day at the actual place, then you could either study or have som rest at the hostel, get to know your classmates, try cocktails at the local bars, take a walk on the charming streets of old Madrid or practise flair in the park. EBS Madrid also offers different events like cocktailrounds at different bar, Speakeasy nights and other exciting activities to give you the most out of the experience for reasonable prices.
 
 
 
I'm only a week and a half into my twentyeight days long International Bartender course and even though there is two and a half week and big exams left that is hard not to stress about, I already feel confident in the fact that bartending will continue to be a big interest and part of my life from now on. 
Even though I won't be able to do the Mixology course that EBS offers this time, I'm surely coming back for it in the summer or fall. Also I realize that there are so many opportunities of learning and becoming a part of the community that EBS is. Possibilities of growing global tastebuds and keep adding to the art of taste experiences.
 
So I'm happy Jamaica made me feel serious about this dream, I'm happy for being so curious and full of wanderlust that it brought me all the way to Madrid.
 
Do you want to have a month of new friends, new experiences, the scent and aura of a new city and another pin added to your map while getting a bartender diploma that you can use while traveling all over the world?
 
Either contact me so I can tell you more or head over to http://www.barschool.net/ find some more information about schools, different courses, fees and so on.
 
EBS surely is a big part of my future adventures.
I can feel it.
Kommentarer (0)

”Vill gärna bli hållen i handen vid sövning”

Publicerad 2018-03-08 21:18:26 i Allmänt

Idag är det internationella kvinnodagen.

Igår satt jag i tre och en halv timme på Östra sjukhusets preoperativa mottagning för inskrivningsbesök i samband med min operation den 21 mars.

Om tjugo dagar, är det tre år sedan jag blev våldtagen i Märsta utanför Stockholm.

Det är två år och fem dagar sedan jag åkte in akut på Sahlgrenska och höll på att dö.

Om två veckor sker den sjunde operationen för att korrigera vad ett monster ställde till med, den där marsnatten 2015.

 

Jag känner mig löjlig när jag skriver de där små orden inför varje operation - ”vill gärna bli hållen i handen vid sövning.”

För jag, som inte är rädd för våldtäktsmannen, som inte längre har råd att vara rädd för smärta och som intalar mig att jag inte ens är rädd för döden - behöver ändå den där handen att hålla, när värmen sprider sig i kroppen och jag är på väg att domna bort för att de ska skära i mig, igen.

För den där gången för två år sedan, var jag rädd för smärta, jag var rädd för döden och att jag skulle dö för att jag litat på någon som borde ha varit en vän, men som också var en våldtäktsman.

 Han, som det nu har kommit fram - är en serievåldtäktsman.

 I höstas slog det mig många gånger hur mitt liv hade börjat gå på raka linjer igen. Hur saker liksom, mot alla odds, hade börjat bli normala efter tre års kalabalik, akutoperationer, ångestattacker, medicineringar, smärtor, förhör, besvikelser och trötthet.

Och då kom samtalet om henne. Den andra kvinnan. 

 Hon blev våldtagen och misshandlad i maj förra året. Han passade på att knäcka hennes bröstben, spräcka två av hennes revben och försöka strypa henne medan han hade chansen. Hon kunde ha dött, men lyckades fly.

Vi är vänner nu, hon och jag. Hur sjukt det än känns att säga ”jo, vi blev våldtagna av samma snubbe och på den vägen är det.”

 

Vi bestämde oss i samråd med henne för att skriva om det, pappa och jag, om hur sjukt det var att jag inte var ensam längre, likt jag varit de senaste två och ett halvt åren.

Hur sjukt det var att våra historier innehöll samma osympatiska, hårda beteende och samma iskalla förnedring både fysiskt och verbalt.

inlägget blev så viralt att det redan morgonen efter publicering hade delats över hundra tusen gånger.

Då hände nästa sak som varken jag eller pappa var beredda på.

Nästa kvinna hörde av sig, och nästa och nästa. Alla berättade historier om ett monster som våldtagit dem, slagit dem, slitit av dem hår och bitit dem i vaderna för att det där finns ärrvävnad som lämnar permanenta märken.

 Och när vi plötsligt började leta upp varandra i sociala medier för att få ansikten på de vi pratade med, insåg vi fort att han är ännu sjukare än vi trott.

När vi sågs och drack kaffe en eftermiddag i december, skrattade vi nästan chockartat åt hur lika vi är. Några kvinnor tillhör en profil, de resterande en annan.

 

H, om du läser det här, så har du nog överraskningar att vänta dig.

Du har gått till attack mot fel familj, gått över fel gränser och varit på fel brudar.

Fler hörde av sig efter den där eftermiddagen och nu är vi uppe i tio som blivit våldtagna och än fler som blivit trakasserade, misshandlade och bitna av dig.

Dig som polisen sa att ”det är bättre att fria än att fälla” till den andra kvinnan, när hon desperat ifrågasatte varför de lagt ner även hennes fall och undrade varför hon, likt mig,  fråntagits sin rätt till upprättelse.

 Du väljer dina offer efter utseende och märker dem med dina tänder efter att du trasat sönder dem och gjort dem oförmögna att leva sina liv som förut. Din mamma och din syster skyddar dig och skriver till folk på internet som stöttar oss för att stoppa dem.

 

Det är internationella kvinnodagen och vi lever i en samtid som genom #metoo och alla dess filialer äntligen har börjat uppmärksamma de skeva bristerna i vårt rättssystem när det kommer till sexuellt våld.

Men det betyder ännu inte att förändring sker.

För om H blir påhoppad och misshandlad ute på gatan och de vet vem som gjort det och det finns bevis och personen som hoppade på honom erkänner men säger att ”det var hans idé” eller ”han var med på det” är det fortfarande osannolikt att han inte får upprättelse, skadestånd och hjälp.

Men jag som är kvinna blir påhoppad av H, misshandlad och skadad för resten av mitt liv. Det finns bevis och han erkänner att det skett, men att det var min idé och att jag var med på det och jag ser inte skymten av varken upprättelse, skadestånd eller hjälp jag inte själv fått söka.

 

Den här gången är det en kvinnlig narkosläkare som håller mig i handen. Förra gången var det en manlig.

De första läkarna som opererade mig var män, den den tredje var en kvinna och den här gången är det en man och en kvinna.

Båda specialister på det de gör och fast beslutna att laga mig.

Det här inlägget handlar inte om att peka ut män som monster, utan en specifik man som ett monster, men som samhället låter gå fri. Fri att skada fler.

 Det är internationella kvinnodagen och den är till för att belysa ett flertal orättvisor och felaktigheter.

 Därför belyser jag idag orättvisan mot mig. 

För att jag har rätt att bli sedd, för att jag har rätt att bli hörd och för att jag har rätt till upprättelse. För att det som hänt mig, inte är mitt fel.

Den ironiska orättvisan är att jag älskar att bli hållen i handen - men det är orättvist att en läkare ska behöva göra det för att jag blivit våldtagen och de nu måste rätta till det.

Jag hoppas att min väldigt goda vän Vendela har rätt när hon säger att varje dag är en dag närmare ”Tänk att förr i tiden så kunde män komma undan med sexuella brott? Gud vilken sjuk värld, jag är så glad att jag inte levde då.”

 

Tack alla starka, kvinnliga förebilder och medmänniskor i mitt liv.

Tack mamma, Josephine, tack Maud, Lisbeth, Majken, Mia, Pernilla, Carina, Mimi, Amalia, Ellen, Sanna, Iselin med flera.

 Tack alla manliga medmänniskor och förebilder som tror på och hjälper till i kampen om jämlikhet.

Tack pappa, Mats, Staffan (som alltid gett mig böcker skrivna av starka kvinnor), Robin, Emil, Tristan, Toni, Hugo, Simon, Anton med flera.

 Tack min alldeles egen kärlek, för att du håller mig när jag är glasbitar, krossad av någon annan och försöker få bitarna att passa ihop igen. Tack för att du påminner mig om att min kropp är min och att jag ska vara stolt över att vara jag.

 

Det är internationella kvinnodagen och den handlar inte om att gratulera kvinnor till att de är kvinnor även om det på många sätt är fantastiskt att vara kvinna.

Den handlar om att belysa det som är fel med att alltid behöva vara på sin vakt eller i fightmode bara för att du är född till den du är.

 

Så låt oss inte säga grattis, utan slåss.

 

P.s. Flashback, om ni ifrågasätter min trovärdighet en gång till över att jag inte outar de andra kvinnorna, är ni än en gång helt jävla sympatibefriade eftersom olika kvinnor är i olika stadier av sin bearbetningsprocess.

Jag skriver om det för att det är sjukt och eftersom ni så många gånger förr ifrågasatt mitt psykiska tillstånd då det bara är jag som upplever att det här har hänt.

Kommentarer (8)

Kanske lärde jag mig inte allt ändå. God morgon, 2018

Publicerad 2018-01-01 11:22:00 i Allmänt

Förra årets inlägg hette nämligen så - "Året då jag lärde mig allt", med fokus på skitåret 2016 som trots sina guldkorn, fortsatte ha just den titeln - skitåret.
Kanske var det kaxigt av mig att ens anta att jag gjorde det, för trehundrasextiofem dagar senare, inser jag att jag var naiv. Skulle jag som - då - virrig tjugoettåring ha lärt mig allt? Nja. Inte riktigt, va?
 
Här på Floridas västkust börjar klockan närma sig fem på morgonen, har väl vänt lite på dygnet nu igen och i Sverige börjar hon närma sig elva på förmiddagen.
 
2017 har varit mitt bästa år hittills. Det har bjudit på många märkliga och oväntade överraskningar, trots att det fortsatt att pröva mig mer än vad som faktiskt är rimligt och försökt pricka stenar i pannan på mig med jämna mellanrum.
Jag har, trots löften förra året, spenderat lika mycket, om inte ännu mer tid på sjukhus som under 2016. Självklart är det i någon utsträckning positivt för att det leder till min framtida läkning, men efter läkares många löften om att läkning skulle ha varit klar nu och att det istället är en operation inplanerad som skulle skett i december och att det lutar mot minst en åttonde också, känns det lite tråkigt att ha den vetskapen.
 
Men jag gjorde stora, viktiga förändringar under 2018 där jag skulle hävda att jag lärde mig mer än vad jag gjorde under året där jag påstått lärt mig allt. Allt från de små sakerna, till de stora sakerna. Kanske hamnar de ändå i någorlunda kronologisk ordning.
 
- En relation ska aldrig ha som grundläggande byggsten att de inblandade parterna ska försöka ändra på varandra. Är en inte längre kär i personen en först blev kär i, sex, sju eller åtta månader senare, är det dags att antingen lägga nya grundregler eller tacka för sig.
(Jag tackade för mig.) 
 
- Din hälsa är viktigare än någon annans bild av dig, än något du vill åstadkomma och göra. Även om du är envis och inte kommer att anamma det här i din vardag till hundra procent ännu. Funkar inte din hälsa, funkar så småningom inte du. Oavsett om det är psykiskt eller fysiskt. Du förtjänar att må bra, se till att du gör det, så blir det också enklare att uppnå dina mål.
 
- Det är okej att gå fyrahundra meter första dan men att bara våga gå trehundra dan därpå. Allt som innebär att återanpassa sig till något man tidigare vågat men blivit ifråntagen, tar tid och det får det göra. Det är inget skamligt att vara rädd.
 
- Vissa vänner är bara dina vänner för att ni under en period sågs åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan och även om det är sorgligt att inse, ska det nog vara så. Uppbrott gör nästan alltid ont i någon utsträckning, men oftast lär du dig mer av dem efteråt än innan. Livet har sin gång.
 
- Det är stor skillnad på att dela hus och att dela hushåll.
 
- Fler kockar lagar i vissa relationssammanhang bara en dålig jävla soppa. Vissa saker ska bara sägas mellan tre eller fyra ögon och vissa situationer blir betydligt mer komplicerade när kommunikationen inte fungerar.
 
- Ju mer krimskrams och ju tyngre möbler du har, desto jobbigare blir det att förflytta dig. Du är en person som vill se och bo i hela världen, se över det du äger och överväg om du måste äga allt.
 
- Mozzarellasticks löser inte alla dina problem, men i sällskap av den där vännen, ger det en paus från all skit omkring.
 
- Det är okej att vara sjuk fast du inte har feber. Vissa dagar behöver man ligga kvar i sängen för att det gör ont i själen och det är okej.
 
- Säg vad du känner och säg vad du menar. Var inte bara öppen, var också ärlig med dina känslor. Det är lätt att backa för att man är osäker på vad man får för respons, men det är nästan alltid bättre än att undra.
 
Och slutligen, en lärdom som jag fått tidigare år också, men som tåls att upprepas:
 
- Hellre få, men viktiga vänner som ställer upp, som ringer, som bryr sig än många ytliga, mindre viktiga kontakter.
 
Men jag lärde mig inte bara saker i år - jag som konstant är oroad över att jag inte åstadkommer tillräckligt mycket, för att jag lider av konstant prestationsångest och är evigt hungrig på ny kunskap - åstadkom faktiskt en hel del grejer under året som gick.
 
* Jag reste utomlands, ensam igen, för första gången sedan övergreppet och hade en fantastisk vistelse strax utanför Alanya i Turkiet en vecka i april där jag begravde mina fötter i sanden, andades, blev lagad av en fantastisk massör som tyvärr i början av min resa upptäckte andra skador övergreppet orsakat i min kropp.
 
 
* På alldeles för kort tid omarbetade jag manuset till kortfilmen Drömbröder som jag skrivit några månader tidigare och spelade tillsammans med en hel drös fantastiska och begåvade människor in den på bara fem dagar och klippte den på mindre än två veckor. Den tävlade också i Play Filmfestival i Halmstad tidigare i höstas. Det blev mitt sista, egenskrivna projekt som jag spelade in på Katrineberg.
 
* Jag tog examen efter mina två år på Katrinebergs Folkhögskolas filmproduktionsutbildning med lärdomar jag inte hade räknat med och kunskap jag fick lära mig den hårda vägen, många gånger.
 
* Jag flyttade till Göteborg och började jobba som attraktionsförare på Liseberg, vilket är det absolut roligaste jobbet jag någonsin haft och som stärkte mig, inte både som vän och kollega, utan också som människa, samt gav mig möjligheten att utbildas för ett nytt yrke.
 
* Göteborg var dock inte staden för mig och därför flyttade jag ifrån den, ut till mitt alldeles egna lilla hus på landet, som jag prydde med ljusslingor, lugn och ro. Jag fick chansen att landa på en plats som var bara min.
 
* När ett tåg såg ut att sakta in, hoppade jag istället på nästa och utbildade mig till skolfotograf under en vecka i Blekinge och därefter följde tre väldigt lärorika, slitiga, spännande, intressanta och roliga månader som gav mig inspiration i min egen konst och mitt eget skapande, trots den väldigt tydliga inriktningen.
 
* Efter utredning och omlagd livsstil sedan slutet på mars och efter redan 23 kilos viktnedgång, genomförde jag min gastric bypass-operation till grund för min hälsa och minskade däremot så många sjukdomsrisker och tog ett stort steg i min framtida hälsa. Efter operationen har jag fortsatt gå ner, men också bygga upp viktiga muskler igen. I dagens läge har jag tappat 41,5 kg och har minst 20 kvar tills mitt nästa delmål är nått.
 
* Tillsammans med min familj gjorde jag en resa till Karibien och upptäckte delar av tre nya länder på mindre än en vecka. Solen gjorde gott och äventyrslusten kräver återbesök, snart.
 
* Jag blev av region Halland utvald som representant/ambassadör för den nya talangsatsningen Reflektor för unga filmare i början av sin karriär och deltog i tre otroligt intressanta och för mig väldigt viktiga dagar under Novemberfestivalen i Trollhättan.
 
* Under samma festival^ blev jag också fint uppvaktad av ett leende vars skor lämnat avtryck i min hall. Det kunde ha stannat i Trollhättan, men jag som alltid haft lite svårt för det där med att våga be någon stanna, bad sagda någon stanna och än står han kvar. Det känns i alla fall som att jag åstadkommit något med att våga be om tydligare kommunikation och även vara tydligare med mina känslor och tankar själv.
 
* Efter två arbetsintervjuer, fick jag båda jobben, men hann knappt börja kombinera dem innan det ena brakade både mitt fysiska mående och min självkänsla. Jag har alltid varit svag för att våga säga ifrån om sånt, men beslutade mig ändå för att det var dags att gå.
 
 
 
Men kontentan av det hela, är att jag under året tagit examen, avverkat fem olika yrken, gjort slut, blivit förtjust, brutit upp igen, skrattat, roadtrippat, rest, älskat, skrikit, blivit förbannad, glittrat, firat, flyttat in och ut, spelat in film, målat tavlor, spelat in skiva, besökt sex olika länder och jag vet inte hur många städer, att jag träffat nya vänner och tagit avsked av gamla, blivit kär och vågat berätta det, att jag brakat ihop och rest mig igen.
 
Eländessakerna som hände under 2017 är inte till hundra procent över, en av dem - historien om min våldtäktsman och de många, många fler än jag som han har utsatt - har bara börjat. Det kommer att krävas mycket styrka för att ta oss igenom det, men i misären över hur många vi är och hur ensamma vi har känt oss, kommer en gemenskap och en kämparglöd att inte låta honom vinna.
2018 måste för övrigt bli året då jag blir hel igen och slipper fler operationer för mina våldtäktsskador.
 
Energin till att överleva de mindre roliga saker och upplevelser 2018 kan bjuda på, kommer nog också att komma ur nyfunnen och gammal kärlek, ur de fantastiska äventyr som redan är planerade.
Om åtta dagar lämnar jag Florida bakom mig. I Sverige väntar tio dagars jobb och filminspelningshjälp + förberedelser och sedan ompackning innan det bär av till Athen för Apollo Travel Guide School i två veckor där jag ska utbilda mig till reseledare och guide. Därefter filminspelning i Sverige för ett manus som en av mina absolut närmsta och mest begåvade vänner skrivit och som jag är dundertaggad på. Ytterligare några veckors jobb, fylla tjugotre och sedan en månads utbildning i Madrid för att bli utbildad bartender innan det förhoppningsvis är dags att återvända till Liseberg för en sommar av skratt, glädjerus och glitter med det allra bästa sällskapet.
Det lär också bli festival i Belgien i slutet på juli som jag längtat och trånat efter i flera år nu - drömmen ska få bli sann.
Sen får vi se, kanske blir det plugga, kanske blir det jobba, kanske skriver jag den där jävla bestsellern någon gång. Den som lever får se.
Känner jag mig själv och mina vänner rätt, kläms det in rätt många äventyr och eskapader däremellan också, i kombination med helt underbart lugn och mys i min kommande födelsedagspresent till mig. Även det en dröm som går i uppfyllelse - min alldeles egna hängmatta ♥
 
 
 
Jag vet bara med mig, att hand i hand med Josephine, Mimi, Iselin, Linus, Toni, Sanna, Amalia, Ellen, Simon, Tristan, Robin och Rasmus - för att nämna de som varit mig närmst under 2017 - och med nya bekantskaper och vänner, väntar spänning även om tröttheten nu inte gör att jag känner mig så övertygad.
 
Jag har nog fått sagt vad jag vill säga, ändå.
Tack 2017 för allt vackert, alla lärdomar, alla minnen och alla skratt. Ledsen att vi behövde dela ångest, ambulansbesök, krossade hjärtan, uppbrott, bråk, skrik och besvikelser.
Hej 2018, be nice and embrace me, I'm ready to work ♥
Kommentarer (0)

Han som våldtar

Publicerad 2017-12-06 01:07:00 i Allmänt

De är så lika mig.
Så. Jävla. Lika. Mig.
 
