... Läggs nu till på min Spotifylista "Livet är en fest - världens bästa sommar ♥" som ska spelas om och om igen på min mysiga sommarfest den första juni. Den ligger bland "Dancing in the Moonligt, Saltwater Room och Here's to Never Growing Up" plus mycket annat.

Det kommer att ligga filtar över hela min stora gräsmatta, det kommer att vara ljuslyktor som lyser i sommarkvällen och sommarnatten, musiken kommer att spela i ett och vi kommer mysa med sommarmat och sommartårta.
Jag längtar redan, bara fem veckor kvar idag.

 

Jag skrev just på facebook att idag är en riktigt glad lördag. Det är bara tre dagar kvar till Köpenhamn - den mest spontana resa jag gett mig in på, är jag ganska övertygad om. Det ska bli så sjukt kul. Vi kommer att få stressa som puckon för att hinna med tåget på centralen en halvtimme efter att vi slutat i skolan och sen är det fem timmars tågtid. Vi firar Valborg på ett långdistanståg till Danmark som beställdes i tisdags. Där har jag säkert minst två saker att pricka av i min "Bucket book" med saker jag ska göra innan jag dör.

Dagen efter det tillbringar vi på Tivoli där jag inte varit på tre-fyra år och där jag tänker tvinga med Rasmus att åka Starflyer innan vi åker hem till Stockholm igen.
Dels för att Starflyer är ett fantastiskt namn OCH en fantastisk upplevelse.

 

Jag skrev inget igår. Tiden räckte helt enkelt inte till, framför allt inte då jag tog längre tid på mig med allt efter att ha skadat foten igår eftermiddag.

När vi var ett gäng som gick mot tvärbanan, puttade jag lite på Yasmina. Hon varnade mig. Jag puttade igen, med ett busigt leende as always. Hon varnade mig igen. Jag puttade igen. Den här gången sa hon att om jag gör det en gång till går det illa. Tyvärr är jag ju så att jag gärna vill se om folk menar allvar... Så jag puttade igen, och det gick illa.
Jag snubblade, rev upp båda mina knän och knäckte min fot åt fel håll. Det gjorde ont till en början, men såg inte så illa ut. 

 

 

I morse när jag vaknade, hade min fotknöl tagit storleken av en halv klementin och den gjorde plötsligt förbannat ont. Jag är ingen hypokondriker, jag kunde direkt se att inget var brutet, men då jag ska på kortresa till Danmark på tisdag, kändes det ändå som en bra idé att åka och kolla upp fotjäveln, ursäkta mig, foten för att vara säker på att jag kan gå då. TIll och med kanske springa, då vi har kort om tid mellan att skolan slutar och att tåget går.

Jag ringde, fick en tid och jag kunde till och med få min käre far att köra mig ut till Löwenströmskas närakut (som för övrigt ligger åt fel håll, oavsett var du kommer ifrån. Mitt ute i skogen. What's up with that?)

 

Så, för att förklara min titel.
När jag kommer in och anmäler mig i receptionen, tittar de inte ens på mig utan ber direkt om mitt leg. Sedan slänger hon tillbaka mitt kort över disken.

När min syster påpekade att jag nog inte skulle se tillräckligt ung ut, svarade jag bara att jag skulle kunna gå dit osminkad i en rosa klänning med glada apor på, så ska det nog gå bra!

 

Den kvinnliga, något bittra läkaren i tidiga sextioåren tittar tröttsamt på min ankel, petar onödigt hårt så att jag vill pipa till, men biter ihop och muttrar sedan åt mig att jag kan följa den röda linjen i golvet så hittar jag till röntgen.

"Det är standard." var hennes förklaring.

Sagt och gjort, haltade jag iväg till röntgen, där jag fick sitta i fyrtio minuter och lyssna på en kvinna som påstod sig ha både det ena och det andra. Finns det inga piller för hypokondri?
När jag sedan anmäler mig vid den disken, säger nästa, bittra medelåldershäxa "Det blir tvåhundra kronor." och när jag säger att jag redan har betalat borta på akutavdelningen, svarar hon med "Det får du göra här med."

