Klockan är 01:31 när jag påbörjar det här inlägget och därmed är fjärde juli, 4th of July - Förenta staternas Independence Day över.

Dagen blev trevligare än jag väntat mig, trots att hundshowen i Cape Coral Harbor som äger rum nationaldagen till ära varje år, tunnats ut mycket sedan två tre år tillbaka då jag var där första gången.

Utöver det har vi fått besök av aunt svenska Annelis brorsdotter Karin och hennes kompis Erik som är på praktik i Miami nu över sommaren och vi har ägnat åt oss kultur, såsom Target (fniss. Kultur. Shopping.), men också typisk amerikansk middag tillsammans med våra goda, irländska uncle Paul och aunt Hazel innan vi begav oss ner, enligt tradition, till Cape Coral Bridge för att betrakta årets fantastiska fyrverkerishow.

 

En bok är ett barn, som författare är man förälder.

Under start- och skrivprocessen, ja till och med under redigering och marknadsföring, är din bok, din historia, ditt arbete - ett foster.

Till skillnad från ett riktigt, mänskligt foster, tar dock din bok, din historia, ditt arbete flera år att färdigställa. Likt ett barn kan bli utmobbat i skolan, kan din bok bli refuserad, gång på gång. 

En dag kommer det lyckliga beskedet, ditt barn - din bok - har blivit accepterad, fått sitt fäste. Ditt barn, ska visas upp för världen, för första gången. Du ska le av stolthet för vad  du åstadkommit och utan en tanke på att något mer ont kan hända ditt barn, bara iaktta hur ditt barn, din bok börjar göra sitt namn känt.

Vi lever på tvåtusentalet. Teknikens tid där en ny soluppgång ungefär är detsamma som en ny Iphone eller en alarmklocka med sjuttioåtta olika funktioner, minus den som gör att man faktiskt kan avläsa tiden.

Missförstå mig inte, tekniken har fört mycket gott med sig, men också mycket ont.

Pirater.

Som liten älskade jag pirater i sagor, men egentligen bara för att de hade tuffa kläder och inte var som alla andra. Jag tyckte inte om dem för att dem var onda.

Nu har jag växt upp, i varje fall delvis, men tyvärr - finns piraterna här med. Här är de inte bara snubbar i tuffa kläder (oftast har de inte ens några tuffa kläder, i min mening), utan de är pirater som är onda, de är pirater som stjäl.

Kalla det fildelning, säg att det är den nya tiden, ja, kalla det vad ni vill. Piratkopiering är stöld.

 

Jag har en dröm om att en dag bli författare. Faktum är att jag skriver på vad jag hoppas kan bli min debutroman en dag och därför är den här frågan viktig.

Under gårdagen har en debatt i facebookgruppen "Författare på facebook" pågått kring just det här ämnet.

Majoriteten av alla publicerade och opublicerade författare står fast vid att de naturligtvis inte vill ha sina böcker fildelade då det inte gynnar deras inkomst eller självförtroende, då de som tidigare nämnt, kanske lagt ner flera år på sin bok och att berätta sin historia för att sedan få den stulen och vidarekopierad via internet.

En pirat kommenterar och hävdar att det naturligtvis visst gynnar författaren då fildelningar ökar läsarkretsen och att författarens bokförsäljning därmed bör öka med x antal procent.
Jag själv, kan inte se hur det här är logiskt. Låt mig citera min far Dag Öhrlund, som också är en stor deltagare i debatten. "Isabell, om jag säger 'här får du hundra böcker', skulle du då springa iväg till bokhandeln och köpa hundra till då?"

Min poäng är - Jag vill också ha pengar!

En polis vill ha pengar för sitt jobb, ridläraren vill ha sin lön, hon i snabbköpet vill ha sitt att betala hyran med, men bara för att jag är en (förhoppningsvis) blivande författare och därmed kulturutövare, förtjänar jag inte några pengar för att mitt verk bör spridas via nätet så att alla har chansen att läsa det!

VARFÖR DÅ?!

