Brev till dig, som våldtog mig.

Publicerad 2017-08-12 02:07:00 i Allmänt

Hej.
Du blockerade mig för längesen, efter att du skrivit ett meddelande där du tyckte synd om dig för att jag anklagade dig, för vad du gjort mot mig. För att jag inte ska kunna se dig. 
Du blockerade Mig.
Men jag misstänker svagt att du har koll på mig från avstånd. Kanske för att se om jag har rasat än, kanske för att se vilken operation det nu är dags för.
Så jag skriver här, där jag vet att du så småningom ser och där alla andra får se, för att de väntat och väntar på att jag ska börja skriva igen. Jag slutade så tvärt, du vet, då när jag tillsammans med pappa blev uthängd på Flashback för att du gjort mig illa och för att jag valt att berätta till slut. Du vet, då när vuxna män satt och skrev att det var synd att du inte gjort mig mer illa eller dödat mig.
Om de bara visste. Om de bara visste, var jag står idag och hur många gånger jag nästan dött, på grund av dig.
 
Det var den sjätte operationen idag, förresten. Det blir en sjunde, men kirurgerna måste rådgöra med varandra först. Därför kanske också en åttonde. Som en vän sa idag, "varför inte slå rekord, när vi ändå är 'at it'?"
 
 
 
Vill minnas, trots att jag på avstånd såg vad som hände och tyckte att det kändes som en evighet, att det bara pågick i några minuter. Du slog ju i mitt huvud också, så jag kan ha tappat lite tidsuppfattning där och då.
Men det som var några mysiga, sjuka minuter för dig - har nu blivit till två och ett halvt års hälsokalabalik för mig.
 
Om du ännu inte fattat vad som hänt, ska jag kortfattat förklara hur det känns att plötsligt känna sig febrig och utveckla frossa i kombination med huvudvärk från helvetet, tänka att det säkert bara är influensa, sjukskriva sig från skolan för att sedan vakna upp en morgon och inte kunna gå.
 
Om du ännu inte fattat vad som hänt, ska jag förklara hur det känns att krypa in på akuten med en arm hängandes över en vän som inte kan bära en, även om hon vill och därefter bli behandlad som skit och feldiagnostiserad för att just det här fallet inte blir prioriterat. 
 
Om du ännu inte fattat vad som hänt, ska jag förklara hur det känns att sedan äntligen få bli tagen på allvar, på ett sjukhus i en stad över femtio mil från en orolig familj, hur det känns att under tre dygn få se oroliga läkare som inte förstår vad det är för fel på dig, som måste genomföra smärtsamma undersökningar där du skrikandes - likt dåliga filmscener - kravlar dig fast vid sjukhussängen och ber till alla högre makter du aldrig trott på, medan någon pressar i dig så mycket morfin att du knappt ens känner hjärtat slå längre.
 
Om du ännu inte fattat vad som hänt, ska jag förklara, hur det känns att då tjugoett år gammal få veta att du skulle ha dött om du hade lyssnat på den första läkaren, på det första sjukhuset och åkt hem, för att någon du trott var din vän, valt att våldta dig och lämna så bestående skador att bakterierna fortsatt lägga sig i dem för att sedan gro giftiga bölder inuti din kropp.
 
De sa att det skulle behöva två månader att läka, att jag skulle vara fine sen. Men de hade fel och det giftiga började växa igen. Jag spenderade mer tid på väg till och från sjukhus i höstas, än vad jag gjorde på min utbildning. Jag spenderade mer tid på att kräkas upp all mat due to illamående av morfintabletterna, att sova bort dagar och oroa bort nätter än vad jag spenderade på att vårda min relation och mina vänner.
De sa inte att det skulle ta mer än ett och ett halvt år och ytterligare fem, sex, sju operationer till och diverse akutbesök däremellan med krampattacker, ambulansbesök, skrik, gråt och ångest.
Jag spenderade mer tid på att överleva än att leva.
 
Det kändes orättvist.
För jag gjorde inte dig illa. För jag såg inte till att du hamnade på sjukhus och att du var på väg att dö.
Möjligtvis pajade jag någon av dina vänskapsrelationer, kanske till och med relationen med din flickvän genom att någon kände obehag av att ha dig i sin närhet, men det är inte i proportion till hur många som inte orkat gå hela vägen med mig.
Kanske var det mitt fel att du förlorade ditt jobb, men inte heller det är i proportion till hur många tusentals kronor jag fått betala ur egen ficka, för min vård, mina mediciner, mina resor till och från sjukhus och för att få överleva.
 
Så, vet du vad?
Det är okej.
För jag lever nu. Överlever också från time to time. Men mest lever.
Jag vill inte köra av vägen längre. Jag lägger mig inte längre på snöiga, iskalla fält och hoppas på att frysa ihjäl om jag somnar under stjärnklara himlar full som ett as och med starka mediciner i kroppen. Jag äter inte längre tills jag mår illa och spyr och går upp och ner i vikt, för att jag inte klarar av ångesten, hatet och all annan skit.
Mina panikångestattacker är färre om än lika starka och jag behöver inte längre lugnande för att gå utanför dörren.
 
Jag är Bella igen. 
Jag skrattar mer än vad jag gråter och jag tar mig ut i större sociala sammanhang trots att jag ibland får sån ångest att både hjärtat och lungorna slår knut på sig själva. Jag slåss för min kropp och har nu gått ner femton av de där tjugo kilona jag la på mig efter våldtäkten. Jag har lagt om min livsstil, jag kan sova mer än tre timmar per natt nu, jag pratar med världens bästa kurator som hjälper mig med verktyg för att var dag ta ett litet steg framåt. Det går långsamt och jag trampar på minor då och då, vilket ibland puttar mig tre steg bakåt. Men jag reser mig upp fortare nu än då.
Med rätt människor och efter så många fighter, är jag äntligen Bella igen.
 
Hela sommaren har jag klarat av och älskat att jobba på en arbetsplats där mina underbara, glada och älskvärda kollegor fått mig att skratta, må bra, läka och hitta på bus i en miljö bland över 20 000 gäster åt gången, vilket i sig borde varit jobbigare än vad det har varit.
Festivalen med över 10 000 personer kändes inte lika jobbig som jag hade väntat mig och jag klarade även den galant.
Jag tog mig iväg till middagen där jag bara kände värden och stannade nästan två timmar innan jag inte orkade mer. Jag tog mig iväg till bröllopet där jag inte kände tillräckligt många för att vara trygg och stannde mer än fyra timmar innan jag inte klarade av det längre.
Jag pushar mig, för det är det jag är bäst på.
 
Så du valde fel brud.
Du våldtog mig, men jag är inget offer. Du höll fast mig, men jag är ingen fånge. Du försökte döda mig, men jag är inte död.
 
 
 
Vad som inte är okej, är att det idag är den elfte augusti.
Högtidsdagen vi firar varje år för att min familj blev en prinsessa rikare en sommarmorgon -96.
Jag saknades vid bordet, när vi skulle fira min syster.
För att jag låg på ett annat bord och blev uppskuren.
Det, är inte okej.

Vad som inte är okej, är att du satt skräck i min familj och mina vänner. De som varit med mig, sovit på sjukhusbritsar, bänkar och golv. De som kört mig till och från avdelningarna, akut som bokat. De som ringt samtal, bråkat med vård, försäkringsbolag och rättssystem. De som gråtit med mig och för mig.
Att du genom mig blivit djävulen för dem. Att de tvingas se mig svag, skakandes, smärtandes och småtrasig mot att jag blir starkare. Att de tvingats se mig orolig över att du ska dyka upp, förstöra mer, sett mig gömma mig bakom falska adresser.
Att de tvingas hålla mig i handen fast de kanske inte avsåg göra det just då, att de tvingats hålla om mig och ibland fast mig när jag inte orkat hålla fasader uppe längre utan bara fallit samman för att livet stundtals varit så giftigt att jag inte ens velat ha motgiftet.
 
Jag skulle inte skriva mer om det här - det har jag lovat mig själv och de som läser här tusen gånger.
Men ju mer utdraget mitt hälsotillstånd är och ju mer pengar jag måste betala ur egen ficka för att brottsofferjouren inte betalar ut pengar till fall som inte blir dömda (För då har ju brottet aldrig ägt rum), desto mer känner jag mig manad att påminna dig om vad du gjort, eftersom du förnekar det och baktalar mig. Ja, jag får höra det, på avstånd. 
 
Feel free att gå till polisen anytime och erkänna. Är du inte helt fri från empati och mänsklighet, borde du vid det här laget kanske ha några skuldkänslor. Att bekänna kanske kan ge dig lite frid - det är aldrig för sent.
Det hade gjort mig glad i alla fall - men väljer du att inte göra det, kommer det inte göra mig mindre trygg än vad jag är nu. För något säger mig att vidunder som du inte riktigt går fria helt även om ni gör det lagligt.
 
Du har redan förlorat.
Jag vinner mer för var dag.
Jag kan älska, jag vågar, jag vill fungera, jag försöker, jag lyckas, jag ramlar, jag reser mig, jag springer, jag snubblar, men kämpar mig upp i farten. 
Jag glittrar igen.
 
Tänk över vad du läst.
Föreställ dig situationerna och förstå.
Om du kan.
 
Sincerely,
Hon från platsen, där rosor aldrig dör

Året då jag lärde mig allt.

Publicerad 2017-01-01 02:34:16 i Allmänt

Ni i Sverige som lever i framtiden, har redan upplevt tolvslag, raketer och Champagne - vi som befinner oss på andra sidan jordklotet har ungefär tre och en halv timme kvar.
Gott nytt år <3
 
2016 var ett år som vände uppochner på mitt och mina näras liv.
 Efter en nyårsafton som kantades av panikångest, hopplöshet och sorg kändes det ärligt som att hela året liksom hamnade snett redan från början.
Det som var bra med 2016 blev troligtvis, som någon slags kompensation, så otroligt fint och vackert att det är svårt att inte vara tacksam för just det.
 
Januari bjöd på konstiga Tinderdejter, en nära vän som försvann, att Ann fick klippa av mitt långa hår, parallellt med att jag fick fota Simons film Imperium i tretton minusgrader. Jag fick också vara med och styra OA-helg för NärCon, då jag för första gången var kommittémedlem tillsammans, med och över en hel drös av fantastiska människor. Jag fick också fortsätta spela in film tillsammans med otroligt begåvade skådespelar- och filmarvänner, plus att jag fick besöka Göteborgs Internationella FilmFestival för första gången.
I Februari blev jag anställd på Barnvakterna i Halland och tilldelad en fantastisk prinsessa som jag fortfarande vaktar då och då. Utöver det fick jag se NärCon Vinter och CosplaySM bli verklighet, samt bevittna Linda Bengtzings framförande av Killer Girl som pappa varit med och skrivit på plats i Gävle tillsammans med Världens Bästa Rasmus och hans familj. Tyvärr var det också samma kväll som jag började insjukna på riktigt i frossa, feber och huvudvärk - vilket hade kunnat vara vilken influensa som helst, men som det tyvärr inte var.
Början på Mars blev tyvärr också början på ett helvete som inte ännu är avslutat, men som jag försöker vara hoppfull kring. Den andra mars åkte jag in på sjukhus och efter flera dygn konstaterades det att jag skulle ha dött om de inte hade hittat det de hittade precis när de hittade det. Fick också beskedet att jag skulle gå uppsydd med öppet operationssår till september - vinstlotten, eller inte.
Men mars blev också en glad och kreativ månad due to den absolut roligaste och mest glada födelsedagsfesten jag haft med fantastiska människor som visade varför det är viktigt att fira livet. Kort efter min födelsedag, slet jag med mig pappsen och drog till Dubai - en resa jag länge velat göra och som gav mig ny energi ute på kameler i öknen under stjärnorna och med det där ösregnet som bara kommer tre gånger om året i Arabemiraten. 
April fick sitt avstamp med dåliga hälsobesked och bilolycka som hette duga. Som tur var skadades de i andra bilen inte alls och jag lindrigt, bilen klarade sig och gjorde att jag kunde fortsätta mitt äventyr till Vimmerby och Astrid Lindgrens Värld där jag blivit anställd under samma månad. Jag spelade också in de sista delarna av min kortfilm "Lite för nära" tillsammans med fantastiska vänner, samt började göra allvar av den där Kickstarterkampanjen för att göra Astronauten till verklighet.
I Maj blev det snabbt varmt och därför spenderade vi mycket tid på stranden, jag och mina vänner, plus att jag snart fick finbesök av Stockholmsvänner för att göra allvar av vårt efterlängtade "Fucka ur på åkern"-event med våfflor, absint och dansa runt eldar. Jag fick vara med på skolans filmfestival, och lämnade mitt första år på Katrineberg för äventyr i Småland där jag möttes av spyende festdeltagare på nya internatet.
Jag och Simon släppte även "Lite för nära" på internet och den uppmärksammades så mycket att den fick över tretusen visningar på tio dar.
 
Juni blev starten på en osäker sommar där jag för första gången skulle bo själv utan att ha några vänner eller någon familj i närheten. Min dator kraschade fullständigt och jag besökte både Junibacken och Gröna Lund med fina människor för första gången på x antal år. 
Jag fick också se de nya Bröderna Lejonhjärta-föreställningarna och arbeta på Gothenburg Filmstudios. Midsommar spenderades i Prässebo med musik, vänskap, nattliga samtal i sommarnatten och med att släppa Kickstartern för Astronauten, plus att jag passerade genom Sollebrunn för första gången, vilken jag bara några veckor senare skulle komma att besöka alltmer.
I Juli förlorade jag en av alla Rasmusar i mitt liv - något som präglade hela den här månaden då vi skulle mötts på NärCon i slutet av juli. Men jag besöktes också av vänner, både från folkis, Stockholm, Linköping, Eksjö och Uddevalla.
Jag rakade också av mig allt mitt hår, vilket ökade mitt självförtroende och stärkte min självbild något fruktansvärt. Kickstarterkampanjen gick igenom och jag var med om en större viltolycka, men där jag än en gång klarade mig och bilen än en gång gick att fortsätta köra.
 
 
Augusti var månaden som började i misär och en fyratimmarsresa till sjukhuset i Göteborg för att få hjälp som jag inte fick - mitt i natten på sjukhuset låg jag och swipeade på Tinder, vilket resulterade i att jag två dagar senare satt på middag på stadshotellet i Vimmerby med min blivande kärlek, som nu varit med mig genom allt som hänt i snart fem månader. 40 mil visade sig inte vara så långt när glittret bara uppstår.
Mitt i Sollentuna skrev en artikel om mig, lillasyster fyllde jämnt och jag lämnade Vimmerby bakom mig för mitt andra år på Katrineberg och inflytten i rummet med utsikt över parken.
I September blev min stackars gamla bil sönderslagen och rånad för sista gången och jag tvingades skrota min gamla roadtripvän. Jag tävlade i min första filmfestival, blev bortglömd av vården och akutopererades på nytt för samma åkomma som skulle varit över vid det här laget men som bara blivit värre.
Jag och Kärleken besökte huvudstaden och vi påbörjade förberedelserna för inspelningen av Astronauten. Tyvärr också månaden då jag lärde mig att alla inte går att lita på, då jag blev sviken kvällen innan inspelningen.
Oktober blev månaden då Astronauten äntligen fick bli verklighet och då jag lärde mig mest om filmskapande och vilken del i det jag vill ha, hittills. Jag var med och arrangerade på NärCon Gävle, samt äventyrade med vänner under oktoberhimlens sken. 
 
 
 
I November upptäcktes felet jag klagat på om min kropp i augusti och under ytterligare en akutoperation, kantad av panikångestattacker både på uppvaket och avdelningen, konstaterade de att det var värre än vad de först trott och att 2017 därför kommer att få börja med ytterligare en akutoperation i hopp om att det kan få vara början på slutet av den här hälsohistorien.
Något gladare var att jag än en gång fick besöka Novemberfestivalen i Trollhättan och gråtskrika av lycka när en av mina närmsta vänner belönades med pris för sina fantastiska kunskaper.
December var en månad av väntan och utan energi, men jag fick göra en fantastiskt mysig roadtrip för att hämta badkar i Hörby, göra julkalender för min kära, fira minijul med mina närmaste och äntligen få flyga hem till mitt älskade palmparadis.
 
Så sanningen är att 2016 till stora delar var ett skitår och att om min morfar hade fått säga sitt, hade han nog sagt "Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig mera åter."
Låtom oss minnas 2016 som en lärdom och året då vi blev varse saker vi kanske i och för sig behövde lära oss, men inte med lika hårda metoder.
 
2016 blev året då det visade sig vilka som var mig nära på riktigt, vilka som ställer upp när det rasar och hur långt man klarar sig, även när allt känns hopplöst.
Det var året då många vänner kom mig närmre och då jag bland annat belönades med en som jag inte vet inte hur jag klarat året utan, vackra, underbara Gabriella <3 
Men också året då mina vänner sov på sjukhusgolv, britsar och stolar bredvid mig för att jag hade ont, för att jag var sjuk eller för att jag bara var orolig. Året då det visade sig som allra tydligast vilka mina riktiga vänner var. Det var året då över tjugofem vänner reste hur många mil som helst från åtta olika städer för att fira mitt liv, året då ni reste med både tåg och flyg och bil och allt annat för att ta hand om mig när jag klantade mig, när jag var ledsen eller när jag bara kände mig ensam.
Det var året då jag klarade av att leva utan antidepressiva mediciner och började göra upp mer och mer med vad som hänt mig, både genom terapi och att börja våga prata om det på riktigt.
2016 var året då jag fick förstå ännu tydligare vad det innebär att vara del av en familj och en hälsosam, glad och vacker relation <3
 
Trots årets alla missöden med inbrott, bilolyckor, vårdtrassel och annat tjafs - vill jag fortfarande bara säga tack.
Tack för årets alla lärdomar, tack för all hjälp, allt stöd och all ledning. 
Tack för att jag fick överleva det här året och genom det, förstå min egen och mina näras styrka.
Ingen nämnd och ingen glömd - var du där, så vet du det.
 
Ett extra
Tack till min familj som stöttat mig genom all skit som lyckats komma i min och vår väg.
Tack till min fantastiska, älskade kärlek som det ibland känns som om jag varit tillsammans med i tio år istället för de månader vi spenderat ihop - det blir sådär klyschigt ändå, när jag vill fråga var du har varit i hela mitt liv. Jag blir så innerligt tacksam för allt du har gjort för mig och allt du fortsätter att göra för mig.
Jag älskar er - så innerligt.
<3
 
Så, inga nya löften - annat än att jag ska bli frisk och resa mer, ta hand om mina kära och leva fritt.
Men jag hoppas och önskar innerligt att 2017 får bli ett betydligt bättre år för alla.
Gott nytt år, god natt och god morgon.
Nu påbörjar vi nästa kapitel.
Puss~ 

"Jaha, du är en sån där jävla feminist?"

Publicerad 2016-11-25 01:54:00 i Allmänt

Jag ringer mamma, för att prata om livet. Och livet händer, det kan jag lova, för det dröjer inte länge förrän hon berättar att pappa är på väg till körskolan för att hämta Josephine. Det har skett en incident och mina föräldrar blir naturligtvis de som får rycka in, för att körskoleläraren är feg och inte vill vidta åtgärder. Mer om det, strax.
 
Josephine,
Min långa, lilla, starka, empatiska och kärleksfulla lillasyster tar luren och hon är upprörd, gråten i halsen för jag vet inte vilken gång i ordningen - över att än en gång ha blivit trakassserad.
Varför? Jo, för att hon är kvinna och står upp för att hon är kvinna.
 
Hon har kommit till körskolan för att göra riskettan - ni vet, där det diskuteras kring risker och förutsättningar i trafiken - och på fullaste allvar, år 2016, tar de upp frågan huruvida kvinnor kör bil bättre än män.
De delas upp i grupper och trots den märkliga frågeställningen i ett modernt samhälle (host), hänvisar Josephine till statistik om att kvinnor ofta är säkrare förare än män.
En outbildad, kränkt yngling vänder sig då mot henne och säger något i stil med "Jaha, du är en sån där jävla feminist?"
Josephine hänvisar till att det är statistik och att det inte handlar om hennes politiska åsikt kring könsfördelningarna och att hon fortfarande har rätt att bli respekterad. Ynglingen fortsätter jävlas och tjafsa och när Josephine försvarar sig, tar han till sitt mest kreativa vokabulär och titulerar henne "Retard."
Fräscht. Vem som än uppfostrat dig, har tydligen varken lärt dig något om hyfs, något om skillnaden på åsikter och fakta, samt vad funkofobi innebär.
 
Josephine som börjar tröttna, lämnar rummet - varpå ynglingen kläcker ur sig "Nu är hon väl kränkt också." - och talar enkelt men sakligt om för sin lärare att hon inte tänker stå för diskrimineringen och att hon förtjänar att bli respekterad på sin utbildning, lika mycket som sina kurskamrater. När körskoleläraren blir nervös och konflikträdd, förklarar hon att antingen så går hon och då vill hon ha pengarna tillbaka, eller så får läraren skicka iväg hennes trakasserande kurskamrat. Det finns inte några andra alternativ.
Läraren föreslår då att Josephine kanske ska byta grupp.
Nu kan man inte skrika i text, men det närmsta jag kommer är väl caps, så tillåt mig - VARFÖR I HELVETE DÅ?!
 
Vad är det med vuxna människor och att se de som vill bli respekterade och väl bemötta som huvudproblemet?! 
Det här låter som diskussioner mina föräldrar hade med mina grundskolelärare angående mina mobbare strax efter milleniumskiftet. "Eh, jo, eftersom Isabell upplever att hon fått på käften av XXX i gula gruppen, har vi nu beslutat att flytta henne till gröna gruppen."
Mamma och Pappa: "Varför då?! Det är väl inte Isabell som har gjort något?!"
Lärare: "Nej, men vi tänker att det blir enklast så."
FÖR HELVETE.
 
Och likt ett barn, får Josephine ledset ringa pappa för att han ska komma och hämta henne. För att en vuxen man inte vill låta en vuxen kvinna bli respekterad på en vuxen utbildning.
 
Är det bara jag som känner...?
 
I väntan på pappa, ber Josephine om att läraren ska hämta den trakasserande kurskamraten, sagt och gjort, står de nu mittemot varandra i samma korridor. Josephine säger då något i stil med:
"Jag har någonting att säga till dig och jag vill att du lyssnar klart utan att avbryta mig, för det här är viktigt.
Du frågade om jag var en sån där jävla feminist? Ja, jag är en jävla feminist och jag ska berätta varför!
Jag har en storasyster som blev våldtagen förra året och har opererats ett flertal gånger efter det och även varit nära att dö.
Jag har en mamma som varit på väg att bli våldtagen, jag har flera kompisar som blivit det. Jag har själv varit i en relation med en man som tyckte att det var okej att slå mig och trycka ner mig verbalt. Varje dag är jag med om förtryck, endast på grund av att jag är kvinna.
Jag är också feminist på grund av faktumet att jag inte har rätt till lika lön som du, att jag inte har samma rättigheter som du och att om vi levt i ett annat land, hade jag stenats till döds om jag gjort något fel likt otrohet, men inte du. Du är sjutton år gammal, jag är tjugo, men till grund för mina livserfarenheter, har jag visdom vissa sextioåringar inte ens har. Du beter dig som om vi levde på 1800-talet, men det är 2016 nu, väx upp och skärp dig nu, för fan."
 
