stardustchild.blogg.se

God jul, familj, vänner och fantastiska bloggläsare!

Klockan närmar sig fyra på morgonen, här i vackra, varma Florida, men jag har ännu inte lyckats somna. Hos er i Sverige närmar den sig tio och förhoppningsvis börjar de flesta av er vakna till.
Förhoppningsvis har ni en klädd gran med ett antal vackra klappar under. Förhoppningsvis har ni familj, vänner, nära och kära att spendera dagen med och förhoppningsvis har ni mat på bordet och kärlek i luften.

Till de som inte har det, skänker jag en tanke och hoppas att de finner lugn på sitt håll.

 

År 2015 har innehållit några av de absolut värsta händelserna i mitt liv, som drabbat både mig, min familj och mina vänner. Det har också innehållit några av de absolut bästa valen och glada händelserna och uppenbarelserna, så allt är absolut inte negativt.

I februari bröt jag upp ur ett förhållande som vid det läget hade tagit alldeles för mycket energi, pengar, kärlek, ork och bråk utan att jag fick hälften tillbaka - vilket släppte själen fri och visade sig vara ett otroligt klokt beslut.
I mars hände det ofattbara då han jag trodde var min vän, fullkomligt raserade mitt liv och jag var nära att göra slut på allt. En lång tid av mediciner som fick mig att sluta känna, ångest, sjukhusbesök, smärtor, aggressionsutbrott och sömnbrist följde. Den är inte slut, inte på långa vägar - men åh, vad jag långt jag har kommit sedan dess.

Aldrig har något gjort så ont som att inse att jag höll på att falla sönder för något någon annan gjort, någon jag trott mig kunna lita på. Lika ont gjorde det att se min familj lida för hans brutalitet.
Det var nästan fyra månader då det inte kändes som att något var positivt och då livslusten inte ens tog sig upp med mig på morgonen - om jag ens tog mig upp på morgonen.

Trots det, kom det ett par besked under juni månad, som lyste igenom allt det som var mörkt.

Den 1 juni gick jag ut med att jag kommit in på Katrinebergs Folkhögskola utanför Falkenberg, vilket garanterat är det absolut bästa som hänt mig i år och troligtvis ett av de bästa valen jag gjort i mitt liv. 

Den 27 juni gick mitt andra hemland, USA, ut med att de äntligen står för equality genom att godkänna homo- och biäktenskap. De har fortfarande långt kvar i att godkänna transidentifikationer och därmed full equality, men ett till steg för kärleken var en stor lycka för mig.

 

 

Jag fick också lära mig den smärtsamma, men värdefulla läxan i vilka som står med en genom livet även när allt skiter sig på en och samma gång.

Jag fick se min familj, stå upp och kämpa hårdare än någonsin förut. Ingenting kan rubba dem, även om det känns som att någon högre makt alltid försöker.

I år har vänner försvunnit ur mitt liv, vissa till grund för svek jag aldrig trodde att jag skulle uppleva med dem och vissa för att de helt enkelt inte pallar trycket.

Dock har alltfler tagit ett steg ut i ljuset och räckt mig sina händer när jag behövt dem. Tack till alla er som torkat mina tårar, som kramat om mig, som lagt era klockor på mina nattygsbord, som lånat ut era sjalar, jackor och leenden. Tack ni som kittlat mig på insidan av mitt hjärta och fått mig att känna mig betydelsefull. Tack till er som hoppat av lycka när jag kommit hem, till er som gjort mina proppfulla bil-roadtrips till det där lilla extra, tack för alla skratt och all trygghet, tröst och lycka. Tack för alla brev, paket och julklappar med posten, tack för alla pussar, alla danser och tekvällar som sällan tar slut i tid. 

Tack för att ni delat era liv med mig och därmed gjort mig till en betydelsefull del av era liv.

 

År 2015 må ha varit ett jävla skitår, men efter allt jag lärt mig och fått se, är jag fortfarande så fruktansvärt tacksam, såhär när det går mot sitt slut.

