~Tillbaka till drömmarnas land~
Jag försvann igen, men vid det här laget har ni nog vant er vid att jag försvinner då och då. Inte nödvändigtvis för att skrivlusten i sig försvinner, men ibland rusar bara tiden iväg.
Snart har hela påsklovet gått, men jag har ingen panik - just nu är all tid fram till den elfte juni bara en transportsträcka och för äventyraren jag, en transportsträcka fylld av fantasi.
På fredag börjar teaterfestivalen LÄNK, som klassen deltar i med vår uppsättning av det nyskrivna manuset "Sannas sanna jag" och där är vi hela helgen. Under samma dagar pågår en av planeringshelgerna för arrangörerna av NärCon i juli, så jag får sicksacka lite. Veckan därpå flyr jag och mor ner till Skåne för en kort visit innan vi drar vidare till Köpenhamn över Valborg. Det är tradition nu. För mig i alla fall.
Senare i slutet på maj, kommer "Om jag var han", min egenskrivna monologföreställning som också framförs av mig att ha premiär på Satelliten i Sollentuna - vilket både skrämmer och glädjer mig.
Föreställningen handlar om Elliot, som en gång var någon annan och som via sitt erkännande förskjöts och föraktades. Den har som syfte att främja hur vi än idag - i det utopiska Sveriges 2000-tal - fortfarande behandlar transungdomar som kämpar med att komma ut och berätta.
Jag har velat skriva något på det här ämnet mycket länge nu och därför känns det jätteroligt att äntligen få göra något av det.
Utöver det får vi i juni besök från USA inför min student. Peggy som är vår mitt-emot-granne i Florida. Josephine och jag har adopterat henne som vår amerikanska farmor och vi hittar alltid på massa skoj, bland annat besöker vi varje resa, vid ett antal tillfällen det fantastiska glasstället Daddy Dee's, som Peggy brukade ta med sin mamma till.
Vi får också besök av "aunt Hazel" - vilket känns helt fantastiskt då planen från början var att hon och hennes man Paul skulle komma hit och att de bland annat skulle ta mina studentbilder. Detta har vi pratat och skojat om i säkert tre år. Sorgligt nog gick Paul bort i januari, vilket var en fruktansvärd sorg för oss alla.
Jag försöker trösta mig med att någon som han måste fått en fönsterplats på tåget mot himlen och att han troligtvis sitter där uppe och redigerar moln, as we speak.
Jag ser i alla fall fram emot deras fantastiska närvaro och att vi mindre än en vecka efter studenten sitter på planet hem till mitt paradis igen. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att sluta längta.
Drömmer om Animal Kingdom och Disney Land, varpå jag försöker övertyga min far och mor om att en roadtrip är på sin plats när vi väl är i varma palmparadiset. Blir jag någonsin för gammal?
Bild på mig och min käre far från Sizzler i Orlando, kvällen innan nybesöket på Magic Kingdom, sommaren 2012.
Nu ska jag iväg med sistnämnde och handla, samt fortsätta njuta av lovresterna så gott jag kan.
Ta hand om er~
Ta hand om er~