stardustchild.blogg.se

Han som våldtar

Publicerad 2017-12-06 01:07:00 i Allmänt

De är så lika mig.
Så. Jävla. Lika. Mig.
 
I två år, åtta månader och sju dagar har jag gått med vetskapen om vem du är, vad du har gjort och hur du kommer att fortsätta skada andra som du skadat mig.
Trots besvikelsen, trots hopplösheten, ångesten, ilskan, skriken, utbrotten, dipparna, gråten, osäkerheten, rädslan och hatet - hade jag vant mig vid tanken på att det skulle förbli så. Att du skulle fortsätta gå fri, göra andra illa, leva ditt liv som om inget hänt - för att det var så det kändes när fallet lades ner för andra gången.
Som att du vann, för att du fick fortsätta leva ditt liv, med din flickvän, med ditt jävla band, med dina jävla skitkompisar.
För din värld låg inte i bitar.
 
Men så,
Förra måndagen när jag bara burit på sagda vetskaper i två år, sju månader och tjugonio dagar fick jag ett samtal som vände uppochner på den tillvaro jag spenderat de senaste två åren och sju månaderna på att bygga upp.
Det finns fler.
Och de är så jävla lika mig.
Hon som var på andra sidan samtalet är lika gammal som du, några år äldre än jag. Men vi är lika, hon och jag. Både till utseendet och till hur vi väljer att leva våra liv - kreativt, färgglatt och äventyrligt.
Henne, försökte du döda.
Du försökte strypa henne och när hon lyckades kippa fram att hon inte kunde andas, använde du hela din tyngd genom att pressa händerna så tungt och hårt mot hennes bröstkorg att du knäckte hennes bröstben, och tre revben. Du bet henne, likt du bet mig och hade sedan mage att säga åt henne att skrika till om hon inte kunde andas så att DU skulle slippa hitta henne död morgonen därpå när du skulle ut och springa.
 
Den andra som hört av sig, har du slagit, bitit och våldtagit mer än en gång. Även hon, lik mig.
De som hört av sig efter min systers inlägg förra veckan, har vittnat om att du kör med samma medel som förut.
 
Jag inser att du nog inte förstår vad dina erövringar slutar i.
Dina troféligg, dina offer som inte dör, de du våldtar och lämnar åt ödet.
Så låt mig förklara, på det absolut enklaste viset (Som för övrigt inte på något sätt i världen faktiskt kan få dig att känna hur det känns) hur en panikångestattack, orsakat av en korkad jävla PTSD-reaktion du försatt mig, försätter mig i en position där jag inte bara känner lite grann, utan är helt övertygad om att min kropp innerligt äter upp mig från insidan, hur hela kroppen krampar, hur jag inte ens kan kippa efter luft nog att säga hur rädd jag är eller hur illa jag mår. Hur de dyker upp när jag minst anar det, för att en trigger bara råkade krypa in i fel sammanhang och sätter fyr på hjärnan och alla nerver samtidigt.
 
En fjärde finns. Men hon är rädd. Precis som jag var, precis som den andra var och precis som den tredje var och är.
Och de är fler som är rädda nu, för dig. För ditt manipulativa, äckliga, hårdhänta, skadliga skitbeteende och för dina händer som skadat tillräckligt.
Men i vetskapen om att jag inte är ensam längre, kan jag glatt meddela, att min rädsla också blir mindre och mindre.
 
Den vardag jag byggt upp och kämpar för att bibehålla, har gjort mig till en fungerande person som kan vakna, gå till jobbet, göra bra saker och komma hem - utan att bryta ihop. Vardagen har också börjat tillåta mig att vistas i lite större sociala sammanhang, några timmar åt gången utan att känna hur det kväver mig. Den tillåter mig att komma andra människor nära igen och andra att komma nära mig, även om det också kommer med sidoeffekter och även om det tagit tid. Lång tid.
Du dödade nästan mig. Den sjunde operationen för att reparera mina skador, blir nu i december. Men jag lägger betoningen på nästan. 
Jag vill bara att du ska veta, att trots märkena du lämnat efter dig, blir vi starkare.
Du är en idiot som tror att du bara skadar, men inte samtidigt förstår att du bygger en armé av starka, lika personer som avskyr dig.
 
Och jag hoppas att du börjar bli nervös nu.
Eftersom vi är fler som vet vem du är. Eftersom vi inte bara är de du skadat.
Eftersom det finns ett vi.
Ett vi av anhöriga i form av familj, vänner, bekanta, oroliga föräldrar, rädda tjejer. Ett vi som är arga, ett vi som är trötta på att rättssamhället låter serievåldtäktsmän som du gå fria i "brist på bevis" eller med motiveringen att de inte tycker att du haft uppsåt för brott - vilket du ju inte heller haft. Du har tagit dig rätten, att utöva brott. 
Ett vi som vet att du gått fri alldeles för länge nu - men också ett vi som tänker göra det lite svårare för dig att fortsätta göra det och stoppa dig, från att kanske lyckas döda nästa tjej du bestämt dig för att förstöra.
 
När mitt fall lades ner första gången, skrev du att du var rädd för att gå ut, att du var rädd för att andra skulle göra dig illa och att du inte tyckte att ditt pissande på min självkänsla var i proportion till att jag förstörde ditt liv.
Vad ska jag säga?
Nu vet du hur det känns.
 
Imorgon vaknar en hel drös människor till vetskapen om vem du är.
Jag ser dig.
Vi ser dig.
 
(Då, 28 mars, 2015)
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela