stardustchild.blogg.se

Hej.

Som vanligt var det ett tag sedan jag skrev senast.

Jag sitter på tåget, på väg hem till Vimmerby efter att i stress och separationsångest få ha ropat hejdå till mina föräldrar och Carl-Sigvard som jag inte ska få se på hela sommaren.

Tack, älskade syster, för att du sprang bredvid tåget och vinkade tills jag inte kunde se dig längre. Tårarna sprutade när vagnarna lämnade centralen. Jag är så jävla trött på att vara ledsen, även om det är för att jag redan saknar er.

 

Jag har spenderat två vackra dagar och en stjärnklar natt i Stockholm. Fantastiskt, för sällskapets skull, vidrigt för rädslan.

Passande nog, såg jag på personalpoolen förra veckan att de som var lediga igår kunde få åka med personalavdelningen till Gröna Lund. Passande eftersom jag redan bestämt mig för att åka till Stockholm och ta farväl av mina föräldrisar de här dagarna. Jag fick med mig Helena och igår morse hoppade vi på en buss utanför Astrid Lindgrens Värld och begav oss mot Stockholm.

Det blev en vacker, bubblande, solig, varm, glad och kittlande dag i glädjens tecken. Som en roadtrip, fast ännu bättre.

Gröna Lund, Junibackens 20-årskalas med sagotåg, hallonpop, te på terassen, prat om livet, fotande av fåglar med för stora kakor i näbben och sedan tillbaka till Gröna Lund för att få se staden från åttiofem meters höjd och barfota innan det var dags att gå skilda vägar.

 

 

 

Det var då den överföll mig - rädslan.

Jag har aldrig varit rädd. Inte för ormar, spindlar, mörker eller annat sånt som folk vanligtvis är rädda för. Har alltid varit, nästan lite dumdristigt orädd.

Men jag ska ta spårvagnen ensam, från Djurgården till Kungsträdgården, gå därifrån till centralen och ta pendeltåget hem till Rotebro. Samma resa som jag gjort tusen gånger tidigare under nästan åtta års tid.

 

Jag vet inte om det beror på att jag bott ute på landet såpass länge nu, eller om det faktiskt har slagit mig att jag inte är så jävla odödlig som jag först trodde. Men när jag kliver av spårvagnen åker solglasögonen på. Jag inbillar mig att jag ser tuff ut, medan jag samtidigt läser av vartenda ansikte som kommer gåendes emot mig.
Inte för att det nödvändigtvis ska vara han.

Utan för att jag är omgiven av människor, potentiella vänner eller någon som skulle kunna skada mig.

Jag har aldrig känt så tidigare, men mest av allt, trots att staden jag så vackert hoppat barfota igenom under hela mina tonår lyses upp av solen - längtar jag bara tills jag sitter uppkrupen i soffan i föräldrarhemmet utanför stan. Trygg och ifred.

Vill inte bli sedd, vill inte bli stoppad.

Pendeltåget är den värsta biten. Slutdestination Märsta. Som alltid. Men nu, annorlunda.

 

Dagen idag började med mor i stan. Någonstans på Birgerjarlsgatan snubblar jag över en trottoarkant och ramlar. Innan mammas hand är framme för att hjälpa mig, ser jag en manshand framför mig. Jag vill ta den, men något i kroppen säger nej.

Jag är verkligen tacksam, glad över att det finns snälla människor kvar som är beredda att hjälpa andra. Men envist tar jag mig själv upp på¨benen igen, tackar honom för möjligheten att bli hjälpt upp och han ler mot mig.

Han ser inte ut som någon som skulle ha skadat mig. Men det gjorde å andra sidan inte han, heller.

 

Det där var egentligen det negativa. Det hårda, de onda känslor som sommarstaden framkallat i mig under de trettiosex timmar jag spenderat i den. Allt annat var vackert.

Det jag skriver nu blir utspritt då jag är trött, uppstressad, men ändå i behov av att skriva ner mina känslor.

 

Vi åkte till Junibacken efter fallet. Där möttes vi av VBR. Världens Bästa Rasmus och hans leende, skratt och kramar som jag ständigt saknar för att han alltid är lite för långt bort.

Jag, mamma och Rasmus åkte sagotåg (för mig, andra dagen i rad), lekte i Pippihuset och åkte den där kasebanan, fast det stod att vuxna inte fick (Vi tyckte att 'vuxen' faktiskt är en tolkningsfråga) och fikade nere i cirkuscaféet. Sedan klättrade vi in i för små hus i Muminutställningen och konstaterade att det är märkligt att det alltid är lättare att komma in i små utrymmen än vad det är att komma ut.

Sedan myste vi i Gallerian hos min syster på Gateau där hon jobbar. När vi stod där, sprang vackra Moa in i mig, som jag inte sett på över ett år.

Jag fick så mycket fina komplimanger och mådde så bra i själen när hon gick därifrån. Åh vad jag behövde en Moa som sprang in i mig idag.

 

Mys med mamma, pappa, Sigvard och syster innan det var dags att ta tåget hem. SJ's hemsida strular, vi blir försenade, jag är på väg att missa tåget med tjugo sekunder. Det ska precis börja rulla när min syster stoppar det genom att ropa på konduktören. 

När hon vinkar av mig, då tåget rullar iväg, stortjuter jag.

 

Strax innan tåget ska gå, inser jag att det på min biljett står att nattåget jag tar kommer fram till Nässjö klockan tre i natt. När jag sedan kollar när anslutningsbussen går, står det kvar över fem. Jag ska jobba halv tio.

Sitta ensam på en perrong i en stad jag inte känner, två timmar mitt i natten, känns inte bra. Varken för mig eller för föräldrisarna.

Ett nummer till en ängel slås och hon erbjuder med glädje sina småländska taxitjänster, kallar det för ett äventyr och blir minst lika lycklig som jag, vid tanken på att träffas mitt i natten.

 

När jag kommit in i kupén, tänker jag inte på klockan, utan väcker en annan ängel med min telefonmakapär. Jag ursäktar och säger att jag kan ringa imorgon, men hon vill veta, så att hon slipper vara orolig.

Jag berättar att jag fått ett filmjobb i Göteborg nästa vecka och hinner knappt ställa frågan förrän hon erbjuder mig sin kärlek i form av en extranyckel till hennes mysiga hem.

 

En timme efter att tåget avgått, sitter jag i en kupé, med ett inte alls lika hårt bultande hjärta och är tacksam och full av kärlek, istället för rädd, uppstressad och ledsen.

Vi hann fram i tid, tack vare mina underbara föräldrar och min outstanding syster som alltid springer snabbare än jag, men som när hon gör det, oftast gör det för mig.

Om två timmar stannar tåget i Nässjö och då får jag krama en ängel.

 

 

♥