Varför ska inte jag få pengar för det jag planerar att göra med mitt liv? Varför ska inte jag få pengar för det som kanske tagit mig år att färdigställa? Varför ska inte jag få pengar för min historia?

 

Jag har just ägnat drygt en timme och fyrtio minuter åt att se filmen "The Words", där handlingen är simulär med vad vi beskriver. Eller rättare sagt, där handlingen är precis vad vi kan jämföra med fildelning.

En ung man med författardrömmar skriver en bok som blir refuserad gång på gång och han börjar nästan ge upp hoppet. Under en resa i Paris går han och hans nyblivna fästmö in i en second handaffär och köper en portfölj. Under en morgon när författaren letar efter något i sin nyinköpta portfölj, finner han i ett gömt sidofack ett bokmanus - en brilliant historia och idén börjar växa i honom.

Han gör det man inte får, han gör det absolut fulaste en människa kan göra - han stjäl den ursprungliga författarens livshistoria och gör den till sin.

Att han dessutom blir känd på grund av boken, gör inte historien bättre.

Jag rekommenderar filmen starkt då den är ett typiskt tecken på hur vår värld skulle se ut, om alla kunde få som de ville genom att stjäla andras tillhörigheter.

 

Slutsats - Stjäl inte min historia eller någon annans historia, oavsett hur bra den är. Om du verkligen tycker att min historia eller vilken annan författares som helst - stöd dem genom att köpa deras böcker eller om du verkligen inte har pengar, låna på biblioteket. Oavsett om det bara är ören, får författaren pengar för sitt arbete och sitt att betala hyran med.

Vissa författare har drömmar om att leva på sitt skrivande och försöker verkligen, vilket ska vara möjligt, precis som det är möjligt att försörja sig som exempelvis sjuksköterska.

Vill du barskrapa en annan människa bara för att det är enklare och billigare än att köpa dennes verk?

 

Jag må låta ung och arg. Det är fel.

Jag är ung och förbannad.

Jag är tillbaka. Två och en halv vecka har gått, tiden har sprungit iväg.

Det är nästan surrealistiskt att förstå hur långt sommaren gått redan. Jag tyckte att jag missade ett par inlägg, visade sig att jag missade sådär 20 stycken om jag skulle ha skrivit varje dag.

Mitt paradis, mitt Florida, mitt Cape Coral, mitt Villa Africa är lika fullt med glädje varje dag. Det har blivit massor av kreativ shopping för min del. Mycket delar till saker jag vill bygga och tillverka.

Min svenska musikfavorit för tillfället - Stiftelsen - spelas i alla fall ett par gånger om dan för att påminna mig om att det är massa äventyr hemma i Sverige som väntar om två och en halv vecka också. Och sedan ett tillskott i form av fysisk otrolighet dök upp i mitt liv för två veckor sedan, känns det som om den här sommaren kommer att bli mer magisk än jag först trodde. Mer än så nämner jag inte än, jag vill själv lista ut den här gåtan först och se om den är långvarig.

Nu ser det dessutom ut som om det kan bli ytterligare ett oplanerat äventyr när jag kommer hem från Linköping. Men inte heller det är bestämt än.

Jag har hunnit med massor av det jag för ett par veckor sedan skrev att jag saknade med Florida under de två och en halv veckor som vi varit här nu. Shopping på Micheals (Likt Panduro Hobby X1000. Eller ja, mer Panduro Hobby i Ica Maxi-storlek), frukost på Denny's, frukost på Bob Evans, jag har hittat nya ankor till min samling, happily mental breakdown på Barnes&Noble som är en av USAs största bokkedjor. Kärlek, dregel, kärlek och farväl pengar.

Jag har naturligtvis också inhandlat en del amerikanskt godis, men som jag ännu inte äter, har nästan bara ätit lite glass till och från under tiden här då jag även powerwalkar (nästan) varje morgon. Har faktiskt bara missat 4 morgnar.
Men det får bli ett litet treat under NärCon när jag kommer ha tusen saker att göra och alldeles för lite tid för sömn. Det blir ju också ett litet äventyr som jag är mer pepp på nu än jag förut var.

Naturligtvis har det också inhandlats söta, glada plåster för mina kommande, klumpiga moments. 

Peter Pan följer med hem i slutet på juli också. Eller ja, en Limited Edition Peter Pan Snowglobe som jag i två år tittat på, men som varit alldeles för dyr. Att jag i januari svor på att 2013 skulle bli mitt år, har av många skäl börjat slå in. Särskilt med tanke på att jag hittade mitt samlarobjekt för endast 60 dollar, motsvarandes 430 kronor.

 

Svaret på frågan kom efter en lång stund av eftertänksamhet och troligtvis flera av mina eftertänksamma blickar åt alla möjliga håll samtidigt som jag bet mig i läppen. 

Det är så jag är, när jag får såna frågor, som av allmänheten anses märkliga eller till och med oviktiga, behöver jag få chansen att tänka efter.

Det som är oviktigt för alla andra, har en förmåga att bli viktigt för mig.

Frågan som ställdes var "Om du fick ha en superkraft, vilken skulle du då ha?" och personen som ställde frågan var en då, mycket nära vän till mig.

Mitt svar blev detsamma som titeln på det här inlägget. Jag tror att jag vill flyga. Eller ja, det var svaret då. Nu är svaret, ja, jag vill flyga.

Jag kommer under min livstid, från och med nu, göra allt för att få flyga. Allt för att få uppleva känslan av att jag är ett väsen med eller utan vingar, som kan sväva högt upp i luften utan tekniska medel.

Missförstå mig inte, jag älskar att flyga med flygplan också, jag kan aldrig sova under varken start eller landning, det är liksom ett heligt moment för mig - men under mina kommande dagar, kommer jag att hoppa fallskärm eller hoppa högt, högt, högt på en studsmatta, ja, göra allt för att få den där fria känslan. Ge mig den, ge mig den nu.

Om fyra timmar är det dags att gå upp, fast jag inte ens lagt mig än och fast än resefebern nu kravlat sig in genom mina porer och gör det nästintill omöjligt att ens känna mig sömning trots att jag vet hur trött min kropp är. Om fem timmar är det dags att sätta sig i en taxi med resten av familjen och bege oss mot Arlanda och om sju och en halv timme lyfter planet mot den första mellanlandningsdestinationen Amsterdam. Därefter Amsterdam-Atlanta och sen Atlanta-Fort Myers.

Kanske är det så, att det är orsaken för min kärlek till ballonger, såpbubblor, superhjätar och allt annat som svävar och flyger fritt? Att min kärlek för tanken att kunna flyga påverkar min kärlek till andra materiella ting?

Tänk om det är så. Vad fint egentligen.

Skinny love går på repeat i mitt mysupplysta rum igen. Väskorna är packade och jag är redo för äventyr, om än med restriktioner från läkaren på Löwenströmska som jag fick besöka tidigare ikväll, igår, ikväll. Det får va ikväll, för jag har inte sovit än. Min brännskada är tydligen "kraftigt inflammerad" och måste behandlas med en penicillinkur, samt omlägg, utan bad och sol i tio dagar, men sen ska allt vara bra.
Jag tänker använda den tiden till att skriva fingrarna av mig. Den här boken ska faktiskt bli klar, den ska bli av, historien ska berättas och spridas. Så är det bara.

Den här gången ska jag bli klar.

Tiden på planet ska jag ägna åt att skriva klart slutet och redigeringsförslagen i teatermanuset för i höst. Jag känner mig så full av skaparglädje och kreativitet. Den här sommaren kommer att bli så fruktansvärt vacker och full av färger.

Och tiden kommer, som den sig bör, att flyga förbi. Vilket både är positivt och negativt, men jag tänker inte oroa mig mer för det nu.

Jag tänker repeat'a Bon Iver och Birdys stämmor en stund till och sedan försöka få mig en blund innan min tjugofyratimmarsresa hem påbörjas. Ja, till mitt andra hem alltså.

