stardustchild.blogg.se

 

Kära trettonåriga jag.
Jag vet att du har haft det tufft på sista tiden, eller ja, om vi nu ska vara ärliga, vet jag att du haft det tufft de senaste sju åren. Du har fått dörrar i ansiktet, du har blivit spottad på, du har blivit kallad för hora, tjockis, miffo, fetto, idiot, äckel och andra kreativa negativiteter. Du har fått bandyklubbor i pannan, kängor i kindbenen, tidningar i huvudet och blivit puttad in i väggar. Du har blivit "anklagad" för att vara lesbisk och generellt förnedrad för att du är du.

Hemma har du tröstätit när mamma och pappa inte sett, eller inte varit hemma. Du har vid något tillfälle skurit dig i armen för att andra gör det, men som tur är, kommit fram till att det inte är lösningen. Du har stoppat fingrarna i halsen, för att du läst att så kan man göra för att äta gott men ändå gå ner i vikt. Det gör mig ledsen att det kommer att ta dig ytterligare två år av ont i halsen och lögner gentemot din mamma som hela tiden bryr sig och misstänker detta, för att förstå det. Men det gör mig glad att du kommer att förstå varför det aldrig hjälpte.

Du kommer inom ett år att träffa din första pojkvän, Emil. Han kommer att förändra din syn på många saker, bland annat musik och trots att han kommer att krossa ditt hjärta ganska fort, kommer du att förlåta honom för att han innerst inne är en god människa och inte vill dig ont.

Du kommer inom ett år att ha gjort dig av med det där destruktivt, kolsvarta håret som du färgade i hemlighet och som mamma inte ville prata med dig om på över en vecka. Du kommer inom två år att börja nian där en av dina lärare kommer att tala om för dig att du har blommat ut och att det syns att du börjar må bättre. Tyvärr kommer du också inom två år att träffa din andra pojkvän, ett inte fullt lika hälsosamt förhållande, men du kommer ganska snabbt förstå att du är värd bättre och gå ut ur det. Ibland är du verkligen smartare än du ger dig själv credit för.

I mitten på nian kommer du att må sämre igen, av olika skäl, många saker händer samtidigt och människor omkring dig mår dåligt - men du har i alla fall Jessica, även om det i sig är destruktivt för er att vara vänner vid det tillfället i livet. Hon kommer att stötta dig efter bästa förmåga, men eftersom du också kan vara en envis idiot, kommer det inte alltid att hjälpa. Fel människor kommer att leda dig fel, men som tur är kommer mammas och pappas skyddsnät till undsättning. Deras oro orsakar ännu ett misstag, men som omvandlas till lärdom. 

Du börjar gymnasiet och bättrar dig på så många plan. Du kämpar, du får bättre betyg, du presterar bra - men du har inte många vänner kvar. Du känner dig ensam, börjar må sämre igen, blir ledsen, går hem och gråter, men Pernilla håller upp dig så att du inte tippar helt. Du kommer att ta ett beslut för din egen skull, att byta gymnasium - det är det bästa valet du kommer att göra i ditt liv.

Du tror att det är Rebecka du ska tillbringa din gymnasietid med då ni varit så bra vänner i grundskolan. Du får lära dig att vi ibland växer ifrån varandra och blir istället fort vän med Rasmus. Och Moa och Gry och Niki och Kim och Fred och många andra. Du skriver din första föreställning och tillsammans med Rasmus spelar du din första föreställning. Ditt självförtroende börjar växa och du fortsätter skriva. Du dumpar det där gamla skitmanuset som du skrivit på i ett år och börjar skriva något som är viktigt för dig istället. Vad du inte vet är att det är klart till några veckor efter studenten. Ibland tar saker längre tid än vad man tror.

Under hösten förälskar du dig i Aladdin - han är en fantastisk människa och du kommer att vara hjärtekrossad över att ni bor så långt bort och att det tyvärr inte kommer att hålla. Han kan konsten att få dig att le och ni är fruktansvärt lika på många sätt. Ni kommer att återuppta kontakten sen. Det kommer att vara en bumpig väg, men han är värd att hålla kvar.

Du börjar trean och plötsligt händer verkligen saker, tiderna förändras och människor i din omgivning flyter bort, dyker upp och kanske flyter bort igen.

Livet är märkligt och det har du om någon fått känna på.

Du sätter upp din andra egenskrivna föreställning som blir en succé och som får dig att känna dig stolt över dig själv.

