stardustchild.blogg.se

Go'kväll, som de brukar säga på Rapport.

 

För några veckor sedan, när jag var på besök i Nyköping, visade Nicklas, min underbara, fina, positiva och stöttande prins filmen Life as a house för mig. På svenska kallas den för Livsverket och jag kan rekommendera den av många skäl. 

I filmen dök det upp ett citat, som nu står skrivet på anslagstavlan i Nicklas rum och i anteckningar på min mobil. 

 

Jag har tänkt mycket på det här under de senaste dagarna, då jag faktiskt insett att mycket har förändrats, främst sedan studenten - klyschigt nog.

Dessutom har en vän, som jag inte umgåtts överdrivet mycket med, pratat mycket med mig de senaste dagarna och påpekat just det här med att jag är så lugn som människa och att det är något som är så fint med mig. Jag har också funderat över gränser och vart man sätter stopp, för sin egen skull.

Detta av orsaken som jag nämnt i tidigare inlägg, kring att jag gjort om samma misstag i relationer med människor så många gånger, för att jag naivt nog inte vill förstå att folk vill göra mig illa mer än en gång.

 

I fredags var jag ute med några vänner, hade det trevligt, drack mojitos, lyssnade på musik och skrattade. I fredags fick jag också en massa skit slängt i ansiktet av någon som jag förut trodde var en vän, men som visar sig vara betydligt mer omogen och osäker än jag först trodde.

 

För ett par månader sedan, skulle jag ha blivit arg och gjort något liknande tillbaka för att jag helt enkelt inte hade samma självkänsla då som nu. Istället tog jag det relativt lugnt och ringde dan därpå upp personen, påpekade att jag tyckte att det var omoget gjort och att jag inte riktigt förstod avsikterna - sedan släppte jag det och gick vidare. Minnena från i fredags ligger fortfarande kvar hos de trevliga samtalsämnena och skratten.

 

Och det är trots allt sant. Trots att mina hormoner spökar och stissar upp mig så att jag kan ändra humör från den ena minuten till nästa, lugnar jag ganska fort ner mig. Jag reagerar annorlunda nu.

Jag har också insett att det inte längre är lika jobbigt att se mig själv i spegeln. Det har äntligen framgått, att jag inte behöver vara en size zero och att jag inte behöver gå på vidriga pulverdieter och stoppa fingrarna i halsen för att försöka vara något jag inte är ämnad att vara. Det har äntligen framgått att förmågan att älska mig fortfarande finns, trots att jag är jag.

 

Därmed är det sant att förändringen är beständig och att man inte känner skillnaden förrän det hänt.

För jag gick inte någon kurs för att plötsligt tycka om mig själv, jag läste inte på nätet hur jag plötsligt skulle vara såpass självständig, jag bad inte om råd för att lära mig hur jag är mer lugn och sansad och jag fick inte höra av någon på stan att jag duger som jag är.

 

Det är mest tankar på en blogg på ett internet i ett Sverige i en värld, någonstans mitt i universum. Men det är mina tankar, som är värda att yttras på min blogg, som folk borde ta till sig, för att inse att saker blir bättre.

Jag är ofta ledsen emellanåt också, men det vägs upp mot de stunder då jag känner mig allra mest levande.

 

Jag som varit den som rusat efter kärlek och bekräftelse, blev istället oväntat bemött av detta när jag efter studenten valde att satsa på mig själv. Idag lever jag i en fin relation med en annan människa som i nuläget hållit längre än alla mina tidigare förhållanden tillsammans.

Jag som varit den som klankat ner mest på mig av alla, är idag den som medvetet sminkar mig lite mer när jag ska ut, som medvetet tittar på min kropp och istället tänker "Nej, äcklig är det inte. Långt ifrån perfekt, men jag är inte äcklig.".

Jag som varit den som tänkt att mamma och pappa måste säga fina och snälla saker till mig för att de är just mamma och pappa, har istället förstått att de säger det för att de verkligen menar det och jag har lärt mig att både lyssna och ta in.

 

 

Jag är inte riktigt värd att hata längre.

Istället ställer jag mig mittemot spegeln, viftar med vita flaggan och blinkar med ena ögat.

Jag är värd att älskas.