Vi lever i ett samhälle där människor som anser sig vara vuxna, tycker att vi som är unga ska ta ett litet chillpill och ta emot kränkningar på löpande band.
Och jag är fullkomligt medveten och övertygad om att det här inte gäller alla män, framför allt inte ens majoriteten. Jag har en pojkvän som aldrig skulle få för sig att utöva den här typen av förtryck, likaså en pappa och en sjuhelsikes massa vänner och bekanta som vet hur man beter sig.
 
Det mest intressanta i allt det här, är att den trakasserande kurskamraten står mållös efter Josephines tal och till slut svarar "Oj, men om jag visste om allt det här, hade jag ju aldrig sagt så."
Nähä? Oj, okej. Så om hennes syster inte hade blivit våldtagen och hennes vänner inte utsatts för förtryck och hon inte hade fått på käften av sin före detta pojkvän, så hade det varit helt okej att han betett sig som ett förtryckande praktas?
 
Det blir intressant också, när jag drar parallellen till den pågående anmälan mot Varbergs sjukhus som i mars behandlade mig som skit och vägrade mig vård, trots att jag varken kunde gå eller stå och trots att jag vid ett flertal tillfällen påpekade våldtäkten jag utsatts för några månader tidigare. Det som skulle ha blivit min död om jag hade lyssnat på den inkompetente läkaren som ordinerade alvedon och yoghurt och föreslog att jag skulle åka hem. Tack än en gång, Sahlgrenska sjukhuset som tog mig på allvar då.
Nu har det nämligen kommit en överklagan, där Varbergs sjukhus påstår att jag aldrig nämnt våldtäkt eller övergrepp och att om jag hade gjort det, skulle de självklart ha behandlat mig bättre.
 
Jaså? 
Vad har hänt med att få vara människa och att få behandlas med respekt och välmening och att ha rätt till korrekt vård utan att ha utsatts för några av de värsta trauman som en människa kan utsättas för?
 
 
Jag kan ibland känna, att feminismen som begrepp tolkas fel och därmed "utövas" fel beroende på läge baserat på vad jag har lärt mig om feminism.
Jag har aldrig riktigt titulerat mig själv som feminist, för att jag sällan titulerar mig politiskt över huvud taget men jag inser också, likt Josephine och tillsammans med min mamma som alltid predikat om jämlikhet, att vi i det här samhället, med de här antika synsätten, behöver vara och titulera oss feminister för att få finnas och stötta varandra.
För jag tror inte att sjukhuspersonal skulle tala om för en man att han skulle haft rätt till rätt vård utan att först ha blivit våldtagen och jag tror inte att en man skulle ha fått försvara sina politiska åsikter för att han hänvisat till fakta.
 
Jag ringer mamma, för att prata om livet. Och livet händer, vilket jag är tacksam för. För jag har en röst, trots att jag är kvinna och jag har yttrandefrihet, trots att jag är kvinna och jag kommer att fortsätta uppmärksamma och skriva om de här problemen till den dag att det sker en ändring. Vi är en god bit på väg, men vi måste fortsätta prata om skillnader, om diskriminering och om lika villkor. Feminism handlar inte om krig mot män, det handlar om jämlikhet och ja, om jag är "en sån där jävla feminist" tillsammans med min syster, för att jag vill sträva efter jämlikhet, då är jag gladeligen det.
 
Med vänlig hälsning
En annan jävla feminist
                                               

Ändra redigerareSparat.

 
 
  • Allmänt
  • Kärlek
Vad är det här?
  • Barndom
  • Framtid
  • Kärlek
  • Rädsla

 

(Kommentarer måste godkännas innan de publiceras)

 

 

 

 

 
n röst, trots att jag är kvinna och jag har yttrandefrihet, trots att jag är kvinna och jag tänker skriva om de här sakerna tills den dag att det sker en ändring. Vi är en god bit på väg, men vi behöver prata om det här.

Att elden aldrig släcks - övergrepp, skador, ångest och hopp.

Publicerad 2016-09-14 22:33:23 i Allmänt

Hon är tjugoett år gammal och befinner sig på en brits i en korridor på Sahlgrenska sjukhusets akutmottagning för tredje gången på sex månader. Den här gången tar det nästan elva timmar från det att hon kommer in, till det att hon får träffa en läkare. Inom loppet av tolv timmar har hon haft tre panikångestattacker med andnöd och aggressiva kräkreflexer, naglat fast märken i sina ben och handflator, samt bönat om att få den hjälp hon vet att hon behöver.
En morfinspruta, för "Ja, det verkar ju som att du har lite ont."
Men vården säger nej till röntgen. De säger "du är inte akut just nu, för vi känner inte det du känner." 
Hon gråter, hon skriker, hon kippar efter luft och ber för allt vad hon förmår om en magnetröntgen då det var det som gjorde att de upptäckte problemet förra gången. Då det var livshotande och på väg att spräcka urinblåsan - då när det nästan var för sent.
Men de säger nej, säger att de kan skicka en förfrågan och en rekommendation till avdelningen som först om tre veckor ska operera (Efter att först ha glömt bort att boka operation, föratteh, så viktigt kunde det ju inte vara?), för att se om de vill skicka henne på magnetröntgen. När vännen, som för övrigt varit en superstjärna och slagits sedan de kom in på akuten, frågar hur lång tid det tar, hoppas hon ivrigt på att de bara ska säga några timmar. Istället svarar läkaren monotont "tre veckor, kanske två om ni ligger på och har tur." 
När hon i sorg och panik börjar hyperventilera igen, frågar vännen läkaren vad de tänker göra åt hennes smärtor. Han svarar "tar du alvedon?".
Nej, hon tar inte alvedon. Eftersom det här är en kapslad smärta på insidan av kroppen som inte nås av så lama smärtstillanden - än en gång, som förra gången.
Efter en timmes väntan efteråt, i något barnsligt hopp om att de ska komma på att något verkligen är fel och att hon menar allvar - åker hon och vännen hem. Vännen säger i bilen "du kommer att behöva åka tillbaka igen. Du är ju helt grå i ansiktet."
 
 
 
Senare samma kväll, kommer kärleken, pappan och vännerna till en överenskommelse om att hon inte tar situationen på tillräckligt stort allvar med att hon blir sämre och sämre. Tillsammans styr de en liten räddningsaktion och kör tillbaka henne, först till det ena sjukhuset och senare vidare till det andra. 
Kärleken sitter kvar tills det inte finns tid längre och då byter Göteborgs egen ängel av. 
Det går inte lång tid mellan att hon får hålla en person i handen, tills nästa är där - superviktigt, för att slippa sjukhusångesten.
Först träffar hon en sjuksköterska som fattar direkt, senare en läkare som fort konstaterar samma sak och några timmar senare - äntligen, en läkare som tar henne på allvar och förstår att något verkligen är fel och direkt bokar en ny operation.
 
Hon, är jag och jag trodde att det här skulle vara över vid det här laget.
 
Det skrivs och delas väldigt mycket om mig och vad som händer på internet just nu. Efter all kalabalik, otur och ångest i våras, svor jag lite på att jag inte skulle skriva så mycket mer om det här, då jag verkligen, verkligen kämpar för att gå vidare i mitt liv och göra positiva grejer med min tid istället.
However, har de senaste tre dynen blivit en mardröm utan dess like, då läkarna än en gång konstaterat att något troligtvis är riktigt fel igen. Något jag vetat själv sedan över en månad tillbaka och bett om hjälp för, utan resultat - tills nu.
Jag har bokats för akut operation på fredag morgon och tills dess, är jag i princip helt ofunktionabel. Det är svårt att gå, gör ont att andas, bultar i huvudet och i resten av kroppen där det gör ont. Morfinet dämpar delar av ångesten och hela kroppen förutom den plats där den inkapslade smärtan strålar och nu är det även två sorters antibiotika som gäller för att döda de bakterier som har konferens i min kropp.
Men tills operationen får jag vila ut hos kärleken, som har närmre till sjukhuset om något skulle hända och som tar hand om mig, trots att jag då och då är tjurig och svår. Jag är jättetacksam och glad för alla som hör av sig och skriver och ringer, då det här verkligen är en sopig situation och då mitt hopp fortfarande är stort, men min ork lite på bristningsgränsen just nu.
 
Hade det inte varit för familj, kärlek och fantastiska vänner - hade jag troligtvis inte ens tagit mig tillbaka till sjukhuset igår natt, då jag lever med det stora problemet i att jag inte tror att jag förtjänar hjälp. Det blir ett större och större problem för mig och sedan en tid tillbaka, håller jag på och får hjälp med just det - men det går långsamt och är i det långa loppet lite farligt, i takt med att det händer mig dåliga saker.
 
Jag kommer inte att outa min gärningsmans namn. Många skriver och ber om detta, många kommenterar om hur de vill skada honom och hur han borde lida. Missförstå mig rätt, jag är inte hans största fan och de skador han försatt mig i - hade jag aldrig kunnat föreställa mig. 
Men något vi måste komma ihåg är att ingenting blir ogjort. Oavsett hur mycket han skulle straffas eller dö eller lida, så gör inte det mig friskare, det ger inte mig upprättelse och ger framför allt inte min tid tillbaka.
Jag är jättetacksam för alla som stöttar och lider med mig - men er ilska gör ingen nytta i form av våld. Skriv istället, prata om det vi inte pratar om och vägra vara tysta, när någon vill tysta er kring detta.
Övergreppet har tagit ett och ett halvt år av mitt, min familjs och mina vänners liv och det är mer än bittert, mer än vidrigt, mer orättvist än vad som går att beskriva i ord - men det är gjort.
 
Sanningen är att ja, jag känner mig lurad av vården - to see the big picture. Psykiatriska vården ska vi inte ens prata om (just nu), för den har alltid varit ett skämt. Lurad av vården, pissad på av rättssystemet (ursäkta mitt omysiga språk, men mina känslor är något grafiska i just det här fallet) och sviken av polisen.
Häromdagen friades en väns gärningsman i rätten - orättvisan hängde i luften och vi var många som suckade och argt funderade vart fan vi är på väg, den dan.
Vi har inte kommit någonstans, vad gäller hanteringen av våldtäkt som brott eller dess offer - och det, det är fan pinsamt i ett land som Sverige år 2016.
 
Just nu får energin gå på sparlåga. Jag får hålla någon i handen, känna att min omgivning bryr sig och höra att jag är värd hjälp - det är vad som hjälper mig.
Mitt uppe i förproduktionen av Astronauten - min slutproduktion som ska spelas in om två veckor, blir jag jättestressad över att projektet ska bli lidande. Men jag har en fantastisk klass som jobbar efter instruktioner på avstånd och hjälper mig. Mitt i att jag skulle fått en ny familj att jobba hos igår, löste de problemet och välkomnar mig när jag blivit frisk igen.
Tack alla som förstår, stöttar och hjälper. Tack för att ni är omtänksamma, kärleksfulla och fyller mitt liv med glädje. Det känns lite starkt att få le när saker är som sopigast och de som känner mig vet hur mycket jag älskar att få visa mig stark.
Tack till även Gabbie, Markus, Jakob och Olivia som de senaste dygnen propsat på att få hjälpa mig upp för trapporna hemma när en sån grej är så svår att be om, för mig. En liten grej, mitt bland alla, men viktig för mig.
 
Det är en liten update och lite för att reda ut kring allt som händer just nu. Orken har gjort att det tagit mig typ två dygn att skriva det här inlägget, så det kan nog dröja ett ganska bra tag innan jag skriver igen.
Men ta hand om er tills dess, så ska jag försöka göra detsamma.
Livet är inte över än.
Puss.
 
Isabell Alison Öhrlund
 
 

Brev till en livskamrat som måste lämna mig

Publicerad 2016-09-02 13:28:15 i Allmänt

Älskade Pico, jag vill bara börja med att säga tack.
Vi möttes inte riktigt under rätt omständigheter, du och jag, men på ett sätt gjorde vi det ändå. Jag var ung, dum och fri, vilket du skulle behöva lida för de kommande tjugo månaderna.
För första gången i mitt liv, har jag befunnit mig i en relation där jag är den som destruktivt skadat den andre, istället för tvärtom - förlåt mig för det.
 
Mamma och pappa introducerade dig för mig en kall januarimorgon år 2015, de sa att de hade en överraskning till mig och oj vilken överraskning det var när de räckte mig nyckeln till ditt hjärta.
Vis med några år på nacken, men tidigare bara i relation med en annan. En lugn en, annorlunda mig. 
Du var vacker, jag var ovan, hade träffat den andra sorten ett ganska bra tag under min flytt till USA och därför utsatte jag dig för en del prövningar bara genom att göra samma misstag jag gjort ett par månader tidigare.
Svart och orange. Mamma och pappa hade pyntat dig med allt vettigt att ha i dig som också var svart och orange. Lite som en superhjälte-sidekick.
 
Åtta motorstopp i samma rondell och bilar som tutade runtomkring - det tog nog två hela veckor tills jag kom på det där med dragläget igen och då hade jag redan börjat slita ut dig.
Igår morse vaknade jag till ett sms där det stod att någon försökt slanga dig. Mitt hjärta brast lite, trots att jag länge vetat att du och jag måste skiljas åt. Vi är helt enkelt inte bra för varandra längre. Vi bara skadar varandra och trots att det varit bestämt redan sedan i maj, har vi lyckats dra ut på det tills nu.
Ut på parkeringen och tyvärr mycket värre än jag trott. Än en gång hade de dyrkat dig, besudlat dig, slagit sönder delar av dig som jag haft minnen med.
Du skulle ha skrotats redan i måndags, men jag har skjutit upp det, för att det är så genuint jobbigt med tanken att göra mig av med dig.
 
Du har varit min största frihet i livet och tagit mig över halva Sverige och tillbaka. En gång sa till och med Gabbie att hon tänkte att du skulle ta oss till världens ände. Jag var nog inte helt övertygad, men nu när jag tänker efter på hur trogen du varit mig, känner jag mig ledsen över att jag misstrodde dig.
 
Vi har fyllt dig med katter och vovvar och vänner och glassgubbar och luftmadrasser, såpbubblor, stjärnor plåster och lycklig musik. Du har varit nyckeln till våra äventyr och därför gråter jag inombords vid tanken på att du ska krossas och delas upp i högar.
 
Alla dessa skratt, alla dessa minnen. Alla kyssar, löften, planer, tupplurar, räddningar och livshistorier som vi delat i dig. Alla tårar jag gråtit i dig, under tider då jag inte varit så stark.
Du vet, jag vet. Vår hemlighet och allas minnen.
Under tjugo månaders tid har du varit min och under tjugo års tid har du fått utstå en bilkrock, två inbrott, en viltolycka och diverse panikbromsningar för andra smådjur.
Jag har inte alltid varit snäll mot dig, men vill att du ska veta att jag lärt mig av mina misstag och att jag lovar att sköta min nya äventyrs- och livspartner bättre än vad jag gjorde med dig.
 
 
Om två veckor har jag varit antideppfri i ett år, vilket varit en lång och bumpig resa där jag först framåt slutet börjat bli stabil i mig själv.
Jag race'ar aldrig med någon mer, är nästan feg för att köra om oavsett situation och kommer att kämpa för att inte utsätta mig för fler trafikfaror. Jag vill heller inte vara en trafikfara, eller en fara alls - det är du som har fått mig att förstå det.
 
För när jag tittar på dig och din kraschade, krockade och trasiga kaross, på ditt dyrkade lås och hålet mittemellan ratten och handskfacket - förstår jag att jag skadat dig.
Du har räckt mig mer än ett finger, men likförbannat har jag slitit hela handen.
 
Nu bara svamlar jag vidare för att jag har så mycket att säga och för att du inte bara är ett materiellt ting jag kan skicka till skroten. Jag sköt upp skrotningen idag också, för att jag var tvungen att göra polisanmälan. Igen. (Det är värt att betala en månads skatt till, för att minnas det sista över en helg till.)
Men på måndag är det dags för mig att släppa dig.
Tack för allt jag fick med dig, för att jag fick växa och bli stark med dig. För att du tillsammans med Olivia hjälpte mig till sjukhuset när jag höll på att dö, för att du skyddade mig vid alla olyckor och såg till att jag inte skadade mig alltför illa, tack för att du tog mig till platser jag fick växa och bli rätt på, för att du bar allt vid flytt till både Falkenberg, Vimmerby och tillbaka till Falkenberg igen. Det är du, jag och våra mil tillsammans.
Tack för att du tog mig till min nya kärlek och lät mig vara lycklig över det, trots att han skrattade åt dig.
Till mitt försvar, har jag alltid försvarat dig mot alla som skrattat åt dig.
 
Kärlek till dig, älskade Pico. Vi fick tjugo fantastiska månader tillsammans och för det är jag evigt tacksam. Jag går nu vidare med Notis och behåller dig i mitt hjärta.
Min första, älskade, vackra och starka biljävel, tack för allt <3
 
 

Potatisar, feta DJ's, kärlek och fristad - NärCon Sommar 2016

Publicerad 2016-08-04 23:39:00 i Allmänt

"I all värme omfamnade hon vännerna som i full fart med att bära sängar, tog en paus för att säga farväl. Separationsångesten hade gjort sig påmind ett par gånger under dagen, men kändes avlägsen och lugnare nu. Snart, snart ska de ses igen, tänkte hon - men tänkte också att det var okej att vara lite extra emotionell, då livet tittat in med en hammare bara några veckor tidigare, för att slå hål på uppfattningen om att vi alla är odödliga och levande. Rasmus frånvaro hade gjort sig påmind under eventets gång, men hade i de stunderna också fått henne att uppskatta sin egen närvaro lite extra.
I sken av den ljusrosa sommarhimeln, satte hon sig sedan i bilen för att bege sig av mot Småland för de sista veckorna där och kände sig lite extra varm över att hennes jubileumsNärCon också blivit hennes bästa hittills.
'Jag är inte färdig', tänkte hon. 'Inte på ett bra tag, i alla fall.'"
 
Det har varit två omtumlande dygn, sedan jag lämnade Linköping. Därför har jag inte riktigt haft tid att landa riktigt förrän nu, om jag ens faktiskt har landat nu.
På väg hem från Linköping hamnade jag på avvägar och var därför med om en viltolycka i det oplanerade mörkret. Det är med stor sorg och många jobbiga känslor som jag måste berätta att rådjuret inte klarade sig. Att bilen blev tillknycklad (mer än tidigare) struntar jag lite i, men är tacksam över att jag själv klarade mig oskadd fysiskt. Icke desto mindre kom jag hem, jobbade en dag och började sedan känna av de där starkare smärtorna jag nu känt i två veckor - ännu mer. Ett snabbt beslut fattades och sedan satt jag i en bil på väg till Sahlgrenska i Göteborg.
Påminn mig om vad jag gjort för att förtjäna vänner som sover på obekväma bänkar och sjukhusgolv mitt i natten bara för att jag är orolig och behöver få svar.
Ett tacksamt meddelande är när en vän till mig skriver "Det positiva är att du alltid klarar dig <3" och när en annan skriver att han bara är lycklig över att jag lever.
 
Allt det här går att beskriva i ett enda ord, ett av mina absoluta favoritord- och fenomen - kärlek.
Vilket också är vad NärCon2016 kan beskrivas i, om jag bara fick använda ett enda ord.
 
I lördags åt jag, mitt team, Ellen, Petra och några från Petras team tårta för att fira en historisk händelse - mitt NärConjubileum. 
För sju år sedan, gick en förvirrad, hjärtekrossad, färgglad, förväntansfull och kärlekstörstande popkultursnörd på Karolinska skolan i Örebro och blev med en miljon intryck samtidigt, fullkomligt förälskad.
Hon tänkte då att "Wow, shit, tänk om jag fortfarande håller på med det här när jag är typ 21!", vilket var ungefär så långt som jag kunde tänka då. Efter tjugoett kommer ju pensionen liksom, suck.
Och nu, sju år senare, stod den där färgglada, kärlekstörstande, förväntansfulla, medvetna, kärleksfulla tösabiten istället på Linköpings universitet, med samma festival, bara typ hundra(tusen) procent större än då. Fortfarande, till och med ännu mer, engagerad i det coola, stora, glada, vackra, kärleksfulla och glittrande som är NärCon. Både som organisation och festival.
 
 
Jag vill i främsta hand tacka Samuel och staben, beståendes av David, Daniel, Sabina, Sindre och Sofia för att ni kämpar järnet för att få till det här fantastiska spektaklet och för att ni tror på andra, som i sin tur tror på mig.
Tack till kommitén, Amalia, Catarina, Erik, Linnéa, Max, Petra, Thomas och Scale som i år gjort ett superjobb för att utveckla och göra NärCon till ett evenemang som ständigt växer och lär av tidigare erfarenheter. I år har jag främst haft att göra med ScAmalia som bara är... Åh. <3
Tack till mitt fantastiska team, till Ellie, Erik, Max, Qim, Kim, Maja, Robin, Sofia, Ture, Emma, Felicia, Iselin, Nemo, Vendela, Geir, Jan, Marko, Sean, Simon, Trinity, Viola och till mina fantastiska gruppledare, Nicki, Kenneth och Leo <3 (+ dig Niklas, som inte hann titta in i fem minuter förrän jag högg tag i dig och såg till att du fick en pandatröja. Se det som en komplimang, okej?)
Tack för alla skratt, alla äventyr, för chokladpuddingsdejter, midnattsdiskussioner, kramar, samtal om livet, kärlek, pussar på huvudet, potatisbus, roliga historier, bordbärande, styrka och glädje i dess renaste form. Glöm aldrig er prestation och glöm aldrig vilka otroligt fantastiska människor ni är - jag önskar innerligt att ni fortsätter komma tillbaka och jobba hos mig, oavsett vilka knasigheter jag tar mig för.
Trots att jag vill tacka alla, kommer inte alla nämnas vid namn. Men mina klippor - Ellen, Amalia, Jenny, Petra, Fanny, Rebecka, Nimrod, Birna och det här eventet även Niklas och Carl - tusen tack för att ni lyssnat på mitt gnäll, skrattat med mig och givit mig skatter. Min kärlek, är er kärlek.
 
Tack till alla som hjälper till att göra NärCon möjligt. Utan arrangörer, pandor, inhoppare och besökare - hade festivalen inte varit det den är. Varenda en av er som varit involverade, ska ta åt er av vad ni hjälpt till att åstadkomma.
 
 
 
Som vanligt har jag fått privilegiet i att lära känna nya fantastiska människor och återuppta kontakten med andra. Detta får mig att längta till tackfest och NärCon-båtåkande ännu mer. 
Trots tjafs, konflikter och de bitarna som gör NärCon mer kämpigt (alltså ändå inte mindre bra, föratteh... Allt kan inte alltid vara bra.) är jag astaggad på nya NärCon Gävle, som ska bli av till hösten, på nästa NärCon Vinter och redan på nästa Sommarevent.
 
Årets event var sannerligen en revansch mot förra årets och jag känner mig märkbart stolt över att ha varit en del av både med- och motgångar. Vi reste oss och vi gjorde det med stolthet, glitter och styrka.
 