I två år, åtta månader och sju dagar har jag gått med vetskapen om vem du är, vad du har gjort och hur du kommer att fortsätta skada andra som du skadat mig.
Trots besvikelsen, trots hopplösheten, ångesten, ilskan, skriken, utbrotten, dipparna, gråten, osäkerheten, rädslan och hatet - hade jag vant mig vid tanken på att det skulle förbli så. Att du skulle fortsätta gå fri, göra andra illa, leva ditt liv som om inget hänt - för att det var så det kändes när fallet lades ner för andra gången.
Som att du vann, för att du fick fortsätta leva ditt liv, med din flickvän, med ditt jävla band, med dina jävla skitkompisar.
För din värld låg inte i bitar.
 
Men så,
Förra måndagen när jag bara burit på sagda vetskaper i två år, sju månader och tjugonio dagar fick jag ett samtal som vände uppochner på den tillvaro jag spenderat de senaste två åren och sju månaderna på att bygga upp.
Det finns fler.
Och de är så jävla lika mig.
Hon som var på andra sidan samtalet är lika gammal som du, några år äldre än jag. Men vi är lika, hon och jag. Både till utseendet och till hur vi väljer att leva våra liv - kreativt, färgglatt och äventyrligt.
Henne, försökte du döda.
Du försökte strypa henne och när hon lyckades kippa fram att hon inte kunde andas, använde du hela din tyngd genom att pressa händerna så tungt och hårt mot hennes bröstkorg att du knäckte hennes bröstben, och tre revben. Du bet henne, likt du bet mig och hade sedan mage att säga åt henne att skrika till om hon inte kunde andas så att DU skulle slippa hitta henne död morgonen därpå när du skulle ut och springa.
 
Den andra som hört av sig, har du slagit, bitit och våldtagit mer än en gång. Även hon, lik mig.
De som hört av sig efter min systers inlägg förra veckan, har vittnat om att du kör med samma medel som förut.
 
Jag inser att du nog inte förstår vad dina erövringar slutar i.
Dina troféligg, dina offer som inte dör, de du våldtar och lämnar åt ödet.
Så låt mig förklara, på det absolut enklaste viset (Som för övrigt inte på något sätt i världen faktiskt kan få dig att känna hur det känns) hur en panikångestattack, orsakat av en korkad jävla PTSD-reaktion du försatt mig, försätter mig i en position där jag inte bara känner lite grann, utan är helt övertygad om att min kropp innerligt äter upp mig från insidan, hur hela kroppen krampar, hur jag inte ens kan kippa efter luft nog att säga hur rädd jag är eller hur illa jag mår. Hur de dyker upp när jag minst anar det, för att en trigger bara råkade krypa in i fel sammanhang och sätter fyr på hjärnan och alla nerver samtidigt.
 
En fjärde finns. Men hon är rädd. Precis som jag var, precis som den andra var och precis som den tredje var och är.
Och de är fler som är rädda nu, för dig. För ditt manipulativa, äckliga, hårdhänta, skadliga skitbeteende och för dina händer som skadat tillräckligt.
Men i vetskapen om att jag inte är ensam längre, kan jag glatt meddela, att min rädsla också blir mindre och mindre.
 
Den vardag jag byggt upp och kämpar för att bibehålla, har gjort mig till en fungerande person som kan vakna, gå till jobbet, göra bra saker och komma hem - utan att bryta ihop. Vardagen har också börjat tillåta mig att vistas i lite större sociala sammanhang, några timmar åt gången utan att känna hur det kväver mig. Den tillåter mig att komma andra människor nära igen och andra att komma nära mig, även om det också kommer med sidoeffekter och även om det tagit tid. Lång tid.
Du dödade nästan mig. Den sjunde operationen för att reparera mina skador, blir nu i december. Men jag lägger betoningen på nästan. 
Jag vill bara att du ska veta, att trots märkena du lämnat efter dig, blir vi starkare.
Du är en idiot som tror att du bara skadar, men inte samtidigt förstår att du bygger en armé av starka, lika personer som avskyr dig.
 
Och jag hoppas att du börjar bli nervös nu.
Eftersom vi är fler som vet vem du är. Eftersom vi inte bara är de du skadat.
Eftersom det finns ett vi.
Ett vi av anhöriga i form av familj, vänner, bekanta, oroliga föräldrar, rädda tjejer. Ett vi som är arga, ett vi som är trötta på att rättssamhället låter serievåldtäktsmän som du gå fria i "brist på bevis" eller med motiveringen att de inte tycker att du haft uppsåt för brott - vilket du ju inte heller haft. Du har tagit dig rätten, att utöva brott. 
Ett vi som vet att du gått fri alldeles för länge nu - men också ett vi som tänker göra det lite svårare för dig att fortsätta göra det och stoppa dig, från att kanske lyckas döda nästa tjej du bestämt dig för att förstöra.
 
När mitt fall lades ner första gången, skrev du att du var rädd för att gå ut, att du var rädd för att andra skulle göra dig illa och att du inte tyckte att ditt pissande på min självkänsla var i proportion till att jag förstörde ditt liv.
Vad ska jag säga?
Nu vet du hur det känns.
 
Imorgon vaknar en hel drös människor till vetskapen om vem du är.
Jag ser dig.
Vi ser dig.
 
(Då, 28 mars, 2015)
 
Kommentarer (19)

Brev till dig, som våldtog mig.

Publicerad 2017-08-12 02:07:00 i Allmänt

Hej.
Du blockerade mig för längesen, efter att du skrivit ett meddelande där du tyckte synd om dig för att jag anklagade dig, för vad du gjort mot mig. För att jag inte ska kunna se dig. 
Du blockerade Mig.
Men jag misstänker svagt att du har koll på mig från avstånd. Kanske för att se om jag har rasat än, kanske för att se vilken operation det nu är dags för.
Så jag skriver här, där jag vet att du så småningom ser och där alla andra får se, för att de väntat och väntar på att jag ska börja skriva igen. Jag slutade så tvärt, du vet, då när jag tillsammans med pappa blev uthängd på Flashback för att du gjort mig illa och för att jag valt att berätta till slut. Du vet, då när vuxna män satt och skrev att det var synd att du inte gjort mig mer illa eller dödat mig.
Om de bara visste. Om de bara visste, var jag står idag och hur många gånger jag nästan dött, på grund av dig.
 
Det var den sjätte operationen idag, förresten. Det blir en sjunde, men kirurgerna måste rådgöra med varandra först. Därför kanske också en åttonde. Som en vän sa idag, "varför inte slå rekord, när vi ändå är 'at it'?"
 
 
 
Vill minnas, trots att jag på avstånd såg vad som hände och tyckte att det kändes som en evighet, att det bara pågick i några minuter. Du slog ju i mitt huvud också, så jag kan ha tappat lite tidsuppfattning där och då.
Men det som var några mysiga, sjuka minuter för dig - har nu blivit till två och ett halvt års hälsokalabalik för mig.
 
Om du ännu inte fattat vad som hänt, ska jag kortfattat förklara hur det känns att plötsligt känna sig febrig och utveckla frossa i kombination med huvudvärk från helvetet, tänka att det säkert bara är influensa, sjukskriva sig från skolan för att sedan vakna upp en morgon och inte kunna gå.
 
Om du ännu inte fattat vad som hänt, ska jag förklara hur det känns att krypa in på akuten med en arm hängandes över en vän som inte kan bära en, även om hon vill och därefter bli behandlad som skit och feldiagnostiserad för att just det här fallet inte blir prioriterat. 
 
Om du ännu inte fattat vad som hänt, ska jag förklara hur det känns att sedan äntligen få bli tagen på allvar, på ett sjukhus i en stad över femtio mil från en orolig familj, hur det känns att under tre dygn få se oroliga läkare som inte förstår vad det är för fel på dig, som måste genomföra smärtsamma undersökningar där du skrikandes - likt dåliga filmscener - kravlar dig fast vid sjukhussängen och ber till alla högre makter du aldrig trott på, medan någon pressar i dig så mycket morfin att du knappt ens känner hjärtat slå längre.
 
Om du ännu inte fattat vad som hänt, ska jag förklara, hur det känns att då tjugoett år gammal få veta att du skulle ha dött om du hade lyssnat på den första läkaren, på det första sjukhuset och åkt hem, för att någon du trott var din vän, valt att våldta dig och lämna så bestående skador att bakterierna fortsatt lägga sig i dem för att sedan gro giftiga bölder inuti din kropp.
 
De sa att det skulle behöva två månader att läka, att jag skulle vara fine sen. Men de hade fel och det giftiga började växa igen. Jag spenderade mer tid på väg till och från sjukhus i höstas, än vad jag gjorde på min utbildning. Jag spenderade mer tid på att kräkas upp all mat due to illamående av morfintabletterna, att sova bort dagar och oroa bort nätter än vad jag spenderade på att vårda min relation och mina vänner.
De sa inte att det skulle ta mer än ett och ett halvt år och ytterligare fem, sex, sju operationer till och diverse akutbesök däremellan med krampattacker, ambulansbesök, skrik, gråt och ångest.
Jag spenderade mer tid på att överleva än att leva.
 
Det kändes orättvist.
För jag gjorde inte dig illa. För jag såg inte till att du hamnade på sjukhus och att du var på väg att dö.
Möjligtvis pajade jag någon av dina vänskapsrelationer, kanske till och med relationen med din flickvän genom att någon kände obehag av att ha dig i sin närhet, men det är inte i proportion till hur många som inte orkat gå hela vägen med mig.
Kanske var det mitt fel att du förlorade ditt jobb, men inte heller det är i proportion till hur många tusentals kronor jag fått betala ur egen ficka, för min vård, mina mediciner, mina resor till och från sjukhus och för att få överleva.
 
Så, vet du vad?
Det är okej.
För jag lever nu. Överlever också från time to time. Men mest lever.
Jag vill inte köra av vägen längre. Jag lägger mig inte längre på snöiga, iskalla fält och hoppas på att frysa ihjäl om jag somnar under stjärnklara himlar full som ett as och med starka mediciner i kroppen. Jag äter inte längre tills jag mår illa och spyr och går upp och ner i vikt, för att jag inte klarar av ångesten, hatet och all annan skit.
Mina panikångestattacker är färre om än lika starka och jag behöver inte längre lugnande för att gå utanför dörren.
 
