Tankar om kärlek och ont, som går hand i hand
På luciadagen opererades jag för tionde gången efter att i september ha blivit felaktigt friskförklarad och fyra veckor senare ha fått åka in akut för smärtor där jag, efter en friskförklaring, inte borde känna smärtor.
Tionde gången, på snart fyra år. Tionde gången gillt? Tyvärr inte, det är bara att fortsätta vara van - för det blir fler operationer. Det sa de redan på morgonen, där när jag missade luciatåget som skulle sjunga medan jag fick dropp satt och svalde min smärtstillandecocktail.
Och det sorgliga är att jag mått och mår sämre efter den här operationen än vad jag gjort efter de senaste två.
Jag har ont.
Antar att jag borde ha blivit van efter tre och ett halvt år med ont, men hade ju nästan lärt mig koppla bort det.
Antar att jag borde ha blivit van efter tre och ett halvt år med ont, men hade ju nästan lärt mig koppla bort det.
Efter ett spontant infall tidigare i år, blev jag kallad till tester för polishögskolan i november och bestämde mig för att åka trots att jag var osäker på om det här fortfarande var vad jag ville göra med mitt liv (hallå, världens roligaste utmaning ju!) och fick ändå till min glädje bekräftat att jag åtminstone är frisk nog för att få bli polis. Men innan jag skulle lämna läkarens kontor, påpekade han "se till att få de där skadorna fixade bara, det är ju ett yrke där man sitter mycket och det kommer att straffa sig längre fram".
Det är bara det att det sitts mycket på högskolan också och det straffar sig redan.
Kan inte sitta still. Flyttar mig var tredje minut, ungefär. Känner att jag stör, att jag är irriterande att det ser ut som att jag skruvar på mig när jag i själva verket är superintresserad.
Fan vad det irriterar mig.
Där och då gick det inte att släppa tanken på att jag verkligen, verkligen önskar att JAG kunde "se till att få de där skadorna fixade" - för då hade jag liksom gjort ännu mer än allt jag redan gjort.
Har försökt läka bättre inifrån genom allt från bättre diet, mediciner, kolodialt silver, örtteer, healing and the list goes on. Men mitt problem blir allt tydligare så fysiskt och biologiskt det bara kan bli och vill inte läka bort. Och sjukvården vet knappt vad de ska göra med mig, för det här problemet är ju sällan något som uppstår hos så unga som mig och sällan till resultat för vad uppkomsten blivit för mig.
När jag fick veta att kroppskarusellen var igång igen, skrev jag på sociala medier att jag inte skulle skriva lika mycket om den här omgången behandlingar och operationer - bland annat för att jag insett att det är något jag bara måste ta mig igenom och inte uppmärksamma för mycket och bland annat för att jag har andra verktyg att hantera det här med idag.
Och ovanstående är sant. Jag är okej.
Men just eftersom smärtan på senare tid blivit så påtaglig igen - med att ha svårt att gå ordentligt, svårt att sitta, spänningar i kroppen och hjärnspöken - eftersom det här faktiskt är något som, när det inte lyckats ha ihjäl mig, istället haft ihjäl sånt jag haft kärt omkring mig. Kärlek, vänskap, glädje och annat vackert; måste jag nog skriva lite grann om det, ändå.
Under förra veckan var det Musikhjälpen runtom i Sverige och årets insamling kommer att gå till offer för sexuellt våld i krig och konflikt. Både i form av eftervård och i förebyggande, utbildande syfte.
Tillsammans med en helt fantastisk Elin, var jag projektledare över Dalarnas Studentradios och Dalarnas StudentTV's eget Musikhjälpen där vi sände live dygnet runt i en vecka från en butikslokal i Falun och årets tema blev extra nära inpå mig eftersom den tionde operationen också blev lagd under samma vecka. Vi samlade ihop nästan tjugotusen kronor för det här fantastiska ändamålet och jag kunde inte låta bli att tänka där, när vi skrek ut det i våra sista minuter av livesändning, att krigen vi som brottsoffer bekämpar i oss själva ändå kan få vita flaggor att vaja.