Om du har något som helst intresse för popkultur, cosplay, fandoms osv - sök, det är världens upplevelse! En upplevelse jag gladeligen offrat andra upplevelser för, sju år i rad.
 
Slutligen, tack NärCon sommar 2016 för gatukritsmålningar, minnesstunder, firandetårta, solsken, regndanser, äventyr, potatisbus, pussar, Nordic Cosplay Championship på SVT, peptalks, kramar, nattliga samtal, chokladpudding, barfotamys, skratt, garderobsmys, chocker, sanningar, nya vänner, glasburkar, musik, Totoroaffischer, Pocky, Loka Päron, ordskämt, vänskap, josbarsdrinkar och kärlek.
Vi ses snart igen.
Puss.
 
#MinKärlekÄrErKärlek
<3

~Rädslan i en egen stad, men änglar som blottar sina vingar~

Publicerad 2016-06-10 01:09:14 i Allmänt

Hej.
Som vanligt var det ett tag sedan jag skrev senast.
Jag sitter på tåget, på väg hem till Vimmerby efter att i stress och separationsångest få ha ropat hejdå till mina föräldrar och Carl-Sigvard som jag inte ska få se på hela sommaren.
Tack, älskade syster, för att du sprang bredvid tåget och vinkade tills jag inte kunde se dig längre. Tårarna sprutade när vagnarna lämnade centralen. Jag är så jävla trött på att vara ledsen, även om det är för att jag redan saknar er.
 
Jag har spenderat två vackra dagar och en stjärnklar natt i Stockholm. Fantastiskt, för sällskapets skull, vidrigt för rädslan.
Passande nog, såg jag på personalpoolen förra veckan att de som var lediga igår kunde få åka med personalavdelningen till Gröna Lund. Passande eftersom jag redan bestämt mig för att åka till Stockholm och ta farväl av mina föräldrisar de här dagarna. Jag fick med mig Helena och igår morse hoppade vi på en buss utanför Astrid Lindgrens Värld och begav oss mot Stockholm.
Det blev en vacker, bubblande, solig, varm, glad och kittlande dag i glädjens tecken. Som en roadtrip, fast ännu bättre.
Gröna Lund, Junibackens 20-årskalas med sagotåg, hallonpop, te på terassen, prat om livet, fotande av fåglar med för stora kakor i näbben och sedan tillbaka till Gröna Lund för att få se staden från åttiofem meters höjd och barfota innan det var dags att gå skilda vägar.
 
 
Åh, vad det är vackert att få skratta tillsammans.
 
 
Det var då den överföll mig - rädslan.
Jag har aldrig varit rädd. Inte för ormar, spindlar, mörker eller annat sånt som folk vanligtvis är rädda för. Har alltid varit, nästan lite dumdristigt orädd.
Men jag ska ta spårvagnen ensam, från Djurgården till Kungsträdgården, gå därifrån till centralen och ta pendeltåget hem till Rotebro. Samma resa som jag gjort tusen gånger tidigare under nästan åtta års tid.
 
 
 
Jag vet inte om det beror på att jag bott ute på landet såpass länge nu, eller om det faktiskt har slagit mig att jag inte är så jävla odödlig som jag först trodde. Men när jag kliver av spårvagnen åker solglasögonen på. Jag inbillar mig att jag ser tuff ut, medan jag samtidigt läser av vartenda ansikte som kommer gåendes emot mig.
Inte för att det nödvändigtvis ska vara han.
Utan för att jag är omgiven av människor, potentiella vänner eller någon som skulle kunna skada mig.
Jag har aldrig känt så tidigare, men mest av allt, trots att staden jag så vackert hoppat barfota igenom under hela mina tonår lyses upp av solen - längtar jag bara tills jag sitter uppkrupen i soffan i föräldrarhemmet utanför stan. Trygg och ifred.
Vill inte bli sedd, vill inte bli stoppad.
Pendeltåget är den värsta biten. Slutdestination Märsta. Som alltid. Men nu, annorlunda.
 
Dagen idag började med mor i stan. Någonstans på Birgerjarlsgatan snubblar jag över en trottoarkant och ramlar. Innan mammas hand är framme för att hjälpa mig, ser jag en manshand framför mig. Jag vill ta den, men något i kroppen säger nej.
Jag är verkligen tacksam, glad över att det finns snälla människor kvar som är beredda att hjälpa andra. Men envist tar jag mig själv upp på¨benen igen, tackar honom för möjligheten att bli hjälpt upp och han ler mot mig.
Han ser inte ut som någon som skulle ha skadat mig. Men det gjorde å andra sidan inte han, heller.
Jag måste verkligen börja lita på människor igen.
 
Det där var egentligen det negativa. Det hårda, de onda känslor som sommarstaden framkallat i mig under de trettiosex timmar jag spenderat i den. Allt annat var vackert.
Det jag skriver nu blir utspritt då jag är trött, uppstressad, men ändå i behov av att skriva ner mina känslor.
 
Vi åkte till Junibacken efter fallet. Där möttes vi av VBR. Världens Bästa Rasmus och hans leende, skratt och kramar som jag ständigt saknar för att han alltid är lite för långt bort.
Jag, mamma och Rasmus åkte sagotåg (för mig, andra dagen i rad), lekte i Pippihuset och åkte den där kasebanan, fast det stod att vuxna inte fick (Vi tyckte att 'vuxen' faktiskt är en tolkningsfråga) och fikade nere i cirkuscaféet. Sedan klättrade vi in i för små hus i Muminutställningen och konstaterade att det är märkligt att det alltid är lättare att komma in i små utrymmen än vad det är att komma ut.
Sedan myste vi i Gallerian hos min syster på Gateau där hon jobbar. När vi stod där, sprang vackra Moa in i mig, som jag inte sett på över ett år.
Jag fick så mycket fina komplimanger och mådde så bra i själen när hon gick därifrån. Åh vad jag behövde en Moa som sprang in i mig idag.
 
 
Mys med mamma, pappa, Sigvard och syster innan det var dags att ta tåget hem. SJ's hemsida strular, vi blir försenade, jag är på väg att missa tåget med tjugo sekunder. Det ska precis börja rulla när min syster stoppar det genom att ropa på konduktören. 
När hon vinkar av mig, då tåget rullar iväg, stortjuter jag.
Tiden går för fort. Alldeles för fort.
 

Strax innan tåget ska gå, inser jag att det på min biljett står att nattåget jag tar kommer fram till Nässjö klockan tre i natt. När jag sedan kollar när anslutningsbussen går, står det kvar över fem. Jag ska jobba halv tio.
Sitta ensam på en perrong i en stad jag inte känner, två timmar mitt i natten, känns inte bra. Varken för mig eller för föräldrisarna.
Ett nummer till en ängel slås och hon erbjuder med glädje sina småländska taxitjänster, kallar det för ett äventyr och blir minst lika lycklig som jag, vid tanken på att träffas mitt i natten.
Åh, vad jag älskar dig, vackra, underbara, sprudlande Olivia. Vi ses snart.
 
När jag kommit in i kupén, tänker jag inte på klockan, utan väcker en annan ängel med min telefonmakapär. Jag ursäktar och säger att jag kan ringa imorgon, men hon vill veta, så att hon slipper vara orolig.
Jag berättar att jag fått ett filmjobb i Göteborg nästa vecka och hinner knappt ställa frågan förrän hon erbjuder mig sin kärlek i form av en extranyckel till hennes mysiga hem.
Amalia, min kärlek till dig är oändlig och jag är alltid tacksam för att jag har dig.
 
En timme efter att tåget avgått, sitter jag i en kupé, med ett inte alls lika hårt bultande hjärta och är tacksam och full av kärlek, istället för rädd, uppstressad och ledsen.
Vi hann fram i tid, tack vare mina underbara föräldrar och min outstanding syster som alltid springer snabbare än jag, men som när hon gör det, oftast gör det för mig.
Om två timmar stannar tåget i Nässjö och då får jag krama en ängel.
 
Tack för den här natten, för att min rädsla gör mig mänsklig och för att jag fått möjligheten att omges av mina änglar. Tack för att ni blottar mina vingar och för att ni finns i mitt liv.
 
Puss och godnatt.
Vi hörs nog snarare än vad ni tror.
 

Med vänlig hälsning/ Hon som skulle ha dött

Publicerad 2016-06-01 08:47:00 i Allmänt

Tack för att ni delar min film. Vår film.
Tack för att ni sprider min film. Vår film.
Tack för att ni fått över tolvhundra personer att se filmen på mindre än fjorton timmar.
 
Det handlar egentligen varken om könsroller, om könsidentiteter eller om att framställa just män som bovarna i det här dramat. Det handlar om människan - i valet att skada eller att inte skada. Jag har bara i den här filmen, valt att framställa mina tankar som jag skrev ner dem, efter det att jag blev våldtagen i mars förra året.
 
I ett halvår, har jag jobbat med det här projektet. I ett halvår har jag skrivit, kastat, skrivit om, rådslagit med min fantastiska vän Simon som så vackert komponerat musiken och ljuddesignat för att filmen skulle bli så bra som den bara kunde bli. Tillsammans med några av de absolut finaste vännerna och familjemedlemmarna, lärarna och kurskamraterna har jag gråtit, filmat, jobbat och slitit för att få till små fragmentala bitar av det jag själv känt och skicka det till alla omkring mig för att de ska få förstå. Det har varit en hård process, en hård process jag på många sätt gärna sluppit, men som ändå varit viktig för mig efter allt det som hänt.
Vi är många som jobbat för att göra det här projektet så viktigt som det blivit. Och jag är evigt tacksam för det.
 
Jag har kommit långt, kämpat mig framåt.
Jag väntar på min andra operation i september för att återställa de sista skadorna efter övergreppet som i mars blev livshotande och som skulle ha dödat mig om jag inte fått vård i tid.
Efter hjälp från rätt människor, kan jag nu gå framåt, men ryggen rak och blicken fäst. 
Jag är inte ett offer. Jag är en stark och stolt människa i min egen kropp, som inte förtjänar det jag utsatts för.
 
Du kom inte "Lite för nära", du kom alldeles för nära och trots det du utsatte mig för, gick du fri.
Se den här filmen och förstå. Kanske inser du plötsligt vilken skada du åsamkat. Troligtivs inte, men kanske.
 
https://www.youtube.com/watch?v=4GoJcT5pH5Q
 
Jag har ett val, du har ett val, han, hon, hen, den - har ett val.
Låt oss göra rätt val och se till att de vi älskar också gör det.
Tack för att ni fortfarande läser här och sprider mina tankar.
Jag skriver mer sen. Lovar.
 
Ta hand om er <3 
Med vänlig hälsning
Hon som skulle ha dött

"Okej, jag springer ett varv till."

Publicerad 2016-03-23 22:06:00 i Allmänt

21.
Jag rockar en ny siffra nu,
Ett år har gått sedan jag lämnade tonåren bakom mig för gott och trots att ett år aldrig känns mycket i jämförelse med resten av livet, känns det som om det här har varit det mest utvecklande året i mitt liv, hittills.
 
I helgen firades födelsedagen med sagofigurer från Långt Långt Borta, såsom Stockholm, Kalmar, Göteborg, Asarum och Skövde. Även mamma och syster-yster överraskade mig på lördagsmorgonen mitt i våffelfrukostbuffén med tavlan jag stirrat mig blind på sedan i höstas från både dem och pappa. Rymdkonst och luftballonger från mina fantastiskt begåvade konstnärsvänner Mats och Lotta Keyet. Nu lyser den upp hela mitt rum med sin magi.
Jag och mina vänner byggde ett sagoslott av en stuga i en skog utanför Ullared - det var magiskt, den där festen jag alltid drömt om att arrangera och som nog blev den bästa festen jag någonsin arrangerat.
Skratt, kärlek, lekfullhet, glitter, socker och kreativitet.
Få saker får mig att le som de underbara vänner jag ibland måste nypa mig i armen för att förstå de är mina.
 