Jag är Bella igen. 
Jag skrattar mer än vad jag gråter och jag tar mig ut i större sociala sammanhang trots att jag ibland får sån ångest att både hjärtat och lungorna slår knut på sig själva. Jag slåss för min kropp och har nu gått ner femton av de där tjugo kilona jag la på mig efter våldtäkten. Jag har lagt om min livsstil, jag kan sova mer än tre timmar per natt nu, jag pratar med världens bästa kurator som hjälper mig med verktyg för att var dag ta ett litet steg framåt. Det går långsamt och jag trampar på minor då och då, vilket ibland puttar mig tre steg bakåt. Men jag reser mig upp fortare nu än då.
Med rätt människor och efter så många fighter, är jag äntligen Bella igen.
 
Hela sommaren har jag klarat av och älskat att jobba på en arbetsplats där mina underbara, glada och älskvärda kollegor fått mig att skratta, må bra, läka och hitta på bus i en miljö bland över 20 000 gäster åt gången, vilket i sig borde varit jobbigare än vad det har varit.
Festivalen med över 10 000 personer kändes inte lika jobbig som jag hade väntat mig och jag klarade även den galant.
Jag tog mig iväg till middagen där jag bara kände värden och stannade nästan två timmar innan jag inte orkade mer. Jag tog mig iväg till bröllopet där jag inte kände tillräckligt många för att vara trygg och stannde mer än fyra timmar innan jag inte klarade av det längre.
Jag pushar mig, för det är det jag är bäst på.
 
Så du valde fel brud.
Du våldtog mig, men jag är inget offer. Du höll fast mig, men jag är ingen fånge. Du försökte döda mig, men jag är inte död.
 
 
 
Vad som inte är okej, är att det idag är den elfte augusti.
Högtidsdagen vi firar varje år för att min familj blev en prinsessa rikare en sommarmorgon -96.
Jag saknades vid bordet, när vi skulle fira min syster.
För att jag låg på ett annat bord och blev uppskuren.
Det, är inte okej.

Vad som inte är okej, är att du satt skräck i min familj och mina vänner. De som varit med mig, sovit på sjukhusbritsar, bänkar och golv. De som kört mig till och från avdelningarna, akut som bokat. De som ringt samtal, bråkat med vård, försäkringsbolag och rättssystem. De som gråtit med mig och för mig.
Att du genom mig blivit djävulen för dem. Att de tvingas se mig svag, skakandes, smärtandes och småtrasig mot att jag blir starkare. Att de tvingats se mig orolig över att du ska dyka upp, förstöra mer, sett mig gömma mig bakom falska adresser.
Att de tvingas hålla mig i handen fast de kanske inte avsåg göra det just då, att de tvingats hålla om mig och ibland fast mig när jag inte orkat hålla fasader uppe längre utan bara fallit samman för att livet stundtals varit så giftigt att jag inte ens velat ha motgiftet.
 
Jag skulle inte skriva mer om det här - det har jag lovat mig själv och de som läser här tusen gånger.
Men ju mer utdraget mitt hälsotillstånd är och ju mer pengar jag måste betala ur egen ficka för att brottsofferjouren inte betalar ut pengar till fall som inte blir dömda (För då har ju brottet aldrig ägt rum), desto mer känner jag mig manad att påminna dig om vad du gjort, eftersom du förnekar det och baktalar mig. Ja, jag får höra det, på avstånd. 
 
Feel free att gå till polisen anytime och erkänna. Är du inte helt fri från empati och mänsklighet, borde du vid det här laget kanske ha några skuldkänslor. Att bekänna kanske kan ge dig lite frid - det är aldrig för sent.
Det hade gjort mig glad i alla fall - men väljer du att inte göra det, kommer det inte göra mig mindre trygg än vad jag är nu. För något säger mig att vidunder som du inte riktigt går fria helt även om ni gör det lagligt.
 
Du har redan förlorat.
Jag vinner mer för var dag.
Jag kan älska, jag vågar, jag vill fungera, jag försöker, jag lyckas, jag ramlar, jag reser mig, jag springer, jag snubblar, men kämpar mig upp i farten. 
Jag glittrar igen.
 
Tänk över vad du läst.
Föreställ dig situationerna och förstå.
Om du kan.
 
Sincerely,
Hon från platsen, där rosor aldrig dör
Kommentarer (19)

Året då jag lärde mig allt.

Publicerad 2017-01-01 02:34:16 i Allmänt

Ni i Sverige som lever i framtiden, har redan upplevt tolvslag, raketer och Champagne - vi som befinner oss på andra sidan jordklotet har ungefär tre och en halv timme kvar.
Gott nytt år <3
 
2016 var ett år som vände uppochner på mitt och mina näras liv.
 Efter en nyårsafton som kantades av panikångest, hopplöshet och sorg kändes det ärligt som att hela året liksom hamnade snett redan från början.
Det som var bra med 2016 blev troligtvis, som någon slags kompensation, så otroligt fint och vackert att det är svårt att inte vara tacksam för just det.
 
Januari bjöd på konstiga Tinderdejter, en nära vän som försvann, att Ann fick klippa av mitt långa hår, parallellt med att jag fick fota Simons film Imperium i tretton minusgrader. Jag fick också vara med och styra OA-helg för NärCon, då jag för första gången var kommittémedlem tillsammans, med och över en hel drös av fantastiska människor. Jag fick också fortsätta spela in film tillsammans med otroligt begåvade skådespelar- och filmarvänner, plus att jag fick besöka Göteborgs Internationella FilmFestival för första gången.
I Februari blev jag anställd på Barnvakterna i Halland och tilldelad en fantastisk prinsessa som jag fortfarande vaktar då och då. Utöver det fick jag se NärCon Vinter och CosplaySM bli verklighet, samt bevittna Linda Bengtzings framförande av Killer Girl som pappa varit med och skrivit på plats i Gävle tillsammans med Världens Bästa Rasmus och hans familj. Tyvärr var det också samma kväll som jag började insjukna på riktigt i frossa, feber och huvudvärk - vilket hade kunnat vara vilken influensa som helst, men som det tyvärr inte var.
Början på Mars blev tyvärr också början på ett helvete som inte ännu är avslutat, men som jag försöker vara hoppfull kring. Den andra mars åkte jag in på sjukhus och efter flera dygn konstaterades det att jag skulle ha dött om de inte hade hittat det de hittade precis när de hittade det. Fick också beskedet att jag skulle gå uppsydd med öppet operationssår till september - vinstlotten, eller inte.
Men mars blev också en glad och kreativ månad due to den absolut roligaste och mest glada födelsedagsfesten jag haft med fantastiska människor som visade varför det är viktigt att fira livet. Kort efter min födelsedag, slet jag med mig pappsen och drog till Dubai - en resa jag länge velat göra och som gav mig ny energi ute på kameler i öknen under stjärnorna och med det där ösregnet som bara kommer tre gånger om året i Arabemiraten. 
April fick sitt avstamp med dåliga hälsobesked och bilolycka som hette duga. Som tur var skadades de i andra bilen inte alls och jag lindrigt, bilen klarade sig och gjorde att jag kunde fortsätta mitt äventyr till Vimmerby och Astrid Lindgrens Värld där jag blivit anställd under samma månad. Jag spelade också in de sista delarna av min kortfilm "Lite för nära" tillsammans med fantastiska vänner, samt började göra allvar av den där Kickstarterkampanjen för att göra Astronauten till verklighet.
I Maj blev det snabbt varmt och därför spenderade vi mycket tid på stranden, jag och mina vänner, plus att jag snart fick finbesök av Stockholmsvänner för att göra allvar av vårt efterlängtade "Fucka ur på åkern"-event med våfflor, absint och dansa runt eldar. Jag fick vara med på skolans filmfestival, och lämnade mitt första år på Katrineberg för äventyr i Småland där jag möttes av spyende festdeltagare på nya internatet.
Jag och Simon släppte även "Lite för nära" på internet och den uppmärksammades så mycket att den fick över tretusen visningar på tio dar.
 
Juni blev starten på en osäker sommar där jag för första gången skulle bo själv utan att ha några vänner eller någon familj i närheten. Min dator kraschade fullständigt och jag besökte både Junibacken och Gröna Lund med fina människor för första gången på x antal år. 
Jag fick också se de nya Bröderna Lejonhjärta-föreställningarna och arbeta på Gothenburg Filmstudios. Midsommar spenderades i Prässebo med musik, vänskap, nattliga samtal i sommarnatten och med att släppa Kickstartern för Astronauten, plus att jag passerade genom Sollebrunn för första gången, vilken jag bara några veckor senare skulle komma att besöka alltmer.
I Juli förlorade jag en av alla Rasmusar i mitt liv - något som präglade hela den här månaden då vi skulle mötts på NärCon i slutet av juli. Men jag besöktes också av vänner, både från folkis, Stockholm, Linköping, Eksjö och Uddevalla.
Jag rakade också av mig allt mitt hår, vilket ökade mitt självförtroende och stärkte min självbild något fruktansvärt. Kickstarterkampanjen gick igenom och jag var med om en större viltolycka, men där jag än en gång klarade mig och bilen än en gång gick att fortsätta köra.
 
 
Augusti var månaden som började i misär och en fyratimmarsresa till sjukhuset i Göteborg för att få hjälp som jag inte fick - mitt i natten på sjukhuset låg jag och swipeade på Tinder, vilket resulterade i att jag två dagar senare satt på middag på stadshotellet i Vimmerby med min blivande kärlek, som nu varit med mig genom allt som hänt i snart fem månader. 40 mil visade sig inte vara så långt när glittret bara uppstår.
Mitt i Sollentuna skrev en artikel om mig, lillasyster fyllde jämnt och jag lämnade Vimmerby bakom mig för mitt andra år på Katrineberg och inflytten i rummet med utsikt över parken.
I September blev min stackars gamla bil sönderslagen och rånad för sista gången och jag tvingades skrota min gamla roadtripvän. Jag tävlade i min första filmfestival, blev bortglömd av vården och akutopererades på nytt för samma åkomma som skulle varit över vid det här laget men som bara blivit värre.
Jag och Kärleken besökte huvudstaden och vi påbörjade förberedelserna för inspelningen av Astronauten. Tyvärr också månaden då jag lärde mig att alla inte går att lita på, då jag blev sviken kvällen innan inspelningen.
Oktober blev månaden då Astronauten äntligen fick bli verklighet och då jag lärde mig mest om filmskapande och vilken del i det jag vill ha, hittills. Jag var med och arrangerade på NärCon Gävle, samt äventyrade med vänner under oktoberhimlens sken. 
 