Igår kväll blev jag tillagd i en grupp för säker skjuts från krogen för tjejer i de två lokala städerna och skrev genast upp mig som en säkerhetsperson att både kontakta i egenskap av att jag står nykter bakom baren när de festar, samt som skjuts hem efteråt om de skulle känna sig osäkra eller rädda.
Vi lever i en tid där detta, tyvärr, behövs.
Igår kväll blev jag tillagd i en grupp för säker skjuts från krogen för tjejer i de två lokala städerna och skrev genast upp mig som en säkerhetsperson att både kontakta i egenskap av att jag står nykter bakom baren när de festar, samt som skjuts hem efteråt om de skulle känna sig osäkra eller rädda.
Vi lever i en tid där detta, tyvärr, behövs.
Det är jobbigt att prata om och diskutera våldtäkt och sexuella övergrepp. Det är jobbigt att prata om det fenomen som har ihjäl och skadar så ofantligt många människor varje dag.
Men vi kan inte inte prata om det som är jobbigt - för då får vi ingen jävla förändring alls.
Jag kommer att överleva den här operationen också och nästa och nästa om det blir en sån. De senaste fyra åren har onekligen bevisat att jag är svår att ha ihjäl. Men någonstans i Stockholm går en våldtäktsman lös som genom en handling, onekligen har försökt och som genom samma sexuella våld som det mot mig, försökt ha sönder så många fler och delvis lyckats. Någonstans i Stockholm går en våldtäktsman lös och kan skada fler och det är fan det enda som skrämmer mig med allt det här.
Kärlek smög sig in i mitt liv för några månader sedan i form av en bästa vän som nu är både bästa vän, pojkvän, kollega, framtidshopp, skratt, helande och trygghet och som påminner om vikten av mitt välmående. Likaså gör de vänner omkring som tror på läkning och pepp och har gjort det viktigt att dricka vatten, äta vitaminer, sova mer och försöka vila även om det verkligen inte är vad jag satt i första rummet tidigare.
Delvis kom det genom den friskförklaring som fick mig att känna som om jag fått en stulen del av livet tillbaka i september och som ändå blev kvar när friskförklaringen drogs tillbaka.
Delvis kom det genom den friskförklaring som fick mig att känna som om jag fått en stulen del av livet tillbaka i september och som ändå blev kvar när friskförklaringen drogs tillbaka.
Jag har blivit bättre och utöver ontet och frustrationen - mår jag bättre än vad jag kan minnas att jag någonsin gjort.
Så motiverad, så taggad, så målinriktad och vill bara bli bättre, hinna mer, helst ha fler timmar på dygnet till produktiva och roliga saker - men på ett hälsosamt sätt; även om jag behöver bli påmind om just det.
Och därför blir det så jävla frustrerande när kroppen ska motarbeta den eld som brinner i mig och som bara vill göra stordåd och eftersträva konstnärligt världsherravälde. Frustrerande, men kommer inte att stoppa mig.
Ofantligt tacksam över den kärlek som varje dag håller min hand och som inte släpper bara för att min kropp ballar ur eller för att mina hjärnspöken bråkar emellanåt. Ofantligt tacksam över familj, vänskap och energi.
Tacksam över alla som slåss mot orättvisor och arbetar för att bekämpa sexuellt våld. Tänker för evigt vara en av er. En av oss. Sluta aldrig prata om det. Pratar du, lämnar du plats för någon annan som kanske inte vågade tidigare.
Tacksam över alla som slåss mot orättvisor och arbetar för att bekämpa sexuellt våld. Tänker för evigt vara en av er. En av oss. Sluta aldrig prata om det. Pratar du, lämnar du plats för någon annan som kanske inte vågade tidigare.
Det är en fantastisk tid nu och det här är bara ett mörkare inslag som jag snart tar mig förbi. Har kärlek som balanserar ut den här smärtan, så du vinner inte den här gången heller. Bara så du vet.