Igår spenderades dagen med att göra film, det som jag också drömt om så länge att få göra. Tyvärr fick det ske halvhjärtat, då jag fortfarande måste ta det lugnt efter operationen *suck*. 
På kvällen trodde jag inte att det skulle bli något firande då alla var trötta och stressade inför dagens inspelning, men rätt var det var, knackade det på dörren och så stod ännu fler vänner på tröskeln med tårtljus i glass och sen var det fest. Andra nattliga överraskningar uppstod också, men de förblir hemligstämplade, då Olivias bus bara sker under täckmantel.
 
För ett år sedan satt jag och blåste ut ljus på en tårta med drömmar om hur det kommande året skulle bli, i åtanke. Några önskningar som gick i uppfyllelse och några som gick i kras. Vad jag inte visste då, när de få, men dedikerade vännerna satt och sjöng runtom mig på tjugoårsdagen, var att livet en vecka senare skulle vändas rakt upp och ner. 
Våldtäkten, som det tagit mig månader att erkänna att det var, var verkligen nära på att ta kol på annars så starka jag. Men trots all misär, ångest, alla sömnlösa nätter, antidepressiva, läkarbesök, smärtor och annan skit - kom jag sakta men säkert tillbaka, i jämn takt med att jag började jobba med det jag mest av allt vill och lärde känna både nya och gamla ansikten.
 
För några veckor sedan träffade jag en vän jag inte hade pratat med på länge som undrade hur allt hade gått, om jag kände att jag går framåt och jag kunde ärligt med ett starkt leende och ett långsamt, bultande hjärta säga att jag äntligen kände att jag har ett mål i sikte och att jag kommit långt från då.
Tre dagar senare åkte jag in på akuten för smärtor som gjorde att jag varken kunde gå, sitta eller stå ordentligt. Aldrig har jag haft så ont i hela mitt liv och jag som aldrig är nojjig över saker som händer i min kropp, let alone har fruktansvärt hög smärttröskel - blev rädd och låg nästan tre, oroliga, febriga dygn på Sahlgrenska i Göteborg med en sänka som bara steg och smärtor som bara blev värre innan de kunde hitta vad som var fel.
På gynmottagningen som gjorde den sista undersökningen, uppspelades ett scenario likt en dålig filmscen, där jag hade den skrikande, gråtande, panikslagna huvudrollen med slang i armen och som de pressade i morfin för att kunna undersöka mig - varpå jag skrek ännu mer och någon fick pressa ner ytterligare en dos rätt ner i låret.
Vid det laget hade tillståndet blivit livshotande. 
Varapress, stor som tre ägg och med fistelgångar in i tarmarna. Varapressen hade spruckit och börjat läcka bakterier och på fredagskvällen låg den och pressade så hårt på urinblåsan, som jag inte längre kände på grund av morfinet, att den var på väg att spricka, vilket hade gjort att jag hade dött om bakterierna blandats med varapressens.
"Sånt här händer inte så unga tjejer." "Du kommer att akutopereras imorgon."
 
Sagt och gjort. 
Jag är utskriven och hemkommen sedan två veckor. Jag går med öppet sår som jag trodde skulle få läka om två veckor, men som tydligen inte ska få läka igen förrän om två månader. Enligt sjukhuset är jag förhoppningsvis återställd framåt juni till.
Hade det här hänt för ett halvår sedan, hade jag inte klarat mig. Rent psykiskt eller mänskligt eller hur jag nu ska beskriva det, för det hade känts som att skiten aldrig, någonsin ska ta slut.
Och trots att jag är bitter över att jag nu känner mig helt oanvändbar för att jag inte får lyfta tunga saker och köra på i min vanliga takt, är jag fruktansvärt tacksam över att faran hittades och åtgärdades.

Det känns skönt att få ha fyllt 21. Livet känns tacksamt och han ska inte få vinna.
Det är jag som vinner, för det är jag som får skratta, vara glad och bli ännu starkare av motgångarna som försöker trampa ner mig.
Ikväll sjöng jag sånger om att jaga livet fastän man är rädd för döden och att växa upp och ge sig ut i världen på skolans visafton. Det kändes symboliskt och vackert, trots att det inte gick lika bra att sjunga som vanligt.
 
Jag var värd att firas extra i år och jag är glad att så många gjorde just det.
Det betydde allt och jag ler bara vid tanken på den senaste veckans galenskaper och de kommande veckornas äventyr och sommarens magi och allt som kommer sen.
Jag springer ett varv till och på söndag, på årsdagen av skiten och misären, sätter jag mig på ett plan mot värmen och vandrar på vackra, arabiska stränder - för finns det något finare vis att fira livet och styrkan på, än att få sand mellan tårna och att le mot solen?
 
Hipp, hipp hurra, för det var min födelsedag ♥

När alla stjärnor lyser - NärCon Vinter 2016

Publicerad 2016-03-09 17:46:00 i Allmänt

"Hon såg vännerna åka iväg, en efter en, i den ena bilen efter den andra. Hon tutade på den första lastbilen och de vinkade, sedan den andra och proceduren upprepades, för att sedan tuta på den tredje som stannade och vännen som alltid tror på henne och som hon aldrig slutar beundra klev ur för att ge henne en stor kram. Sedan klättrade han tillbaka in i bilen och även den gav sig av.
Hon log och kände ett visst stick av kyla bitas i ansiktet, då snön fallit två dagar tidigare, trots att de naivt hoppats på vår. Hjärtat slog lite extra och när hon åter satt sig i bilen, slagit på värmen och en vacker melodi, styrde hon mot nya äventyr i vetskap om att det snart är dags igen och att hon trots sina tidigare påståenden - nog inte kommer att sluta på ett bra tag."
 
Det har gått tre veckor sedan NärCon Vinter 2016 tog slut och först nu har jag nog landat på riktigt i att det hittills största NärConäventyret för mig, är över.
 
 
 
Jag visste att det här eventet skulle bli annorlunda de andra, då jag i september förra året fick ett samtal jag inte riktigt var beredd på. Det gick dessutom fort, typ tre och en halv minut där jag ställts tre frågor och svarat ja på alla och så var det klart - jag skulle få chansen att sitta  i kommitén för NärCon Vinter 2016.
Blev det annorlunda? Ja. 
Från att tidigare ha varit arrangör och som mest ansvarig för ungefär 25-27 funktionärer, till att nu ha hand om större delen av infrastrukturen för NCV, elva fantastiska arrangörer och runt hundratjugo superduktiga funktionärer.
 
I sommar är det sju år sedan jag började jobba med NärCon och sedan dess har  det hänt så fruktansvärt mycket med både evenemangen, organistationen och mig som person. Det här är den hobby/aktivitet/verksamhet jag ägnat mest tid åt och jag inser tillochmed att det i sommar inkluderar en tredjedel av mitt liv - vilket ju är det sjukaste. 
Aldrig har jag känt sådan stolthet och kärlek över att få tillhöra en sådan här gemenskap och organisation.
 
Tack till mina fantastiska, amazing, begåvade, kärleksfulla, stöttande och underbara medkommitéeare Max, Emelie, Arvid och Tomas.
Tack till staben som året runt jobbar med att göra de här eventen till de bästa.
Tack till ni fantastiska arrangörer som jag fick chansen att jobba med, mitt första år som kommitéare - Martin, Dylan, Sara, Abraham, Jakob, Flowers, Amalia, Karolina, Ellen, Sebastian, Eli och Tor.
Tack även till alla fantastiska funktionärer, samt alla andra arrangörer som hjälpt oss att bygga ett fantastiskt NärCon Vinter i nya lokaler och med helt nya förutsättningar.
Och det största tacket från mig i år - Tack Daniel, för att du trodde på att jag kunde vara en del av allt det här och för att du är en otroligt begåvad ledare och en fantastisk vän.
 
Något som gör mig lika lycklig efter varje event är att listan över folk att tacka känns längre och längre, vilket både tyder på att mitt kontaktnät blir större, samt att fler och fler påverkar genom NärCon.
Som vanligt fanns det saker som inte gick precis som de skulle, men även det som vanligt - löste vi med alla medel och kreativitet vi hade.
 
Årets event kändes som en comeback för mig, då sommareventet i juli innefattade en del jobbiga och komplicerade uppvaknanden och situationer där jag kände mig pressad till att prestera bättre än vad jag trodde mig förmå. Jag kände mig stark, glad och som om jag verkligen gjort en förändring hos mig själv, vilket gjorde mig mer självsäker som arrangör och ledare, men även som människa.
 
Så, slutligen, innan jag börjar upprepa mig.
NärCon Vinter 2016, tack för all kärlek, alla minnen, alla kramar, återseenden, nya ansikten, tack för allt ansvar, för snön som gjorde att vi värmde varandra. För kuddfort, skratt och glada ansikten.
Nu tar vi farväl och ses igen i sommar.
Jag älskar det här, så fruktansvärt mycket.
Mig blir ni fan inte av med.
 
#MinKärlekÄrErKärlek

Att vara vem jag vill.

Publicerad 2016-02-04 16:40:00 i Allmänt

Jag är ballerinan på tunnelbanan, spionen på bakgatorna, astronauten i trappuppgången och prinsessan vid grönsaksavdelningen. Med hörlurar på och vetskapen om att jag kan vara vem jag vill, kan jag lätt framstå som en jävla lunatic - men tänker du så och dömer mig utefter mitt märkliga, sagolika beteende - missar du nog lätt att jag är rätt smart och allmänbildad också.
 
Hej. Det var ett tag sedan, som det lätt blir.
Efter jul var lite av en ojämn och jobbig tid.
Nyårsafton slet det bästa ur mig och trampade på det. Ångest gör mig fortfarande förvirrad och jag vänjer mig aldrig vid hur det känns precis innan attackerna går igång inifrån. Tre och en halv timme av tårar, illamående och fullkomlig hopplöshet i tankeform. 
"Jag har inget hopp för att något ska bli bättre."
Såhär en månad senare, vill jag viska tillbaka och säga "Det är redan lite bättre."
 
Jag slutade sova ett tag, eller, ja, det blev helt enkelt värre. Fram tills för en vecka sedan sov jag bara mellan 2,5 och 4,5 timmar per natt. Det är inte optimalt och jag rekommenderar det inte, även om jag fick mycket gjort. Sömn har aldrig varit min grej, men jag blir bättre på att försätta kroppen i någon form av rutiner som gör att jag taggar ner.
 
Några dagar i Stockholm bjöd på äventyr och sällskap, nya och gamla ansikten och sedan var det dags att ta rymdskeppet ner till Falkenberg igen. Stannade på vägen och lät Vackra Ann ta hand om mitt hår - nytt år, nytt hår eller vad man nu säger.
Rätt in i armarna på mina leende vänner och sedan rätt in i förproduktion för Imperium och FilmenUtanNamn. Parallellt med detta en arbetsintervju som sedan ledde till anställning, fota en film, inspelningsleda en annan, planeringshelg för en festival, ansökan till en annan, parallellt med detta - skriva manus för den kommande film vi ska spela in i höst som det nu börjar komma någon vart med och ytterligare en arbetsinterju i hopp om att få byta Stockholm och Falkenberg mot Göteborg som levnadsstad för i sommar. Stay tuned - jag har hopp.
 
Nu är det i alla fall Gothenburg International Film Festival sedan ett par dagar tillbaka och as if tomorrow, har jag sett ungefär sjutton filmer i olika längder, katergorier och genrer. 
Det har varit en fantastisk vecka med kärlek, smakupplevelser, kreativitet, inspiration, stadsluft, dunkande hjärta och glädje. Saker blir bättre och bättre för var dag - bakslag är okej - men jag är på banan.
 
