stardustchild.blogg.se

 

Hej världen, ni har rätt, jag har inte skrivit eller varit sådär överdrivet social på ett tag, så let me tell you what's going on.

Påbörjade mitt sociala uppvaknande lite i fredags då jag var ute och åt en mycket trevlig middag med Gry på T.G.I. Friday's som sedan följdes av ett mysigt besök på Retro med Thomas, Sarah, Jimmy och Pontus. Annars umgås jag mest med mina föräldrar och med Nicklas då och då. Carl-Sigvard får också alldeles för mycket av min uppmärksamhet och om det inte vore för ekonomiska barriärer, skulle jag ha åkt till Kalmar för att träffa Rasmus för första gången på sju-åtta månader, men det får vänta tills vädret är snällare och jag kan köra ner eller tills jag får ett arv på 800 miljoner kronor. #KalmarärDYRT

 

Nej, men... På senare tid har jag känt mig väldigt arg. Jag får mycket utbrott och slår på saker, vilket är ganska ovanligt för att vara jag. I grund och botten är jag en fruktansvärt lugn person, som gärna undviker bråk och konflikter och som inte ser någon mening i att skrika och jävlas så fort något litet blir fel. Jag brukar ha mer tålamod. Men just nu finns det viss ilska i mig som gör sig hörd då och då, lite svår att handskas med för att vara ärlig.

Detta kan i nuläget, utan inblandad läkarundersökning bero på två alternativ.

1) Jag är inne i en förtidskris då jag fyller jämnt om sju veckor och inte känner att jag har uppnått allt det jag ville uppnå innan jag fyllde jämnt.

2) Jag har eventuellt nu utvecklat den eventuellt genetiska sköldkörtelsjukdomen Struma, som min mor har och som jag sedan länge visat många symptom/tecken på, men som aldrig kunnat klargöras. Struma bråkar bland annat just med hormoner och då mina hormoner redan bråkar till grund för den andra hormonrubbningen - PCOS - känns det som ett helvete jag inte riktigt är pigg på att handskas med just nu. Jag kommer naturligtvis att ringa vårdcentralen och göra tester inom snar framtid, men det känns inte som att jag behöver veta att det är ännu mer fel på mina hormoner än vad det redan är. Särskilt inte då jag varit så arg och mått så dåligt fysiskt på senare tid att jag på allvar övervägt att plocka ut mina äggstockar helt. Detta är dock ett svårare beslut då det påverkar mina valmöjligheter längre fram i livet.

 

Sedan jag kom hem från USA har jag också kämpat med att återuppta kontakten och bibehålla den med mina få, riktiga vänner som bryr sig och göra mig av med de som låtsas bry sig, men inte dyker upp, inte håller löften och inte är pålitliga för fem öre. Det gör ont att klippa bandet till andra människor, även om du vet att du inte behöver dem.

Jag har tappat en av mina allra närmsta vänner och trots att jag innerligt hoppas att vi en dag hittar tillbaka till varandra, kämpar jag mycket för att vara stark just nu.

Jag har också gått på x antal arbetsintervjuer och varit nära på att sälja min själ till högstbjudande. Okej, det sista var en ganska stor överdrift.

Misstro mig inte, jag har det bra. Har nyligen blivit med bil i tidig födelsedagspresent, då mina föräldrar sett att mitt behov av transportmedel blivit alltmer påtagligt och trots att jag är livrädd då jag lär mig köra manuellt på nytt, är jag otroligt, euforiskt lycklig över att vara bilägare med enorma äventyrliga möjligheter. Jag håller dessutom på att komma in i det nu, särskilt då jag igår fick en snilleblixt om det magiska fenomenet - Dragläge.

Men det är också frustrerande att inse att jag i höstas la mycket tid, energi och förväntningar på något som visserligen var en upplevelse och livslärdom, men som också blev en stor besvikelse på många sätt. 

 

Slutsatsen är väl att jag skiftar väldigt mycket just nu. Tvivlar på mycket, är väldigt arg från och till, vilket inte blir bättre av alla "men du behöver inte vara så arg" eller folk som tycker att det är roligt när man blir arg. Jag tänker som vanligt, alldeles för mycket, funderar över allt i minsta detalj och behöver nog alla kramar jag kan få av de som bryr sig. Jag kämpar för att hitta jobb och gläds samtidigt åt att vara räddande ängel åt vackra Mia och hennes fina döttrar som jag hjälper så gott jag kan. 

Jag längtar efter våren och ansökningsperioderna för högskolorna och folkhögskolorna så att jag kan få chans att börja plugga igen och att jag tills dess ska ha hunnit redigera klart BM.

 

 

Go'kväll, som de brukar säga på Rapport.

 

För några veckor sedan, när jag var på besök i Nyköping, visade Nicklas, min underbara, fina, positiva och stöttande prins filmen Life as a house för mig. På svenska kallas den för Livsverket och jag kan rekommendera den av många skäl. 

I filmen dök det upp ett citat, som nu står skrivet på anslagstavlan i Nicklas rum och i anteckningar på min mobil. 

 

Jag har tänkt mycket på det här under de senaste dagarna, då jag faktiskt insett att mycket har förändrats, främst sedan studenten - klyschigt nog.

Dessutom har en vän, som jag inte umgåtts överdrivet mycket med, pratat mycket med mig de senaste dagarna och påpekat just det här med att jag är så lugn som människa och att det är något som är så fint med mig. Jag har också funderat över gränser och vart man sätter stopp, för sin egen skull.

Detta av orsaken som jag nämnt i tidigare inlägg, kring att jag gjort om samma misstag i relationer med människor så många gånger, för att jag naivt nog inte vill förstå att folk vill göra mig illa mer än en gång.

 

I fredags var jag ute med några vänner, hade det trevligt, drack mojitos, lyssnade på musik och skrattade. I fredags fick jag också en massa skit slängt i ansiktet av någon som jag förut trodde var en vän, men som visar sig vara betydligt mer omogen och osäker än jag först trodde.

 

För ett par månader sedan, skulle jag ha blivit arg och gjort något liknande tillbaka för att jag helt enkelt inte hade samma självkänsla då som nu. Istället tog jag det relativt lugnt och ringde dan därpå upp personen, påpekade att jag tyckte att det var omoget gjort och att jag inte riktigt förstod avsikterna - sedan släppte jag det och gick vidare. Minnena från i fredags ligger fortfarande kvar hos de trevliga samtalsämnena och skratten.

 

Och det är trots allt sant. Trots att mina hormoner spökar och stissar upp mig så att jag kan ändra humör från den ena minuten till nästa, lugnar jag ganska fort ner mig. Jag reagerar annorlunda nu.

Jag har också insett att det inte längre är lika jobbigt att se mig själv i spegeln. Det har äntligen framgått, att jag inte behöver vara en size zero och att jag inte behöver gå på vidriga pulverdieter och stoppa fingrarna i halsen för att försöka vara något jag inte är ämnad att vara. Det har äntligen framgått att förmågan att älska mig fortfarande finns, trots att jag är jag.

 

Därmed är det sant att förändringen är beständig och att man inte känner skillnaden förrän det hänt.

För jag gick inte någon kurs för att plötsligt tycka om mig själv, jag läste inte på nätet hur jag plötsligt skulle vara såpass självständig, jag bad inte om råd för att lära mig hur jag är mer lugn och sansad och jag fick inte höra av någon på stan att jag duger som jag är.

 

Det är mest tankar på en blogg på ett internet i ett Sverige i en värld, någonstans mitt i universum. Men det är mina tankar, som är värda att yttras på min blogg, som folk borde ta till sig, för att inse att saker blir bättre.

Jag är ofta ledsen emellanåt också, men det vägs upp mot de stunder då jag känner mig allra mest levande.

 

Jag som varit den som rusat efter kärlek och bekräftelse, blev istället oväntat bemött av detta när jag efter studenten valde att satsa på mig själv. Idag lever jag i en fin relation med en annan människa som i nuläget hållit längre än alla mina tidigare förhållanden tillsammans.

Jag som varit den som klankat ner mest på mig av alla, är idag den som medvetet sminkar mig lite mer när jag ska ut, som medvetet tittar på min kropp och istället tänker "Nej, äcklig är det inte. Långt ifrån perfekt, men jag är inte äcklig.".

Jag som varit den som tänkt att mamma och pappa måste säga fina och snälla saker till mig för att de är just mamma och pappa, har istället förstått att de säger det för att de verkligen menar det och jag har lärt mig att både lyssna och ta in.

 

 

Jag är inte riktigt värd att hata längre.

Istället ställer jag mig mittemot spegeln, viftar med vita flaggan och blinkar med ena ögat.

Jag är värd att älskas.