Natten för mig, infinner sig någonstans mellan slaget nio på kvällen och slaget sex på morgonen.
Natten för mig, är luften jag andas, vattnet jag dricker och det som håller mig vid liv.
Det är om nätterna jag minns, om nätterna jag drömmer och om nätterna som jag känner mig som mest levande - nattuggla är inte en titel som räcker åt mig.
Jag föddes till att dyrka natten och dess stjärnor.
Det är fullmåne denna kalla marsnatt och jag vet att det kommer, långfredagen till ära, bli svårt att få till någon sömn. Mig gör det egentligen inget. Jag störs inte av tystnaden, snusandet från de andra rummen eller mörkret.
Det har varit en fin dag, fylld med sång, träning, inspiration, tankar, kärlek, minnen, kreativitet och funderingar. Imorgon blir en ännu finare dag, förhoppningsvis.
I goda vänners sällskap ska jag fira min första högtid utan min familj, som kommer att ha det trevligt på annat håll - och något, någon, kanske natten säger mig att det blir en eftermiddag, kväll, natt att minnas.
Kanske är det bara mitt nattliga, känslosamma jag som skriver dessa, eventuellt dramatiska rader, men jag har en sån där oförklarlig känsla inom mig just nu. Jag kan inte bestämma mig för om jag är lycklig eller melankolisk, kanske bara trött.
Här, under min egen lilla natthimmel av lysande stjärnor i taket, reflekterade i det blåa ledljuset spelar det ingen roll.
Min prinsessklänning hänger vackert och mjukt över en galge på garderobsdörren och mina mungipor glider upp. För ett år sedan, hade jag aldrig kunnat föreställa mig mitt liv nu. Trehundrasextiofem dagar. Ett år.
Jag har aldrig varit så mycket som nu, aldrig varit så lycklig som nu, aldrig varit så jag som nu.
Jag tar vara på natten - jag har aldrig varit så gammal som i natt och jag blir aldrig mer lika ung som i natt.
Jag gav er, vilka ni nu är, nyckeln till mina nattliga tankar.
Långfredagen är över, så går en dag och kommer aldrig mera åter.
Välkommen nya dag, vi möts efter sömn.
Tusenfaldigt godnatt, prinsar och prinsessor~