stardustchild.blogg.se

Så än en gång är det ett tag sedan jag skrev här, men tillåt mig att återkomma med en fundering jag fick under gårdagens afton.

Den tredje mars, en måndag och vi var några i klassen som hade bestämt oss för att fira att det endast var 100 dagar kvar till studenten. Idag är det 99, tiden rusar iväg.

Hursomhelst, så begav vi oss efter den långa skoldagen iväg till N'See bar på Kungstensgatan, vilket var både mysigt och billigt. Där tog vi oss cider, öl och annat gott medan vi samtalade om livet.
Framåt kvällen då någon begav sig hem för att laga mat och någon annan drog sig hemåt för att sova, kände jag att jag inte ätit något vettigt tidigare under dagen och att jag kände mig sugen på att skämma bort mig själv.

Först lät det som intresset var ömsesidigt, men när det gått ytterligare lite tid och jag kände för mat var det ingen som ville följa med. En ur mitt sällskap frågade om jag verkligen skulle gå själv?! Men mitt intresse svalnade  inte, utan jag kände mig fortfarande sugen på en av Hard Rock Café's klassiska burgare och en fräsch Strawberry Daquiri till det - så jag gav mig av, tackade för sällskapet och skratten innan jag promenerade Sveavägen ner och in i musiken.

Väl innanför dörrarna, möttes jag av den där rockiga servitrisen jag tidigare stött på. Hon som är tatuerad på benen.

"Hello!"

"Hey, I'd like to eat something." svarade jag.

"Just you?" frågade hon då.
"Just me."

Hon såg aningen förvånad ut, men skakade fort av sig det innan hon sa åt mig att följa efter och såg till att jag fick ett bord.
"How about a drink?" frågade hon till slut och jag log.

"Sounds great."

Hon var på väg därifrån innan hon vände sig om och frågade:
"What are you celebrating?"

Och det dröjde ett par sekunder innan jag svarade:

"... Life."

Sedan försvann hon iväg och kom tillbaka ett par minuter senare med min favoritdrink.

I över fyrtiofem minuter, satt jag "helt ensam" i sällskap av god mat, god dryck och fantastisk musik. Det var inte många på Hard Rock igår kväll och det var nog det som skapade den otroligt mysiga atmosfären.

Helt ensam, skulle jag verkligen gå själv? Jag undrar vad det är som får folk att tycka att det låter så tragiskt. Om mindre än tre veckor, åker jag ensam till England för ett par njutbara dagar i London och Brighton och om jag fick en peng för varje gång jag hört "Ska du verkligen åka själv?!", skulle jag ha betalt den resan med de pengarna vid det här laget.

Jag kan tyckas vara en populär människa, inte för att jag själv ser mig som det, men utan för att jag har många människor omkring mig - men det är inte alltid så att man känner sig som en tätbefolkad ö bara för att det verkar så för omgivningen.

Dessutom är jag någon som trivs ganska bra i mitt eget sällskap, då jag aldrig är uttråkad och aldrig slutar fundera över allt värt eller ovärt att fundera över.

Det verkar liksom som om majoriteten av min generation idag ser självständighet som något skrämmande, vilket för mig blir oförståeligt då jag i mig själv är så självständig - något som i många fall avskräcker människor, både i relationssammanhang och i diskussioner. Naturligtvis älskar jag att umgås och träffa nya människor - något som för övrigt blir lättare om du är själv, åtminstone vad jag upplever - men att umgås med mig, har blivit något jag också trivs med. Jag tycker om att skämma bort mig själv, jag tycker om att skriva ner mina tankar för att senare omvandla dessa till något produktivt och även om jag inte alltid tycker om mig själv, jobbar jag på det och det sägs ju trots allt, att man bygger en relation bäst, genom att ta tag i de problem som ligger i den.

Vilket är vad jag gör.

 

Så för ett tag framöver, om inga radikala ändringar sker, kommer folk att få fortsätta fråga "Just you?" och jag kommer med ett leende och med stolthet i min bröstkorg att svara "Just me."