Ursäkta mig?
Jag vet att det pratas om hur fantastisk Sveriges sjukvårdsvillkor är, men om vi ser det ur en "fattig" students synvinkel, vill jag påstå att fyrahundra kronor är rätt mycket pengar för ett sjukhusbesök där de tittar på din fot och skickar dig vidare. Jag vill inte ens tänka på hur det är för de ungdomar som har återkommande smärtor i leder och överallt. Det är nästan halva studiebidraget. 
Tänk om jag inte hade haft några pengar och mina föräldrar hade vägrat betala?
Då skulle jag alltså vara skuldsatt vid arton års ålder.

 

Till poängen.
När de väl ropar upp mitt namn och jag får komma in i röntgensalen presenterar den mycket lilla damen sig som 'Nancy' och säger åt mig att ligga i alla möjliga konstiga ställningar.
När jag då till slut ligger i någon märklig, benenövervarandrapåtvärenochfotenbakommitthuvud-ställning, säger hon med finsk brytning "Detta är ju lite som att vara modell!" med ett stort leende.

Jag ser ner på mina gråa, något nötta mjukisbyxor och min BatmanT-shirt då det var tidigt på morgonen, jag hade ont och hade inte haft mycket ork eller tid att anstränga mig och tänkte "Ja... Absolut. Kan du inte ta några bilder med en riktig kamera som jag kan lägga i min portfolio till Swedish Models AB?"

 

Alltså, världens kap!
För fyrahundra kronor, kan du bli modell i två minuter, oavsett om du ser risig, trött eller rentav ful ut. Kom som du vill, inget arvode och bilderna har någon märklig svart bakgrund! 
Men det ligger väl lite charm i allt?

 

Mitt liv är ett äventyr ibland.
Särskilt när jag efter att ha lämnat ifrån mig fyrahundra kronor och det enda jag fått för det hela var en strumpa för "stöd", blir tillfrågad om jag vill hyra kryckor.

Mitt svar blev att jag inte hade råd.

Efter det, åter igen, Löwenströmska är något otympligt placerat, fick jag halta en kilometer innan jag kom till närmsta busshållplats (välplanerat, Upplands Väsby Kommun... Verkligen...) där de tagit bort busskuren och där det inte ens finns en bänk.
Där fick jag vänta, sittandes på grus i tjugo minuter för att sedan få påbörja den långa, kommunala resan hem.
Mitt liv är ett äventyr ibland.

 

Det var en av de där sista sommarlovsveckorna och jag hade kommit på revolutionerande idé. Jag skulle starta en antimobbingförening för att arrangera Stockholms första antimobbingfestival. För den som vill veta, blev projektet aldrig verklighet även om jag kämpade från och till i över ett år för att sprida budskapet.
Men det är inte det det här inlägget handlar om.

 

Jag hade spridit den här informationen över hela internet för att försöka hitta intresserade medarrangörer som brann för antimobbingfrågor och hon nappade i en forumstråd på en sida för alternativa ungdomar som jag, at the time, var väldigt aktiv på.

Det var en ganska dryg första kontakt, men som så småningom ledde till att hon kom till det första styrelsemötet i min då nystartade förening.

 

Idag, lite drygt ett och ett halvt år senare, har jag henne kvar.

Vi bor ganska långt ifrån varandra och därför har det ibland gått månader mellan det att vi setts. Men det gör aldrig något, för vi vet var vi har varandra.
Vi är på många sätt lika, men också på många sätt olika. Vi tar ut varandra. Vi dras till varandra som plus och minus, om vi nu ska prata magnetism.
Vi delar kärleken till apelsinchokladglass, filmer man gråter till och vi har tillräckligt med samtalsämnen för att sitta uppe tusen nätter. Vi bråkar aldrig. Trots våra olikheter.

 

Hon har varit en av de mest oväntade vänskaper i mitt liv och garanterat en uppskattad sådan. Ett uppskattat resultat av en utförd, god, impuls. Hon är en av de finaste vänner jag har, som aldrig skulle missa en av mina föreställningar, som har varit här nu, två år i rad under mina födelsedagsfiranden, till och med för tidigt, bara för att få hjälpa till med förberedelserna.

Hon har inte missat en enda av mina middagar, julmys, halloweenfester eller liknande. Hon är ett viktigt solsken i mitt liv.

 

Ett forum på internet, en idé, ett svar, ett möte, en vänskap - som förhoppningsvis finns kvar om ytterligare ett och ett halvt år. Som nästintill garanterat, finns kvar om ett och ett halvt år.

 

 

God uförd impuls - har idag bokat biljetter till Köpenhamn. Åker lite mer än en halvtimme efter att jag slutat nästa tisdag. Om en vecka, sju dagar, etthundrasextioåttatimmar, tiotusenåttio minuter, sexhundrafyratusenåttahundra sekunder... Det här kan bara bli underbart. Är så taggad, så glad, så exalterad att det pirrar i hela kroppen. Det är första gången jag lämnar Sverige utan att jag gör det med min familj. Det är första gången jag åker så långt utan min familj.

 

Ond icke utförd impuls - Har fått en stor lust att radera alla vänner förutom min klass, min syster, min mor, Evelin och Sophia från facebook för att bara börja om. Jag kan inte på långa vägar ha tvåhundrafyrtioåtta vänner. Det är lögn. Vill ta bort alla, men samtidigt vore det fel eftersom det är människor där som jag tycker om, men samtidigt människor som aldrig hör av sig till mig fast jag hör av mig till dem och så... Det känns som en dålig impuls långsiktigt sett, men en bra impuls just nu. Jag ska försöka undvika att göra det.

 

God eller ond icke utförd impuls (?) - Mamma talar om för mig att det är världsboksdagen idag, igår kväll och säger "Skulle inte du vilja ställa upp och läsa lite poesi då?". Jag vet inte. Jag är på biblioteket, jag har en dikt, till och med flera, men blev samtidigt så besviken sist över att åka ut ur finalen för Poetry Slam att jag nästan lovade mig själv att sluta läsa upp min poesi över huvud taget. Så jag bryter antingen löftet mot mig själv MEN gör något jag faktiskt tycker är ganska kul, eller så låter jag bli och då sviker jag världsboksdagen men står samtidigt för en av mina ståndpunkter som jag redan är osäker över... Herregud vad förvirrande det blev....

 

Jag vet inte om det här bara är ett spontant impuls-inlägg utan mening. Och jag vet inte om det är en god eller ond icke utförd eller utförd, eller jo förresten, den bör vara utförd... Impuls. Men jag är så förvirrad just nu att jag väljer att posta inlägget ändå. Så får ni lite koll på hur det kan se ut i mitt huvud ibland.

 

Det var en bra dag. Även om jag inte gick på årsmötet.
Jag fegade ur i sista sekund. På något vis kändes det bara inte rätt, mina chanser var små och jag är, för att vara ärlig, en ganska dålig förlorare. Även i förtid. Dessutom valde jag att tänka positivt. I höst har jag ju planer på att sätta upp en ännu större, egenskriven föreställning än Dröm, Drömmare, Dröm och då kommer jag att behöva lägga sjukligt mycket tid på det - även om jag får en medregissör eller producent och så.

Jag skulle ha varit en fabulös ordförande, men eftersom jag inte gått all-in, kändes det inte rätt. 

Väljer dock att publicera mitt tal här istället, då jag inte gick dit och läste upp det.

 

Kulturama – en skola för drömmare

 

Det är åtta månader sedan nu. För åtta månader sedan var jag en osäker, sextusentrehundrasextiotre dagar gammal flicka med en pirrande känsla i magen och ett stort hopp om ett bättre år än det som gått. Tvåhundrafyrtiotre dagar senare, kan jag glatt säga att mitt hopp besannades och att jag aldrig kunde ha hamnat så rätt som jag gjorde.

När jag först kom till Kulturama, var jag så lyrisk över vilken underbar plats det var. Vilken saga kommer den här fantasivärlden ifrån, undrade jag och såg mig omkring bland esteterna likt en unge i en godisaffär.

Kåren har varit en stor del i mitt lyckligaste år hittills, tyvärr har jag inte själv suttit i kåren då jag i början av terminen var så förvirrad över vart jag skulle ta vägen och vad jag skulle göra, att jag missade att det ens gick att vara med. Men, jag har många gånger skrattat åt kårens ordskämt, deltagit i tävlingar, myst till julkalendern och velat vara en del av den. Jag har tidigare erfarenhet av både elevråd och elevkår men som inte har varit särskilt funktionella.

”Vi tar ett möte nästa vecka va?” ”neeeej, då kan inte jag, jag ska till Saudarabien då” ”Ahmen, på tisdag då?” ”Neeeeej, då måste jag vakta min grannens, systers, kusins hamster!” Och så blev det inget möte alls. Och på fullaste allvar, så dog kåren efter det mötet på mitt förra gymnasium.

