stardustchild.blogg.se

What's going on?

Publicerad 2015-01-28 00:36:35 i Allmänt

"Hej Isabell, hur mår du och vad gör du nu för tiden? Du har ju inte skrivit eller varit sådär överdrivet social på ett tag. What's going on, liksom?"
 
Hej världen, ni har rätt, jag har inte skrivit eller varit sådär överdrivet social på ett tag, så let me tell you what's going on.
Påbörjade mitt sociala uppvaknande lite i fredags då jag var ute och åt en mycket trevlig middag med Gry på T.G.I. Friday's som sedan följdes av ett mysigt besök på Retro med Thomas, Sarah, Jimmy och Pontus. Annars umgås jag mest med mina föräldrar och med Nicklas då och då. Carl-Sigvard får också alldeles för mycket av min uppmärksamhet och om det inte vore för ekonomiska barriärer, skulle jag ha åkt till Kalmar för att träffa Rasmus för första gången på sju-åtta månader, men det får vänta tills vädret är snällare och jag kan köra ner eller tills jag får ett arv på 800 miljoner kronor. #KalmarärDYRT
 
Nej, men... På senare tid har jag känt mig väldigt arg. Jag får mycket utbrott och slår på saker, vilket är ganska ovanligt för att vara jag. I grund och botten är jag en fruktansvärt lugn person, som gärna undviker bråk och konflikter och som inte ser någon mening i att skrika och jävlas så fort något litet blir fel. Jag brukar ha mer tålamod. Men just nu finns det viss ilska i mig som gör sig hörd då och då, lite svår att handskas med för att vara ärlig.
Detta kan i nuläget, utan inblandad läkarundersökning bero på två alternativ.
1) Jag är inne i en förtidskris då jag fyller jämnt om sju veckor och inte känner att jag har uppnått allt det jag ville uppnå innan jag fyllde jämnt.
2) Jag har eventuellt nu utvecklat den eventuellt genetiska sköldkörtelsjukdomen Struma, som min mor har och som jag sedan länge visat många symptom/tecken på, men som aldrig kunnat klargöras. Struma bråkar bland annat just med hormoner och då mina hormoner redan bråkar till grund för den andra hormonrubbningen - PCOS - känns det som ett helvete jag inte riktigt är pigg på att handskas med just nu. Jag kommer naturligtvis att ringa vårdcentralen och göra tester inom snar framtid, men det känns inte som att jag behöver veta att det är ännu mer fel på mina hormoner än vad det redan är. Särskilt inte då jag varit så arg och mått så dåligt fysiskt på senare tid att jag på allvar övervägt att plocka ut mina äggstockar helt. Detta är dock ett svårare beslut då det påverkar mina valmöjligheter längre fram i livet.
 
Sedan jag kom hem från USA har jag också kämpat med att återuppta kontakten och bibehålla den med mina få, riktiga vänner som bryr sig och göra mig av med de som låtsas bry sig, men inte dyker upp, inte håller löften och inte är pålitliga för fem öre. Det gör ont att klippa bandet till andra människor, även om du vet att du inte behöver dem.
Jag har tappat en av mina allra närmsta vänner och trots att jag innerligt hoppas att vi en dag hittar tillbaka till varandra, kämpar jag mycket för att vara stark just nu.
Jag har också gått på x antal arbetsintervjuer och varit nära på att sälja min själ till högstbjudande. Okej, det sista var en ganska stor överdrift.

Misstro mig inte, jag har det bra. Har nyligen blivit med bil i tidig födelsedagspresent, då mina föräldrar sett att mitt behov av transportmedel blivit alltmer påtagligt och trots att jag är livrädd då jag lär mig köra manuellt på nytt, är jag otroligt, euforiskt lycklig över att vara bilägare med enorma äventyrliga möjligheter. Jag håller dessutom på att komma in i det nu, särskilt då jag igår fick en snilleblixt om det magiska fenomenet - Dragläge.
Men det är också frustrerande att inse att jag i höstas la mycket tid, energi och förväntningar på något som visserligen var en upplevelse och livslärdom, men som också blev en stor besvikelse på många sätt. 
 
Slutsatsen är väl att jag skiftar väldigt mycket just nu. Tvivlar på mycket, är väldigt arg från och till, vilket inte blir bättre av alla "men du behöver inte vara så arg" eller folk som tycker att det är roligt när man blir arg. Jag tänker som vanligt, alldeles för mycket, funderar över allt i minsta detalj och behöver nog alla kramar jag kan få av de som bryr sig. Jag kämpar för att hitta jobb och gläds samtidigt åt att vara räddande ängel åt vackra Mia och hennes fina döttrar som jag hjälper så gott jag kan. 
Jag längtar efter våren och ansökningsperioderna för högskolorna och folkhögskolorna så att jag kan få chans att börja plugga igen och att jag tills dess ska ha hunnit redigera klart BM.
Jag är glad att ha två fantastiska föräldrar genom den här tiden, som skojar, som uppmuntrar, som förstår och som lyssnar.
 
Det blir bättre snart, det vet jag.
Det vet jag.

EDIT: Har nu pratat med Nicklas i en timme om att jag ser ut som en fisk och känner mig något muntrare än när jag skrev inlägget, men väljer att posta det ändå, då det fortfarande är generellt vad som händer i min lilla värld just nu.
 
Puss och tack för att ni finns ♥

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela