stardustchild.blogg.se

 

Kära trettonåriga jag.
Jag vet att du har haft det tufft på sista tiden, eller ja, om vi nu ska vara ärliga, vet jag att du haft det tufft de senaste sju åren. Du har fått dörrar i ansiktet, du har blivit spottad på, du har blivit kallad för hora, tjockis, miffo, fetto, idiot, äckel och andra kreativa negativiteter. Du har fått bandyklubbor i pannan, kängor i kindbenen, tidningar i huvudet och blivit puttad in i väggar. Du har blivit "anklagad" för att vara lesbisk och generellt förnedrad för att du är du.

Hemma har du tröstätit när mamma och pappa inte sett, eller inte varit hemma. Du har vid något tillfälle skurit dig i armen för att andra gör det, men som tur är, kommit fram till att det inte är lösningen. Du har stoppat fingrarna i halsen, för att du läst att så kan man göra för att äta gott men ändå gå ner i vikt. Det gör mig ledsen att det kommer att ta dig ytterligare två år av ont i halsen och lögner gentemot din mamma som hela tiden bryr sig och misstänker detta, för att förstå det. Men det gör mig glad att du kommer att förstå varför det aldrig hjälpte.

Du kommer inom ett år att träffa din första pojkvän, Emil. Han kommer att förändra din syn på många saker, bland annat musik och trots att han kommer att krossa ditt hjärta ganska fort, kommer du att förlåta honom för att han innerst inne är en god människa och inte vill dig ont.

Du kommer inom ett år att ha gjort dig av med det där destruktivt, kolsvarta håret som du färgade i hemlighet och som mamma inte ville prata med dig om på över en vecka. Du kommer inom två år att börja nian där en av dina lärare kommer att tala om för dig att du har blommat ut och att det syns att du börjar må bättre. Tyvärr kommer du också inom två år att träffa din andra pojkvän, ett inte fullt lika hälsosamt förhållande, men du kommer ganska snabbt förstå att du är värd bättre och gå ut ur det. Ibland är du verkligen smartare än du ger dig själv credit för.

I mitten på nian kommer du att må sämre igen, av olika skäl, många saker händer samtidigt och människor omkring dig mår dåligt - men du har i alla fall Jessica, även om det i sig är destruktivt för er att vara vänner vid det tillfället i livet. Hon kommer att stötta dig efter bästa förmåga, men eftersom du också kan vara en envis idiot, kommer det inte alltid att hjälpa. Fel människor kommer att leda dig fel, men som tur är kommer mammas och pappas skyddsnät till undsättning. Deras oro orsakar ännu ett misstag, men som omvandlas till lärdom. 

Du börjar gymnasiet och bättrar dig på så många plan. Du kämpar, du får bättre betyg, du presterar bra - men du har inte många vänner kvar. Du känner dig ensam, börjar må sämre igen, blir ledsen, går hem och gråter, men Pernilla håller upp dig så att du inte tippar helt. Du kommer att ta ett beslut för din egen skull, att byta gymnasium - det är det bästa valet du kommer att göra i ditt liv.

Du tror att det är Rebecka du ska tillbringa din gymnasietid med då ni varit så bra vänner i grundskolan. Du får lära dig att vi ibland växer ifrån varandra och blir istället fort vän med Rasmus. Och Moa och Gry och Niki och Kim och Fred och många andra. Du skriver din första föreställning och tillsammans med Rasmus spelar du din första föreställning. Ditt självförtroende börjar växa och du fortsätter skriva. Du dumpar det där gamla skitmanuset som du skrivit på i ett år och börjar skriva något som är viktigt för dig istället. Vad du inte vet är att det är klart till några veckor efter studenten. Ibland tar saker längre tid än vad man tror.

Under hösten förälskar du dig i Aladdin - han är en fantastisk människa och du kommer att vara hjärtekrossad över att ni bor så långt bort och att det tyvärr inte kommer att hålla. Han kan konsten att få dig att le och ni är fruktansvärt lika på många sätt. Ni kommer att återuppta kontakten sen. Det kommer att vara en bumpig väg, men han är värd att hålla kvar.

Du börjar trean och plötsligt händer verkligen saker, tiderna förändras och människor i din omgivning flyter bort, dyker upp och kanske flyter bort igen.

Livet är märkligt och det har du om någon fått känna på.

Du sätter upp din andra egenskrivna föreställning som blir en succé och som får dig att känna dig stolt över dig själv.

Tyvärr kommer inte Paul att leva när du tar studenten och jag är evigt ledsen över att behöva vara den som berättar det för dig, du har visserligen inte träffat Paul än, men när du gör det kommer du att förstå varför det är sorgligt. Mormor kommer inte heller att leva tills du tar studenten och inte Ingvar och inte Stina.

Ingen i din släkt kommer att komma, förutom Lina, som du lyckligtvis återfått kontakten med. Du har återupptagit kontakten med din morbror under dina konstanta resor till och från Skåne under våren, han kommer inte att vara där, men han vill.

Du kommer att spela i din första långfilm, vilket kanske kompenserar för dina konstiga castings och det där värdelösa SF Bio-statistjobbet. Du kommer att ge människor ändlösa skratt med dina historier och med facit i hand kan jag faktiskt fortfarande säga att du inte läser instruktioner rätt.

Det tar tid att lära gamla hundar sitta.

Under veckorna innan studenten kommer det att vara förjävligt, du kommer att må jättedåligt över framtidskval och känna dig värdelös trots breven från Folkhögskolorna som säger att du är duktig trots att du inte kom in.

Du kommer att stänga in dig ett tag när du kommer till Florida, resa hem ensam för första gången, arrangera hela C-huset på NärCon som du ännu inte besökt för första gången och träffa Nicklas som du vid det här laget tycker mycket om.

Du kommer att stationera dig på flygfältet i Västerås för att lära dig att köra bil där pappa en gång låg i lumpen.

Du kommer att tänka tusen tankar, drömma tusen drömmar, älska tusen andra saker.

Du kommer att ligga på dina stjärnlakan, du kommer att le åt alla kommentarer du fick för ditt mycket viktiga och ytterst välskrivna inlägg om psykisk ohälsa då skådespelaren Robin Williams du gillar så mycket har dött.

Du kommer att inse att du kanske inte älskar dig själv, men har kommit så pass långt att du kan säga "jag mår helt okej", när någon frågar hur du mår. Du kommer att inse att ditt magspöke inte alls är på G lika ofta som förut. Du kommer att inse att du inte hindrar dig själv från att vara dig själv och att du får mer support för att vara du än nedtryck. 

Med facit i hand, vill jag tacka dig för att du kommer att vara den som tar tag i ditt liv. Visserligen med hjälp, men fortfarande du. Med facit i hand vill jag tacka för sex lärorika, viktiga år. Med facit i hand vill jag tacka dig för att du fortfarande lever och drömmer.

Isabell tretton år, saker kommer att bli så mycket bättre än du kan tro. Du kommer att leva ett helt liv på sex år. Du kommer att göra tusen misstag och tusen fantastiska val.

Det här är bara ett axplock av vad som händer i ditt liv, men ett viktigt sådant.

Jag vet inte vad som händer efter Isabell nitton år, då det kapitlet bara har börjat, men jag vet att efter Isabell tretton år, går det bara uppåt.

Tack.

Det blir bättre.

 

Med vänlig hälsning

Isabell Alison Öhrlund, nitton år och sex år klokare