Drömlik, lycklig, orden tappar mig och jag tappar orden...
Våga Drömma. "Dröm, Drömmare, Dröm".
Det kändes lite lustigt att tänka tanken på att det här kanske aldrig skulle ha hänt om vår förra idé i höstas inte hade fått så "dålig" respons.
Den tjugonde november, 2012, det var då det vände. Såhär lyder Våga Drömmas statusuppdatering på facebook:
"På fyrtionio minuter har Våga Drömma tagit en radikal vändning av olika skäl som dålig respons och brist på sponsring.
Vi kommer inte längre att sträva efter att utveckla en produkt utan vi kommer istället att sätta upp en föreställning i mitten på april. Information kommer att uppdateras så småningom.
Dröm vidare ♥"
Vi kommer inte längre att sträva efter att utveckla en produkt utan vi kommer istället att sätta upp en föreställning i mitten på april. Information kommer att uppdateras så småningom.
Dröm vidare ♥"
Efter den dagen har fyra och en halv månads hårt arbete med färdigställande av manus, sponsringsletande, lokaljakt, försäljning av biljetter, marknadsföring, repetitioner, röstanalyser, sånginspelningar, fler repetitioner, SWAT-analyser, rollövningar och ännu mer följt.
Det har varit kul. Det roligaste och mest givande projektet jag arbetat med. Rasmus har varit en fantastisk medskådespelare, kompanjon, arbetskamrat, vän och framför allt stjärna.
"Dröm, Drömmare, Dröm" har gett mig mer än vad jag först trodde att det skulle göra, och ännu viktigare - det kom ännu mer folk än vad jag och kanske Rasmus också, någonsin förväntade oss.
Jag har varit nervös förut, inför andra framträdanden och föreställningar - men idag bultade hjärtat värre än det har gjort tidigare. Kanske för att jag dramatiskt nog tänkte att den här föreställningen hade chansen att förändra min framtid. Ja, jag menar - om jag nu ska lyckas som manusförfattare - kändes det viktigt att det första framförda manuskriptet hade en mening och gav en lyckad reaktion.
Jag behövde inte oroa mig och jag ser lyckligt fram emot nästa egna föreställning och det där, hårt, bultande hjärtat.
Jag behövde inte oroa mig och jag ser lyckligt fram emot nästa egna föreställning och det där, hårt, bultande hjärtat.
Jag vet att jag borde sova, ska upp om fem timmar, men det är faktiskt svårt.
När allt var ihopplockat, kände jag två starka känslor som slogs inombords. Lyckan över att allt gick som det skulle, stående ovationer, lovord, applåder, blommor som får mungiporna att dras uppåt ett par centimeter... Och sorgen över att det nu är slut.
Det har varit som att uppfostra ett barn, för att dra en absurd förklaring eller paralell, som Tricia troligtvis skulle ha gjort. Det är dags att låta barnet stå på egna ben och se det gå sina egna vägar, okejnukännerjagattjagdrarivägmeddenhärmärkligaparalellen.
Slutsats:
Troligtvis det absolut roligaste jag gjort.
Tack ALLA som stöttat mig och Rasmus i det här projektet, både virtuellt och verbalt och med sponsring och rådgivning. Det har varit guld, det har fört projektet framåt och gjort det möjligt...
Jag är rörd och borde absolut ha slut på ord vid det här laget.
Tack ALLA som stöttat mig och Rasmus i det här projektet, både virtuellt och verbalt och med sponsring och rådgivning. Det har varit guld, det har fört projektet framåt och gjort det möjligt...
Jag är rörd och borde absolut ha slut på ord vid det här laget.
När vi kom ut ur Kulturamahuset, lyste bara en enda stjärna och månen. Himlen hade väl gett stjärnorna ledigt så att vi kunde få lysa ett par minuter till. Det gjorde vi. Det förtjänade vi.
Jag är stolt, jag är stark, jag är odödlig.
För när jag sen, efter att ha suttit på tåget och filosoferat i min nattskjorta, promenerade hem i aprilnatten - såg jag stjärnorna lysa igen och de var många.
Finns det många chanser kvar?
Ja!
Sov sött, prinsar och prinsessor, kungar och drottningar, älskvärda ting~
I natt är lyckan en lyxvara jag får ta del av hur mycket jag vill.
Så jag ska sova gott och drömma sött, om än lite.
Så jag ska sova gott och drömma sött, om än lite.
Godnatt. Dröm, drömmare, dröm.