Den sjätte augusti tvåtusenelva~
Det var en av de där sista sommarlovsveckorna och jag hade kommit på revolutionerande idé. Jag skulle starta en antimobbingförening för att arrangera Stockholms första antimobbingfestival. För den som vill veta, blev projektet aldrig verklighet även om jag kämpade från och till i över ett år för att sprida budskapet.
Men det är inte det det här inlägget handlar om.
Men det är inte det det här inlägget handlar om.
Det är hon, henne, flickan.
Jag hade spridit den här informationen över hela internet för att försöka hitta intresserade medarrangörer som brann för antimobbingfrågor och hon nappade i en forumstråd på en sida för alternativa ungdomar som jag, at the time, var väldigt aktiv på.
Det var en ganska dryg första kontakt, men som så småningom ledde till att hon kom till det första styrelsemötet i min då nystartade förening.
Idag, lite drygt ett och ett halvt år senare, har jag henne kvar.
Vi bor ganska långt ifrån varandra och därför har det ibland gått månader mellan det att vi setts. Men det gör aldrig något, för vi vet var vi har varandra.
Vi är på många sätt lika, men också på många sätt olika. Vi tar ut varandra. Vi dras till varandra som plus och minus, om vi nu ska prata magnetism.
Vi delar kärleken till apelsinchokladglass, filmer man gråter till och vi har tillräckligt med samtalsämnen för att sitta uppe tusen nätter. Vi bråkar aldrig. Trots våra olikheter.
Vi är på många sätt lika, men också på många sätt olika. Vi tar ut varandra. Vi dras till varandra som plus och minus, om vi nu ska prata magnetism.
Vi delar kärleken till apelsinchokladglass, filmer man gråter till och vi har tillräckligt med samtalsämnen för att sitta uppe tusen nätter. Vi bråkar aldrig. Trots våra olikheter.
Hon har varit en av de mest oväntade vänskaper i mitt liv och garanterat en uppskattad sådan. Ett uppskattat resultat av en utförd, god, impuls. Hon är en av de finaste vänner jag har, som aldrig skulle missa en av mina föreställningar, som har varit här nu, två år i rad under mina födelsedagsfiranden, till och med för tidigt, bara för att få hjälpa till med förberedelserna.
Hon har inte missat en enda av mina middagar, julmys, halloweenfester eller liknande. Hon är ett viktigt solsken i mitt liv.
Ett forum på internet, en idé, ett svar, ett möte, en vänskap - som förhoppningsvis finns kvar om ytterligare ett och ett halvt år. Som nästintill garanterat, finns kvar om ett och ett halvt år.
Tack, Evelin Molander, för att du finns i mitt liv.
Min kärlek och tacksamhet är enorm.
Min kärlek och tacksamhet är enorm.
Du är en av de finaste vänner man kan ha.
Tack för att jag fick chansen att lära känna dig och för att jag fortfarande får chansen att ta del av din kunskap, din humor och din fantastiska personlighet.
Du är ett solsken på min himmel.
♥