 
 
I November upptäcktes felet jag klagat på om min kropp i augusti och under ytterligare en akutoperation, kantad av panikångestattacker både på uppvaket och avdelningen, konstaterade de att det var värre än vad de först trott och att 2017 därför kommer att få börja med ytterligare en akutoperation i hopp om att det kan få vara början på slutet av den här hälsohistorien.
Något gladare var att jag än en gång fick besöka Novemberfestivalen i Trollhättan och gråtskrika av lycka när en av mina närmsta vänner belönades med pris för sina fantastiska kunskaper.
December var en månad av väntan och utan energi, men jag fick göra en fantastiskt mysig roadtrip för att hämta badkar i Hörby, göra julkalender för min kära, fira minijul med mina närmaste och äntligen få flyga hem till mitt älskade palmparadis.
 
Så sanningen är att 2016 till stora delar var ett skitår och att om min morfar hade fått säga sitt, hade han nog sagt "Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig mera åter."
Låtom oss minnas 2016 som en lärdom och året då vi blev varse saker vi kanske i och för sig behövde lära oss, men inte med lika hårda metoder.
 
2016 blev året då det visade sig vilka som var mig nära på riktigt, vilka som ställer upp när det rasar och hur långt man klarar sig, även när allt känns hopplöst.
Det var året då många vänner kom mig närmre och då jag bland annat belönades med en som jag inte vet inte hur jag klarat året utan, vackra, underbara Gabriella <3 
Men också året då mina vänner sov på sjukhusgolv, britsar och stolar bredvid mig för att jag hade ont, för att jag var sjuk eller för att jag bara var orolig. Året då det visade sig som allra tydligast vilka mina riktiga vänner var. Det var året då över tjugofem vänner reste hur många mil som helst från åtta olika städer för att fira mitt liv, året då ni reste med både tåg och flyg och bil och allt annat för att ta hand om mig när jag klantade mig, när jag var ledsen eller när jag bara kände mig ensam.
Det var året då jag klarade av att leva utan antidepressiva mediciner och började göra upp mer och mer med vad som hänt mig, både genom terapi och att börja våga prata om det på riktigt.
2016 var året då jag fick förstå ännu tydligare vad det innebär att vara del av en familj och en hälsosam, glad och vacker relation <3
 
Trots årets alla missöden med inbrott, bilolyckor, vårdtrassel och annat tjafs - vill jag fortfarande bara säga tack.
Tack för årets alla lärdomar, tack för all hjälp, allt stöd och all ledning. 
Tack för att jag fick överleva det här året och genom det, förstå min egen och mina näras styrka.
Ingen nämnd och ingen glömd - var du där, så vet du det.
 
Ett extra
Tack till min familj som stöttat mig genom all skit som lyckats komma i min och vår väg.
Tack till min fantastiska, älskade kärlek som det ibland känns som om jag varit tillsammans med i tio år istället för de månader vi spenderat ihop - det blir sådär klyschigt ändå, när jag vill fråga var du har varit i hela mitt liv. Jag blir så innerligt tacksam för allt du har gjort för mig och allt du fortsätter att göra för mig.
Jag älskar er - så innerligt.
<3
 
Så, inga nya löften - annat än att jag ska bli frisk och resa mer, ta hand om mina kära och leva fritt.
Men jag hoppas och önskar innerligt att 2017 får bli ett betydligt bättre år för alla.
Gott nytt år, god natt och god morgon.
Nu påbörjar vi nästa kapitel.
Puss~ 
Kommentarer (1)

"Jaha, du är en sån där jävla feminist?"

Publicerad 2016-11-25 01:54:00 i Allmänt

Jag ringer mamma, för att prata om livet. Och livet händer, det kan jag lova, för det dröjer inte länge förrän hon berättar att pappa är på väg till körskolan för att hämta Josephine. Det har skett en incident och mina föräldrar blir naturligtvis de som får rycka in, för att körskoleläraren är feg och inte vill vidta åtgärder. Mer om det, strax.
 
Josephine,
Min långa, lilla, starka, empatiska och kärleksfulla lillasyster tar luren och hon är upprörd, gråten i halsen för jag vet inte vilken gång i ordningen - över att än en gång ha blivit trakassserad.
Varför? Jo, för att hon är kvinna och står upp för att hon är kvinna.
 
Hon har kommit till körskolan för att göra riskettan - ni vet, där det diskuteras kring risker och förutsättningar i trafiken - och på fullaste allvar, år 2016, tar de upp frågan huruvida kvinnor kör bil bättre än män.
De delas upp i grupper och trots den märkliga frågeställningen i ett modernt samhälle (host), hänvisar Josephine till statistik om att kvinnor ofta är säkrare förare än män.
En outbildad, kränkt yngling vänder sig då mot henne och säger något i stil med "Jaha, du är en sån där jävla feminist?"
Josephine hänvisar till att det är statistik och att det inte handlar om hennes politiska åsikt kring könsfördelningarna och att hon fortfarande har rätt att bli respekterad. Ynglingen fortsätter jävlas och tjafsa och när Josephine försvarar sig, tar han till sitt mest kreativa vokabulär och titulerar henne "Retard."
Fräscht. Vem som än uppfostrat dig, har tydligen varken lärt dig något om hyfs, något om skillnaden på åsikter och fakta, samt vad funkofobi innebär.
 
Josephine som börjar tröttna, lämnar rummet - varpå ynglingen kläcker ur sig "Nu är hon väl kränkt också." - och talar enkelt men sakligt om för sin lärare att hon inte tänker stå för diskrimineringen och att hon förtjänar att bli respekterad på sin utbildning, lika mycket som sina kurskamrater. När körskoleläraren blir nervös och konflikträdd, förklarar hon att antingen så går hon och då vill hon ha pengarna tillbaka, eller så får läraren skicka iväg hennes trakasserande kurskamrat. Det finns inte några andra alternativ.
Läraren föreslår då att Josephine kanske ska byta grupp.
Nu kan man inte skrika i text, men det närmsta jag kommer är väl caps, så tillåt mig - VARFÖR I HELVETE DÅ?!
 
Vad är det med vuxna människor och att se de som vill bli respekterade och väl bemötta som huvudproblemet?! 
Det här låter som diskussioner mina föräldrar hade med mina grundskolelärare angående mina mobbare strax efter milleniumskiftet. "Eh, jo, eftersom Isabell upplever att hon fått på käften av XXX i gula gruppen, har vi nu beslutat att flytta henne till gröna gruppen."
Mamma och Pappa: "Varför då?! Det är väl inte Isabell som har gjort något?!"
Lärare: "Nej, men vi tänker att det blir enklast så."
FÖR HELVETE.
 
Och likt ett barn, får Josephine ledset ringa pappa för att han ska komma och hämta henne. För att en vuxen man inte vill låta en vuxen kvinna bli respekterad på en vuxen utbildning.
 
Är det bara jag som känner...?
 
I väntan på pappa, ber Josephine om att läraren ska hämta den trakasserande kurskamraten, sagt och gjort, står de nu mittemot varandra i samma korridor. Josephine säger då något i stil med:
"Jag har någonting att säga till dig och jag vill att du lyssnar klart utan att avbryta mig, för det här är viktigt.
Du frågade om jag var en sån där jävla feminist? Ja, jag är en jävla feminist och jag ska berätta varför!
Jag har en storasyster som blev våldtagen förra året och har opererats ett flertal gånger efter det och även varit nära att dö.
Jag har en mamma som varit på väg att bli våldtagen, jag har flera kompisar som blivit det. Jag har själv varit i en relation med en man som tyckte att det var okej att slå mig och trycka ner mig verbalt. Varje dag är jag med om förtryck, endast på grund av att jag är kvinna.
Jag är också feminist på grund av faktumet att jag inte har rätt till lika lön som du, att jag inte har samma rättigheter som du och att om vi levt i ett annat land, hade jag stenats till döds om jag gjort något fel likt otrohet, men inte du. Du är sjutton år gammal, jag är tjugo, men till grund för mina livserfarenheter, har jag visdom vissa sextioåringar inte ens har. Du beter dig som om vi levde på 1800-talet, men det är 2016 nu, väx upp och skärp dig nu, för fan."
 
Vi lever i ett samhälle där människor som anser sig vara vuxna, tycker att vi som är unga ska ta ett litet chillpill och ta emot kränkningar på löpande band.
Och jag är fullkomligt medveten och övertygad om att det här inte gäller alla män, framför allt inte ens majoriteten. Jag har en pojkvän som aldrig skulle få för sig att utöva den här typen av förtryck, likaså en pappa och en sjuhelsikes massa vänner och bekanta som vet hur man beter sig.
 
Det mest intressanta i allt det här, är att den trakasserande kurskamraten står mållös efter Josephines tal och till slut svarar "Oj, men om jag visste om allt det här, hade jag ju aldrig sagt så."
Nähä? Oj, okej. Så om hennes syster inte hade blivit våldtagen och hennes vänner inte utsatts för förtryck och hon inte hade fått på käften av sin före detta pojkvän, så hade det varit helt okej att han betett sig som ett förtryckande praktas?
 
Det blir intressant också, när jag drar parallellen till den pågående anmälan mot Varbergs sjukhus som i mars behandlade mig som skit och vägrade mig vård, trots att jag varken kunde gå eller stå och trots att jag vid ett flertal tillfällen påpekade våldtäkten jag utsatts för några månader tidigare. Det som skulle ha blivit min död om jag hade lyssnat på den inkompetente läkaren som ordinerade alvedon och yoghurt och föreslog att jag skulle åka hem. Tack än en gång, Sahlgrenska sjukhuset som tog mig på allvar då.
Nu har det nämligen kommit en överklagan, där Varbergs sjukhus påstår att jag aldrig nämnt våldtäkt eller övergrepp och att om jag hade gjort det, skulle de självklart ha behandlat mig bättre.
 
Jaså? 
Vad har hänt med att få vara människa och att få behandlas med respekt och välmening och att ha rätt till korrekt vård utan att ha utsatts för några av de värsta trauman som en människa kan utsättas för?
 
 
Jag kan ibland känna, att feminismen som begrepp tolkas fel och därmed "utövas" fel beroende på läge baserat på vad jag har lärt mig om feminism.
Jag har aldrig riktigt titulerat mig själv som feminist, för att jag sällan titulerar mig politiskt över huvud taget men jag inser också, likt Josephine och tillsammans med min mamma som alltid predikat om jämlikhet, att vi i det här samhället, med de här antika synsätten, behöver vara och titulera oss feminister för att få finnas och stötta varandra.
För jag tror inte att sjukhuspersonal skulle tala om för en man att han skulle haft rätt till rätt vård utan att först ha blivit våldtagen och jag tror inte att en man skulle ha fått försvara sina politiska åsikter för att han hänvisat till fakta.
 
Jag ringer mamma, för att prata om livet. Och livet händer, vilket jag är tacksam för. För jag har en röst, trots att jag är kvinna och jag har yttrandefrihet, trots att jag är kvinna och jag kommer att fortsätta uppmärksamma och skriva om de här problemen till den dag att det sker en ändring. Vi är en god bit på väg, men vi måste fortsätta prata om skillnader, om diskriminering och om lika villkor. Feminism handlar inte om krig mot män, det handlar om jämlikhet och ja, om jag är "en sån där jävla feminist" tillsammans med min syster, för att jag vill sträva efter jämlikhet, då är jag gladeligen det.
 
Med vänlig hälsning
En annan jävla feminist
                                               

Ändra redigerareSparat.

 
 
  • Allmänt
  • Kärlek
Vad är det här?
  • Barndom
  • Framtid
  • Kärlek
  • Rädsla

 

(Kommentarer måste godkännas innan de publiceras)

 

 

 

 

 
n röst, trots att jag är kvinna och jag har yttrandefrihet, trots att jag är kvinna och jag tänker skriva om de här sakerna tills den dag att det sker en ändring. Vi är en god bit på väg, men vi behöver prata om det här.
Kommentarer (3)

Att elden aldrig släcks - övergrepp, skador, ångest och hopp.

Publicerad 2016-09-14 22:33:23 i Allmänt

Hon är tjugoett år gammal och befinner sig på en brits i en korridor på Sahlgrenska sjukhusets akutmottagning för tredje gången på sex månader. Den här gången tar det nästan elva timmar från det att hon kommer in, till det att hon får träffa en läkare. Inom loppet av tolv timmar har hon haft tre panikångestattacker med andnöd och aggressiva kräkreflexer, naglat fast märken i sina ben och handflator, samt bönat om att få den hjälp hon vet att hon behöver.
En morfinspruta, för "Ja, det verkar ju som att du har lite ont."
Men vården säger nej till röntgen. De säger "du är inte akut just nu, för vi känner inte det du känner." 
Hon gråter, hon skriker, hon kippar efter luft och ber för allt vad hon förmår om en magnetröntgen då det var det som gjorde att de upptäckte problemet förra gången. Då det var livshotande och på väg att spräcka urinblåsan - då när det nästan var för sent.
Men de säger nej, säger att de kan skicka en förfrågan och en rekommendation till avdelningen som först om tre veckor ska operera (Efter att först ha glömt bort att boka operation, föratteh, så viktigt kunde det ju inte vara?), för att se om de vill skicka henne på magnetröntgen. När vännen, som för övrigt varit en superstjärna och slagits sedan de kom in på akuten, frågar hur lång tid det tar, hoppas hon ivrigt på att de bara ska säga några timmar. Istället svarar läkaren monotont "tre veckor, kanske två om ni ligger på och har tur." 
När hon i sorg och panik börjar hyperventilera igen, frågar vännen läkaren vad de tänker göra åt hennes smärtor. Han svarar "tar du alvedon?".
Nej, hon tar inte alvedon. Eftersom det här är en kapslad smärta på insidan av kroppen som inte nås av så lama smärtstillanden - än en gång, som förra gången.
Efter en timmes väntan efteråt, i något barnsligt hopp om att de ska komma på att något verkligen är fel och att hon menar allvar - åker hon och vännen hem. Vännen säger i bilen "du kommer att behöva åka tillbaka igen. Du är ju helt grå i ansiktet."
 
 
 
Senare samma kväll, kommer kärleken, pappan och vännerna till en överenskommelse om att hon inte tar situationen på tillräckligt stort allvar med att hon blir sämre och sämre. Tillsammans styr de en liten räddningsaktion och kör tillbaka henne, först till det ena sjukhuset och senare vidare till det andra. 
Kärleken sitter kvar tills det inte finns tid längre och då byter Göteborgs egen ängel av. 
Det går inte lång tid mellan att hon får hålla en person i handen, tills nästa är där - superviktigt, för att slippa sjukhusångesten.
Först träffar hon en sjuksköterska som fattar direkt, senare en läkare som fort konstaterar samma sak och några timmar senare - äntligen, en läkare som tar henne på allvar och förstår att något verkligen är fel och direkt bokar en ny operation.
 
Hon, är jag och jag trodde att det här skulle vara över vid det här laget.
 
Det skrivs och delas väldigt mycket om mig och vad som händer på internet just nu. Efter all kalabalik, otur och ångest i våras, svor jag lite på att jag inte skulle skriva så mycket mer om det här, då jag verkligen, verkligen kämpar för att gå vidare i mitt liv och göra positiva grejer med min tid istället.
However, har de senaste tre dynen blivit en mardröm utan dess like, då läkarna än en gång konstaterat att något troligtvis är riktigt fel igen. Något jag vetat själv sedan över en månad tillbaka och bett om hjälp för, utan resultat - tills nu.
Jag har bokats för akut operation på fredag morgon och tills dess, är jag i princip helt ofunktionabel. Det är svårt att gå, gör ont att andas, bultar i huvudet och i resten av kroppen där det gör ont. Morfinet dämpar delar av ångesten och hela kroppen förutom den plats där den inkapslade smärtan strålar och nu är det även två sorters antibiotika som gäller för att döda de bakterier som har konferens i min kropp.
Men tills operationen får jag vila ut hos kärleken, som har närmre till sjukhuset om något skulle hända och som tar hand om mig, trots att jag då och då är tjurig och svår. Jag är jättetacksam och glad för alla som hör av sig och skriver och ringer, då det här verkligen är en sopig situation och då mitt hopp fortfarande är stort, men min ork lite på bristningsgränsen just nu.
 
Hade det inte varit för familj, kärlek och fantastiska vänner - hade jag troligtvis inte ens tagit mig tillbaka till sjukhuset igår natt, då jag lever med det stora problemet i att jag inte tror att jag förtjänar hjälp. Det blir ett större och större problem för mig och sedan en tid tillbaka, håller jag på och får hjälp med just det - men det går långsamt och är i det långa loppet lite farligt, i takt med att det händer mig dåliga saker.
 
Jag kommer inte att outa min gärningsmans namn. Många skriver och ber om detta, många kommenterar om hur de vill skada honom och hur han borde lida. Missförstå mig rätt, jag är inte hans största fan och de skador han försatt mig i - hade jag aldrig kunnat föreställa mig. 
Men något vi måste komma ihåg är att ingenting blir ogjort. Oavsett hur mycket han skulle straffas eller dö eller lida, så gör inte det mig friskare, det ger inte mig upprättelse och ger framför allt inte min tid tillbaka.
Jag är jättetacksam för alla som stöttar och lider med mig - men er ilska gör ingen nytta i form av våld. Skriv istället, prata om det vi inte pratar om och vägra vara tysta, när någon vill tysta er kring detta.
Övergreppet har tagit ett och ett halvt år av mitt, min familjs och mina vänners liv och det är mer än bittert, mer än vidrigt, mer orättvist än vad som går att beskriva i ord - men det är gjort.
 
Sanningen är att ja, jag känner mig lurad av vården - to see the big picture. Psykiatriska vården ska vi inte ens prata om (just nu), för den har alltid varit ett skämt. Lurad av vården, pissad på av rättssystemet (ursäkta mitt omysiga språk, men mina känslor är något grafiska i just det här fallet) och sviken av polisen.
Häromdagen friades en väns gärningsman i rätten - orättvisan hängde i luften och vi var många som suckade och argt funderade vart fan vi är på väg, den dan.
Vi har inte kommit någonstans, vad gäller hanteringen av våldtäkt som brott eller dess offer - och det, det är fan pinsamt i ett land som Sverige år 2016.
 
Just nu får energin gå på sparlåga. Jag får hålla någon i handen, känna att min omgivning bryr sig och höra att jag är värd hjälp - det är vad som hjälper mig.
Mitt uppe i förproduktionen av Astronauten - min slutproduktion som ska spelas in om två veckor, blir jag jättestressad över att projektet ska bli lidande. Men jag har en fantastisk klass som jobbar efter instruktioner på avstånd och hjälper mig. Mitt i att jag skulle fått en ny familj att jobba hos igår, löste de problemet och välkomnar mig när jag blivit frisk igen.
Tack alla som förstår, stöttar och hjälper. Tack för att ni är omtänksamma, kärleksfulla och fyller mitt liv med glädje. Det känns lite starkt att få le när saker är som sopigast och de som känner mig vet hur mycket jag älskar att få visa mig stark.
Tack till även Gabbie, Markus, Jakob och Olivia som de senaste dygnen propsat på att få hjälpa mig upp för trapporna hemma när en sån grej är så svår att be om, för mig. En liten grej, mitt bland alla, men viktig för mig.
 
Det är en liten update och lite för att reda ut kring allt som händer just nu. Orken har gjort att det tagit mig typ två dygn att skriva det här inlägget, så det kan nog dröja ett ganska bra tag innan jag skriver igen.
Men ta hand om er tills dess, så ska jag försöka göra detsamma.
Livet är inte över än.
Puss.
 
Isabell Alison Öhrlund
 
 
Kommentarer (1)

Brev till en livskamrat som måste lämna mig

Publicerad 2016-09-02 13:28:15 i Allmänt

Älskade Pico, jag vill bara börja med att säga tack.
Vi möttes inte riktigt under rätt omständigheter, du och jag, men på ett sätt gjorde vi det ändå. Jag var ung, dum och fri, vilket du skulle behöva lida för de kommande tjugo månaderna.
För första gången i mitt liv, har jag befunnit mig i en relation där jag är den som destruktivt skadat den andre, istället för tvärtom - förlåt mig för det.
 
Mamma och pappa introducerade dig för mig en kall januarimorgon år 2015, de sa att de hade en överraskning till mig och oj vilken överraskning det var när de räckte mig nyckeln till ditt hjärta.
Vis med några år på nacken, men tidigare bara i relation med en annan. En lugn en, annorlunda mig. 
Du var vacker, jag var ovan, hade träffat den andra sorten ett ganska bra tag under min flytt till USA och därför utsatte jag dig för en del prövningar bara genom att göra samma misstag jag gjort ett par månader tidigare.
Svart och orange. Mamma och pappa hade pyntat dig med allt vettigt att ha i dig som också var svart och orange. Lite som en superhjälte-sidekick.
 
Åtta motorstopp i samma rondell och bilar som tutade runtomkring - det tog nog två hela veckor tills jag kom på det där med dragläget igen och då hade jag redan börjat slita ut dig.
Igår morse vaknade jag till ett sms där det stod att någon försökt slanga dig. Mitt hjärta brast lite, trots att jag länge vetat att du och jag måste skiljas åt. Vi är helt enkelt inte bra för varandra längre. Vi bara skadar varandra och trots att det varit bestämt redan sedan i maj, har vi lyckats dra ut på det tills nu.
Ut på parkeringen och tyvärr mycket värre än jag trott. Än en gång hade de dyrkat dig, besudlat dig, slagit sönder delar av dig som jag haft minnen med.
Du skulle ha skrotats redan i måndags, men jag har skjutit upp det, för att det är så genuint jobbigt med tanken att göra mig av med dig.
 
Du har varit min största frihet i livet och tagit mig över halva Sverige och tillbaka. En gång sa till och med Gabbie att hon tänkte att du skulle ta oss till världens ände. Jag var nog inte helt övertygad, men nu när jag tänker efter på hur trogen du varit mig, känner jag mig ledsen över att jag misstrodde dig.
 
Vi har fyllt dig med katter och vovvar och vänner och glassgubbar och luftmadrasser, såpbubblor, stjärnor plåster och lycklig musik. Du har varit nyckeln till våra äventyr och därför gråter jag inombords vid tanken på att du ska krossas och delas upp i högar.
 
Alla dessa skratt, alla dessa minnen. Alla kyssar, löften, planer, tupplurar, räddningar och livshistorier som vi delat i dig. Alla tårar jag gråtit i dig, under tider då jag inte varit så stark.
Du vet, jag vet. Vår hemlighet och allas minnen.
Under tjugo månaders tid har du varit min och under tjugo års tid har du fått utstå en bilkrock, två inbrott, en viltolycka och diverse panikbromsningar för andra smådjur.
Jag har inte alltid varit snäll mot dig, men vill att du ska veta att jag lärt mig av mina misstag och att jag lovar att sköta min nya äventyrs- och livspartner bättre än vad jag gjorde med dig.
 
 
Om två veckor har jag varit antideppfri i ett år, vilket varit en lång och bumpig resa där jag först framåt slutet börjat bli stabil i mig själv.
Jag race'ar aldrig med någon mer, är nästan feg för att köra om oavsett situation och kommer att kämpa för att inte utsätta mig för fler trafikfaror. Jag vill heller inte vara en trafikfara, eller en fara alls - det är du som har fått mig att förstå det.
 
För när jag tittar på dig och din kraschade, krockade och trasiga kaross, på ditt dyrkade lås och hålet mittemellan ratten och handskfacket - förstår jag att jag skadat dig.
Du har räckt mig mer än ett finger, men likförbannat har jag slitit hela handen.
 
Nu bara svamlar jag vidare för att jag har så mycket att säga och för att du inte bara är ett materiellt ting jag kan skicka till skroten. Jag sköt upp skrotningen idag också, för att jag var tvungen att göra polisanmälan. Igen. (Det är värt att betala en månads skatt till, för att minnas det sista över en helg till.)
Men på måndag är det dags för mig att släppa dig.
Tack för allt jag fick med dig, för att jag fick växa och bli stark med dig. För att du tillsammans med Olivia hjälpte mig till sjukhuset när jag höll på att dö, för att du skyddade mig vid alla olyckor och såg till att jag inte skadade mig alltför illa, tack för att du tog mig till platser jag fick växa och bli rätt på, för att du bar allt vid flytt till både Falkenberg, Vimmerby och tillbaka till Falkenberg igen. Det är du, jag och våra mil tillsammans.
Tack för att du tog mig till min nya kärlek och lät mig vara lycklig över det, trots att han skrattade åt dig.
Till mitt försvar, har jag alltid försvarat dig mot alla som skrattat åt dig.
 
Kärlek till dig, älskade Pico. Vi fick tjugo fantastiska månader tillsammans och för det är jag evigt tacksam. Jag går nu vidare med Notis och behåller dig i mitt hjärta.
Min första, älskade, vackra och starka biljävel, tack för allt <3
 
 
Kommentarer (1)

Potatisar, feta DJ's, kärlek och fristad - NärCon Sommar 2016

Publicerad 2016-08-04 23:39:00 i Allmänt

"I all värme omfamnade hon vännerna som i full fart med att bära sängar, tog en paus för att säga farväl. Separationsångesten hade gjort sig påmind ett par gånger under dagen, men kändes avlägsen och lugnare nu. Snart, snart ska de ses igen, tänkte hon - men tänkte också att det var okej att vara lite extra emotionell, då livet tittat in med en hammare bara några veckor tidigare, för att slå hål på uppfattningen om att vi alla är odödliga och levande. Rasmus frånvaro hade gjort sig påmind under eventets gång, men hade i de stunderna också fått henne att uppskatta sin egen närvaro lite extra.
I sken av den ljusrosa sommarhimeln, satte hon sig sedan i bilen för att bege sig av mot Småland för de sista veckorna där och kände sig lite extra varm över att hennes jubileumsNärCon också blivit hennes bästa hittills.
'Jag är inte färdig', tänkte hon. 'Inte på ett bra tag, i alla fall.'"
 
Det har varit två omtumlande dygn, sedan jag lämnade Linköping. Därför har jag inte riktigt haft tid att landa riktigt förrän nu, om jag ens faktiskt har landat nu.
På väg hem från Linköping hamnade jag på avvägar och var därför med om en viltolycka i det oplanerade mörkret. Det är med stor sorg och många jobbiga känslor som jag måste berätta att rådjuret inte klarade sig. Att bilen blev tillknycklad (mer än tidigare) struntar jag lite i, men är tacksam över att jag själv klarade mig oskadd fysiskt. Icke desto mindre kom jag hem, jobbade en dag och började sedan känna av de där starkare smärtorna jag nu känt i två veckor - ännu mer. Ett snabbt beslut fattades och sedan satt jag i en bil på väg till Sahlgrenska i Göteborg.
Påminn mig om vad jag gjort för att förtjäna vänner som sover på obekväma bänkar och sjukhusgolv mitt i natten bara för att jag är orolig och behöver få svar.
Ett tacksamt meddelande är när en vän till mig skriver "Det positiva är att du alltid klarar dig <3" och när en annan skriver att han bara är lycklig över att jag lever.
 
Allt det här går att beskriva i ett enda ord, ett av mina absoluta favoritord- och fenomen - kärlek.
Vilket också är vad NärCon2016 kan beskrivas i, om jag bara fick använda ett enda ord.
 
I lördags åt jag, mitt team, Ellen, Petra och några från Petras team tårta för att fira en historisk händelse - mitt NärConjubileum. 
För sju år sedan, gick en förvirrad, hjärtekrossad, färgglad, förväntansfull och kärlekstörstande popkultursnörd på Karolinska skolan i Örebro och blev med en miljon intryck samtidigt, fullkomligt förälskad.
Hon tänkte då att "Wow, shit, tänk om jag fortfarande håller på med det här när jag är typ 21!", vilket var ungefär så långt som jag kunde tänka då. Efter tjugoett kommer ju pensionen liksom, suck.
Och nu, sju år senare, stod den där färgglada, kärlekstörstande, förväntansfulla, medvetna, kärleksfulla tösabiten istället på Linköpings universitet, med samma festival, bara typ hundra(tusen) procent större än då. Fortfarande, till och med ännu mer, engagerad i det coola, stora, glada, vackra, kärleksfulla och glittrande som är NärCon. Både som organisation och festival.
 
 
Jag vill i främsta hand tacka Samuel och staben, beståendes av David, Daniel, Sabina, Sindre och Sofia för att ni kämpar järnet för att få till det här fantastiska spektaklet och för att ni tror på andra, som i sin tur tror på mig.
Tack till kommitén, Amalia, Catarina, Erik, Linnéa, Max, Petra, Thomas och Scale som i år gjort ett superjobb för att utveckla och göra NärCon till ett evenemang som ständigt växer och lär av tidigare erfarenheter. I år har jag främst haft att göra med ScAmalia som bara är... Åh. <3
Tack till mitt fantastiska team, till Ellie, Erik, Max, Qim, Kim, Maja, Robin, Sofia, Ture, Emma, Felicia, Iselin, Nemo, Vendela, Geir, Jan, Marko, Sean, Simon, Trinity, Viola och till mina fantastiska gruppledare, Nicki, Kenneth och Leo <3 (+ dig Niklas, som inte hann titta in i fem minuter förrän jag högg tag i dig och såg till att du fick en pandatröja. Se det som en komplimang, okej?)
Tack för alla skratt, alla äventyr, för chokladpuddingsdejter, midnattsdiskussioner, kramar, samtal om livet, kärlek, pussar på huvudet, potatisbus, roliga historier, bordbärande, styrka och glädje i dess renaste form. Glöm aldrig er prestation och glöm aldrig vilka otroligt fantastiska människor ni är - jag önskar innerligt att ni fortsätter komma tillbaka och jobba hos mig, oavsett vilka knasigheter jag tar mig för.
Trots att jag vill tacka alla, kommer inte alla nämnas vid namn. Men mina klippor - Ellen, Amalia, Jenny, Petra, Fanny, Rebecka, Nimrod, Birna och det här eventet även Niklas och Carl - tusen tack för att ni lyssnat på mitt gnäll, skrattat med mig och givit mig skatter. Min kärlek, är er kärlek.
 
Tack till alla som hjälper till att göra NärCon möjligt. Utan arrangörer, pandor, inhoppare och besökare - hade festivalen inte varit det den är. Varenda en av er som varit involverade, ska ta åt er av vad ni hjälpt till att åstadkomma.
 
 
 
Som vanligt har jag fått privilegiet i att lära känna nya fantastiska människor och återuppta kontakten med andra. Detta får mig att längta till tackfest och NärCon-båtåkande ännu mer. 
Trots tjafs, konflikter och de bitarna som gör NärCon mer kämpigt (alltså ändå inte mindre bra, föratteh... Allt kan inte alltid vara bra.) är jag astaggad på nya NärCon Gävle, som ska bli av till hösten, på nästa NärCon Vinter och redan på nästa Sommarevent.
 
Årets event var sannerligen en revansch mot förra årets och jag känner mig märkbart stolt över att ha varit en del av både med- och motgångar. Vi reste oss och vi gjorde det med stolthet, glitter och styrka.
 
Om du har något som helst intresse för popkultur, cosplay, fandoms osv - sök, det är världens upplevelse! En upplevelse jag gladeligen offrat andra upplevelser för, sju år i rad.
 
Slutligen, tack NärCon sommar 2016 för gatukritsmålningar, minnesstunder, firandetårta, solsken, regndanser, äventyr, potatisbus, pussar, Nordic Cosplay Championship på SVT, peptalks, kramar, nattliga samtal, chokladpudding, barfotamys, skratt, garderobsmys, chocker, sanningar, nya vänner, glasburkar, musik, Totoroaffischer, Pocky, Loka Päron, ordskämt, vänskap, josbarsdrinkar och kärlek.
Vi ses snart igen.
Puss.
 
#MinKärlekÄrErKärlek
<3
Kommentarer (0)

~Rädslan i en egen stad, men änglar som blottar sina vingar~

Publicerad 2016-06-10 01:09:14 i Allmänt

Hej.
Som vanligt var det ett tag sedan jag skrev senast.
Jag sitter på tåget, på väg hem till Vimmerby efter att i stress och separationsångest få ha ropat hejdå till mina föräldrar och Carl-Sigvard som jag inte ska få se på hela sommaren.
Tack, älskade syster, för att du sprang bredvid tåget och vinkade tills jag inte kunde se dig längre. Tårarna sprutade när vagnarna lämnade centralen. Jag är så jävla trött på att vara ledsen, även om det är för att jag redan saknar er.
 
Jag har spenderat två vackra dagar och en stjärnklar natt i Stockholm. Fantastiskt, för sällskapets skull, vidrigt för rädslan.
Passande nog, såg jag på personalpoolen förra veckan att de som var lediga igår kunde få åka med personalavdelningen till Gröna Lund. Passande eftersom jag redan bestämt mig för att åka till Stockholm och ta farväl av mina föräldrisar de här dagarna. Jag fick med mig Helena och igår morse hoppade vi på en buss utanför Astrid Lindgrens Värld och begav oss mot Stockholm.
Det blev en vacker, bubblande, solig, varm, glad och kittlande dag i glädjens tecken. Som en roadtrip, fast ännu bättre.
Gröna Lund, Junibackens 20-årskalas med sagotåg, hallonpop, te på terassen, prat om livet, fotande av fåglar med för stora kakor i näbben och sedan tillbaka till Gröna Lund för att få se staden från åttiofem meters höjd och barfota innan det var dags att gå skilda vägar.
 
 
Åh, vad det är vackert att få skratta tillsammans.
 
 
Det var då den överföll mig - rädslan.
Jag har aldrig varit rädd. Inte för ormar, spindlar, mörker eller annat sånt som folk vanligtvis är rädda för. Har alltid varit, nästan lite dumdristigt orädd.
Men jag ska ta spårvagnen ensam, från Djurgården till Kungsträdgården, gå därifrån till centralen och ta pendeltåget hem till Rotebro. Samma resa som jag gjort tusen gånger tidigare under nästan åtta års tid.
 
 
 
Jag vet inte om det beror på att jag bott ute på landet såpass länge nu, eller om det faktiskt har slagit mig att jag inte är så jävla odödlig som jag först trodde. Men när jag kliver av spårvagnen åker solglasögonen på. Jag inbillar mig att jag ser tuff ut, medan jag samtidigt läser av vartenda ansikte som kommer gåendes emot mig.
Inte för att det nödvändigtvis ska vara han.
Utan för att jag är omgiven av människor, potentiella vänner eller någon som skulle kunna skada mig.
Jag har aldrig känt så tidigare, men mest av allt, trots att staden jag så vackert hoppat barfota igenom under hela mina tonår lyses upp av solen - längtar jag bara tills jag sitter uppkrupen i soffan i föräldrarhemmet utanför stan. Trygg och ifred.
Vill inte bli sedd, vill inte bli stoppad.
Pendeltåget är den värsta biten. Slutdestination Märsta. Som alltid. Men nu, annorlunda.
 
Dagen idag började med mor i stan. Någonstans på Birgerjarlsgatan snubblar jag över en trottoarkant och ramlar. Innan mammas hand är framme för att hjälpa mig, ser jag en manshand framför mig. Jag vill ta den, men något i kroppen säger nej.
Jag är verkligen tacksam, glad över att det finns snälla människor kvar som är beredda att hjälpa andra. Men envist tar jag mig själv upp på¨benen igen, tackar honom för möjligheten att bli hjälpt upp och han ler mot mig.
Han ser inte ut som någon som skulle ha skadat mig. Men det gjorde å andra sidan inte han, heller.
Jag måste verkligen börja lita på människor igen.
 
Det där var egentligen det negativa. Det hårda, de onda känslor som sommarstaden framkallat i mig under de trettiosex timmar jag spenderat i den. Allt annat var vackert.
Det jag skriver nu blir utspritt då jag är trött, uppstressad, men ändå i behov av att skriva ner mina känslor.
 
Vi åkte till Junibacken efter fallet. Där möttes vi av VBR. Världens Bästa Rasmus och hans leende, skratt och kramar som jag ständigt saknar för att han alltid är lite för långt bort.
Jag, mamma och Rasmus åkte sagotåg (för mig, andra dagen i rad), lekte i Pippihuset och åkte den där kasebanan, fast det stod att vuxna inte fick (Vi tyckte att 'vuxen' faktiskt är en tolkningsfråga) och fikade nere i cirkuscaféet. Sedan klättrade vi in i för små hus i Muminutställningen och konstaterade att det är märkligt att det alltid är lättare att komma in i små utrymmen än vad det är att komma ut.
Sedan myste vi i Gallerian hos min syster på Gateau där hon jobbar. När vi stod där, sprang vackra Moa in i mig, som jag inte sett på över ett år.
Jag fick så mycket fina komplimanger och mådde så bra i själen när hon gick därifrån. Åh vad jag behövde en Moa som sprang in i mig idag.
 
 
Mys med mamma, pappa, Sigvard och syster innan det var dags att ta tåget hem. SJ's hemsida strular, vi blir försenade, jag är på väg att missa tåget med tjugo sekunder. Det ska precis börja rulla när min syster stoppar det genom att ropa på konduktören. 
När hon vinkar av mig, då tåget rullar iväg, stortjuter jag.
Tiden går för fort. Alldeles för fort.
 

Strax innan tåget ska gå, inser jag att det på min biljett står att nattåget jag tar kommer fram till Nässjö klockan tre i natt. När jag sedan kollar när anslutningsbussen går, står det kvar över fem. Jag ska jobba halv tio.
Sitta ensam på en perrong i en stad jag inte känner, två timmar mitt i natten, känns inte bra. Varken för mig eller för föräldrisarna.
Ett nummer till en ängel slås och hon erbjuder med glädje sina småländska taxitjänster, kallar det för ett äventyr och blir minst lika lycklig som jag, vid tanken på att träffas mitt i natten.
Åh, vad jag älskar dig, vackra, underbara, sprudlande Olivia. Vi ses snart.
 
När jag kommit in i kupén, tänker jag inte på klockan, utan väcker en annan ängel med min telefonmakapär. Jag ursäktar och säger att jag kan ringa imorgon, men hon vill veta, så att hon slipper vara orolig.
Jag berättar att jag fått ett filmjobb i Göteborg nästa vecka och hinner knappt ställa frågan förrän hon erbjuder mig sin kärlek i form av en extranyckel till hennes mysiga hem.
Amalia, min kärlek till dig är oändlig och jag är alltid tacksam för att jag har dig.
 
En timme efter att tåget avgått, sitter jag i en kupé, med ett inte alls lika hårt bultande hjärta och är tacksam och full av kärlek, istället för rädd, uppstressad och ledsen.
Vi hann fram i tid, tack vare mina underbara föräldrar och min outstanding syster som alltid springer snabbare än jag, men som när hon gör det, oftast gör det för mig.
Om två timmar stannar tåget i Nässjö och då får jag krama en ängel.
 
Tack för den här natten, för att min rädsla gör mig mänsklig och för att jag fått möjligheten att omges av mina änglar. Tack för att ni blottar mina vingar och för att ni finns i mitt liv.
 
Puss och godnatt.
Vi hörs nog snarare än vad ni tror.
♥
 
Kommentarer (0)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela