Tiden har ännu en gång, bara vandrat iväg...
Jag har inte glömt något. Jag lovar.
Nu ska allt skötas av mig och Rasmus. Konstigt nog, har jag dock inga nojor. Inget känns skrämmande eller så. Jag känner mig lugn och sansad.
Kulturama – en skola för drömmare
Det är åtta månader sedan nu. För åtta månader sedan var jag en osäker, sextusentrehundrasextiotre dagar gammal flicka med en pirrande känsla i magen och ett stort hopp om ett bättre år än det som gått. Tvåhundrafyrtiotre dagar senare, kan jag glatt säga att mitt hopp besannades och att jag aldrig kunde ha hamnat så rätt som jag gjorde.
När jag först kom till Kulturama, var jag så lyrisk över vilken underbar plats det var. Vilken saga kommer den här fantasivärlden ifrån, undrade jag och såg mig omkring bland esteterna likt en unge i en godisaffär.
Kåren har varit en stor del i mitt lyckligaste år hittills, tyvärr har jag inte själv suttit i kåren då jag i början av terminen var så förvirrad över vart jag skulle ta vägen och vad jag skulle göra, att jag missade att det ens gick att vara med. Men, jag har många gånger skrattat åt kårens ordskämt, deltagit i tävlingar, myst till julkalendern och velat vara en del av den. Jag har tidigare erfarenhet av både elevråd och elevkår men som inte har varit särskilt funktionella.
”Vi tar ett möte nästa vecka va?” ”neeeej, då kan inte jag, jag ska till Saudarabien då” ”Ahmen, på tisdag då?” ”Neeeeej, då måste jag vakta min grannens, systers, kusins hamster!” Och så blev det inget möte alls. Och på fullaste allvar, så dog kåren efter det mötet på mitt förra gymnasium.
Jag vill vara en del av en kår som funkar, som sprider glädje, som alla har ett förtroende för men samtidigt känner att de kan komma till om de själva har en idé eller om något som de känner är fel behöver tas upp eller ändras på.
Under året som gått, har jag växt som människa och insett att jag inte är en osäker tonårsflicka längre. Jag är en självsäker och ödmjuk drömmare.
Och vad passar bättre på en skola för drömmare, än en drömmare som ordförande?
Jag kan inte lova rosa moln, enhörningar, godisregn, katter med randiga strumpor eller så, även om jag vill. Men jag ska göra allt vad jag kan för att alla blivande studenter ska ha ett fantastiskt sista år, att alla nuvarande ettor får ett underbart andra år och att alla nya elever får ett fantastiskt välkomnande till Kulturama – drömmarnas skola. Rösta på mig om ni vill ha en drömmare med en miljon idéer som ordförande.
Det hade blivit ett fint tal, lite solidariskt och hyllande åt Kulturama, men jag kände inte att det var rätt. Men det förklarar i alla fall till viss del vad den här skolan har gjort med mig.
Framför allt vad den här klassen har gjort med mig. Men det får de i ett eget litet tal om 51 dagar ♥
För övrigt är det preliminärbestämt att jag ska åka bort över Valborg, vilket känns både superexalterande och lättande. Tycker alltid att Valborg varit jobbigt, då jag inte blivit bjuden till någon/med någon för att jag inte dricker. Nu får jag förhoppningsvis, besked imorgon, åka bort med någon som också kan ha kul utan alkohol! Dessutom gör vi det för en fin sak, ett litet firande för allt som gått så bra med vårt projekt.
Sommarfest planerad och inbjudningar utskickade, vilket också gör att jag har något mer långsiktigt att se fram emot innan Florida. Livet är en fest ;0)
Måste för övrigt göra något åt mitt hår snart. Det börjar se sådär jättekonstigt ut oavsett vad jag gör med det. Känns dock inte som något större bekymmer om jag ska vara ärlig. Inte när det fortfarande kittlar så förfärligt invändigt.
Känner mig så fruktansvärt glad. Känner mig så drömsk. Så lycklig.
Nu bör jag gå iväg och drömma lite åt andra hållet.
Sov sött, prinsar av Maine, kungar av New England~ ♥
Ibland vet man bara inte varför.
Vad menar jag med det?
Jo, ibland vet man inte varför saker går som de går eller varför det blir som det blir.
I förra veckan, när jag satt och skrattade åt absurd humor uppe i Gävle fick jag ett sms som löd "Uno död. Läs min blogg." från pappa.
Jag ville skämmas lite som inte funderat över Uno och hans mående alls under det senaste året.
Att förklara vem någon är, speciellt någon som levt ett så långt liv som Uno gjorde, med bara ett par ord är inte lätt - men jag ger det ett försök med att säga, Uno var en man som gick sina egna vägar.
Han gjorde vad han trodde på, skrev om det han tyckte var viktigt och brydde sig om de människor omkring honom som visade samma engagemang för sina områden som han visade för sitt.
Likt många andra, var han också en man full av sorg efter att ha mist en dotter, något som var en av orsakerna till att han sakta blev lite mer ensam för varje år som gick och en av orsakerna till att livslusten inte längre sken lika starkt.
Det har legat många funderingar kring döden hos mig idag, av flera orsaker. Som liten var jag alltid fruktansvärt rädd för döden. Det höll mig vaken om nätterna och många gånger satt jag och grät i trappan för att mamma eller pappa skulle komma och tala om för mig att det inte var något farligt med döden. Att det är naturligt.
Åren har gått och jag är inte liten längre. Döden är inte längre en rädsla hos mig, men fortfarande en farhåga. Den filosofiska frågan som slår mig är, kan en farhåga vara en farhåga utan att vara en rädsla samtidigt?
I vilket fall som helst, ser jag döden som något naturligt men även i många fall orättvist.
Men å andra sidan, vem sa någonsin att livet är rättvist?
Nu svamlar jag i virtuell form igen, låt mig avsluta någorlunda vettigt.
På fredag är det begravning i Sollentuna kyrka, för en man som lärde mig en del om livet, en del om sorg och en del om hur man borde leva för att vara lycklig.
Det är årets andra begravning jag går på. Det är det tredje dödsfallet i år för någon som haft betydelse i mitt liv. Alla män, en gång glada, lyckliga, älskande män.
Livet är allt bra märkligt och tiden bara rusar förbi.
Funderingarna tar inte slut där.
Vad köper man för en blomma, till en man som inte längre är med oss?