Att elden aldrig släcks - övergrepp, skador, ångest och hopp.
Hon är tjugoett år gammal och befinner sig på en brits i en korridor på Sahlgrenska sjukhusets akutmottagning för tredje gången på sex månader. Den här gången tar det nästan elva timmar från det att hon kommer in, till det att hon får träffa en läkare. Inom loppet av tolv timmar har hon haft tre panikångestattacker med andnöd och aggressiva kräkreflexer, naglat fast märken i sina ben och handflator, samt bönat om att få den hjälp hon vet att hon behöver.
En morfinspruta, för "Ja, det verkar ju som att du har lite ont."
Men vården säger nej till röntgen. De säger "du är inte akut just nu, för vi känner inte det du känner."
Hon gråter, hon skriker, hon kippar efter luft och ber för allt vad hon förmår om en magnetröntgen då det var det som gjorde att de upptäckte problemet förra gången. Då det var livshotande och på väg att spräcka urinblåsan - då när det nästan var för sent.
Men de säger nej, säger att de kan skicka en förfrågan och en rekommendation till avdelningen som först om tre veckor ska operera (Efter att först ha glömt bort att boka operation, föratteh, så viktigt kunde det ju inte vara?), för att se om de vill skicka henne på magnetröntgen. När vännen, som för övrigt varit en superstjärna och slagits sedan de kom in på akuten, frågar hur lång tid det tar, hoppas hon ivrigt på att de bara ska säga några timmar. Istället svarar läkaren monotont "tre veckor, kanske två om ni ligger på och har tur."
När hon i sorg och panik börjar hyperventilera igen, frågar vännen läkaren vad de tänker göra åt hennes smärtor. Han svarar "tar du alvedon?".
Nej, hon tar inte alvedon. Eftersom det här är en kapslad smärta på insidan av kroppen som inte nås av så lama smärtstillanden - än en gång, som förra gången.
Efter en timmes väntan efteråt, i något barnsligt hopp om att de ska komma på att något verkligen är fel och att hon menar allvar - åker hon och vännen hem. Vännen säger i bilen "du kommer att behöva åka tillbaka igen. Du är ju helt grå i ansiktet."
Hon gråter, hon skriker, hon kippar efter luft och ber för allt vad hon förmår om en magnetröntgen då det var det som gjorde att de upptäckte problemet förra gången. Då det var livshotande och på väg att spräcka urinblåsan - då när det nästan var för sent.
Men de säger nej, säger att de kan skicka en förfrågan och en rekommendation till avdelningen som först om tre veckor ska operera (Efter att först ha glömt bort att boka operation, föratteh, så viktigt kunde det ju inte vara?), för att se om de vill skicka henne på magnetröntgen. När vännen, som för övrigt varit en superstjärna och slagits sedan de kom in på akuten, frågar hur lång tid det tar, hoppas hon ivrigt på att de bara ska säga några timmar. Istället svarar läkaren monotont "tre veckor, kanske två om ni ligger på och har tur."
När hon i sorg och panik börjar hyperventilera igen, frågar vännen läkaren vad de tänker göra åt hennes smärtor. Han svarar "tar du alvedon?".
Nej, hon tar inte alvedon. Eftersom det här är en kapslad smärta på insidan av kroppen som inte nås av så lama smärtstillanden - än en gång, som förra gången.
Efter en timmes väntan efteråt, i något barnsligt hopp om att de ska komma på att något verkligen är fel och att hon menar allvar - åker hon och vännen hem. Vännen säger i bilen "du kommer att behöva åka tillbaka igen. Du är ju helt grå i ansiktet."
Senare samma kväll, kommer kärleken, pappan och vännerna till en överenskommelse om att hon inte tar situationen på tillräckligt stort allvar med att hon blir sämre och sämre. Tillsammans styr de en liten räddningsaktion och kör tillbaka henne, först till det ena sjukhuset och senare vidare till det andra.
Kärleken sitter kvar tills det inte finns tid längre och då byter Göteborgs egen ängel av.
Det går inte lång tid mellan att hon får hålla en person i handen, tills nästa är där - superviktigt, för att slippa sjukhusångesten.
Kärleken sitter kvar tills det inte finns tid längre och då byter Göteborgs egen ängel av.
Det går inte lång tid mellan att hon får hålla en person i handen, tills nästa är där - superviktigt, för att slippa sjukhusångesten.
Först träffar hon en sjuksköterska som fattar direkt, senare en läkare som fort konstaterar samma sak och några timmar senare - äntligen, en läkare som tar henne på allvar och förstår att något verkligen är fel och direkt bokar en ny operation.
Hon, är jag och jag trodde att det här skulle vara över vid det här laget.
Det skrivs och delas väldigt mycket om mig och vad som händer på internet just nu. Efter all kalabalik, otur och ångest i våras, svor jag lite på att jag inte skulle skriva så mycket mer om det här, då jag verkligen, verkligen kämpar för att gå vidare i mitt liv och göra positiva grejer med min tid istället.
However, har de senaste tre dynen blivit en mardröm utan dess like, då läkarna än en gång konstaterat att något troligtvis är riktigt fel igen. Något jag vetat själv sedan över en månad tillbaka och bett om hjälp för, utan resultat - tills nu.
Jag har bokats för akut operation på fredag morgon och tills dess, är jag i princip helt ofunktionabel. Det är svårt att gå, gör ont att andas, bultar i huvudet och i resten av kroppen där det gör ont. Morfinet dämpar delar av ångesten och hela kroppen förutom den plats där den inkapslade smärtan strålar och nu är det även två sorters antibiotika som gäller för att döda de bakterier som har konferens i min kropp.
However, har de senaste tre dynen blivit en mardröm utan dess like, då läkarna än en gång konstaterat att något troligtvis är riktigt fel igen. Något jag vetat själv sedan över en månad tillbaka och bett om hjälp för, utan resultat - tills nu.
Jag har bokats för akut operation på fredag morgon och tills dess, är jag i princip helt ofunktionabel. Det är svårt att gå, gör ont att andas, bultar i huvudet och i resten av kroppen där det gör ont. Morfinet dämpar delar av ångesten och hela kroppen förutom den plats där den inkapslade smärtan strålar och nu är det även två sorters antibiotika som gäller för att döda de bakterier som har konferens i min kropp.
Men tills operationen får jag vila ut hos kärleken, som har närmre till sjukhuset om något skulle hända och som tar hand om mig, trots att jag då och då är tjurig och svår. Jag är jättetacksam och glad för alla som hör av sig och skriver och ringer, då det här verkligen är en sopig situation och då mitt hopp fortfarande är stort, men min ork lite på bristningsgränsen just nu.
Hade det inte varit för familj, kärlek och fantastiska vänner - hade jag troligtvis inte ens tagit mig tillbaka till sjukhuset igår natt, då jag lever med det stora problemet i att jag inte tror att jag förtjänar hjälp. Det blir ett större och större problem för mig och sedan en tid tillbaka, håller jag på och får hjälp med just det - men det går långsamt och är i det långa loppet lite farligt, i takt med att det händer mig dåliga saker.
Jag kommer inte att outa min gärningsmans namn. Många skriver och ber om detta, många kommenterar om hur de vill skada honom och hur han borde lida. Missförstå mig rätt, jag är inte hans största fan och de skador han försatt mig i - hade jag aldrig kunnat föreställa mig.
Men något vi måste komma ihåg är att ingenting blir ogjort. Oavsett hur mycket han skulle straffas eller dö eller lida, så gör inte det mig friskare, det ger inte mig upprättelse och ger framför allt inte min tid tillbaka.
Jag är jättetacksam för alla som stöttar och lider med mig - men er ilska gör ingen nytta i form av våld. Skriv istället, prata om det vi inte pratar om och vägra vara tysta, när någon vill tysta er kring detta.
Men något vi måste komma ihåg är att ingenting blir ogjort. Oavsett hur mycket han skulle straffas eller dö eller lida, så gör inte det mig friskare, det ger inte mig upprättelse och ger framför allt inte min tid tillbaka.
Jag är jättetacksam för alla som stöttar och lider med mig - men er ilska gör ingen nytta i form av våld. Skriv istället, prata om det vi inte pratar om och vägra vara tysta, när någon vill tysta er kring detta.
Övergreppet har tagit ett och ett halvt år av mitt, min familjs och mina vänners liv och det är mer än bittert, mer än vidrigt, mer orättvist än vad som går att beskriva i ord - men det är gjort.
Sanningen är att ja, jag känner mig lurad av vården - to see the big picture. Psykiatriska vården ska vi inte ens prata om (just nu), för den har alltid varit ett skämt. Lurad av vården, pissad på av rättssystemet (ursäkta mitt omysiga språk, men mina känslor är något grafiska i just det här fallet) och sviken av polisen.
Häromdagen friades en väns gärningsman i rätten - orättvisan hängde i luften och vi var många som suckade och argt funderade vart fan vi är på väg, den dan.
Vi har inte kommit någonstans, vad gäller hanteringen av våldtäkt som brott eller dess offer - och det, det är fan pinsamt i ett land som Sverige år 2016.
Just nu får energin gå på sparlåga. Jag får hålla någon i handen, känna att min omgivning bryr sig och höra att jag är värd hjälp - det är vad som hjälper mig.
Mitt uppe i förproduktionen av Astronauten - min slutproduktion som ska spelas in om två veckor, blir jag jättestressad över att projektet ska bli lidande. Men jag har en fantastisk klass som jobbar efter instruktioner på avstånd och hjälper mig. Mitt i att jag skulle fått en ny familj att jobba hos igår, löste de problemet och välkomnar mig när jag blivit frisk igen.
Tack alla som förstår, stöttar och hjälper. Tack för att ni är omtänksamma, kärleksfulla och fyller mitt liv med glädje. Det känns lite starkt att få le när saker är som sopigast och de som känner mig vet hur mycket jag älskar att få visa mig stark.
Tack till även Gabbie, Markus, Jakob och Olivia som de senaste dygnen propsat på att få hjälpa mig upp för trapporna hemma när en sån grej är så svår att be om, för mig. En liten grej, mitt bland alla, men viktig för mig.
Det är en liten update och lite för att reda ut kring allt som händer just nu. Orken har gjort att det tagit mig typ två dygn att skriva det här inlägget, så det kan nog dröja ett ganska bra tag innan jag skriver igen.
Men ta hand om er tills dess, så ska jag försöka göra detsamma.
Livet är inte över än.
Puss.
Isabell Alison Öhrlund
