Att vara lite mindre stark.
Jag var tretton år och hade för första gången i mitt liv skickats till en riktig kurator. Jag hade blivit hänvisad till BUP, barn- och ungdomspsykiatrin. Det var till en början min dåvarande skolas idé, då de ansåg att jag hade problem med att spegla verkligheten på ett korrekt sätt. Då tyckte jag att dem var idioter, idag förstår jag - för vem fan speglar verkligheten på ett korrekt sätt när man konstant får en packe tidningar i huvudet, eller ser sitt namn på toalettväggarna tillsammans med raden "... är en lesbisk hora", eller blir skrattad åt konstant, utan att ha gjort något roligt.
Istället kände mina föräldrar att det kunde vara en vettig idé, då jag var så djupt nere på botten, att jag inte ens pratade längre, jag bara grät.
Hur klyschigt det än låter, kan det nog ha varit så att jag under mina första tolv-tretton år i livet, grät bort majoriteten av mina tårar, då jag idag har så fruktansvärt svårt för att gråta och reagera i situationer av sorg.
Som förälder till ett väldigt, både fysiskt och psykiskt utsatt barn, känner man sig hjälplös, jag vet inte detta för att jag själv är förälder, men jag vet detta för att jag i efterhand förstått vad mina föräldrar fått gå igenom till grund för min psykiska ohälsa som baserats på andras handlingar gentemot mig.
Rummet på våning 9 på Sollentuna sjukhus kändes märkligt, litet och inte alls förtroendeingivande när jag klev in där första gången. Som mindreårig måste man ha med en förmyndare första gången, för att lägga upp en slags plan för processen, något mål för när jag ska komma därifrån. Det kändes som att det var det som var målet, snarare än att bygga upp min självkänsla igen.
Jag hade båda mina förmyndare, mina föräldrar, min mamma och min pappa. Det kändes inte bättre.
Jag visste ju att jag inte ville vara där.
Han var nyutexad, det förstod till och med jag, tretton år gammal och trasig. Han var inget vidare på att förstå varför jag var där. Jag ville dö och han trodde att han skulle kunna hjälpa mig.
Det hälsades, togs i hand, diskuterades, pratades för jag vet inte vilken gång i ordningen om all skit jag utsatts för. Jag var trött på att lyssna, så jag stängde av. Fram tills det att jag plötsligt får den mycket raka frågan - "Isabell, har du någon gång funderat på att ta ditt liv?"
Det kändes som om rummet blev mindre, det kändes som om det blev lite svårt att andas och som att klockan tickade lite fortare för varje sekund som jag var tyst. Till slut sa jag "Nej, det har inte gått så långt.", trots att det var en lögn. Jag kunde känna hur mina föräldrar på var sida av mig slappnade av lite vid tanken på att inte ha en suicid dotter, bara lite kantstött.
Första gången vi sågs ensamma, räckte han mig ett papper. På pappret stod det kanske trettio-fyrtio glada ord och han ville att jag skulle ringa in saker jag tyckte om mig själv. Jag sköt tillbaka pappret mot honom och han såg förvånad ut över att jag inte ringat in något.
"Jag tror inte att du förstår", sa jag, "jag tycker inte om mig själv."
Den unge, glade kuratorn såg plötsligt mer bekymrad än glad ut. Jag satt ut tiden och lät honom prata.
Andra gången vi sågs, sa han "Jag tänker ge dig en läxa. Jag vill att du går hem och tittar dig i spegeln, sedan vill jag att du säger till dig själv att du är söt. Jag vill att du upprepar detta för dig själv, innan du går och lägger dig och när du har vaknat på morgonen, okej?"
Jag nickade, men gjorde det aldirg. Varför skulle jag låtsas tycka om mig själv?
BUP får man bara gå till ett visst antal gånger och ingen uppföljning görs efter det att du kommit utanför deras dörrar. Du är inte deras problem efter det att de bedömt att du är "okej". Hur nu någon annan kan avgöra, huruvida du är "okej".
