Efter att ha landat i Filmmetropolen Halland, kan jag konstatera att livet plötsligt känns en liten aning lättare. Lantluft i lungorna, solsken, musik, glädje, förväntan och vänlighet.
Nu har jag också börjat få ordning på mitt nya rum, som för övrigt krävde tre (!!!) bilar för att fylla med Bella-magi. Alla andra kom typ i en liten bil med tre flyttkartonger och en påse.
Jag kom med tre bilar fulla med speglar, ljusslingor, tetrislampor, Fruit Loops, mjuka vänner och kärlek. Tror inte att någon är förvånad, men ska erkänna att det kändes humoristiskt genant.
Kommer att posta fler bilder sen, då det fortfarande är lite flyttstök. ("Galgar är bra att ha, för de finns liksom inte på skolan när du kommer till den, BELLA.")
Men här är en liten mysbild <3
Det känns i alla fall som att jag fått in tryggheten här. Jag var helt övertygad om att min separationsångest skulle vara outhärdlig, men jag har vant mig väldigt fort och känt en sådan lycka över att äntligen ha hamnat i det vackra landskap jag längtat efter.
Alla som jag hittills träffat är så vänliga, hälsar på varandra, är hjälpsamma och glada.
Det underlättar så mycket och trycket i bröstet är inte alls lika påtagligt som innan jag åkte. Nätterna är fortfarande jobbiga, inte för bristen på sömn trots att den gör sig påmind dagen efter - men för att tankarna rusar i huvudet. Dock tror jag att den positiva miljön och stämningen gör det lättare att andas. Det är säkert en mental känsla, men den känns fysisk också.
När det gäller allt med fallet som ligger hos polisen, går det inte mycket framåt.
Det har gått etthundrafyrtiofyra dagar sedan han vände uppochner på mitt liv och i juli valde han att kontakta mig, med ett långt meddelande där han påpekar att han tycker att det är tråkigt att jag känner att han "pissat på min självkänsla, men att det inte är i proportion till att jag förstör hans liv."
Som ni säkert förstår, gjorde inte det min rehabiliteringsprocess bättre på något sätt i världen.
Han skrev också om hur hans liv har försvårats, hur han inte kan äta, sova eller göra något i mer än en timme innan han känner att allt är hopplöst.
Han erkänner att han sökt hjälp för sexmissbruk för att han "insett att det här är karma."
Jag svarade inte. Jag skrev inte som det var - att ingenting är som förut för mig. Att ingen känsla är lik, att jag hittat fragment av vem jag var förut i små, korta stunder de senaste månaderna men att jag utöver det måste lära om allt emotionellt på nytt.
Jag kan inte längre gå i gallerior själv, jag kan inte betala i kassor där det står män, jag får ångestattacker där jag inte kan andas och är så övertygad om att jag ska dö att jag river sönder armarna.
Det handlar inte om att söka sympati eller medlidande, inte heller om att tävla i vem som har det värst - men jag är inte boven här. Det är jag som lider.
Alla val måste vara satta innan, för att inget ska triggas. Ska jag sätta mig bredvid någon på min vänstra sida, måste jag hela tiden ha koll så att det är en person med lugna rörelser eller någon jag litar på.
Likt ett barn, måste jag lära mig hantera saker på nytt.
Jag minns inte om jag skrev att falles lades ner i mitten på juni, en överklagan gjordes och nu har åklagaren beslutat sig för att inget något av mina vittnen säger, lär kunna förändra utfallet.
Det är hårt. Så jävla hårt.
Men det enda jag kan göra är att försöka gå vidare. Jag har gjort vad jag har kunnat och hoppas fortfarande att det jag skrivit om allt som hänt och min öppenhet kan hjälpa någon annan i sin process.
Ett blandat inlägg, men kontentan av det hela är att jag känner mig lite bättre for now. Jag stormtrivs på nya skolan, jag har hittat nya fina vänner och känner mig trygg. Jag är astaggad på att göra film, vilket vi ska börja med redan nästa vecka. Idag har vi varit på äventyr hela dagen och nu har alla samlats på elevhemmet för att se på Spirited Away. Idag är livet fint och några av de där fragmenten infann sig under de senaste timmarna - vilket också ger hopp.
En liten update i tillvaron. Jag kommer att skriva mer. Både om äventyr, nya upplevelser och all glädje som kommer både med lärandet och de nya bekantskaperna.
Förlåt att jag inte skrivit på jättelänge, jag kommer att bli bättre nu. I alla fall försöka.
Vi hörs snart igen.
Kram på er tills dess.
/Bella <3
