stardustchild.blogg.se

Sommarpratssäsongen är igång, blommorna har blommat och det är tre månader sedan jag senast skrev något. Jag är hooked på Sveriges Radio-appen mellan varven av jobb, jobb och träning. Och under träning. För bakom varje människa vi ser, finns något mer.

 

Ni som följt bloggen och fortfarande tittar in då och då fast jag inte längre är lika aktiv (jag ser er), undrar kanske hur det är, om ni inte följer mig på övriga sociala medier.

Under en tid tillbaka har jag haft nya möjligheter att bearbeta och få nya ögon på vad som egentligen hänt. Bombnedslaget som satte igång en serie händelser, vilket gjorde hela min verklighet till ett krig och som nu fortfarande har några flikar uppe i bakgrunden, men som på det stora hela gjort mig till krigaren som nu lever på ett helt annat sätt. Uppenbarelser, lärdomar och nya perspektiv. Det var längesen jag skrev och kanske är delar av den här historien uttjatad för att det varit mitt sätt att avreagera mig på. 

 

"Vadå?" Tänker du som är lite ny och kanske inte varit med på vägen, "Är inte Bella bara den där balla bartenderbruden som drar dåliga skämt, tränar massor, lyssnar på konstig musik och glittrar?" 
Nej, tyvärr. Men det är den största delen av mig, det finns bara lite mer bakgrund.

Och som tidigare nämnt, är det nytt för mig igen då jag ser det ur en nyare version av migs ögon. Därför har jag bestämt mig för att skriva en serie inlägg. De kanske inte är helt i ordning, det kanske till och med blir rörigt, som ett lapptäcke av minnesbilder och jag vet inte riktigt hur många delar det blir - men tanken är att sommaren agerar arena och att mitt skriftliga sommarprat börjar här. Välkommen. 
Läs om du vill, lär dig gärna något, dela vidare.

Om du har frågor eller vill kommentera något, gör gärna det.

 

 

 

_______________________________________________________________________

 

 

 

Det är fredag den fjärde mars, 2016 och jag kramlar mig fast vid britsen. De har flyttat mig från sjukhussängen tillfälligt för att försöka undersöka mig på gyn igen. Jag skriker, trots att jag aldrig varit någon som skriker - inte ens när jag är arg. Den vita sjukhussärken har bytts tidigare under kvällen eftersom kroppen pendlar mellan svett och frossa, men luktar ändå bara sjukhus. Det är tredje dygnet där och personal från tre olika avdelningar har undersökt mig utan att förstå vad orsaken till min smärta är och jag känner mig för första gången på länge rädd när de har kört tillbaka mig till gyn för att göra ytterligare en desperat undersökning. Sjuksköterskorna försöker lugna mig, men smärtan är så fruktansvärt olidlig att jag tänker att "snälla, gör slut på det, det är inte värt det. Ingenting är värt det här."

När de inser att de inte ens kommer att kunna undersöka mig, försöker de prata lugnt medan de varsamt håller mig kvar på britsen - men det känns inte ens som om jag är där. Jag vaknar till i någon slags verklighet av att någon pressar en morfinspruta rakt ner i mitt högra lår och avbryter skrikandet för en sekund med snabba in- och utandningar. Innan dess har de bara gett mig det via shunten i armen, men de fattade nog att det började bli akut. Att jag skulle implodera och explodera eller något. Medan jag, vilket jag får bekräftat senare, kämpar för mitt liv hör jag hur någon kommer in och säger något om att magnetröntgenbilderna är tillbaka. Jag hör allt som i ett töcken, men förstår att det är illa.

"Vi måste förbereda henne för operation, om den spricker dör hon."

Det har gått snart tre och ett halvt år sedan den kvällen och ändå minns jag det som om det var igår. Innan de där nätterna hade jag aldrig spenderat mer än ett par timmar på sjukhus och aldrig opererats. Jag var ju kärnfrisk, med undantag för lite hormontrassel, ett brutet knä och några stukade fötter - men eftersom smärtan var genital och även dundrade i buken, kunde jag inte sluta tänka på att det var hans fel. Bilder av en annan mottagning och andra undersökningar med ont på samma ställen flashade förbi framför mina ögon.

"Nu börjar det om." Tänkte jag. "Nu försöker Han döda mig igen."

 

Jag skrivs ut från sjukhuset och får återvända till mitt rum på Ekhem utanför Falkenberg på folkhögskolan där jag går. Min plats på landet där våren börjar slå ut. Jag har svårt att gå och har ont från att vara uppsydd, men försöker tänka positivt med att det bara är fram till sommaren, för "sen kommer du att vara läkt och återställd". 

