Tiden är som cirkusen, packar ihop och ger sig av...
Om min far läser det här inlägget, kommer han att le.
Han kommer att flina åt hur många gånger jag försökt mig på det här med att blogga och vem vet, kanske slutar jag efter fyra inlägg den här gången också, eller efter ett par veckor eller något, men livet är för kort.
Och eftersom jag inte alltid släpar en tom bok med mig, behöver jag dokumentera mina äventyr på annat sätt.
Det här är min lösning.
I fredags fyllde jag arton år.
En siffra jag fasat för i... Ja, jag vet faktiskt inte hur länge.
De som känner mig, vet att jag har en inre Peter Pan som gör mig oförmögen att växa upp, men uppenbarligen har inte staten och samhället samma syn då jag idag fått min första check någonsin (visserligen från CSN, men ändå) och brev från rekryteringsmyndigheten.
På mitt sovrumsgolv ligger också mängder av kataloger och papper om högskolor och högskolelinjer med tabeller om poäng och krav.
Jag har själv gett mig in i den estetiska leken och då får jag den estetiska leken tåla, men det känns fortfarande orättvist att jag ska avgöra hela min framtid när jag är arton-nitton år. Även om det känns ganska säkert vad jag vill den här gången.
Just därför har jag efter en sen middag, tillåtit mig själv lite Ben&Jerry's och sitter nu i mitt rum, djup som en brunn och lyssnar till de vackra pianotonerna av Opus 23 (Dustin O'Halloran) och funderar över livet.
Många av alla de glada Disney-figurer, dockor, nallar och sagoböcker som fortfarande har plats i mitt rum och ännu större plats i mitt hjärta, påminner mig om en barndom så oskyldig och kravlös.
Jag minns också hur jag låg där om nätterna som liten och såg fram emot att bli stor. Nu vill jag resa tillbaka i tiden och se till att lilla Isabell njuter av livet, för att det blir mer påfrestande för varje år som går.
Inget ont som inte har något gott med sig.
Kulturama. GY11TR. Min fantastiska teaterklass som fått mig på fötter, som fått mig att förstå att jag betyder så mycket mer än vad jag själv tror, som fått mig att bli lycklig lite mer varje dag.
Mitt i all förvirring och ibland sorgsenhet, finns dem där och kramar om mig när jag behöver det.
Jag har aldrig känt mig så hemma som där, så hemma bland dem, att jag passar in.
Att jag är hemma.
Lite blandade tankar och känslor såhär, en sen skärtorsdagskväll.
Det är så det får bli.
Godnatt alla vackra och sov sött.
En ny morgondag väntar er~