stardustchild.blogg.se

Året var 2005 och jag var tio år gammal. Jag bar blå skjorta, gul scarf med läderstopp. Några märken på bröstkorgen och några på armen. Stolt i min scoutskjorta storlek 164. Kaxig i mina Levis'Jeans som jag stoppat skjortan innanför kanten i. Axellångt hår och skitful raklugg efter ännu ett av mammas frisörexperiment.

I tre veckor hade jag tjatat och tjatat på mamma och pappa om att få åka på den stora hajken i maj och i tre veckor hade pappa försökt förklara för mig att "gumman, vi är esteter, inte campare. Vi hör inte hemma i skogen." vilket naturligtvis gjorde att jag ville åka ännu mer.
Till slut sa han okej, men att jag inte skulle ringa honom när det började regna och var iskallt där ute i skogen.

Så kom hajkhelgen, det var fint väder - solen sken och fåglarna kvittrade - you know the drill.
I bakluckan låg den fina Svampbobsovsäcken och en väska med någon tjocktröja, tandborste och pyjamas. Vi hade goda odds.

Om jag inte minns fel, var hajken ute i någon skog i Vallentuna och enligt mitt tioåriga minne tog det flera timmar att köra ut till den här campingplatsen där jag skulle tälta - vilket jag idag med mer realistiska tidsperspektiv skulle gissa på, tog någon halvtimme.
Vi kom i alla fall fram till en fin campingplats mitt ute i skogen där de andra scouterna och ett antal ledare från Sollentuna norra scoutkår (med sin huvudstuga i Häggvik) spelade brännboll i solskenet.
Alltså den idylliska bilden mitt naiva, tioåriga jag föreställt mig.

Snabbt hoppade jag ur bilen, sa hejdå till pappa och sprang iväg till mina kompisar. Därefter avlägsnade sig majoriteten av föräldrarna och sakta, men säkert också solskenet.
Plötsligt färgades himlen mörkt grå, det började ösregna, ömsom hagla och dimman som sedan spred sig över skogen kan ha varit det värsta jag sett. (Alltså... Då, som tioåring.)
Temperaturen sjönk fort till fyra grader och vi kastade oss in i våra halvuppsatta tält där golvet inte satt fast i tältväggarna. Det kändes som en naturkatastrof och som om vi skulle dö.

När de väl fick upp middag i ladan (som vi av någon anledning inte KUNDE sova i) fick vi springa på våra snabba barnsben genom haglet och ösregnet för att äta fort och sedan springa tillbaka. Vi tog på oss alla kläder vi hade, kröp ner i våra sovsäckar (varav min naturligtvis inte var avsedd för utomhusbruk och därför var sämst.) och frös likförbannat mer än någonsin förr. De där chipsen och chokladen som vi skulle mysa med blev inget av, då vi bara låg och frös.

Mina vänner somnade ganska snart och efter ett besök på dasset (även där med språng genom regnet) med en skylt där det stod "Kissa här, bajsa i skogen"(!!!) började jag känna mig ganska ensam, hjälplös och liten.
Efter att ha legat och frusit ytterligare någon timme i tältet, plockade jag upp den där fula, silvriga Sony Ericssontelefonen och slog numret hem.
"Hej gumman!" sa mamma och aldrig hade det känts så härligt att höra hennes röst.
"Mamma, jag vill hem."
"Jag misstänkte det. Jag och My (min kompis mamma) har suttit och väntat hela kvällen, vi kommer om fyrtio minuter."

Och där tog min första hajk slut. Hajken som också blev min sista hajk och slutet på scouterna då jag insåg där och då, att jag mycket riktigt inte var någon campingmänniska.

Sen den helgen har jag tältat en gång till i mitt liv. På asfalterad gång utanför Cirkus i Stockholm, i kön till Idol med mitt lilla cirkustält från IKEA på fyra kvadratmeter (RUNT), där jag var tvungen att ligga i fosterställning för att få plats.

(Läs detta med Morgan Freemans röst)
"That hike left a lot of traces in me, that followed me for the rest of my life... Well, til' now then."

Så idag, mer än tio år senare. när familjen besökte BassPro, en outdoor living-butik här i Florida stod jag länge och beundrade synen av det jag länge funderat på att försöka med igen - ett tält.
En blandning av ljusblått och mörkblått, till någorlunda billigt pris, lätt att bära och skulle kunna få plats med min uppblåsbara luftmadrass - för lite jävla komfort måste en drömmare få ha..
Jag köpte det till slut, beslutade mig för att nu jävlar, ska jag äventyra på riktigt!

Det kan börja med en campingtur i mitt vardagsrum, bara för att vara säker - men jag ska prova. Man ska inte bara prova nya saker, man ska också prova gamla saker som en gång skrivits av listan.

Så, nu har ni läst om vilken liten pussy jag var när jag var ung. Och om vilken tuffing jag är nu.
Gå nu ut och var lika tuffa som jag.

Puss och kram alla campare och ickecampare, ni finns i mina tankar ♥