 
 
Vad jag håller på med mer exakt från och med lördag - får ni veta då.
Jag kommer att bli bättre på att skriva här igen.
Jag vet att ni har koll.
Kärlek för det.
Puss tills dess <3
 
/Bella

~En tacksam flickas jultal~

Publicerad 2015-12-24 10:28:40 i Allmänt

God jul, familj, vänner och fantastiska bloggläsare!

Klockan närmar sig fyra på morgonen, här i vackra, varma Florida, men jag har ännu inte lyckats somna. Hos er i Sverige närmar den sig tio och förhoppningsvis börjar de flesta av er vakna till.
Förhoppningsvis har ni en klädd gran med ett antal vackra klappar under. Förhoppningsvis har ni familj, vänner, nära och kära att spendera dagen med och förhoppningsvis har ni mat på bordet och kärlek i luften.
Till de som inte har det, skänker jag en tanke och hoppas att de finner lugn på sitt håll.
 
År 2015 har innehållit några av de absolut värsta händelserna i mitt liv, som drabbat både mig, min familj och mina vänner. Det har också innehållit några av de absolut bästa valen och glada händelserna och uppenbarelserna, så allt är absolut inte negativt.
I februari bröt jag upp ur ett förhållande som vid det läget hade tagit alldeles för mycket energi, pengar, kärlek, ork och bråk utan att jag fick hälften tillbaka - vilket släppte själen fri och visade sig vara ett otroligt klokt beslut.
I mars hände det ofattbara då han jag trodde var min vän, fullkomligt raserade mitt liv och jag var nära att göra slut på allt. En lång tid av mediciner som fick mig att sluta känna, ångest, sjukhusbesök, smärtor, aggressionsutbrott och sömnbrist följde. Den är inte slut, inte på långa vägar - men åh, vad jag långt jag har kommit sedan dess.
Aldrig har något gjort så ont som att inse att jag höll på att falla sönder för något någon annan gjort, någon jag trott mig kunna lita på. Lika ont gjorde det att se min familj lida för hans brutalitet.
Det var nästan fyra månader då det inte kändes som att något var positivt och då livslusten inte ens tog sig upp med mig på morgonen - om jag ens tog mig upp på morgonen.

Trots det, kom det ett par besked under juni månad, som lyste igenom allt det som var mörkt.
Den 1 juni gick jag ut med att jag kommit in på Katrinebergs Folkhögskola utanför Falkenberg, vilket garanterat är det absolut bästa som hänt mig i år och troligtvis ett av de bästa valen jag gjort i mitt liv. 
Den 27 juni gick mitt andra hemland, USA, ut med att de äntligen står för equality genom att godkänna homo- och biäktenskap. De har fortfarande långt kvar i att godkänna transidentifikationer och därmed full equality, men ett till steg för kärleken var en stor lycka för mig.
 
Dessutom fick jag i år besöka Astrid Lindgrens värld för första gången med min älskade partner-in-crime Rasmus som jag saknat så mycket. Jag fick återbesöka Universal Studios efter tio år och jag fick flytta hemifrån på riktigt första gången.
 
Jag fick också lära mig den smärtsamma, men värdefulla läxan i vilka som står med en genom livet även när allt skiter sig på en och samma gång.
Jag fick se min familj, stå upp och kämpa hårdare än någonsin förut. Ingenting kan rubba dem, även om det känns som att någon högre makt alltid försöker.
I år har vänner försvunnit ur mitt liv, vissa till grund för svek jag aldrig trodde att jag skulle uppleva med dem och vissa för att de helt enkelt inte pallar trycket.
Dock har alltfler tagit ett steg ut i ljuset och räckt mig sina händer när jag behövt dem. Tack till alla er som torkat mina tårar, som kramat om mig, som lagt era klockor på mina nattygsbord, som lånat ut era sjalar, jackor och leenden. Tack ni som kittlat mig på insidan av mitt hjärta och fått mig att känna mig betydelsefull. Tack till er som hoppat av lycka när jag kommit hem, till er som gjort mina proppfulla bil-roadtrips till det där lilla extra, tack för alla skratt och all trygghet, tröst och lycka. Tack för alla brev, paket och julklappar med posten, tack för alla pussar, alla danser och tekvällar som sällan tar slut i tid. 
Tack för att ni delat era liv med mig och därmed gjort mig till en betydelsefull del av era liv.
 
År 2015 må ha varit ett jävla skitår, men efter allt jag lärt mig och fått se, är jag fortfarande så fruktansvärt tacksam, såhär när det går mot sitt slut.
 
I år fann jag en bror jag förlorade för över tjugo år sedan, som nästan varje dag får mig att skratta och som betyder mer än vad han själv kan förstå. I år fann jag en extra syster i den där energirika, vackra och kärleksfulla tösen med sin dörr mitt emot min. Jag fann en sann och underbar vän i pojken på våningen ovanför som tillsammans med mig tar för sig av världen och följer med på mina galna upptåg. 
Jag fann en hel drös med kärlek på högsta våningen i huset mitt emot mitt fönster i vackra Vessige, de där som aldrig får nog av att göra mig glad.
Jag fann en vän som aldrig sviker, aldrig säger nej och alltid ställer upp. Han förstår inte heller vad han är värd än, men jag jobbar på att göra det tydligare.
 
I år blev min dröm om att börja jobba med film verklighet och redan tre veckor in, röstades mitt manus fram som senare blev längre kortfilm som halva filmlinjen jobbade med. Skådespelare och vänner reste från Stockholm, Falköping och Örebro för att vara med i Fragment och jag hade världens härligaste filmteam som gjorde min vision till verklighet.
Utöver det spelade jag in en minutfilm, en musikvideo och en dokumentär som snart är färdigklippt.
Trots att tiden har gått fort, har jag ett och ett halvt års utbildning kvar och jag har redan lärt mig mer än vad jag någonsin trodde. Jag fick chansen och jag tog den och jag är evigt tacksam för detta.

Jag ska sammanfatta det här i att... I år kom det vingar med posten, jag beställde dem för att jag så gärna ville fly och flyga. Istället blev det flyga och många flög med mig, medan andra avvek.
Jag är tacksam för ett skitår fyllt med glädjeämnen och lycklig över kärlek som uppdagat sig.
Till nästa jul, hoppas jag på att kunna skriva om minst lika många glädjeämnen, men att det inte var ett skitår.


Foto: Carina Cefa Öhrlund
 
Nu ska jag krypa ner under lakanen och sova ut, tills solen står upp mellan palmerna och skänker mig en varm och härlig julafton tillsammans med min familj som förtjänar lugnet och kärleken. 
Hela huset är vackert pyntat och granen är klädd i rött med afrikanska djur av moi. 
Än en gång skänker jag en tanke åt de som inte har det lika bra, i hopp om att de snart ska få det bättre.
 
Och för en stund sedan kom mamma in med en tomtepyjamas, vilket fick mig att totalt skippa tanken på långklänningen imorgon, idag, imorgon.
God jul, mina fina och kram på er alla <3

Brev till mina framtida söner.

Publicerad 2015-12-22 21:02:59 i Allmänt

Hej Silver, Sol, Carl-Casper och Caspian.
Mina prinsar, som ännu inte finns.
 
Just nu, är året 2015, i alla fall i nio dagar till och världen är lite uppochner.
Därför har jag några saker jag skulle vilja berätta, trots att ni ännu inte finns.
 
Oavsett om jag får er på naturlig väg eller adopterar er från någon som vid den tidpunkten inte har möjlighet att uppfostra och ta hand om er, kommer jag att fylla era liv med all kärlek som finns och låta er vara de prinsar ni förtjänar att vara. Era liv kommer att fyllas med sagor, Peter Pan, Fruit Loops, musik, teater, film, kalejdoskop, luddiga sockor, pepparkakshus, vardagsdagskalas, möten med olika typer av människor, våfflor, skratt, road trips, hoppande i sängar, lärdomar, äventyr, kramar och oändliga mängder kärlek. 
Jag hoppas innerligt, att de här faktorerna kommer att göra er till fina och respektfulla människor som kommer att göra allt för att inte skada andra. Men för att belysa detta:
 
Jag har gått i skolan i sammanlagt tretton år, innan jag började på Folkhögskolan där jag nu går. Sammanlagt har jag avlagt de tretton åren på sju (Detta ännu ett bevis för vilket sjukt samhälle vi lever i, då vi inte kan skydda de i skolorna mot mobbing och trakasserier, utan att det är de som tvingas att flytta) olika skolor. 
Under de tretton åren, har jag haft ungefär tio lektioner i etik - där vi aldrig tog upp hur vi skulle behandla vår omgivning, utan bara pratade om att man inte får vara dum mot folk i klassen. 
I åttan, hade vi sexualkunskap under vad jag minns som en termin - inte en enda gång, pratade vi om respekt gentemot de vi har sex med eller gör sexuella anspelningar mot. Det ligger självklart en respekt i att vara skyddad och se till att den andra personen inte hamnar i en situation som den inte vill hamna i, men vi pratade aldrig om möjligheten att en person kanske inte vill ha sex alls.
Naturligtvis ska mycket av det ansvaret ligga på föräldrar och familj, men då alla inte får den typen av värderingar från sin omgivning, tycker jag att det känns sjukt att skolan inte är ännu tydligare med detta.
Det jag säger låter luddigt, men låt mig förklara.
 
Vi lever nu, i ett samhälle där en femtonårig flicka för två år sedan anmälde sex pojkar för gruppvåldtäkt, då de under en fest turats om att slita av hennes kläder och ha sex med henne mot hennes vilja i ett låst rum, som friades och som det nu, två år senare pratas om att ta upp fallet igen i hopp om fällande dom. Tyvärr ser det heller inte särskilt trovärdigt ut att det kommer att ske. 
Vi lever nu i ett samhälle som inte anser det bevis nog att se på dokumentationen av mina skador, samt prata med läkarna från de tolv dagar då jag befann mig på sjukhus efter att jag blivit våldtagen, för fällande dom. Han får gå fri och fortsätta skada andra.
Vi lever i ett samhälle där en kvinna blir sexuellt trakasserad av en man, varpå hon försvarar sig genom en örfil och åker dit för misshandel.
Låter det helt jävla absurt?
Det är precis vad det är.
 
Vi lever i ett samhälle där en kvinna har större risk att bli kallad för hora eller höra att hon är billig, slampig eller "ber om det" än att hon får höra att hon är vacker. Vi lever i ett samhälle där en kvinna får lära sig redan som barn att inte gå hem ensam på kvällen eller att alltid ha någon form av vapen i väskan. 
Vi lever i ett samhälle där kvinnor måste frihetsberövas för sin säkerhet.
 
Det jag vill säga med det här, är att jag kommer att låta er testa allt som inte skadar er och andra, för att låta er utforska vem ni är och vill vara i livet.
Det är okej om ni i själva verket inte är prinsar, utan är prinsessor, både och eller inget av det. Det är okej om ni förälskar er i andra prinsar, prinsessor, eller flera personer åt gången eller ingen alls. Det är okej om ni vill färga håret blått ena veckan för att nästa vecka raka av det eller testa något nytt.
Jag kommer bara att begära en enda sak tillbaka och det är att ni respekterar de medmänniskor ni har omkring er, oavsett hur världen ser ut när du växer upp, vilket jag inte vet.
Jag kommer att begära att ni fortsätter i kampen mot jämställdhet, för att vi ännu inte vet hur det kommer att se ut då, men att vi vet hur långsamt den processen går nu.
 