Jag är, likt många andra, mycket kritisk till hur Barn- och Ungdomspsykiatrin i Sverige tar hand om ungdomar vars bakgrund, historier eller trauman kan ha större påverkan än vad man ofta tror. Bland annat är detta vad min bok handlar om, för er som vill läsa den dag den kommer ut.
Under min resterande grundskoletid hann jag pricka av en eller två kuratorer till, jag minns bara att den sista innan jag började gymnasiet inte heller var något vidare duktig på att förstå hur jag såg på mig själv.
Hon var en sterotyp. Spikrak pagefrisyr, bara beiga eller svarta kläder, pennkjolar, polotröjor, med ena benet över det andra och hakan lutad i handen med en sån där märklig, analyserande blick på mig.
Det kändes inte alls bra, än en gång satt jag i ett rum med någon som förklarade för mig hur jag mådde och varför, medan jag flöt iväg någon annanstans och fortsatte känna mig ensam och oförstådd.
Jag fick mycket stryk som yngre, vid ett tillfälle kring en julavslutning, blev jag jagad ut i snön av två killar i min klass som så småningom fick ner mig på marken och sparkade på mig när jag låg ner. Jag minns att jag blundade, att jag tänkte "det här är inte på riktigt" och hur jag liksom stängde ut faktumet att det gjorde ont. Smärtan blev så utestängd att jag inte upptäckte när de gick, för när jag öppnade ögonen var de borta och jag fortsatte inbilla mig att jag inte hade ont.
Du lär dig att bli en fantastisk lögnare av att vara offer för både våld och psykiska trakasserier, för så småningom vill du inte ens erkänna för dig själv att det händer, då du vet att andra, i mitt fall vuxna människor vars jobb var att se till att jag hade en säker skolmiljö, inte längre lyssnar.
Det var först när jag kom upp på gymnasiet som jag träffade en vettig kurator. Jag trodde inte på det först, då jag hade blivit kritisk mot "rasen" kuratorer efter mina dåliga erfarenheter. Min första klass i gymnasiet, gick det inte så bra för och så småningom var jag så pass frustrerad att en av mina lärare hänvisade mig till kuratorn på skolan med anvisningen "hon är jättebra."
Jag hade hört de orden förr, men min kritik blev trots allt motbevisad.
Kuratorn på mitt första gymnasium räddade mig. Jag hade aldrig överlevt mitt första år, då det var som att jag hade haft semester från trakasserierna i skolan sjuan, åttan och halva nian för att sedan komma rakt in i mellanstadiet och få skit för allt igen. Nu för att jag var duktig, för att jag var roligt klädd, för att jag hade ambitioner, för att jag var modig.
Vid något tillfälle då jag hade varit upprörd och arg och skulle gå tillbaka till min lektion, sa hon "Du, Bella, hoppa inte från Västerbron sen va? Det blir så dumt då." och jag blev så chockad att jag skrattade till.
Hon var rak med det hon sa, hon hade faktiskt lyssnat på vad jag gått igenom och förstått hur jag såg på mig själv och hur omgivningen såg på mig. Hon var och är en fantastisk människa och utan henne är det inte helt säkert att jag skulle vara den jag är idag.
Hon gav mig en annan syn på mig själv.
Jag är väldigt dålig på att be om hjälp. Ska jag till exempel bära upp en tung väska för en trappa, kan jag hinna ramla innan någon rusar fram för att hjälpa mig och jag kanske till och med snäser när jag förklarar att jag "kan själv."
Att kunna själv är en god egenskap, men också en usel försvarsmekanism då den indikerar att du inte behöver någons hjälp för att du inte behöver någon annan. Du vill visa dig självständig för att du vet att det inte alltid kommer att finnas någon som vill eller kan hjälpa dig.
Jag är mästare på att vara nästintill otrevlig när någon erbjuder mig hjälp. Jag är mästare på att säga "Jag vet", när jag kanske inte alls vet, bara för att indikera att jag är smart och förstår. Jag påpekar mina egna fel, innan någon annan ens funderat över dem och jag är mästare på att tala om för människor hur orädd jag är.
Sanningen är att jag är rädd för att inte bli ihågkommen. Sanningen är att jag är rädd för att stå ensam, den dag då jag faktiskt behöver hjälp. Sanningen är att jag alltid inbillar mig att ingen bryr sig på riktigt, när de säger att de saknar mig.
Jag är ju på gott och ont en sån där människa som tar hand om alla omkring mig. Jag är den som frågar hur dem mår, ger dem mitt sedvanliga, smått oseriösa, men åh så glada peptalk, jag är den som kramar om dem, stryker bort deras tårar med tummen och sätter plåster där det gör ont, oavsett om det blöder eller inte.
När jag i januari tidigare i år bröt ihop, för att saker helt enkelt gått för långt, sa min vän Martin som jag bara träffar en-två gånger om året och som jag känner mig väldigt trygg med, då han dels är sjukvårdsansvarig på konventen jag är med och arrangerar, dels lik mig när det kommer till att bry sig om andra människor - att "Vi är människor som lyfter andra och de utgår ifrån att vi är starka och att vi inte behöver någon som frågar hur vi mår, bara för att vi är duktiga på att ta hand om dem. Det är ett handikapp att kunna lyfta andra när du själv sjunker, även om det också är en fin egenskap."
Jag vill vara en fullt funktionerande människa och det är jag. Men jag lever också med ett litet, litet monster inom mig som talar om för mig att jag är otillräcklig och att det enda jag borde göra är att ta hand om andra och skita i mig själv så att jag slipper känna något. Hon kommer fram ibland och då är jag inte lika rolig att umgås med för andra människor, men ibland kommer också min inre femåring fram och hon är rätt duktig på att tala om för mig att det jag gör räcker. Så det är en evig dragkamp.
Min fina vän Linda, sa vid något tillfälle att jag är den bästa kombinationen av barn och vuxen för att jag i ett rum bland äldre människor, kanske en uppklädd tillställning skulle kunna bli tagen för att vara tjugofem-tjugosex i tanke på hur mogen jag är, men att det i mitt lilla flickrum på Holmbodavägen fullt av för stora legobitar, tekoppar, böcker i högar, bläckfiskar, sagofigurer, stjärnor i taket och flingor i burkar, bor en liten femåring och att det är okej. Det går att leva med båda.
Som offer för diverse trakasserier händer det att du måste vara mer vuxen än du är, men det ger dig också privilegiet att fastna och gå tillbaka i ålder, när du är ensam och känner dig trygg.
Jag valde att skriva det här inlägget om psykisk ohälsa, till minne av nyligen avlidne Robin Williams, då det ryktas om hans långvariga depression. Må han drömma finare nu och vara på en bättre plats dit hans demoner inte når.
Fråga hon i kassan hur hon mår och lys upp hennes dag, stanna och hjälp han som ramlade av sin cykel, kolla läget med han som gråter på tunnelbanan och ta hand om dina medmänniskor, inte bara dina nära och kära. Du har ingen aning om vilka demoner dem kämpar med i sin ensamhet. Hur klyschigt det än låter, det kan vara du som sitter ensam nästa gång och som ingen frågar.
Vi måste ta hand om varandra, allteftersom att vår värld blir svårare att leva i, vi måste ta den psykiska ohälsan vid hornen och trycka ifrån. Vi måste våga se problemen, så att fler orkar säga "Nej, jag stannar nog kvar." istället för att hoppa.
Du är inte vuxnare för att du är stark, och du är inte starkare för att du är vuxen.
Jag kan sjä... - Nej, Isabell, du kan inte alltid själv.
Våga be om hjälp.