Filmfodralet är laddat med mys och känslor, en bok om skrivande ligger ipackad. Nu är allt klart.

 

 

 

 

Inlägget jag skriver nu, blir mitt femtionde på den här domänen, så kanske var jag inte helt värdelös på det här med att blogga ändå?

Well, fick just en statusuppdatering som sa att "Slutade jobba på Våga Drömma 2013-06-12". Det känns lite vemodigt. Framför allt med tanke på att jag nu är "yrkeslös" på facebook. Dagens I-landsproblem. Dock känner jag ju mig själv rätt och vet att jag inom bara ett par veckor kommer att ha registrerat ett nytt yrke. Om namnet fortfarande är omtyckt av mina medarbetare för treans slutprojekt, kommer det att stå "Isabell Alison Öhrlund arbetar som manusförfattare, regissör och (infoga ytterligare viktig teatralisk titel) på Stjärnfabriken". Vi får se hur det blir.

På fredag under flygturen till Amsterdam där vi ska mellanlanda, skriver jag färdigt de nya redigeringarna och slutet på manuset som sedan ska skickas ut till min medregissör, ansvariga kompositör och partner in crime, Rasmus, till min konstnärliga ledare Gry och till min assisterande kompositör Emil.

Sedan kommer det att gå mail, fram och tillbaka över Atlanten och sedan bara över Sverige hela sommaren. Framför allt med tanke på att jag nu ska skriva text till musik vilket nääääästan är helt nytt för mig. Den här föreställningen kommer att bli sagolik.

Tro det eller ej, mitt rum är 90% städat nu. De som känner mig, litar inte på mig just nu, men det är sant! Jag har bara idag lyckats packa klart mina väskor, damsuga, moppa golv, bädda om, torka av, putsa speglar och förbereda packning för senare i sommar. Sjukt produktiv, vilket gör att jag kan ta det lite lugnare imorgon, idag, imorgon. Vi säger imorgon, för jag har inte somnat än.

Det luktar rent, det luktar sommar från det öppna fönstret, stjärnorna i taket lyser tillsammans med den blåa ljusslingan och det är mindre än trettio timmar till avfärd mot Arlanda.

Ska nog ägna mig åt att se klart "Pitch Perfect" som jag velat se jättelänge och som jag till slut hittade!

 

Nu är det slut. Ja, tvåan alltså. Det har nog inte helt gått in, för jag är fortfarande, innerst inne övertygad om att jag fortfarande ska gå tillbaka till skolan imorgon.

Det hörs fågelkvitter utanför mitt fönster, som för en gångs skull är öppet.

Jag har lämnat min partner in crime, Rasmus för sju veckor framåt och jag har inte ens något möte inplanerad med någon annan i klassen på hela sommaren. Trots att det är skönt med ledighet nu, efter det mest ansträngande året hittills, med läxor och uppgifter - kommer jag att sakna dem alla och ständigt fundera över vad de har för sig på sitt håll.

Vi är inte bara en klass längre. Vi är en familj.

I morse när jag passerade bokbytarhyllan i Årstaberg (http://www.direktpress.se/tidningenarstaenskede/Arkiv/Artiklar/2013/05/Mannen-bakom-lanehyllan/), var första gången då jag faktiskt vågade ta en bok. Det har alltid känts lite stelt att gå fram dit, men idag när jag tittade på titlarna, fastnade jag för en bokrygg som löd "Drömmar blir verklighet", så jag ryckte åt mig den och fick mig en överaskning när jag i väntan på tvärbanan började läsa på baksidan.

"Kärlek & Erotik är en serie med sensuella, erotiska kärleksnoveller, fyllda med lust, skönhet, upphetsning, åtrå och ömhet. Serien är översatt från franska."
Spännande start på dagen minsann. Sen fick jag sällskap av Niki till skolan där vi satt ett gäng och sommarmyste i väntan på den gemensamma klassamlingen. Jag fick en fin lapp av Hampus där det stod "Bästa manusförfattaren" som en peppande och glad gest. Jag tycks ha tappat lappen, men därför sparar jag minnet här. För jag blev väldigt glad. 

Därefter var det mest en liten samling med klassen och sen skolavslutning med massa uppträdanden och sånt i Multihallen.

Pappa tog min prins, min vovve, min Sigvard ifrån mig för en stund sedan för att köra iväg honom till Tierp där han ska vara på kollo i fem veckor framåt. Jag hade aldrig trott när vi köpte honom att jag skulle bli så fäst vid honom, men jag saknar honom redan. Det är mindre än fyrtio timmar kvar till avresa nu men resefebern har ännu inte letat sig in i min kropp. Dock är jag nästan färdigpackad och nu är det bara rummet som ska städas och packningen för NärCon som ska förberedas då jag bara har ett dygn på mig att packa om i slutet på juli innan det är dags att ge sig av till Linköping med systeryster.

Har klivit ur min änglaklänning nu och det rödlockiga håret har åkt upp i en slarvig boll, men jag måste säga att jag var väldigt somrig i morse när jag åkte hemifrån. Det doftar sommar i mitt rum och jag känner att det här inlägget är väldigt splittrat, men jag känner mig så förvirrad. Måste få landa i det här sommarlovet efter en så hektisk termin.

Nu kör jag äventyr från morgon till kväll i tio veckor framåt, inga planerade förpliktelser kan stoppa mig och jag är fri. Mitt "sista" sommarlov, ska bli det bästa hittills. 

 

Jag har inte skrivit på ett par dagar. På boken alltså, här har jag ju skrivit. Om än lite.

"Skinny love" går på repeat i olika versioner och covers, nu när jag fått tillbaka lite av mitt flow. Är också färdig med Rasmus överraskning för imorgon, som han tror att han har listat ut trots att han omöjligt kan ha gjort det. Hoho.

Det är skolavslutning imorgon och det blir nog inga såpbubblor. Det känns märkligt ändå. Hur fort det här året har gått, med allt som hänt och alla känslor som hoppat upp och ner, fram och tillbaks. Idag, har det faktiskt känts som om den här terminen ändå ska fortsätta och därför är det svårt att intala mig själv att jag har sommarlov från och med imorgon eftermiddag.

Såret från elevhälsodagen i fredags har sakta börjat läka, men det blir säkert ett sånt där småfult sommarärr att berätta om för mina eventuella barn om femton-tjugo år med tanke på hur segt det går, trots att magneterna får det att läka betydligt finare än det annars skulle ha gjort.

Det var studentfirande för de utgående treorna på Kulturama idag. Vilken fest. Hela dagen har varit som ett pågående partyfirande. Det får mig att bli glad, så till vida att jag inser att jag kommer att få vara med om en superstudent, men det gör mig ledsen så till vida att den dagen också kommer att kännas ledsen och tom eftersom jag trivs så bra med mina klasskamrater som har kommit att bli som en extra familj.

Känner för att se om Torka Aldrig Tårar Utan Handskar, igen. Men det får vänta ett tag, så att jag inte tappar fokus och eftersom jag just bestämde med min partner in crime, Rasmus att vi måste ha ett TATUH-maraton i sommar. Men då och då ser jag i alla fall små snuttar, bara för att få le och känna mig lite rörd.

Den serien, den kärleken, den begåvningen som Jonas Gardell besitter med sin förmåga att förvandla ord till konst. Jag vill också besitta den förmågan. Jag vill också vara en ordkonstnär.

Säg inte att jag har tid på mig, för jag har alltid haft för bråttom och varit lite envis. Jag har lite bråttom med att sätta mitt avtryck här i världen. För vad ska jag annars leva för?

 

Jag är ledsen.

Riktigt ledsen faktiskt.

I så många år som jag predikat och föreläst om mobbing och trakasserier i olika sammanhang, har jag ändå hoppats på att världen på något vis ska bli bättre - till grund för dem som kämpar för den.

Tyvärr har jag fel. Jag vill inte säga att jag tappar tron på människor, eller världen heller för den delen, men det blir allt svårare att ha förståelse för de som exempelvis tror på Gud eller en högre makt.