Jag växer upp med en generation som är betydligt mer accepterande och full av kärlek än den förra, då vi kämpar för mångfald, jämställda rättigheter, HBTQ+-acceptans, feminism, fred och kärlek, plus mycket mycket mer - men tyvärr växer jag också upp med en generation som fått tillgång till högkvalitativa verktyg såsom internet, sms och andra sociala medier där det är mycket lättare att bedriva hat och negativa kampanjer.
Ingenting är svart och vitt och det kommer er generation garanterat inte heller att vara - men det finns inga ursäkter för att bara titta på.

Det här klyschiga "ingen kan göra allt, men alla kan göra något" är inte klyschigt utan anledning.
Oavsett vem, vad och hur ni vill vara, kommer ni att vara mina, vilket automatiskt kommer innebära att jag präntar in all above, varenda dag på något sätt. Jag kommer att läsa sagor om barn med samkönade föräldrar, jag kommer att klä era rum i regnbågens färger och varje sommar ta med er på Pride, likt mina egna föräldrar gjorde med mig. 
 
Jag hoppas innerligt, att det samhälle och den generation ni föds in i, kommer att vara en mer miljövänlig, kärleksfull, krigslös och accepterande värld - och oavsett om det är så, är det här brevet viktigt.
Om det nu är så - för att ni ska veta hur det har varit och hur världen har sett ut och om det inte är så, för att ni ska fortsätta kämpa likt vi gör nu för att vår värld ska vändas åt rätt håll igen.
 
 
 
Jag kommer nog att skriva igen, så småningom och fortsätta fundera över vilka ni är. 
Tills dess, hoppas att era själar ligger och svävar på en plats där det är mjukt och vackert julpyntat.
God jul och hopp om ett vackrare nästa år, mina gossar,
Mamma

Kommer våra runaways tillbaka?

Publicerad 2015-12-20 10:45:18 i Allmänt

De flesta är kanske inte bekanta med begreppet runaways.
Men har du någon gång hört Katy Perry's The one who got away och/eller sett videon, kanske du har greppat lite vad det handlar om.
 
Jag har ju inte bloggat på ett tag. Jag har varit så upptagen med att skriva manus, filma, dricka te med fantastiska människor, skriva poesi, gömma stjärnor och fundera över livet. Förlåt, jag vet att ni väntar, jag ser det i statistiken. Tack för att ni fortfarande väntar.
 
Han hette Mikael, Micke. Det är två år sedan nu och jag pratar inte om honom så ofta annars, men under de senaste månaderna, sedan jag flyttade och hamnade i en helt ny umgängeskrets och därmed började förändras själv - har jag rannsakat mig själv ganska mycket. Därför har Micke kommit på tal en del, då jag insett att han inte bara var en av alla människor som passerat genom mitt liv, utan även en runaway. Min runaway.
 
Den stora kärleken, kort, han försvann lika fort som han kom. Läser man på om relationer mellan Jungfruar och Vädurar, finns det två alternativ - antingen stannar Jungfrun livet ut eller så försvinner den efter att ha lärt Väduren något viktigt. Jag trodde på första alternativet, det blev det andra.
 
Han klättrade försiktigt in i mitt liv under en period då jag var mycket ledsen och inte trodde på mig själv. Vi lärde känna varandra digitalt, via något forum där det mest hängde idioter, men där han stod ut. Vi bestämde oss för att inte ses förrän vi styrt upp de delar av våra liv som vi ville styra upp innan vi inledde något som annars kunde ha blivit kaos. 
Vi bestämde första december det året för att det var första året på mycket länge som första december inföll på samma dag som första advent.
Det blev dock tidigare. Vi skrev varje dag - men inte på det där sättet som jag annars hade gjort då och kanske ibland gör idag. Det var inte åttatusen sms och fyrahundra snapchats. Det var långa, meningsfulla meddelanden occh sedan mycket eftertanke. 
Men så en dag kom det - "Jag och mina vänner ska på komediklubb på söder ikväll, det vore fint om du var där" och jag bröt vårt löfte om första december, första advent som första mötesdag.
Istället mötte jag den första riktiga gentlemannen i mitt liv. Jag hade på mig de där fina haremsbyxorna med elefanterna som vi pratat så mycket om, de som hade kommit med posten samma dag. Mitt röda hår var lockigt och vi skrattade åt precis samma saker, på precis samma ställen, drack päroncider och på centralen var han på väg att missa tåget för att han dröjde kvar vid den där kyssen på kinden, precis under mitt högra öga. Den sitter kvar ibland.
 
Det blev fler möten innan första advent. Mitt skogstroll, min prins av Norrtälje med det hasselbruna håret och de vackra ögonen. Han vars omfamningar fick mig att känna mig hemma och vars kyssar gjorde mig yr.
Ja, det är klyschigt, ja det låter som en jävla romcom, men det var verkligen så.
Än idag minns jag den där fantastiska kvällen då jag hade någonstans att vara vid en viktig tid och bara råkade missa tretton tunnelbanor och den viktiga tiden.
 
Det var en period då jag var nästintill facistisk när det kom till närvaro och hårt arbete i skolan, trots detta sa jag tog jag ledigt måndagen efter första advent så att vi kunde ligga i pyjamasar, se på Polarexpressen och äta pepparkaksfil. Den ultimata poesin.
 
Jag kan inte säga exakt vad det var som gjorde att han förändrade min syn på mig och min omgivning, men då Micke var så lugn i sig själv och dessutom såg omvärlden på ett så accepterat och kärleksfullt sätt, gjorde han större intryck på mig än vad många andra gjort i mitt liv.
 
Dock är ju vissa sagor för bra för att vara sanna och likaså denna. Prinsen försvann lika fort som han kom.
Med förklaringen "Du är en sån där flicka jag kommer att ångra om fem år att jag inte älskade. Men du vet vad du vill, du är säker och du förtjänar att bli älskad nu med allt vad det innebär och allt det kan jag inte ge dig nu."
Sedan försvann han och kom inte tillbaka. Ett tag höll jag koll, men sedan försvann han från sociala medier också.
 
I år har det gått två år sedan han försvann och jag har som sagt inte pratat om det så mycket. Det har kommit andra kärlekar och förälskelser efter honom och det kommer garanterat komma fler - men ibland undrar jag var han är nu. Hur han har det, vad han gör och om han någonsin slänger en tanke tillbaka på mig.
 
Jag känner nästan att det är det allra finaste med människor, när de klättrar in genom ett fönster vi kanske glömde stänga, lämnar delar av sitt hjärta innanför dörren och sedan smyger ut när vi minst anar det.
Oftast lämnar det smärta med sig, men så småningom mest tacksamhet.
 
Jag vet med mig att jag också varit och mycket väl kan bli en runaway igen. Just därför har jag en större förståelse för konceptet och vad det innebär, trots den emotionella biten som ofta ställer till när man tänker lite för mycket.
 
Men det stoppar mig inte från att fundera över om vi kommer att ses igen någon dag. Om jag kommer förstå bättre, om det är meningen eller inte. Eller om jag bara kommer att fortsätta undra.
Kommer våra runaways tillbaka?

När ett skjul blir ett hus.

Publicerad 2015-10-30 02:02:06 i Allmänt

Jag är tillbaka i Stockholm. Inte permanent, nej, utan bara över lovet.
Jag har en kamera med mig, en tanke och en idé. 
I förrgår började jag blåsa liv i den idén. 
Det gjorde fan ont.
 
Fallet har lagts ner. Ska jag vara ärlig, så minns jag inte vilket datum det var - för jag har slutat orka hålla koll på när skit händer. Åklagaren beslutade, precis som förra gången fallet lades ner att "Vidare utredning kan inte påverka fallets utgång." och därmed vandrar han vidare och så även jag, om än mer kantstött än innan. 
Mitt liv går inte under, men jag är arg, besviken och ledsen. Inte länge, för det tillåter jag inte - jag kanaliserar min ilska och omvandlar den till kreativitet.
Därav tanken och idén, som i tisdags fick mig att återvända till brottsplatsen, mer än sex månader efter att jag var där senast.
 
Vi ska ha dokumentärfilm som nästa projekt på filmutbildningen och jag har beslutat mig för att göra en dokumentär om min vän Mats och hans fru Lotta, som båda är fantastiska konstnärer och jordnära, fina människor - ett positivt och glädjefyllt projekt.
Men, sen föddes en idé till, när mitt juridiska ombud ringde den där förmiddagen för några veckor sedan och berättade att det nu är slut. Att det i juridisk mening inte längre finns något som jag kan göra. Att allt som går att göra har gjorts.
 
Jag beslutade mig för att göra en dokumentärfilm till. Det är ännu inte säkert om den kommer att redovisas, eller om den kommer att klippas inom snar framtid - men som någon form av terapi och för att ännu en gång försätta mig i en situation där jag utmanar de farhågor och/eller rädslor som uppstått under de senaste månaderna.
 
I tisdags beväpnade jag mig med en kamera och ett stycke pappa, bara för att vara säker på att inte hamna i en alltför hotfull situation och begav mig ut till Märsta för första gången sedan jag senast var där med polis och spermahund i maj.
Vi stannade vid stationen, där jag såg honom för sista gången. Jag stod på den plats där han rättfärdigade våldtäkten med att allt var okej för att han såg mig som ett troféligg och att han ju "velat ligga med mig så jävla länge."
Jag gick från den platsen mot övergångsstället och såg upp mot höjden där jag visste att skjulet gömde sig bakom träden. På en reklamskylt bredvid vägen stod en text som reklam för IKEA - "Vilken lattjo dag!" och jag skakade på huvudet åt ironin i två sekunder innan allvaret bet mig i ansiktet på nytt. Med pappa tre steg bakom och med glidecam i högsta hugg, gick jag samma väg som han i mars ledde mig på.
Då var marken täckt i frost och lera, nu i vackra, röda och gula löv.
Det kändes lätt att fokusera på själva filmandet, snarare än hur det kändes, fram till att vi nådde skjulet. Pappa sa något, frågade något om platsen. Jag kunde inte sluta tänka på att det där ju inte alls var ett skjul, utan stort som ett hus. Hade jag förminskat det i mina tankar eller hade jag bara känt mig så fruktansvärt liten?
I stunden försökte jag bena ut huruvida jag fortfarande kände mig liten eller om jag faktiskt kände mig stark. Jag tror inte att jag nådde någon slutsats, för hela situationen var så absurd.
 
Jag stannade på den plats där han slet tag i min vänsterarm och skadade mig på ett sätt som fortfarande påverkar mig. Jag tog ett klumpigt steg åt vänster och lutade ryggen mot den vägg där han tryckte upp mig. Jag snurrade ett varv på samma sätt som när han slet ut mig på grusplanen bakom skjulet och la handen mot väggen där han slog mitt huvud mot träet.
 
Det gick inte att sluta tänka på hur stort det var. Skjulet. Inte ett skjul på riktigt? Eller hur man nu bedömer vad ett skjul egentligen är.
Vi stannade inte länge. Jag varken ville eller behövde det.
Det är inte där bearbetandet ligger. Kanske en del, kanske var det en del i den läkningsprocess jag jobbar med hela tiden, men jag kände ändå inget behov av att stanna efter att jag filmat det material jag behövde.
Jag har kommit så långt och har en bra bit kvar.
Men jag tog mig dit. Jag stod där. Det kom inga påtvingade flashbacks, för jag tillät mig minnas för att sedan tränga bort det. Det var okej. 
Jag ville inte dö, när vi åkte därifrån. Jag ville inte göra mig eller någon annan illa. 
På något märkligt vis, kände jag hopp - kanske för att jag klarade av att vara där och för att det gav mig känslan av att han ändå inte vunnit. Att allt växer och att löven faller.
 
Det kändes på något vis lättsamt, att den ständigt återkommande tanken inte handlade om ångest - utan om hur skjulet som jag beskrivit och minns, plötsligt hade blivit ett hus.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela