På de olika sjukhusbilderna är det inte svårt att se hoppfullheten i början.
"Det här är jobbigt nu, men snart läker jag. Snart är jag hel igen." Men ju längre tiden går, falnar hoppet och glider in i hjälplöshet, trötthet och ångest.
Innan de i mars plockade bort plasttråden som höll operationssåret öppet, hade jag varit uppsydd genitalt i två år. Det har inneburit smärta, förstörda kläder, konstant skräck för att lukta illa, förbud av bad utomhus på sommaren, nitisk och nästan tvångsmässig hygien med att dushca två-tre gånger per dygn bara av rädsla för att det ska börja växa igen.
Men det hjälpte inte.
Häromdan plockade jag ett piller ur en glasburk jag har hemma och min roomie frågade vad det var. Jag svarade att det var morfin och att sjukvården gärna delar ut det som isglass istället för att ens försöka med andra lösningar.
Jag berättade också om tiden då det brukade sitta en tragikomisk och något morbin lapp på den där burken som löd "Vägen ut", men att en vän blivit så upprörd att jag känt mig tvungen att ta bort lappen.
En referens till vägen ut ur smärta, men som ur ett orosperspektiv från vännen direkt blev en självmordsreferens.
I vintras när det exploderade med meddelanden och samtal från kvinnor som utsatts för samma gärningsman som jag, ringde jag upp advokaten som tidigare hanterat mitt rättsfall och frågade om det fanns chans att begära resning.
Detta efter att gärningsmannens namn publicerats och spritts inom olika digitala forum.
Jag fick till svar att i laglig mening är och förblir mitt fall "utrett". Det är inte bara nedlagt. Det är "utrett", färdigt, klart.
Jag kan alltså inte göra något mer, rent lagligt, för att stoppa det här monstret från att skada fler.
Hans namn blev offentligt under en tid, vilket turligt nog hindrade flertalet kvinnor från att träffa honom och gjorde att det blev lite, om än väldigt lite, svårare för honom att hitta nya offer. Men än en gång föll mer av det kraschade tornet på mig och de övriga utsatta som än en gång hamnade i en orolig och hotad position.
Det är ju tyvärr inte lagligt att ställa folk inför rätta om inte rätten vill göra det. Då riskerar du att bli den som blir ställd inför rätta istället.
Det mest sorgliga i allt det, är att hans mor och syster valt att ta ställning till att han är oskyldigt utpekad och att vi alla kvinnor skulle vara förvirrade lögnare. Så till den milda grad att de kontaktat folk som delat inläggen om honom för att hävda hans oskuld och svartmåla mig och min familj.
Tolv kvinnor, oberoende av varandra, som vittnar om samma typ av våld och övergrepp? Jo, jag tackar, jag.
Det enda som är värre än att våldta någon, är att gömma sig bakom en våldtäktsman och försvara denne.
Någonstans i Stockholm går en våldsam, empatilös och vidrig våldtäktsman lös. Han har nu misshandlat, sexuellt trakasserat och våldtagit minst tolv kvinnor och gått fri från majoriteten av fallen som tagits till polis.
Han har knäckt revben och bröstben, bitit och lämnat permanenta broskskador, orsakat PTSD, panikångestattacker, rädsla för att gå ut, isolering, konstant oro och orsakat mig så pass allvarliga fysiska skador att jag nu inväntar operation nummer nio. En operation som är betydligt större än de tidigare åtta. En muskelvävnadstransplantation för att det som fortsätter infektera min kropp om jag inte är konstant uppsydd inte ska få växa igen och förstöra mina genitala muskler för resten av mitt liv.
Nästa år, är vi inne på år tre av operationer och lagningar av mig. Nästa år har det gått fyra år sedan våldtäkten i mars 2015.
Och jag minns inte ens längre vem jag var innan allt det här hände och tog över mitt liv.
Jag är en stark person. Det är det jag är mest trött på att höra från andra, men som jag också vet om.
Jag är mer fungerande i mitt vardagsliv, både fysiskt och psykiskt än vad jag varit de tidigare åren. Jag litar fortfarande på folk, vilket bitvis leder till besvikelser - men därmed också snabbare och tydligare åtgärder, these days.
Det är svårt att knäcka mig.
En av de saker jag lärt mig ur den här sörjan, är att trampar någon på mina gränser, har de heller inte i mitt liv att göra och de ska stå för vad de gjort.
Jag tar ingen bullshit, längre.
Jag är långt ifrån känslig. Jag vill fortfarande föra diskussioner om allt, bli flirtad med, kramad och pussad på, skämtad med och liknande. Särbehandling för att jag skulle vara något slags offer, undanbedes, eftersom jag betydligt hellre väljer att se mig själv som en överlevare.
En hårt arbetande och studerande, ambitiös, relativt positiv, empatisk och bitter överlevare som var med om det ofattbara - det som aldrig skulle hända mig, av en vän som aldrig skulle skada mig.
En överlevare som aldrig hade räknat med att möta andra överlevare av samma mans våld. Jag var ensam så länge.
Några av dem har skrivit om det här, precis som jag. Andra känner fortfarande så pass mycket rädsla och oro, att de inte är beredda att göra det. En vill inte ens prata om det utan alkohol eller andra sinnesdämpande medel i kroppen.
En förhoppning finns om att han är nöjd.
Att någon får ut något av det som hänt.
Att någon kan njuta av tanken på att mitt och flertalet andra kvinnors liv är en daglig kamp, bara i att ta sig upp ur sängen, gå till jobbet, skratta, äta mat, hantera vardagliga trakasserier och opassande skämt, handla mat i en butik full av människor, ta sig igenom folkmassan på en trång gata, ta sig hem säkert i mörker - för att han skulle få några minuter av tillfredställelse.
Det har gått fem veckor nu.
Nästa operation planeras till nästa års början.
Förhoppningsvis är det den sista.
Troligtvis inte.
Tack fantastiska pappa, mamma och syster för att ni aldrig släpper taget och står med mig.
Tack vänner som ser till att jag äter, bär mina väskor, håller min hand, försvarar min rätt till mig och min kropp och ni som sprider mitt ord för större förståelse och kunskap om det som vi fortfarande knappt vill prata om.
Tack kvinnor som vågar ta kampen, tack kvinnor som kämpar för att hålla er ovanför ytan, om så bara för er.
Tack till mina manliga vänner och förebilder som konstant ger mig hopp om att det finns decent personer där ute som inte går över gränser och skadar andra.
Och så en klyschig men friendly reminder, en fredag som denna - Ha i åtanke att alla omkring dig hanterar något du kanske inte vet något om, behåll lugnet, var snäll och visa respekt.
B.