Tyvärr kommer inte Paul att leva när du tar studenten och jag är evigt ledsen över att behöva vara den som berättar det för dig, du har visserligen inte träffat Paul än, men när du gör det kommer du att förstå varför det är sorgligt. Mormor kommer inte heller att leva tills du tar studenten och inte Ingvar och inte Stina.

Ingen i din släkt kommer att komma, förutom Lina, som du lyckligtvis återfått kontakten med. Du har återupptagit kontakten med din morbror under dina konstanta resor till och från Skåne under våren, han kommer inte att vara där, men han vill.

Du kommer att spela i din första långfilm, vilket kanske kompenserar för dina konstiga castings och det där värdelösa SF Bio-statistjobbet. Du kommer att ge människor ändlösa skratt med dina historier och med facit i hand kan jag faktiskt fortfarande säga att du inte läser instruktioner rätt.

Det tar tid att lära gamla hundar sitta.

Under veckorna innan studenten kommer det att vara förjävligt, du kommer att må jättedåligt över framtidskval och känna dig värdelös trots breven från Folkhögskolorna som säger att du är duktig trots att du inte kom in.

Du kommer att stänga in dig ett tag när du kommer till Florida, resa hem ensam för första gången, arrangera hela C-huset på NärCon som du ännu inte besökt för första gången och träffa Nicklas som du vid det här laget tycker mycket om.

Du kommer att stationera dig på flygfältet i Västerås för att lära dig att köra bil där pappa en gång låg i lumpen.

Du kommer att tänka tusen tankar, drömma tusen drömmar, älska tusen andra saker.

Du kommer att ligga på dina stjärnlakan, du kommer att le åt alla kommentarer du fick för ditt mycket viktiga och ytterst välskrivna inlägg om psykisk ohälsa då skådespelaren Robin Williams du gillar så mycket har dött.

Du kommer att inse att du kanske inte älskar dig själv, men har kommit så pass långt att du kan säga "jag mår helt okej", när någon frågar hur du mår. Du kommer att inse att ditt magspöke inte alls är på G lika ofta som förut. Du kommer att inse att du inte hindrar dig själv från att vara dig själv och att du får mer support för att vara du än nedtryck. 

Med facit i hand, vill jag tacka dig för att du kommer att vara den som tar tag i ditt liv. Visserligen med hjälp, men fortfarande du. Med facit i hand vill jag tacka för sex lärorika, viktiga år. Med facit i hand vill jag tacka dig för att du fortfarande lever och drömmer.

Isabell tretton år, saker kommer att bli så mycket bättre än du kan tro. Du kommer att leva ett helt liv på sex år. Du kommer att göra tusen misstag och tusen fantastiska val.

Det här är bara ett axplock av vad som händer i ditt liv, men ett viktigt sådant.

Jag vet inte vad som händer efter Isabell nitton år, då det kapitlet bara har börjat, men jag vet att efter Isabell tretton år, går det bara uppåt.

Tack.

Det blir bättre.

 

Med vänlig hälsning

Isabell Alison Öhrlund, nitton år och sex år klokare

 

Jag var tretton år och hade för första gången i mitt liv skickats till en riktig kurator. Jag hade blivit hänvisad till BUP, barn- och ungdomspsykiatrin. Det var till en början min dåvarande skolas idé, då de ansåg att jag hade problem med att spegla verkligheten på ett korrekt sätt. Då tyckte jag att dem var idioter, idag förstår jag - för vem fan speglar verkligheten på ett korrekt sätt när man konstant får en packe tidningar i huvudet, eller ser sitt namn på toalettväggarna tillsammans med raden "... är en lesbisk hora", eller blir skrattad åt konstant, utan att ha gjort något roligt.

Istället kände mina föräldrar att det kunde vara en vettig idé, då jag var så djupt nere på botten, att jag inte ens pratade längre, jag bara grät.

Hur klyschigt det än låter, kan det nog ha varit så att jag under mina första tolv-tretton år i livet, grät bort majoriteten av mina tårar, då jag idag har så fruktansvärt svårt för att gråta och reagera i situationer av sorg.

Som förälder till ett väldigt, både fysiskt och psykiskt utsatt barn, känner man sig hjälplös, jag vet inte detta för att jag själv är förälder, men jag vet detta för att jag i efterhand förstått vad mina föräldrar fått gå igenom till grund för min psykiska ohälsa som baserats på andras handlingar gentemot mig.

 

Rummet på våning 9 på Sollentuna sjukhus kändes märkligt, litet och inte alls förtroendeingivande när jag klev in där första gången. Som mindreårig måste man ha med en förmyndare första gången, för att lägga upp en slags plan för processen, något mål för när jag ska komma därifrån. Det kändes som att det var det som var målet, snarare än att bygga upp min självkänsla igen.

Jag hade båda mina förmyndare, mina föräldrar, min mamma och min pappa. Det kändes inte bättre.

Jag visste ju att jag inte ville vara där.

Han var nyutexad, det förstod till och med jag, tretton år gammal och trasig. Han var inget vidare på att förstå varför jag var där. Jag ville dö och han trodde att han skulle kunna hjälpa mig.

Det hälsades, togs i hand, diskuterades, pratades för jag vet inte vilken gång i ordningen om all skit jag utsatts för. Jag var trött på att lyssna, så jag stängde av. Fram tills det att jag plötsligt får den mycket raka frågan - "Isabell, har du någon gång funderat på att ta ditt liv?"

Det kändes som om rummet blev mindre, det kändes som om det blev lite svårt att andas och som att klockan tickade lite fortare för varje sekund som jag var tyst. Till slut sa jag "Nej, det har inte gått så långt.", trots att det var en lögn. Jag kunde känna hur mina föräldrar på var sida av mig slappnade av lite vid tanken på att inte ha en suicid dotter, bara lite kantstött.

 

Första gången vi sågs ensamma, räckte han mig ett papper. På pappret stod det kanske trettio-fyrtio glada ord och han ville att jag skulle ringa in saker jag tyckte om mig själv. Jag sköt tillbaka pappret mot honom och han såg förvånad ut över att jag inte ringat in något. 

"Jag tror inte att du förstår", sa jag, "jag tycker inte om mig själv."

Den unge, glade kuratorn såg plötsligt mer bekymrad än glad ut. Jag satt ut tiden och lät honom prata.

Andra gången vi sågs, sa han "Jag tänker ge dig en läxa. Jag vill att du går hem och tittar dig i spegeln, sedan vill jag att du säger till dig själv att du är söt. Jag vill att du upprepar detta för dig själv, innan du går och lägger dig och när du har vaknat på morgonen, okej?"

Jag nickade, men gjorde det aldirg. Varför skulle jag låtsas tycka om mig själv?

BUP får man bara gå till ett visst antal gånger och ingen uppföljning görs efter det att du kommit utanför deras dörrar. Du är inte deras problem efter det att de bedömt att du är "okej". Hur nu någon annan kan avgöra, huruvida du är "okej".

Jag är, likt många andra, mycket kritisk till hur Barn- och Ungdomspsykiatrin i Sverige tar hand om ungdomar vars bakgrund, historier eller trauman kan ha större påverkan än vad man ofta tror. Bland annat är detta vad min bok handlar om, för er som vill läsa den dag den kommer ut.

Vid något tillfälle då jag hade varit upprörd och arg och skulle gå tillbaka till min lektion, sa hon "Du, Bella, hoppa inte från Västerbron sen va? Det blir så dumt då." och jag blev så chockad att jag skrattade till.

Hon var rak med det hon sa, hon hade faktiskt lyssnat på vad jag gått igenom och förstått hur jag såg på mig själv och hur omgivningen såg på mig. Hon var och är en fantastisk människa och utan henne är det inte helt säkert att jag skulle vara den jag är idag. 

Hon gav mig en annan syn på mig själv.

 

Jag är väldigt dålig på att be om hjälp. Ska jag till exempel bära upp en tung väska för en trappa, kan jag hinna ramla innan någon rusar fram för att hjälpa mig och jag kanske till och med snäser när jag förklarar att jag "kan själv."

Att kunna själv är en god egenskap, men också en usel försvarsmekanism då den indikerar att du inte behöver någons hjälp för att du inte behöver någon annan. Du vill visa dig självständig för att du vet att det inte alltid kommer att finnas någon som vill eller kan hjälpa dig.

Jag är mästare på att vara nästintill otrevlig när någon erbjuder mig hjälp. Jag är mästare på att säga "Jag vet", när jag kanske inte alls vet, bara för att indikera att jag är smart och förstår. Jag påpekar mina egna fel, innan någon annan ens funderat över dem och jag är mästare på att tala om för människor hur orädd jag är.

 

Sanningen är att jag är rädd för att inte bli ihågkommen. Sanningen är att jag är rädd för att stå ensam, den dag då jag faktiskt behöver hjälp. Sanningen är att jag alltid inbillar mig att ingen bryr sig på riktigt, när de säger att de saknar mig.