Varför skulle Gud till exempel ge människan den fantastiska förmågan att älska en annan människa oavsett kön för att sedan försätta andra människor i en slags hatförbannelse som går ut på att stöta ut de som anses annorlunda. Varför är de annorlunda?
Varför är idealparet en man och en kvinna? Varför? För att bibeln påstod så? För att Jesus påstod så? För att Gud påstod så?

Vem fan var Gud, Jesus eller Bibeln att påstå det?

Varför är det också Bibeln som fått människan att tro att det till exempel bara finns två kön? Hur vet vi att det inte finns ett tredje som vandrar omkring någonstans i världen och är förvirrad?

Vad är det med alla dessa ideal och bestämmelser?

Jag blir glad inombords när jag ser en man och en kvinna hålla hand eller kyssa varandra öppet när jag är i stan eller på annan allmän plats, men om jag ska vara helt ärlig, blir jag ännu lyckligare när jag ser två män eller två kvinnor som kysser varandra eller håller varandra i handen - för att de visar att de vågar. Att de står upp för sin kärlek, oavsett hur många som är emot dem eller tycker att deras sätt att leva på är fel.

Män som älskar män och kvinnor som älskar kvinnor ska inte behöva känna sig otrygga när de vandrar på städers gator i vår osäkra värld. De ska ha chansen att känna sig precis lika trygga som vem som helst.

Unga pojkar och flickor ska inte känna skam inför att berätta för sina föräldrar om sin sexuella läggning, för den är lika naturlig som vem som helsts.

De ska ha samma möjligheter, samma chanser, samma jävla levnadsvillkor som vem som helst.

Jämställdhet. Var det ett begrepp som Gud eller Jesus eller Bibeln missade att ta upp?

 

Peter Jöbacks och Sissel Kyrkjebos röster fyller rummet med lite musikalisk värme och jag har tagit en paus i mitt packande. Om sex dagar bär det av hem, till mitt andra hem. Om fyra dagar är det sommarlov och i slutet av sommaren ska jag börja trean. Det känns fortfarande så avlägset, så märkligt, så... Jag vet inte, spännande och vemodigt på samma gång. Jag undrar om jag får såpbubblor till skolavslutningen i år igen, eller har jag blivit för gammal för det?

Väskorna ligger öppna i mitt illgröna rum med öppet fönster för första gången på jag vet inte hur länge. 

Mina sommarben har fått sin start efter gårdagens elevhälsodag på Hammarbyhöjden där jag tog en för laget då jag brände upp hela höger smalben mot konstgräset i en mycket hetsig brännbollsmatch. Man har ju inte kämpat tillräckligt utan några skrubbsår!

Har också den värsta träningsvärk jag stött på någonsin efter igår, vilket jag inte helt förstår, men det känns skönt också. Tar en tur till gymmet imorgon och drar upp min styrka och kondition inför Florida där jag får träna mer på egen hand.

Ordentligt solbränd också förresten.

Hade en supermysig kväll med Gry igår och fick äntligen tillbaka manuset med några av hennes synpunkter och nu ska jag bara ändra lite i slutet och lägga till någon förklaring, så är manuset klart och jag kan börja skriva sångtexter till Rasmus musik. Sen har vi allt förmaterial färdigt för föreställningen/musikalen för nästa vår.

Har gått igenom en massa gamla mangaböcker och annat grejs som ska säljas under NärCon i juli också. Det bär troligtvis av till Linköping i konventsavsikter för sista gången i sommar och tänkte därför passa på att göra mig av med lite alternativa grejer som jag inte längre använder eller har för avsikt att använda mer.

Ska bland annat göra mig av med mina inlines. Jag är inte gjord för sånt även om jag trodde det.

Nu blandar jag bara en massa ämnen igen. Tänker lägga mig under min invändiga stjärnhimmel och filosofera. Imorgon är en annan dag. 

 

 

 

Sov gott mina vänner,

Det skall jag göra~ ♥

Idag lyser solen och det finns inte ett enda spår av att en fest ägt rum på Rubinen 5 i Rotebro till sent igår kväll, mer än minnen i tjugo personer, unga som äldres hjärtan. Mina tonårsfester är inte som andras tonårsfester.

Amanda var här och andra Amanda och Linnea och en massa, underbara människor ur klassen som blivit likt en andra familj för mig vid det här laget. Det kändes så otroligt mysigt att ha alla här. Alla här som glada, utan stress och press och prestationstvång. Vi hade bara roligt. Som det ska vara.

Det har varit två stressiga veckor nu, med alla saker som ska in. Jag har två inlämningar kvar som jag tänker bli klar med och skicka in idag. Sen har jag ett prov på onsdag som jag har missat. Resten är passé. Det är över. Det är dags för sommarlov för att fira årets (förhoppningsvis) varmaste och mest magiska tid.

Madrassen som den sista gästen sovit på, ligger nu prydligt ihopvikt på golvet i mitt rum och närvaron hänger ännu kvar i form av tankar efter många filosofiska samtal.

Det var en fin kväll, full av musik, tävlingsinstinkter, härliga dofter av mat och bakverk, gemenskap, glädje, skratt, dåliga ordvitsar, talang, sommar och kärlek.

Jag har skrivit klart femtio sidor på vad jag tror kommer att bli min första bok.

Jag som aldrig blir klar med saker. Men den här gången har jag faktiskt skrivit hela femtio sidor, i rätt ordning utan att vara missnöjd. Tänk om den faktiskt blir färdig?

Det är bara tolv dagar kvar innan jag lyfter och får flyga över Atlanten för jag vet inte vilken gång i ordningen och komma hem till mitt älskade Florida. Där ska jag vila upp, sola mig brun, leva lite hälsosammare, sova bättre, umgås med mina fantastiska vänner och bekanta, samt ägna en väldans massa tid åt mitt skrivande för att göra mig själv lycklig.

Fem veckors tid i mitt andra hem som jag inte varit i på över elva månader.

Sen är resten av sommaren full av andra äventyr, för det är så jag vill ha det. En äventyrare utan äventyr är ingen äventyrare och jag, jag är en äventyrare. Så är det bara.

"Du är nog den mest annorlunda person jag någonsin träffat. Du får tolka det som du vill."

Okej, jag väljer att tolka det som något positivt, eftersom det kommer från dig. Jag kan vara annorlunda, jag kan vara speciell, jag kan vara udda om folk så vill - men huvudsaken är att jag aldrig tappar mig själv. Igen. Aldrig.

Jag är hellre annorlunda och mig själv, än "normal" (I vems ögon?) och inte mig själv.

Jag samlar på badankor, äter för mycket broccoli, fascineras av händer för att jag tycker att det är en av de vackraste kroppsdelarna som finns, pratar så mycket att jag själv tappar bort mig i mina meningar ibland, läser böcker med dumma fakta som ingen behöver veta, älskar ballonger lite för mycket för att vara arton år, köper kalejdoskop för månadens sista pengar, bestämmer att det är vår när det bara är februari och börjar gå i piratbyxor bara för att bevisa det och jag planerar att bli världens första, legitimerade drömmare.
Jag föredrar att fördriva min tid genom att planera allt jag ska hinna med under mitt kommande, långa, fantastiska liv. 

Om bara tio dagar är det sommarlov.

Jag har haft svårt att skriva nu på ett tag, men det kommer igång igen, från och med idag.

 

Jag hittade den här, mitt på vägen där jag vandrade hem i försommarkvällen. Jag blev lycklig och log fånigt åt att någon måste ha tappat något så fint. Mitt leende breddades lite mer efter en redan så underbar och lycklig kväll.
Jag behövs. Jag är odödlig.
Jag är glad, jag är ung, jag är vild, jag är vacker.
Jag vet inte var skylten kommer ifrån och jag var väldigt sugen på att ta med den hem bara för glädjens skull, men stoppade mig själv då jag insåg att jag ville skänka nästa förbipasserande samma glädje.

Det har varit en fantastiskt underbar dag och jag vet inte var all energi kommer ifrån.
När jag kom hem, sa jag det rakt ut.
"Åh, vad jag är glad!"
Mamma sa åt mig att dela med mig.
Glädje hemma har blivit lite som mjölk.
Ja, men... Ungefär - "Isabell, du har druckit upp all glädje här hemma. Nu får du se till att skaffa mer!" med svaret "Nej, den kommer inte hemifrån, jag har faktiskt skaffat den själv!"

"Take a sad song and make it better."

Jag har stått och räknat på tre K-brunnar och fått ordentligt med kärlek för det, så det var värt att ödsla de sextiosex sekunderna av mitt liv på det.
Jag har druckit cirka en halv deciliter soja för att jag blev utamanad. Det smakade förjävligt, men det var lite fint ändå. Då kan jag lägga till det på min Bucket List OCH kryssa av det direkt.
Jag har haft en mycket kort, men innehållsrik och fin sommarpromenad med Niki på parkeringen i Rotebro Centrum i väntan på hennes tåg till Uppsala.
Jag har fått ett fabulöst feedbackord som jag inte kan uttala på mitt manus av Rasmus - "superoptimoptisktopipangfenomenalisk!". Troligtvis årets bästa ord, med tanke på hur positivt det låter.
Jag har agerat en ytterst könsförvirrad Romeo Montague i klänning mot sjukt duktiga Allan.

Och nu sitter jag här. I mitt stjärnprydda rum.
I fjorton andra tonårsrum runtom i Stockholm och dess förorter, ligger fjorton andra stjärnor och sover. Med all rätt, det har varit en lång och på några sätt krävande dag - men den har varit kul och värdefull.
Jag har tagit tusen bilder känns det som, även om det säkert bara är två-tre hundra.
De ytterligare fjorton stjärnorna som spelade igår och i förrgår ligger nog också och sover nu. Kanske är det bara jag som är vaken?
Inte länge till dock. Mina ögonlock är också tunga. Oberon och Puck, lägg saft på dem när jag sover så att jag kan drömma mig iväg till Julias balkong under Trettondagsaftonen. Se, jag är så trött att jag blandar ihop alla historier.

Soundtracket till Finding Neverland spelas i mitt stjärnbeklädda rum, en flik med WeHeartIt och en sökning på 'Dreamer' ligger uppe och jag har kvar lite av det där ruset som legat i mig nu under kvällen.
Det är sommar. Jag behövs. Jag är glad, jag är ung, jag är vild och jag är vacker.

Min stora, andra familj har gjort mig stolt idag.
Imorgon kör vi sista föreställningen för årskurs två. 
Tiden har gått så fruktansvärt fort. Jag börjar trean om, give or take, tre månader. Jag tar studenten om tolv-tretton.
Det ska bli den bästa föreställningen hittills. Sådetså.
Sov sött alla fina läsare~ 
Sov sött, mi Ohana~

Nu faller jag ner bland mina stärnor och svimmar av i stoftet~ ♥

Jag har varit försvunnen ett tag, inte alls med avsikt - det har bara hänt för mycket de senaste... Oj, fem dagarna/dygnen.

Ibland springer livet iväg.

Well, vi kör en uppdatering:

 

I torsdags överaskade jag Rasmus, för att fira att mitt manus med ett visst "obviöst" tema, med en liten tältbio vid Valla Torg. Huvudidén var faktiskt att jag skulle tagit med honom på riktig cirkus som var vid Valla Torg den kvällen, men mina planer gick inte som de skulle och min studentekonomi tillät inte.

Äsch, lika bra, tänkte jag. Mitt älskade cirkustält fick pryda den gråa förortens gräsfält ett par timmar och många skratt fyllde tystnaden.

Det bjöds på Water for Elephants, godis, popcorn och en mycket säregen krusbärsdricka i kulören giftgrönt.

Först var det så fint väder ute, men biofilmen avslutades i tältet - due to regn.

Jag har så mycket bus för mig ibland, det är i alla fall vad mamma säger~