stardustchild.blogg.se

Du blockerade mig för längesen, efter att du skrivit ett meddelande där du tyckte synd om dig för att jag anklagade dig, för vad du gjort mot mig. För att jag inte ska kunna se dig. 

Men jag misstänker svagt att du har koll på mig från avstånd. Kanske för att se om jag har rasat än, kanske för att se vilken operation det nu är dags för.

Så jag skriver här, där jag vet att du så småningom ser och där alla andra får se, för att de väntat och väntar på att jag ska börja skriva igen. Jag slutade så tvärt, du vet, då när jag tillsammans med pappa blev uthängd på Flashback för att du gjort mig illa och för att jag valt att berätta till slut. Du vet, då när vuxna män satt och skrev att det var synd att du inte gjort mig mer illa eller dödat mig.

Om de bara visste. Om de bara visste, var jag står idag och hur många gånger jag nästan dött, på grund av dig.

 

Det var den sjätte operationen idag, förresten. Det blir en sjunde, men kirurgerna måste rådgöra med varandra först. Därför kanske också en åttonde. Som en vän sa idag, "varför inte slå rekord, när vi ändå är 'at it'?"

 

Vill minnas, trots att jag på avstånd såg vad som hände och tyckte att det kändes som en evighet, att det bara pågick i några minuter. Du slog ju i mitt huvud också, så jag kan ha tappat lite tidsuppfattning där och då.

Men det som var några mysiga, sjuka minuter för dig - har nu blivit till två och ett halvt års hälsokalabalik för mig.

 

Om du ännu inte fattat vad som hänt, ska jag kortfattat förklara hur det känns att plötsligt känna sig febrig och utveckla frossa i kombination med huvudvärk från helvetet, tänka att det säkert bara är influensa, sjukskriva sig från skolan för att sedan vakna upp en morgon och inte kunna gå.

 

Om du ännu inte fattat vad som hänt, ska jag förklara hur det känns att krypa in på akuten med en arm hängandes över en vän som inte kan bära en, även om hon vill och därefter bli behandlad som skit och feldiagnostiserad för att just det här fallet inte blir prioriterat. 

 

Om du ännu inte fattat vad som hänt, ska jag förklara hur det känns att sedan äntligen få bli tagen på allvar, på ett sjukhus i en stad över femtio mil från en orolig familj, hur det känns att under tre dygn få se oroliga läkare som inte förstår vad det är för fel på dig, som måste genomföra smärtsamma undersökningar där du skrikandes - likt dåliga filmscener - kravlar dig fast vid sjukhussängen och ber till alla högre makter du aldrig trott på, medan någon pressar i dig så mycket morfin att du knappt ens känner hjärtat slå längre.

 

 

De sa att det skulle behöva två månader att läka, att jag skulle vara fine sen. Men de hade fel och det giftiga började växa igen. Jag spenderade mer tid på väg till och från sjukhus i höstas, än vad jag gjorde på min utbildning. Jag spenderade mer tid på att kräkas upp all mat due to illamående av morfintabletterna, att sova bort dagar och oroa bort nätter än vad jag spenderade på att vårda min relation och mina vänner.

De sa inte att det skulle ta mer än ett och ett halvt år och ytterligare fem, sex, sju operationer till och diverse akutbesök däremellan med krampattacker, ambulansbesök, skrik, gråt och ångest.

 

 

Så, vet du vad?

För jag lever nu. Överlever också från time to time. Men mest lever.

Jag vill inte köra av vägen längre. Jag lägger mig inte längre på snöiga, iskalla fält och hoppas på att frysa ihjäl om jag somnar under stjärnklara himlar full som ett as och med starka mediciner i kroppen. Jag äter inte längre tills jag mår illa och spyr och går upp och ner i vikt, för att jag inte klarar av ångesten, hatet och all annan skit.

Mina panikångestattacker är färre om än lika starka och jag behöver inte längre lugnande för att gå utanför dörren.

 

Jag skrattar mer än vad jag gråter och jag tar mig ut i större sociala sammanhang trots att jag ibland får sån ångest att både hjärtat och lungorna slår knut på sig själva. Jag slåss för min kropp och har nu gått ner femton av de där tjugo kilona jag la på mig efter våldtäkten. Jag har lagt om min livsstil, jag kan sova mer än tre timmar per natt nu, jag pratar med världens bästa kurator som hjälper mig med verktyg för att var dag ta ett litet steg framåt. Det går långsamt och jag trampar på minor då och då, vilket ibland puttar mig tre steg bakåt. Men jag reser mig upp fortare nu än då.

 

 

Så du valde fel brud.

Du våldtog mig, men jag är inget offer. Du höll fast mig, men jag är ingen fånge. Du försökte döda mig, men jag är inte död.

 

 

 

Jag skulle inte skriva mer om det här - det har jag lovat mig själv och de som läser här tusen gånger.

Men ju mer utdraget mitt hälsotillstånd är och ju mer pengar jag måste betala ur egen ficka för att brottsofferjouren inte betalar ut pengar till fall som inte blir dömda (För då har ju brottet aldrig ägt rum), desto mer känner jag mig manad att påminna dig om vad du gjort, eftersom du förnekar det och baktalar mig. Ja, jag får höra det, på avstånd. 

 

Feel free att gå till polisen anytime och erkänna. Är du inte helt fri från empati och mänsklighet, borde du vid det här laget kanske ha några skuldkänslor. Att bekänna kanske kan ge dig lite frid - det är aldrig för sent.

Det hade gjort mig glad i alla fall - men väljer du att inte göra det, kommer det inte göra mig mindre trygg än vad jag är nu. För något säger mig att vidunder som du inte riktigt går fria helt även om ni gör det lagligt.

 

Du har redan förlorat.
Jag vinner mer för var dag.
Jag kan älska, jag vågar, jag vill fungera, jag försöker, jag lyckas, jag ramlar, jag reser mig, jag springer, jag snubblar, men kämpar mig upp i farten. 

 

Tänk över vad du läst.

Föreställ dig situationerna och förstå.
Om du kan.