 

I år fann jag en bror jag förlorade för över tjugo år sedan, som nästan varje dag får mig att skratta och som betyder mer än vad han själv kan förstå. I år fann jag en extra syster i den där energirika, vackra och kärleksfulla tösen med sin dörr mitt emot min. Jag fann en sann och underbar vän i pojken på våningen ovanför som tillsammans med mig tar för sig av världen och följer med på mina galna upptåg. 

Jag fann en hel drös med kärlek på högsta våningen i huset mitt emot mitt fönster i vackra Vessige, de där som aldrig får nog av att göra mig glad.

Jag fann en vän som aldrig sviker, aldrig säger nej och alltid ställer upp. Han förstår inte heller vad han är värd än, men jag jobbar på att göra det tydligare.

 

I år blev min dröm om att börja jobba med film verklighet och redan tre veckor in, röstades mitt manus fram som senare blev längre kortfilm som halva filmlinjen jobbade med. Skådespelare och vänner reste från Stockholm, Falköping och Örebro för att vara med i Fragment och jag hade världens härligaste filmteam som gjorde min vision till verklighet.

Utöver det spelade jag in en minutfilm, en musikvideo och en dokumentär som snart är färdigklippt.
Trots att tiden har gått fort, har jag ett och ett halvt års utbildning kvar och jag har redan lärt mig mer än vad jag någonsin trodde. Jag fick chansen och jag tog den och jag är evigt tacksam för detta.

Jag ska sammanfatta det här i att... I år kom det vingar med posten, jag beställde dem för att jag så gärna ville fly och flyga. Istället blev det flyga och många flög med mig, medan andra avvek.
Jag är tacksam för ett skitår fyllt med glädjeämnen och lycklig över kärlek som uppdagat sig.
Till nästa jul, hoppas jag på att kunna skriva om minst lika många glädjeämnen, men att det inte var ett skitår.

Foto: Carina Cefa Öhrlund

 

 

Och för en stund sedan kom mamma in med en tomtepyjamas, vilket fick mig att totalt skippa tanken på långklänningen imorgon, idag, imorgon.

 

Just nu, är året 2015, i alla fall i nio dagar till och världen är lite uppochner.

Därför har jag några saker jag skulle vilja berätta, trots att ni ännu inte finns.

 

Oavsett om jag får er på naturlig väg eller adopterar er från någon som vid den tidpunkten inte har möjlighet att uppfostra och ta hand om er, kommer jag att fylla era liv med all kärlek som finns och låta er vara de prinsar ni förtjänar att vara. Era liv kommer att fyllas med sagor, Peter Pan, Fruit Loops, musik, teater, film, kalejdoskop, luddiga sockor, pepparkakshus, vardagsdagskalas, möten med olika typer av människor, våfflor, skratt, road trips, hoppande i sängar, lärdomar, äventyr, kramar och oändliga mängder kärlek. 

 

Jag har gått i skolan i sammanlagt tretton år, innan jag började på Folkhögskolan där jag nu går. Sammanlagt har jag avlagt de tretton åren på sju (Detta ännu ett bevis för vilket sjukt samhälle vi lever i, då vi inte kan skydda de i skolorna mot mobbing och trakasserier, utan att det är de som tvingas att flytta) olika skolor. 

Under de tretton åren, har jag haft ungefär tio lektioner i etik - där vi aldrig tog upp hur vi skulle behandla vår omgivning, utan bara pratade om att man inte får vara dum mot folk i klassen. 

I åttan, hade vi sexualkunskap under vad jag minns som en termin - inte en enda gång, pratade vi om respekt gentemot de vi har sex med eller gör sexuella anspelningar mot. Det ligger självklart en respekt i att vara skyddad och se till att den andra personen inte hamnar i en situation som den inte vill hamna i, men vi pratade aldrig om möjligheten att en person kanske inte vill ha sex alls.

Naturligtvis ska mycket av det ansvaret ligga på föräldrar och familj, men då alla inte får den typen av värderingar från sin omgivning, tycker jag att det känns sjukt att skolan inte är ännu tydligare med detta.

 

Vi lever nu, i ett samhälle där en femtonårig flicka för två år sedan anmälde sex pojkar för gruppvåldtäkt, då de under en fest turats om att slita av hennes kläder och ha sex med henne mot hennes vilja i ett låst rum, som friades och som det nu, två år senare pratas om att ta upp fallet igen i hopp om fällande dom. Tyvärr ser det heller inte särskilt trovärdigt ut att det kommer att ske. 

Vi lever nu i ett samhälle som inte anser det bevis nog att se på dokumentationen av mina skador, samt prata med läkarna från de tolv dagar då jag befann mig på sjukhus efter att jag blivit våldtagen, för fällande dom. Han får gå fri och fortsätta skada andra.

Vi lever i ett samhälle där en kvinna blir sexuellt trakasserad av en man, varpå hon försvarar sig genom en örfil och åker dit för misshandel.

 

Vi lever i ett samhälle där en kvinna har större risk att bli kallad för hora eller höra att hon är billig, slampig eller "ber om det" än att hon får höra att hon är vacker. Vi lever i ett samhälle där en kvinna får lära sig redan som barn att inte gå hem ensam på kvällen eller att alltid ha någon form av vapen i väskan. 

 

Det jag vill säga med det här, är att jag kommer att låta er testa allt som inte skadar er och andra, för att låta er utforska vem ni är och vill vara i livet.

Det är okej om ni i själva verket inte är prinsar, utan är prinsessor, både och eller inget av det. Det är okej om ni förälskar er i andra prinsar, prinsessor, eller flera personer åt gången eller ingen alls. Det är okej om ni vill färga håret blått ena veckan för att nästa vecka raka av det eller testa något nytt.

Jag kommer bara att begära en enda sak tillbaka och det är att ni respekterar de medmänniskor ni har omkring er, oavsett hur världen ser ut när du växer upp, vilket jag inte vet.
Jag kommer att begära att ni fortsätter i kampen mot jämställdhet, för att vi ännu inte vet hur det kommer att se ut då, men att vi vet hur långsamt den processen går nu.

 

Jag växer upp med en generation som är betydligt mer accepterande och full av kärlek än den förra, då vi kämpar för mångfald, jämställda rättigheter, HBTQ+-acceptans, feminism, fred och kärlek, plus mycket mycket mer - men tyvärr växer jag också upp med en generation som fått tillgång till högkvalitativa verktyg såsom internet, sms och andra sociala medier där det är mycket lättare att bedriva hat och negativa kampanjer.

Ingenting är svart och vitt och det kommer er generation garanterat inte heller att vara - men det finns inga ursäkter för att bara titta på.

Det här klyschiga "ingen kan göra allt, men alla kan göra något" är inte klyschigt utan anledning.

Oavsett vem, vad och hur ni vill vara, kommer ni att vara mina, vilket automatiskt kommer innebära att jag präntar in all above, varenda dag på något sätt. Jag kommer att läsa sagor om barn med samkönade föräldrar, jag kommer att klä era rum i regnbågens färger och varje sommar ta med er på Pride, likt mina egna föräldrar gjorde med mig. 

 

Jag hoppas innerligt, att det samhälle och den generation ni föds in i, kommer att vara en mer miljövänlig, kärleksfull, krigslös och accepterande värld - och oavsett om det är så, är det här brevet viktigt.

 

 

 

Tills dess, hoppas att era själar ligger och svävar på en plats där det är mjukt och vackert julpyntat.
God jul och hopp om ett vackrare nästa år, mina gossar,

Mamma

De flesta är kanske inte bekanta med begreppet runaways.

Men har du någon gång hört Katy Perry's The one who got away och/eller sett videon, kanske du har greppat lite vad det handlar om.

 

Jag har ju inte bloggat på ett tag. Jag har varit så upptagen med att skriva manus, filma, dricka te med fantastiska människor, skriva poesi, gömma stjärnor och fundera över livet. Förlåt, jag vet att ni väntar, jag ser det i statistiken. Tack för att ni fortfarande väntar.