Jag vill vara en del av en kår som funkar, som sprider glädje, som alla har ett förtroende för men samtidigt känner att de kan komma till om de själva har en idé eller om något som de känner är fel behöver tas upp eller ändras på.

Under året som gått, har jag växt som människa och insett att jag inte är en osäker tonårsflicka längre. Jag är en självsäker och ödmjuk drömmare.

Och vad passar bättre på en skola för drömmare, än en drömmare som ordförande? 

Jag kan inte lova rosa moln, enhörningar, godisregn, katter med randiga strumpor eller så, även om jag vill. Men jag ska göra allt vad jag kan för att alla blivande studenter ska ha ett fantastiskt sista år, att alla nuvarande ettor får ett underbart andra år och att alla nya elever får ett fantastiskt välkomnande till Kulturama – drömmarnas skola. Rösta på mig om ni vill ha en drömmare med en miljon idéer som ordförande.

 

Det hade blivit ett fint tal, lite solidariskt och hyllande åt Kulturama, men jag kände inte att det var rätt. Men det förklarar i alla fall till viss del vad den här skolan har gjort med mig.
Framför allt vad den här klassen har gjort med mig. Men det får de i ett eget litet tal om 51 dagar ♥

För övrigt är det preliminärbestämt att jag ska åka bort över Valborg, vilket känns både superexalterande och lättande. Tycker alltid att Valborg varit jobbigt, då jag inte blivit bjuden till någon/med någon för att jag inte dricker. Nu får jag förhoppningsvis, besked imorgon, åka bort med någon som också kan ha kul utan alkohol! Dessutom gör vi det för en fin sak, ett litet firande för allt som gått så bra med vårt projekt.

Sommarfest planerad och inbjudningar utskickade, vilket också gör att jag har något mer långsiktigt att se fram emot innan Florida. Livet är en fest ;0)

Måste för övrigt göra något åt mitt hår snart. Det börjar se sådär jättekonstigt ut oavsett vad jag gör med det. Känns dock inte som något större bekymmer om jag ska vara ärlig. Inte när det fortfarande kittlar så förfärligt invändigt.

 

Känner mig så fruktansvärt glad. Känner mig så drömsk. Så lycklig. 
Nu bör jag gå iväg och drömma lite åt andra hållet.
Sov sött, prinsar av Maine, kungar av New England~ ♥

 

Efter att sent ha kommit hem igår kväll och däckat direkt, vaknade jag något för tidigt i morse för att åka iväg till vårdcentralen för blodprov. Klädpanik, som ibland uppstår, ofta på måndagar, ofta när jag är tankspridd - resulterar i att jag drar på mig något som känns skönt och okej efter åtta klädbyten. Jag rusar iväg och upptäcker inte förrän jag är i Väsby att jag bara har shorts på mig. Det är sommar nu, för jag fryser inte i mina shorts.

Ja, jag har för vana att rusa in i årstiderna, en del i min klass fann det smått irriterande att jag pockade på om att det var vår redan i sena februari. Och nu är det sommar, i sena april. 

Jeansjacka och shorts. Lockigt hår. Glada tankar. Urblekt hår. Ett leende på läpparna. Pianomusik i skolkorridoren där jag sitter, två timmar innan jag ska börja.

Det här är en bra dag.

 

Kanske är det för att mina tankar ligger kvar i helgen som varit fullt av så mycket fint - strandpromenader, snäckor, varm choklad, te, skrivande, glädje, inspiration, pool, eucalyptusångbastu (<- Är det ens ett ord), sol, bilande och spontana resor - eller så är det för att jag är tillbaka i skolan hos alla fina människor jag älskar, eller så är det bara för att jag inte vet var den här spännande lyckan kommer ifrån.

Kan också vara för att det bara är 51 dagar kvar till det officiella sommarlovet eller för att det bara är 53 dagar kvar tills jag får flyga över Atlanten för-jag-vet-inte-vilken-gång-i-ordningen.

 

Det har varit skönt att få vila ut och inte behöva bry mig om något som "stör" eller några problem, men det är också skönt att vara tillbaka i Stockholm.

 

 

En alkoholfri Strawberry Daquiri, två glas cider och en femrätters middag och många trevliga, givande samtal senare är jag tillbaka på rummet. Klockan är lite för mycket och ska jag vara helt ärlig är jag äckligt trött.

Hade ju dessutom tänkt gå upp vid halv sex-sex för att fota soluppgången över Tylösand. Vi får se hur det blir med det... Känner ändå att det är något jag inte borde missa.

 

Tänker inte summera helgen riktigt än, det är ju imorgon kvar. Tänker ta minst en barfotapromenad till, minst en Strawberry Daquiri till och njuta av mer inspiration och skrivande. Det kommer att kännas både skönt och tråkigt att åka hem. Tråkigt för att det har varit så underbart och stressfritt här, men skönt för att jag får komma tillbaka till skolan och alla gosiga människor.

 

Våren springer förbi, jag hinner knappt se henne förrän sommaren dyker upp och ler med stort ljus mot mig. 

Det kommer att bli en mäktig solnedgång över havet om någon timme och imorgon ska jag försöka fånga soluppgången på bild.

Jag känner en euforisk lycka i mig just nu. Har skrivit åtta sidor på mitt nya teatermanus idag, tagit två barfotapromenader på stranden bara för den underbara känslans skull, ätit upp ett för surt äpple bara för att få känna doften som sprids i luften när man tar en stor tugga och äppelsaften hoppar upp i näsan. Jag är nyduschad men dofterna av havssalt sitter kvar i mitt hår efter promenaden nu på eftermiddagen, det är strax dags att gå ner till ännu en fantastisk middag på Restaurang Akvarell, Avril Lavignes mysiga, somriga singel "Here's To Never Growing Up" spelas för tredje gången i rad på Spotify och mina sommarkänslor är totala.

 

Det är ändå ett hotell, ett spahotell - människor ska vara avslappnade, ostressade, lyckliga, glada här.
Likförbannat, har jag sett åtminstone ett dussin människor i ögonen idag, givit dem ett leende som jag alltid gör, men bara fått ett enda tillbaka. Från ängeln, från hon som vände om.

Jag ägnade ju morgonen åt stranden och när jag kom tillbaka och gled in på Restaurang Akvarell, sitter hon plötsligt där vid ett bord. Hon ser mig inte, men hon ler. 

Jag skyndar mig till mitt bord där mamma sitter för att peta till henne och säga att jag sett henne igen, men när jag vänder mig om och ser på bordet hon just satt vid - är det tomt. Inte ens en tallrik som tecken på att hon ens skulle ha suttit där mindre än en minut tidigare.

 

Jag blir så förvirrad och samtidigt förbannad.

Hur svårt är det att dra kort på smilbanden när någon gör det mot dig?

Jag brukar kämpa med det där, försöka fånga folks blickar på tunnelbanan eller i stan bara för att få ge dem ett leende och se om de ger mig ett tillbaka. I 99% av fallen, blir det inte så, men jag är envis och ger inte upp. Jag tänker hitta de där enprocentarna och ge dem ett stort leende som tack för att de gav mig ett.

 

Nu har jag i alla fall gömt mig i en mysig korridor där inte många går, med mina tankar, min dator och mina fingrar till vapen. Nu ska jag jobba på manuset och lyssna på Gotye eller Cirque du Soleil-soundtrack.

 

 

Halmstad, Tylösand, jag tror att jag stannar. Tror att jag gömmer mig i sanden imorgon när det är dags att åka hem, för jag känner att havsluften håller mig kvar.

Har precis avnjutit en lång promenad med sand mellan tårna och havsvind i håret, jag har hittat årets första snäcka, sprungit rakt ut i havet - dödligt kallt, men otroligt underbart på samma gång.

Snart är det dags för lunch och efter det lär jag ägna mig åt mer skrivande eller ta en tur nere i spaet. Maybe a little bit of both?

För sju år sedan, år 2006, befann jag mig i New York för första gången i mitt liv. Resan var en fantastisk upplevelse av många skäl, bland annat för att New York är en helt fantastisk stad men också för att en man satte prägel i mitt liv.

Det var egentligen inget stort som hände, men det var något jag kom att minnas och som jag fick bli påmind om bara ett par år senare.

Mamma och pappa bestämde sig för att ta med mig och min syster till minnesplatsen av World Trade Center, som då, vad jag minns, kallades för Nine-eleven-memorial place, vilket i princip bara var en byggarbetsplats där de fortfarande kunde gräva upp allt från stolar, till datorskärmar och så vidare.

Längs med stängslen kring platsen satt det stora skyltar med namn på alla dem som gått bort i terrorattacken och lutad mot stängslet, en bit bort från oss satt en man.

Mannen såg ut som jultomten. Än idag minns jag till och med vad han hade för kläder på sig. En röd, något nött och trasig T-shirt, en vit, vindtät jacka och en militärkeps ovanpå det tjocka, vita håret. Kring mannens flöjt, som han vackert spelade på, sträckte sig ett långt, vitt skägg - han såg precis lika snäll och trygg ut som jultomten.

Mannen räckte mig några ihophäftade A4-papper med honom på framsidan och med texten "HOPE" skrivet över kompendiet. Jag minns inte vart kompendiet tog vägen, men jag minns hans leende så väl när han såg mig i ögonen och sa "don't loose faith", sedan klappade han mig på handen och det var precis som om en värme spred sig genom min arm och in i hjärtat. Jag minns känslan, för att den var så stark.

 

Fyra år senare, år 2010 i augusti befann jag mig på Cypern. Min mormor Vera, som tyvärr inte längre är med oss på jorden, var i dåläget mycket dålig och hela min familj oroade sig dagligen. Av naturliga skäl, mest mamma.

En av dagarna under veckorna som vi var där, befann vi oss på en bussresa för turister och mitt under en av vandringarna får mamma ett samtal från Sverige - det är min moster som ringer, nästan panikslagen för att tala om att mormor blivit värre. Mamma blir upprörd och medan resten av gruppen går in i någon slags marknadslokal stannar mamma, jag och min syster utanför.

När tårarna börjar rinna på mamma och hon pratar upprört, ser jag i ögonvrån på andra sidan gatan att en man reser sig upp från ett bord på en uteservering, viker ihop sin tidning och går i riktning mot oss.

Mannen ser fruktansvärt vänlig ut och stannar upp när han bara är en halvmeter ifrån oss. Jag stannar upp helt och tappar talförmågan, bara stirrar på honom och mamma ser undrande på honom, fortfarande med min moster i telefon.

Mannen sträcker fram sin hand och smeker mamma över kinden. "Everything is going to be well. Whatever it is, it will solve. I travel all around the world to help people, and now I know, I came here for yours sake. Thank you."

Mötet varade inte mer än i en minut eller så och sedan log han mot mamma, innan han vände sig om och klev in i en taxi och försvann.

Mamma och min syster stirrade efter honom och sedan såg de på mig som fullkomligt tappat hakan.

Jag är hundra procent säker, inte en enda tvekan, på att mannen på Cypern också var mannen i New York.

 

Idag, i eftermiddags efter min mysiga Ayurveda-behandling och efter en dusch och ett klädombyte, bestämde jag mig för att själv ta bussen in till Halmstad för att uträtta ett par ärenden.

När jag kommer ut genom hotellentrén och är på väg upp i backen mot busshållplatsen, är en kvinna på väg ner och när jag är ett par meter ifrån henne ler jag och jag förvånas över att hon inte likt så många andra människor i Sverige bara tittar bort, utan ler ännu bredare tillbaka och till och med hälsar.

Vi passerar varandra, jag tar bussen in till Halmstad, hon checkar troligtvis in på Tylösand.

Ett par timmar senare, runt halv nio-snåret sitter vi, hela författarkursgänget, jag, min mor och min syster vid ett långbord på restaurang Akvarell uppe på hotellet.

Plötsligt reser sig min far och går iväg för att kolla om det var någon mer som skulle lyssna till hans föredrag förutom dem i kursgruppen eftersom föredraget skulle komma att bli något försenat.

Han kommer tillbaka, en av servitriserna klämmer in en till stol bredvid honom så att den ytterligare deltagaren ska kunna sitta med oss medan alla drack upp sitt kaffe och i stolen mittemot mig sätter sig kvinnan från hotellentrén.

Hon ler stort, ännu en gång och säger "det var dig jag träffade förut." och jag svarar något i stil med "jag kommer ihåg dig också!".

Kvinnan ler, sedan säger hon "Ja, jag kommer ihåg dig för att när jag gick förbi dig så tänkte jag att det syntes direkt att du är en mycket lycklig människa..."

Hon var medial, kände saker, spontanlevde, precis som jag gör ibland. Hon åker till där hon behövs, dit hennes inre känslor drar henne.

Samtalet som följde blev långt och för att dra det kortfattat, hon tog min hand, höll sedan sina ovanför mina, överförde en varm, positiv energi som bokstavligt talat klättrade in i mig. Det kändes, hela hjärtat svävade för en stund medan det bultade hårdare.

Efter en stund frågade hon om jag kände energin och jag nickade till svar.

Efter föredraget tackade hon min far, gick ut genom dörren och försvann.

Hon kom, och vände om.

 

Mina funderingar för den här kvällen, natten, kvällen blir - änglar, finns dem ibland oss?

Funderingarna tar inte slut och det kommer de förhoppningsvis aldrig att göra.

Men vilka är dessa varelser om inte änglar?

 

Igår.

Det smattrade mot rutan, andan i halsen, ont i huvudet - lite för mycket stress. Jag försov mig, kom inte i tid fast jag borde ha hunnit om tåget inte stannat upp för länge vid centralen och om tvärbanechauffören inte varit dum och kört ifrån mig.

Var i skolan ett tag, såg alla som dagligen får mig att le och gav mig sedan av igen.

Plötsligt satt jag i en bil på väg till Tylösand och efter sex timmar av full tankegång och sjukligt mycket inspiration var jag framme.

Här sitter jag nu.
Efter en fantastisk bröllopsmiddag för mamma och pappa igår kväll och efter några underbara timmars sömn, ska jag snart bege mig iväg mot spaet för att ta mig en simtur innan min Ayurvedabehandling klockan två.

 

Fick ju fantastiska idéer av att sitta i bilen halva dagen igår, så nu har jag påbörjat mitt tredje teatermanus som kommer att bli en succé. Det är redan bestämt!

Inspirationen flödar.

 

Lite ledsen eftermiddag, ingen riktig förklaring till varför, men lite vemodig och så.

Dock ändrades sinnestillståndet då jag insåg, på vägen hem att jag glömt vart jag ska imorgon! Jag vet att min hjärna inte alltid hänger med i svängarna och att det har varit mycket den sista tiden, men hur jag kunde glömma att jag imorgon ska sätta mig i bilen (efter första lektionen, måste få krama på min underbara klass. Även om jag bara är borta två dagar extra...) och ge mig av till Tylösand Hotell. Per Gessles hotell, närmare bestämt - vilket också råkar vara ett förstklassigt spa med mindre än hundra meter till havet, för att bara skriva, ta det lugnt och reflektera över allt som finns att reflektera kring.

 

Min käre far, journalisten och författaren Dag Öhrlund är orsaken till denna fantastiska långhelg då han dels ska hålla i en skrivarkurs som jag ska vara med på - man kan aldrig lära sig för mycket - och dels för att han firar tjugoettårig bröllopsdag med min fantastiska mor ♥ 

Tänk på hur mycket kärlek, hur många, dagar, timmar och minuter av kärlek det är... Blir alldeles glad av att tänka på hur länge mina föräldrar har älskat varandra.

 

Efter den här, något stressiga veckan, ska det i alla fall  bli skönt att slappna av med Ayurvedisk Aromamassage och promenader på stranden. Att få ägna åtminstone två hela dagar åt att bara skriva och inspireras känns så underbart.

För att vara ärlig, gillar jag ju dock "stressen" eller det höga tempot, samtidigt som jag vill att den här terminen aldrig ska ta slut. Sommarlov, ja, tack, underbart. Skiljas från klassen och skolan, nej, tack, inte riktigt lika underbart. Jag älskar dem, er, dem. Alldeles för mycket, om det nu är möjligt.

Blir så förvirrad av all tid hit och dit. Bara 56 dagar kvar till skolavslutningen nu. 56 dagar kvar till mitt sista sommarlov. 56 dagar kvar av mitt andra år. 56 dagar + ett sommarlov innan mitt sista år. 56 dagar + ett år tills det är dags att ge mig ut i livet. 56 dagar + ett år tills jag inte längre kan skylla på att jag är liten och gömma mig bakom mamma eller pappa - ja, inte för att jag gör det så ofta nu heller, men då är det verkligen för sent.

Vemod blandas med lycka, som blandas med osäkerhet och rädsla, som i sin tur blandas med ett litet leende som växer. Allt ska bli bra. Jag ska lyckas, allt ska bli bra.

 

Tror att jag stänger mitt virtuella andrum för natten och sover ett par timmar så att jag orkar upp till skolan en stund. Sen är det ju sex timmars resa med bil, rooooooadtrip ♥

 

 

Det kändes lite lustigt att tänka tanken på att det här kanske aldrig skulle ha hänt om vår förra idé i höstas inte hade fått så "dålig" respons.

Den tjugonde november, 2012, det var då det vände. Såhär lyder Våga Drömmas statusuppdatering på facebook:

 

 

Efter den dagen har fyra och en halv månads hårt arbete med färdigställande av manus, sponsringsletande, lokaljakt, försäljning av biljetter, marknadsföring, repetitioner, röstanalyser, sånginspelningar, fler repetitioner, SWAT-analyser, rollövningar och ännu mer följt.

Det har varit kul. Det roligaste och mest givande projektet jag arbetat med. Rasmus har varit en fantastisk medskådespelare, kompanjon, arbetskamrat, vän och framför allt stjärna.

Jag har varit nervös förut, inför andra framträdanden och föreställningar - men idag bultade hjärtat värre än det har gjort tidigare. Kanske för att jag dramatiskt nog tänkte att den här föreställningen hade chansen att förändra min framtid. Ja, jag menar - om jag nu ska lyckas som manusförfattare - kändes det viktigt att det första framförda manuskriptet hade en mening och gav en lyckad reaktion.
Jag behövde inte oroa mig och jag ser lyckligt fram emot nästa egna föreställning och det där, hårt, bultande hjärtat.

 

Jag vet att jag borde sova, ska upp om fem timmar, men det är faktiskt svårt.

När allt var ihopplockat, kände jag två starka känslor som slogs inombords. Lyckan över att allt gick som det skulle, stående ovationer, lovord, applåder, blommor som får mungiporna att dras uppåt ett par centimeter... Och sorgen över att det nu är slut. 

Det har varit som att uppfostra ett barn, för att dra en absurd förklaring eller paralell, som Tricia troligtvis skulle ha gjort. Det är dags att låta barnet stå på egna ben och se det gå sina egna vägar, okejnukännerjagattjagdrarivägmeddenhärmärkligaparalellen.

 

 

Slutsats:

Troligtvis det absolut roligaste jag gjort.
Tack ALLA som stöttat mig och Rasmus i det här projektet, både virtuellt och verbalt och med sponsring och rådgivning. Det har varit guld, det har fört projektet framåt och gjort det möjligt...
Jag är rörd och borde absolut ha slut på ord vid det här laget.

 

Jag är stolt, jag är stark, jag är odödlig.

Ja! 

 

Klockan har slagit över tolv nu, så tekniskt sätt är det föreställning imorgon, även om idag inte ens har börjat på riktigt. Repetition om ett par timmar bara.

Det är lugnt, har pluggat manus som en dåre idag, igår, idag. Jag kan inte riktigt avgöra om det fortfarande är idag eller om det är igår. Jag och tid, vi är sällan vänner.

 

Stiftelsen fyller rummet, WeHeartIt-bilder får ögonen att le och mina ljusslingor lyser upp stjärnorna i taket.

Jag borde verkligen sova, men just nu känns det hopplöst. Alldeles för mycket tankar i huvudet och alldeles för mycket som stör.

 

Känner mig glad över att det är sommarlov snart, bara 57 dagar kvar, böckerna börjar läggas på hög för att jag inte hinner med att läsa dem och ännu värre är att jag skulle behöva en hel bokhylla till då de ligger på hög framför den jag redan har. Men tolv-tretton kvadratmeter är liiiiite svårt att hushålla med ibland. Särskilt när man heter Isabell och har smak för det mesta som finns och att samla på allt från badankor, till klockor, prinsesskronor, dockor, hattar och annat krimskrams.

Men jag älskar det här rummet lite för mycket för att ens tänka tanken på att jag en dag ska lämna det för ett annat. 

Tidigare idag när jag skulle pyssla med breven och bad min syster om hjälp föreslog hon att vi skulle gå ner och sätta oss vid köksbordet. Ett förslag som jag prompt avslog med motivationen att jag vill att kreativiteten stannar i mitt rum - mitt eget kosmos, Min egen Vintergata.