Insikten om "omöjligheterna"~
"Since we can't change reality, let us change the eyes which see reality."
~ Nikos Kazantzakis
Jag skriver och därmed bygger jag karaktärer.När jag tillsammans med vänner under åren läst böcker eller sett filmer med "omöjliga" karaktärer, har jag alltid blivit ganska bitter. Eller, ja, vi är flera som har blivit ganska bittra av den simpla orsaken att vi tycker att karaktärerna i filmerna och böckerna är orealistiska och "omöjliga".Vi har olika typer av ungdomar i dagens samhälle - de som drömmer och de som väljer att ta verkligheten för vad den är. Den andra typen har naturligtvis drömmar, de också, men de väljer kanske att tänka mer praktiskt än drömmarna. Om det inte tidigare framgått - är jag en av drömmarna och jag har under nästan ett års tid skrivit på vad jag hoppas ska bli min debutbok. På senare tid har jag upptäckt att en av mina karaktärer är just en sån här "omöjlig" karaktär, men av någon anledning blir jag inte bitter för att jag kommer på mig själv med det här - utan glad.Jag vill ju inte tro att något är omöjligt, kanske är det genom min "omöjliga" karaktär som de "omöjliga" pojkarna och flickorna i vårt samhälle tar ett steg fram och säger, "hej, jag finns, jag finns på riktigt." eller att någon som i framtiden läser den här boken inspireras av min omöjliga karaktär och därmed sätter en ny standard.Sen har jag också kommit fram till att karaktären som den "omöjliga" karaktären är förälskad i, också är ganska udda och utstickande på ett sätt som människor inte är. I alla fall inte i dagens Sverige. Då blir jag ju i och för sig rätt fascinerad eftersom den här udda, utstickande karaktären har mycket av mig i sig. Hon kläcker ur sig citat och låttexter på löpande band, kommer med lustiga teorier och säger saker som ingen annan förstår ibland.Det får mig att undra över om jag eventuellt är en "omöjlig" karaktär till sättet. Kan det vara så?Jag antar att det mesta jag skrivit hittills mest låter som svammel, men det jag vill komma fram till är att jag inte längre är bitter över "omöjliga" karaktärer då det inte finns några "omöjliga" karaktärer i mina ögon.
Jag har blivit äldre och det verkar som om mina åsikter och mitt hopp har växt med mig.Det finns säkert både pojkar och flickor som är likt böckernas karaktärer, helt magiska där ute. Ska vi vara helt wild and crazy, finns det säkert enhörningar och sjöjungfrur någonstans ute i världen också.
Det handlar om vad man väljer att tro.Jag tänker inte vara klyschig och avsluta med att "ingenting är omöjligt" (infoga dum, alldeles för ljus och pedagogisk förskolelärarstämma här), men jag tänker säga att jag inte längre ser omöjligheterna och att du inte heller bör göra det.Realism är tråkigt, fantasi är sjuhundraåttioelva gånger roligare - så kör på det konceptet istället.
(www.weheartit.com)
Nu tänker jag och mina existenstankar dra oss tillbaka, kanske dricka en kopp te, kanske hänga liiiiiiite för länge på WeHeartIt innan jag skriver några rader till på min bok och går i säng.
Sov gott och dröm vackert~ ♥
~ Nikos Kazantzakis
Jag skriver och därmed bygger jag karaktärer.När jag tillsammans med vänner under åren läst böcker eller sett filmer med "omöjliga" karaktärer, har jag alltid blivit ganska bitter. Eller, ja, vi är flera som har blivit ganska bittra av den simpla orsaken att vi tycker att karaktärerna i filmerna och böckerna är orealistiska och "omöjliga".Vi har olika typer av ungdomar i dagens samhälle - de som drömmer och de som väljer att ta verkligheten för vad den är. Den andra typen har naturligtvis drömmar, de också, men de väljer kanske att tänka mer praktiskt än drömmarna. Om det inte tidigare framgått - är jag en av drömmarna och jag har under nästan ett års tid skrivit på vad jag hoppas ska bli min debutbok. På senare tid har jag upptäckt att en av mina karaktärer är just en sån här "omöjlig" karaktär, men av någon anledning blir jag inte bitter för att jag kommer på mig själv med det här - utan glad.Jag vill ju inte tro att något är omöjligt, kanske är det genom min "omöjliga" karaktär som de "omöjliga" pojkarna och flickorna i vårt samhälle tar ett steg fram och säger, "hej, jag finns, jag finns på riktigt." eller att någon som i framtiden läser den här boken inspireras av min omöjliga karaktär och därmed sätter en ny standard.Sen har jag också kommit fram till att karaktären som den "omöjliga" karaktären är förälskad i, också är ganska udda och utstickande på ett sätt som människor inte är. I alla fall inte i dagens Sverige. Då blir jag ju i och för sig rätt fascinerad eftersom den här udda, utstickande karaktären har mycket av mig i sig. Hon kläcker ur sig citat och låttexter på löpande band, kommer med lustiga teorier och säger saker som ingen annan förstår ibland.Det får mig att undra över om jag eventuellt är en "omöjlig" karaktär till sättet. Kan det vara så?Jag antar att det mesta jag skrivit hittills mest låter som svammel, men det jag vill komma fram till är att jag inte längre är bitter över "omöjliga" karaktärer då det inte finns några "omöjliga" karaktärer i mina ögon.
Jag har blivit äldre och det verkar som om mina åsikter och mitt hopp har växt med mig.Det finns säkert både pojkar och flickor som är likt böckernas karaktärer, helt magiska där ute. Ska vi vara helt wild and crazy, finns det säkert enhörningar och sjöjungfrur någonstans ute i världen också.
Det handlar om vad man väljer att tro.Jag tänker inte vara klyschig och avsluta med att "ingenting är omöjligt" (infoga dum, alldeles för ljus och pedagogisk förskolelärarstämma här), men jag tänker säga att jag inte längre ser omöjligheterna och att du inte heller bör göra det.Realism är tråkigt, fantasi är sjuhundraåttioelva gånger roligare - så kör på det konceptet istället.
(www.weheartit.com)
Nu tänker jag och mina existenstankar dra oss tillbaka, kanske dricka en kopp te, kanske hänga liiiiiiite för länge på WeHeartIt innan jag skriver några rader till på min bok och går i säng.
Sov gott och dröm vackert~ ♥