stardustchild.blogg.se

Svaret på frågan kom efter en lång stund av eftertänksamhet och troligtvis flera av mina eftertänksamma blickar åt alla möjliga håll samtidigt som jag bet mig i läppen. 

Det är så jag är, när jag får såna frågor, som av allmänheten anses märkliga eller till och med oviktiga, behöver jag få chansen att tänka efter.

Det som är oviktigt för alla andra, har en förmåga att bli viktigt för mig.

Frågan som ställdes var "Om du fick ha en superkraft, vilken skulle du då ha?" och personen som ställde frågan var en då, mycket nära vän till mig.

Mitt svar blev detsamma som titeln på det här inlägget. Jag tror att jag vill flyga. Eller ja, det var svaret då. Nu är svaret, ja, jag vill flyga.

Jag kommer under min livstid, från och med nu, göra allt för att få flyga. Allt för att få uppleva känslan av att jag är ett väsen med eller utan vingar, som kan sväva högt upp i luften utan tekniska medel.

Missförstå mig inte, jag älskar att flyga med flygplan också, jag kan aldrig sova under varken start eller landning, det är liksom ett heligt moment för mig - men under mina kommande dagar, kommer jag att hoppa fallskärm eller hoppa högt, högt, högt på en studsmatta, ja, göra allt för att få den där fria känslan. Ge mig den, ge mig den nu.

Om fyra timmar är det dags att gå upp, fast jag inte ens lagt mig än och fast än resefebern nu kravlat sig in genom mina porer och gör det nästintill omöjligt att ens känna mig sömning trots att jag vet hur trött min kropp är. Om fem timmar är det dags att sätta sig i en taxi med resten av familjen och bege oss mot Arlanda och om sju och en halv timme lyfter planet mot den första mellanlandningsdestinationen Amsterdam. Därefter Amsterdam-Atlanta och sen Atlanta-Fort Myers.

Kanske är det så, att det är orsaken för min kärlek till ballonger, såpbubblor, superhjätar och allt annat som svävar och flyger fritt? Att min kärlek för tanken att kunna flyga påverkar min kärlek till andra materiella ting?

Tänk om det är så. Vad fint egentligen.

Skinny love går på repeat i mitt mysupplysta rum igen. Väskorna är packade och jag är redo för äventyr, om än med restriktioner från läkaren på Löwenströmska som jag fick besöka tidigare ikväll, igår, ikväll. Det får va ikväll, för jag har inte sovit än. Min brännskada är tydligen "kraftigt inflammerad" och måste behandlas med en penicillinkur, samt omlägg, utan bad och sol i tio dagar, men sen ska allt vara bra.
Jag tänker använda den tiden till att skriva fingrarna av mig. Den här boken ska faktiskt bli klar, den ska bli av, historien ska berättas och spridas. Så är det bara.

Den här gången ska jag bli klar.

Tiden på planet ska jag ägna åt att skriva klart slutet och redigeringsförslagen i teatermanuset för i höst. Jag känner mig så full av skaparglädje och kreativitet. Den här sommaren kommer att bli så fruktansvärt vacker och full av färger.

Och tiden kommer, som den sig bör, att flyga förbi. Vilket både är positivt och negativt, men jag tänker inte oroa mig mer för det nu.

Jag tänker repeat'a Bon Iver och Birdys stämmor en stund till och sedan försöka få mig en blund innan min tjugofyratimmarsresa hem påbörjas. Ja, till mitt andra hem alltså.

Filmfodralet är laddat med mys och känslor, en bok om skrivande ligger ipackad. Nu är allt klart.