Jag spelar in kortfilmen "Lite för nära" med modiga och starka vänner och den sprids som en löpeld över internet. Min historia, min upprättelse, min kreativitet används för att läka. För visst är det så att alla sår läker, men att många också lämnar ärr? Petar man för mycket på ett sår medan det läker, blir ärret större och mer beständigt.

Det har petats på, i och runt mitt sår i över fyra år nu och ärret har blivit beständigt, om än inte lika synligt längre.

Jag är ju starkare nu, känner mig ofta odödlig och klarar mer än vad jag någonsin trott att jag skulle.

 

I maj det året skedde en av många kedjehändelser som kom i samband med bombnedslaget i mars 2015. Jag hade sedan länge slutat äta antidepressiva för att jag inte orkade med bieffekterna, men bieffekten av det var istället att jag nästan aldrig kunde sova. På väg till ett informationsmöte för mitt nya sommarjobb i Vimmerby, kör jag rakt in i en annan bil som bromsar in för långsamt och inte blinkar vänster på landsväg. Tröttheten och chocken försätter mig i tårar och panik trots att de i bilen framför klarar sig utan skador. Deras bil hade varit så tungt lastad medan min lilla Kia Piccanto tog hårt av smällen och jag flög rakt in i instrumentbrädan. Jag haltade ut och med pappa i telefon från Holland, fick jag hjälp att skriva i försäkringspapperna medan Småland regnade över mig och trots det stora och läskiga som just skett, gjorde jag som jag alltid gör - borstade av dammet och rullade vidare genom skogarna. Någon vecka senare hjälptes pappa och grannen åt att slå ur bucklorna och tejpa ihop Pico igen, detta utan att veta att jag tre månader senare skulle köra rakt in i ett rådjur och behöva skrota bilen i slutet av sommaren för att skadorna blev för omfattande av olycka nummer två.

Men först följde en bergochdalbanesommar i Vimmerby där jag slogs med rädslan över att läkarna hade haft fel angående läkningen - att jag fortfarande skulle gå uppsydd fram till hösten och inte få bada alls. Familjen satt i USA över sommaren och vännerna var långt borta. Dåvarande jobbet var svårt att skaffa vänner på och när jag en morgon vaknade för tidigt och såg ett inlägg på facebook skrivet av en vän, där det stod att hon fått veta att "Rasmus är död." peakade allt på något sätt. Jag var arg på en av mina närmsta vänner för första (och hittills sista) gången för att han inte förstod och det var först i augusti när ett ont ledde till ett gott, som jag såg en strimma hopp med solnedgången över campingen nedanför vårt kollektivhus i utkanten av byn.

 

En närstående trodde att jag fått ett mentalt sammanbrott när jag rakade av mig håret den sommaren och Världens Bästa Rasmus stod bredvid och sa "Du är inte klok Isabell", precis som Lisabet brukade säga "Du är inte klok Madicken." Det var precis efter Lilla Rasmus död, innan bilolyckan, innan natten då jag körde mig själv tre timmar till akuten i Göteborg för misstänkt infektion och innan jag träffade prinsen som kom och förtrollade lilla mig i sagovärlden Vimmerby. Hela sommaren var ett kaos, tills han hörde av sig.

Jag ligger på akuten i Göteborg då jag i mitt naiva tänkt att de är de enda som kan hjälpa mig. Det går timme efter timme utan hjälp. Amalia har somnat i stolen bredvid sjukhussängen och jag ligger förstrött och tindrar i brist på annat, då det gör lite för ont för att sova. Han skriver och får mig att le emellanåt.

Tidigt på morgonen får jag lämna sjukhuset med direktiven att de inte kan hitta något. De spolar mitt operationssår och jag sätter mig i bilen för att köra mina mil tillbaka till Småland. Han fortsätter skriva och det slutar med att vi rings, så att vi fortfarande kan prata fast jag kör. Två dagar senare, kör han fyrtio mil för att gå på dejt med mig på stadshotellet i Vimmerby och jag känner mig som en snaggad prinsessa med mina barfotafötter och mina sommarbrända kinder. Vi försöker hinna med en biofilm, men missar den och håller istället hand medan vi promenerar längsmed hamnen i Västervik. Han fattar ganska fort att jag är trasig, men säger att det inte gör något och vi blir kära på typ två sekunder. 

I en anteckning i min mobil, som fortfarande finns kvar, daterad den femtonde augusti klockan 17:13 står det "Glöm aldrig sommaren då Lydia frågade vem prinsen är och du svarade 'Han heter Carl'."

Långt senare skulle det visa sig att både min hälsa och min trasighet skulle göra alldeles för mycket skada och att vissa sagor inte har lyckliga slut ändå.

 

För bara tre veckor senare stod jag i duschen, nu på Södergården som blivit mitt nya internatboende, åter i Vessigebro på folkhögskolan och det började rinna blod och var längsmed mitt ben från ett sår där det inte borde komma blod och var.

G körde mig i full fart till akuten för att vi efter nästan tolv timmars väntan blev hemskickade med att de inte kan hitta något. I bilen på vägen hem säger hon "vi kommer behöva åka tillbaka ikväll, du är helt grå i ansiktet och jag har aldrig sett dig såhär tidigare".

Det fick vi också och det blev starten på en höst där jag skulle opereras ytterligare två gånger, samt åka in och ut på akuten med virus och infektioner, missa alldeles för mycket av den utbildning jag älskade och försvinna in i mig själv igen.

 

Och visst var det hans fel. Han som var bombnedslaget. Han som jag trott varit en vän. Han som trots avståndet på över sextio mil fortsatte bränna varenda del av mig som ville överleva.

 

Periodvis bodde jag hos prinsen i hans hus ute i skogen för att det var närmare sjukhuset och han gjorde allt i sin makt för att hålla ihop mig. Jag åt så mycket morfin mot smärtan att jag mådde illa och slutade äta. När jag slutade äta, fick jag näringsbrist och svimmade på golvet. Prinsen lyfte upp mig och knöt mina skor för att orken inte räckte till för att böja mig ner vissa dagar. Han fick gå bakom mig när jag skulle upp för trappan, så att jag inte ramlade ner och slog mig själv. När han gick till jobbet, placerade han sin katt i min famn och la min telefon, vatten och mediciner bredvid mig innan han pussade mig på pannan och sa att allt snart skulle bli bättre. Jag vet inte ens om han trodde på det själv.

Jag hade gått från kärnfrisk till ett skal av mig. Osäkerheten växte och gjorde att jag tvivlade på allt. Tvivlade på kärleken, på drömmarna, på livet. Jag blev en sämre version av mig och redan där, under senhösten började glittret att blekna lite. Det blev mycket, även för prinsen som ju också hade sitt liv att sköta och är det något jag fortfarande är ledsen över, så är det hur mitt mående påverkade mitt beteende då. Monstret i mig sa och gjorde dumma saker, fick lågor att brinna ut och skratt att vissna.

 

Idag när jag körde till jobbet, genom blomstrande daladiken i eftermiddagssolen som vi pratade om redan då, prinsen och jag - försökte jag tänka tillbaka på vem jag var då och vem jag är nu. Han skulle varit med, men livet och ödet ville annat. Jag skulle ju också ha varit här tidigare, men livet och ödet ville annat. Jag körde till jobbet för livräddningsövningar, då jag jobbar som badvärd på Leksands Sommarland i sommar och tänker på alla de som var delaktiga i att hålla mig vid liv då.

Att jag är stark, både fysiskt och psykiskt, att jag för det mesta är glad och modig - att jag är kapabel till att dagligen jobba, äta, sova, må bra och att ha ett jobb där jag har ansvar för andra är så himla stort för mig.

Det var många som inte ville eller vågade tro på mig, som väntade på att jag skulle falla ihop och gå sönder. På gott och ont, tände det en eld i mig som aldrig slutar brinna. 

Aldrig vill jag vara ett skal igen. Då vill jag hellre vara så levande att det chockar både mig och andra. Jag gör allt som har med mig att göra, lite för mycket nu.

Jobbar för mycket, älskar för mycket, tränar för mycket - ja, det enda jag inte gör för mycket av längre är att äta för mycket. Det går inte längre - men det är också en annan historia.

Vi sparar den fysiska förändringen till nästa del.

 

Men om du är en av de som oroar dig för mig, för att jag som ovan skrev, lever för mycket - kan jag lugna dig med något.

I det här virrvarret av kaos har jag också druckit för mycket, ätit för mycket, tagit för mycket av vissa mediciner, gjort mig själv illa för mycket och gråtit för mycket.

I valet mellan de "För mycket-ena" och livets för mycket, väljer jag alternativ två eftersom det i det valet bara finns ett svart och ett vitt för mig.

 

Jag har fantastiska människor omkring mig som hjälper mig, som är mjuka kuddar när jag faller, som är skratt när jag vill gråta, som håller om mig när jag känner mig liten.

Tillsammans med dem och att jag är mitt bättre jag idag, vet jag vart gränserna går. Det betyder inte att jag slutar testa dem och tänja dem - men det betyder att jag klarar mig.

Tack, om du orkade läsa såhär långt. Skriv gärna om det var för långt eller om det var bra. 

Tack för att jag fick skriva av mig. 
Kanske kommer det mer snart.

Den som lever får se.
Det tänker i alla fall jag göra.