 

Han hette Mikael, Micke. Det är två år sedan nu och jag pratar inte om honom så ofta annars, men under de senaste månaderna, sedan jag flyttade och hamnade i en helt ny umgängeskrets och därmed började förändras själv - har jag rannsakat mig själv ganska mycket. Därför har Micke kommit på tal en del, då jag insett att han inte bara var en av alla människor som passerat genom mitt liv, utan även en runaway. Min runaway.

 

Den stora kärleken, kort, han försvann lika fort som han kom. Läser man på om relationer mellan Jungfruar och Vädurar, finns det två alternativ - antingen stannar Jungfrun livet ut eller så försvinner den efter att ha lärt Väduren något viktigt. Jag trodde på första alternativet, det blev det andra.

 

Han klättrade försiktigt in i mitt liv under en period då jag var mycket ledsen och inte trodde på mig själv. Vi lärde känna varandra digitalt, via något forum där det mest hängde idioter, men där han stod ut. Vi bestämde oss för att inte ses förrän vi styrt upp de delar av våra liv som vi ville styra upp innan vi inledde något som annars kunde ha blivit kaos. 

Vi bestämde första december det året för att det var första året på mycket länge som första december inföll på samma dag som första advent.

Det blev dock tidigare. Vi skrev varje dag - men inte på det där sättet som jag annars hade gjort då och kanske ibland gör idag. Det var inte åttatusen sms och fyrahundra snapchats. Det var långa, meningsfulla meddelanden occh sedan mycket eftertanke. 

Men så en dag kom det - "Jag och mina vänner ska på komediklubb på söder ikväll, det vore fint om du var där" och jag bröt vårt löfte om första december, första advent som första mötesdag.

Istället mötte jag den första riktiga gentlemannen i mitt liv. Jag hade på mig de där fina haremsbyxorna med elefanterna som vi pratat så mycket om, de som hade kommit med posten samma dag. Mitt röda hår var lockigt och vi skrattade åt precis samma saker, på precis samma ställen, drack päroncider och på centralen var han på väg att missa tåget för att han dröjde kvar vid den där kyssen på kinden, precis under mitt högra öga. Den sitter kvar ibland.

 

 

Det var en period då jag var nästintill facistisk när det kom till närvaro och hårt arbete i skolan, trots detta sa jag tog jag ledigt måndagen efter första advent så att vi kunde ligga i pyjamasar, se på Polarexpressen och äta pepparkaksfil. Den ultimata poesin.

 

Jag kan inte säga exakt vad det var som gjorde att han förändrade min syn på mig och min omgivning, men då Micke var så lugn i sig själv och dessutom såg omvärlden på ett så accepterat och kärleksfullt sätt, gjorde han större intryck på mig än vad många andra gjort i mitt liv.

 

Dock är ju vissa sagor för bra för att vara sanna och likaså denna. Prinsen försvann lika fort som han kom.

Med förklaringen "Du är en sån där flicka jag kommer att ångra om fem år att jag inte älskade. Men du vet vad du vill, du är säker och du förtjänar att bli älskad nu med allt vad det innebär och allt det kan jag inte ge dig nu."

Sedan försvann han och kom inte tillbaka. Ett tag höll jag koll, men sedan försvann han från sociala medier också.

 

I år har det gått två år sedan han försvann och jag har som sagt inte pratat om det så mycket. Det har kommit andra kärlekar och förälskelser efter honom och det kommer garanterat komma fler - men ibland undrar jag var han är nu. Hur han har det, vad han gör och om han någonsin slänger en tanke tillbaka på mig.

 

Jag känner nästan att det är det allra finaste med människor, när de klättrar in genom ett fönster vi kanske glömde stänga, lämnar delar av sitt hjärta innanför dörren och sedan smyger ut när vi minst anar det.

Oftast lämnar det smärta med sig, men så småningom mest tacksamhet.

 

Jag vet med mig att jag också varit och mycket väl kan bli en runaway igen. Just därför har jag en större förståelse för konceptet och vad det innebär, trots den emotionella biten som ofta ställer till när man tänker lite för mycket.